Efter mina mardrömslika tågresor härförleden tyckte jag verkligen jag ville ha reda på varför i jisse namn det ser ut som det gör och har gjort de två senaste åren då det varit mycket snö. Förr gick ju tågen fast det var snö? En artikel i Aftonbladet från februari 2010 då problemen var likartade citerar Miljöpartiets Peter Eriksson som reder ut järnvägens sammansättning på följande sätt:
I dag är systemet fraktionerat på många sätt. Banverket har ansvar för spåren, SJ för tågen. Från SJ har dessutom bolaget Jernhusen brutits ut för att ha ansvar för stationsområdena och dessa hyr ut lokaler till de privata bolag som har hand om tågservice och reparationer. Godstransporterna körs till stor del av Green Cargo som brutits ut ur SJ, Green Cargo äger i sin tur delar av godstransportföretaget Cargonet vars resterande del ägs av norska NSB. Banverket är dessutom uppdelat i beställande och utförande delar av vilka de senare är konkurrensutsatta och de förra ska kontrollera kvaliteten på de senare som dessutom förväntas leverera vinst. Det hela blir en kinesisk ask där beslutsprocessen blir förskjuten och förvrängd.
På spåren kör redan nu flera dussin olika aktörer, var och en med sin egen bolagskultur, och alla dessa behöver egna uppställningsområden för sina tåg och egna servicepunkter – biljettluckor och dylikt – för sina kunder.
Ingen av dessa många småaktörer har naturligtvis råd att tänka långsiktigt och beställa fram nya tåg, bygga nya spår och allt sånt som skulle behövas för att underhålla järnvägen så att den fungerar. Nöden har ingen lag och häromdan rapporterade Sv D att på sträckan Mjölby - Alvesta plogas rälsen av två gamla DA-lok från Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle. Loken byggdes på 1950-talet och är så bra så.
Hur är det i andra länder? I Schweiz t ex som ju också är ett land med mycket snö på vintern? Jo där går 97 % av tågen i tid. Tågen är dessutom rena, moderna och har god service. Och vadan detta? Jo den schweiziska regeringen satsar medvetet sen början av 90-talet på järnvägen och landets befolkning anser att detta är rätt. Man tom undervisar i skolorna om hur man bör uppträda på tåg för att det ska bli trivsamt. Allt detta enligt Sv D:s korrespondent
Om inte man vore så förbannad och frös så okristligt när man ska åka tåg i Sverige, skulle man tycka att alltihop är en verklig fars. Hur kan man komma på nåt så absurt som att sälja ut alltihop små små bitar? Ansvariga statsrådet, vad hon nu heter är dock nöjd. Hon intervjuades häromdan och sa att det var inga problem. Aktörerna samarbetar så bra, sa hon
Det är ett år till nästa jul. Tills dess kan man nog undvika tåg. Och då har man att välja på 1) att stanna hemma 2)ta bilen 3) flyga.
Bäst att börja spara pengar. Under tiden får man väl sopsortera lite bättre, släcka lampor mm. För att kompensera flygturerna. Världen är galen
onsdag 29 december 2010
To hell with SJ!
Snön vräker ner, tiddeipom! I stort sett gillar jag att leva i ett snöland - allting är vitt, vitt, vitt. Det har säkert nåt med barndomens vita vintrar i Härjedalen att göra.
Däremot gillar jag inte att frysa. Och nu har jag verkligen fått mitt lystmäte efter två resor med SJ.
I dagens DN stod en notis om att det tog tid att genomföra kristendomen i Sverige, eftersom man hade svårt att övetyga invånarna om att helvetet var hett. Helvetet var ju kallt!
I förra veckan åkte vi till Karlstad, jag, Hanna och småflickorna. Den minsta i barnvagn eftersom hon bara är nio månader. Som sig bör kom vi i god tid till Centralen. Tåget skulle gå från spår 11, vilket innebär två långa trappor upp (utan barnvagnsramp). Utanför hissen ringlade en lång kö förhoppningsfulla. Det fanns bara en hiss. Och den funkade inte. Vad folk gjorde som hade svårt att gå och svårt att bära vet jag inte. Hanna baxade upp barnvagnen till plattformen och sen stod vi där. Det blåste isiga vindar och efter ett tag var fötterna förvandlade till isklumpar. Nå, efter att displayen flyttat fram avgångstiden ett antal gånger (då hade vi stått där nån timme)kom ett besked att ett tåg till - Linköping skulle avgå från vår plattform.Det gick ett sus genom den tålmodiga och förfrusna massan. Nån upplysning via högtalare vart vårt tåg tagit vägen fick vi inte. Jag och sexåringen gick ner och fick reda på att avgångstiden flyttats fram ytterligare nån timme. Barnvagnen fick baxas ner igen. Och sen tillbaka upp igen. - Det här är abolut sista gången, morrade en ursinnig Hanna. Sen stod vi en halvtimme till på den isiga perrongen
eftersom avgångstiden ideligen ändrades. Fast vid det laget hade vi allvarligt börjat fundera på om det inte vore klokast att återvända hem.
Efter tre roliga dagar med god mat och mycket umgänge hos släkten i Karlstad, skulle vi då fara tillbaka till Stockholm
När vi kom till Karlstad Central visade det sig att tåget var inställt.
-Har du inte fått nåt sms eller telefonsamtal om det, frågade den luttrade tjänstemannen i biljettluckan. Nej, det hade jag då inte.
Ytterligare en och en halv timmes väntan vidtog tills vi kunde gå ombord på ett x2000. Men det var åtminstone varmt i väntsalen...
Eftersom det är som det är undrar jag verkligen hur alla små bitar på järnvägen hänger ihop. Det gör de ju inte. Ska alla de här små bitarna dessutom generera vinst? Och till vem?
Men vem som förlorar på alltihop - de vet jag åtminstone. Vi, passagerarna, för vars skull järnvägen är till.
Däremot gillar jag inte att frysa. Och nu har jag verkligen fått mitt lystmäte efter två resor med SJ.
I dagens DN stod en notis om att det tog tid att genomföra kristendomen i Sverige, eftersom man hade svårt att övetyga invånarna om att helvetet var hett. Helvetet var ju kallt!
I förra veckan åkte vi till Karlstad, jag, Hanna och småflickorna. Den minsta i barnvagn eftersom hon bara är nio månader. Som sig bör kom vi i god tid till Centralen. Tåget skulle gå från spår 11, vilket innebär två långa trappor upp (utan barnvagnsramp). Utanför hissen ringlade en lång kö förhoppningsfulla. Det fanns bara en hiss. Och den funkade inte. Vad folk gjorde som hade svårt att gå och svårt att bära vet jag inte. Hanna baxade upp barnvagnen till plattformen och sen stod vi där. Det blåste isiga vindar och efter ett tag var fötterna förvandlade till isklumpar. Nå, efter att displayen flyttat fram avgångstiden ett antal gånger (då hade vi stått där nån timme)kom ett besked att ett tåg till - Linköping skulle avgå från vår plattform.Det gick ett sus genom den tålmodiga och förfrusna massan. Nån upplysning via högtalare vart vårt tåg tagit vägen fick vi inte. Jag och sexåringen gick ner och fick reda på att avgångstiden flyttats fram ytterligare nån timme. Barnvagnen fick baxas ner igen. Och sen tillbaka upp igen. - Det här är abolut sista gången, morrade en ursinnig Hanna. Sen stod vi en halvtimme till på den isiga perrongen
eftersom avgångstiden ideligen ändrades. Fast vid det laget hade vi allvarligt börjat fundera på om det inte vore klokast att återvända hem.
Efter tre roliga dagar med god mat och mycket umgänge hos släkten i Karlstad, skulle vi då fara tillbaka till Stockholm
När vi kom till Karlstad Central visade det sig att tåget var inställt.
-Har du inte fått nåt sms eller telefonsamtal om det, frågade den luttrade tjänstemannen i biljettluckan. Nej, det hade jag då inte.
Ytterligare en och en halv timmes väntan vidtog tills vi kunde gå ombord på ett x2000. Men det var åtminstone varmt i väntsalen...
Eftersom det är som det är undrar jag verkligen hur alla små bitar på järnvägen hänger ihop. Det gör de ju inte. Ska alla de här små bitarna dessutom generera vinst? Och till vem?
Men vem som förlorar på alltihop - de vet jag åtminstone. Vi, passagerarna, för vars skull järnvägen är till.
måndag 20 december 2010
Att balansera en bok på huvet
Jag har gjort ÅRETS PLIKT: varit ute i julhandeln och försökt hitta nåt att sätta på mig. Eftersom jag gör detta en gång om året (cirka)blir jag lika förvånad varje gång jag möter den där människan i spegeln. Jo då jag hade en hemma ett tag, en spegel alltså, för jag tyckte jag borde ha en realistisk bild av mig själv såsom varande en rationell och ickefåfäng person. Jag hittade den i grovsopen, där man kan göra allehanda fynd. Nog blev bilden realistisk alltid. Men tyvärr också trasig, för det fanns ju en orsak till att nån hade ställt ner den i källarn. Det får ju finnas gränser, så jag bar ner den igen efter ett par veckor.
Nu ser jag alltså: det är dags för en remake. Frågan är bara hur. I min ungdom fick man rådet att balansera en bok på huvet för att få bra hållning. Gissa hur många gånger Martin Johanssons i övrigt utmärkta bok om surdegsbröd har dunsat ner nu på tangentbordet. Kanske har inte Martin tänkt sig att hans bok skulle användas för att räta ut gamnackar i stället för att lära folk att baka surdegsbröd
Vad brödätandet beträffar har det satt sina spår. Nog bäst att ha boken på huvet.
Snart dags för nyårslöften. Inte för att jag brukar avge några såna. Men det kanske vore kul. Jag kan ju rapportera hur det framskrider efterhand. Ni kan väl skriva några tröstens ord då och då. Det lär komma att behövas.
Nu ser jag alltså: det är dags för en remake. Frågan är bara hur. I min ungdom fick man rådet att balansera en bok på huvet för att få bra hållning. Gissa hur många gånger Martin Johanssons i övrigt utmärkta bok om surdegsbröd har dunsat ner nu på tangentbordet. Kanske har inte Martin tänkt sig att hans bok skulle användas för att räta ut gamnackar i stället för att lära folk att baka surdegsbröd
Vad brödätandet beträffar har det satt sina spår. Nog bäst att ha boken på huvet.
Snart dags för nyårslöften. Inte för att jag brukar avge några såna. Men det kanske vore kul. Jag kan ju rapportera hur det framskrider efterhand. Ni kan väl skriva några tröstens ord då och då. Det lär komma att behövas.
söndag 19 december 2010
Man kan bli mörkrädd för mindre
Senaste valresultatet: Socialdemokraterna nere på 28 procent, SD upp på över 7 procent. Rädsla urholkar själen, sa nån författare. Och det är väl det som händer. Läser Jonas Hassen Khemiris artikel i dagens DN: Jag ringer mina bröder, där han skildrar hur den här rädslan påverkar dom som drabbas av den. Att bli misstänkliggjord för något man inte alls är skyldig till.
När jag jobbade i Tensta gav vi ut ett antal elevtexter och i den första boken, som hette I hjärtat av Tensta stod följande dikt, skriven av Sukran Kilic:
OSKYLDIGT DÖMD
Hur tror ni det känns
att bli kallad mördare?
Varför anklagar ni mig
för något jag inte gjort?
Vad ska jag göra?
Nu kan jag bara gråta
För mig är alla människor lika mycket värda
Jag har inte kommit till världen av fri vilja
Varför ska vi unga lida
för det som härskarna gör?
Boken kom ut för trettio år sen och då var det kurder som anklagades (eller turkar) Nu är den aktuell igen
Jag hör av grannar som har barn i skolan att deras kamrater som har muslimska föräldrar utsätts för de här anklagelserna. Hur pass vanligt det är vet jag inte. Det är tillräckligt illa att ett enda barn utsätts för det här.
När jag jobbade i Tensta gav vi ut ett antal elevtexter och i den första boken, som hette I hjärtat av Tensta stod följande dikt, skriven av Sukran Kilic:
OSKYLDIGT DÖMD
Hur tror ni det känns
att bli kallad mördare?
Varför anklagar ni mig
för något jag inte gjort?
Vad ska jag göra?
Nu kan jag bara gråta
För mig är alla människor lika mycket värda
Jag har inte kommit till världen av fri vilja
Varför ska vi unga lida
för det som härskarna gör?
Boken kom ut för trettio år sen och då var det kurder som anklagades (eller turkar) Nu är den aktuell igen
Jag hör av grannar som har barn i skolan att deras kamrater som har muslimska föräldrar utsätts för de här anklagelserna. Hur pass vanligt det är vet jag inte. Det är tillräckligt illa att ett enda barn utsätts för det här.
fredag 17 december 2010
Drönare - vår tids symbol
Hur kommer det sig att moderaterna utan egentligt motstånd från vänstern kan ta över alla deras honnörsord och till råga på allt kalla sig "Det nya arbetarpartiet"? Och varför är socialdemokraterna så förvirrade och splittrade och tappar väljare? Varför har nyliberalismen segrat över hela linjen just nu?
Om man läser Göran Greiders bok "Det måste finnas en väg ut ur det här samhället" kan man ta del av en marxistisk förklaring som känns uppfriskande. Jag hoppas att den får många läsare. Det är den värd!
Greider menar att industriarbetarklassens minskning "med all sannolikhet är den helt avgörande förklaringen till att vänsterenergierna från och med någon tidpunkt på 70-talet kom att slockna." (s.89)Den organiserade arbetarklassen hade varit oerhört framgångsrik fram till slutet av sextiotalet och skillnaden mellan lön och kapital minskade. Sen vände det.
Kapitalismens kriser är överproduktionskriser ; hjulen snurrar fortare och fortare och till slut är behovet mättat och man måste hitta på något nytt för att få avsättning för det hopade kapitalet. Banker och finansmarknaden kan vara en räddning: till slut lånar man ut pengar till vilket pris som helst, som t ex till bostäder åt folk som inte kan betala tillbaka dessa lån. Och så är kraschen ett faktum.
Nu har jag förenklat skeendet, men det är som jag har uppfattat att det går till.
Greider citerar en tysk ekonom, Jörg Huffschmid, som menar att den främsta orsaken till krisen finns att söka i makten över samhällets rikedomar. Löntagarnas andel av BNP har sjunkit konstant de senaste trettio åren och samtidigt 14-dubblades det finansiella kapitalet. Varje försämring av de sociala rättigheterna; försämrad a-kassa, sänkning av sjukpenningen mm innebär att löntagarnas makt minskar.
Alltså måste man kämpa för dessa rättigheter.
Man måste ju fråga sig vilken typ av samhälle man vill ha. Ett ohämmat kapitalistiskt där kriserna avlöser varandra och kapitalet till slut bara har möjlighet att få avsättning för sina pengar genom krig. Eller ett där makten balanseras mellan löntagare och kapital och där man inte till varje pris måste producera allt mer hela tiden, vilket dessutom är förödande för våra naturtillgångar. Nej jag tror inte alls på nån planekonomi. Men Keynes kunde väl komma till heders igen? Och inte bara denna ohämmade nyliberalism?
Jag såg ett program på 3SAT häromkvällen som handlade om drönare. Nej jag visste inte heller vad det var innan jag började titta. Jo det är robotförsedda (alltså förarlösa) flygplan som kan sättas in i Afganistan (t ex) och som "bara" dödar afganer. Kan sånt kallas för framsteg? Det är rena rama barbariet. Och så blir folk förvånade över att det skapas självmordsbombare om man har en måttstock för vårt människovärde och en helt annan för andras
Om man läser Göran Greiders bok "Det måste finnas en väg ut ur det här samhället" kan man ta del av en marxistisk förklaring som känns uppfriskande. Jag hoppas att den får många läsare. Det är den värd!
Greider menar att industriarbetarklassens minskning "med all sannolikhet är den helt avgörande förklaringen till att vänsterenergierna från och med någon tidpunkt på 70-talet kom att slockna." (s.89)Den organiserade arbetarklassen hade varit oerhört framgångsrik fram till slutet av sextiotalet och skillnaden mellan lön och kapital minskade. Sen vände det.
Kapitalismens kriser är överproduktionskriser ; hjulen snurrar fortare och fortare och till slut är behovet mättat och man måste hitta på något nytt för att få avsättning för det hopade kapitalet. Banker och finansmarknaden kan vara en räddning: till slut lånar man ut pengar till vilket pris som helst, som t ex till bostäder åt folk som inte kan betala tillbaka dessa lån. Och så är kraschen ett faktum.
Nu har jag förenklat skeendet, men det är som jag har uppfattat att det går till.
Greider citerar en tysk ekonom, Jörg Huffschmid, som menar att den främsta orsaken till krisen finns att söka i makten över samhällets rikedomar. Löntagarnas andel av BNP har sjunkit konstant de senaste trettio åren och samtidigt 14-dubblades det finansiella kapitalet. Varje försämring av de sociala rättigheterna; försämrad a-kassa, sänkning av sjukpenningen mm innebär att löntagarnas makt minskar.
Alltså måste man kämpa för dessa rättigheter.
Man måste ju fråga sig vilken typ av samhälle man vill ha. Ett ohämmat kapitalistiskt där kriserna avlöser varandra och kapitalet till slut bara har möjlighet att få avsättning för sina pengar genom krig. Eller ett där makten balanseras mellan löntagare och kapital och där man inte till varje pris måste producera allt mer hela tiden, vilket dessutom är förödande för våra naturtillgångar. Nej jag tror inte alls på nån planekonomi. Men Keynes kunde väl komma till heders igen? Och inte bara denna ohämmade nyliberalism?
Jag såg ett program på 3SAT häromkvällen som handlade om drönare. Nej jag visste inte heller vad det var innan jag började titta. Jo det är robotförsedda (alltså förarlösa) flygplan som kan sättas in i Afganistan (t ex) och som "bara" dödar afganer. Kan sånt kallas för framsteg? Det är rena rama barbariet. Och så blir folk förvånade över att det skapas självmordsbombare om man har en måttstock för vårt människovärde och en helt annan för andras
fredag 10 december 2010
Wikileaks, Greider och 70-talet
Innehållsrik vecka. Wikileaks fortsätter att portionera ut diplomatiska dokument. Vissa står med byxorna nere och dom hotar med allt möjligt: avslöjande av dessa hemligheter är katastrofalt och leder till katastrof. Fast vad då? Det kan ju hända att det finns dom som trott på USAs förevändningar att kriga på olika ställen - fast finns det verkligen kvar några såna? JAg har svårt att se att wikileaks avslöjanden kan förvåna någon som följt med ett tag i vad som händer.
Vi som blev medvetna socialister under 60 och 70-talet lärde oss då att är det något som sätts ur spel under ett krig så är det sanningen. Jag minns fortfarande min förvåning och senare mitt ursinne när jag förstod att nästan allt som USA motiverade sin krigföring i Vietnam med var lögn. Man lärde sig att läsa med dubbla glasögon: nu står det att Nordvietnam har anfallit amerikanska båtar i Tonkinbukten. Vi (USA) måste försvara oss. I själva verket hade anfallet iscensatts av USA-trupper. Så var det hela tiden, genom hela kriget. 70-talet var ett enda långt decennium av amerikanska lögner och deras avslöjande genom olika medier.
Det var svårare då - inget internet fanns som snabbt kunde maila ut andra sanningar än de officiella. Men de läckte ju ut i alla fall.
Men man var tvungen att söka försöka ta reda på vad som var sant och det kunde man bara göra genom att läsa böcker och artiklar som skrevs och de var många. Och sen dra egna slutsatser. Mina egna vyer vidgades och jag började också reflektera över det samhälle jag levde i
Jag har börja läsa Göran Greiders bok Det måst finnas en väg ut ur det här samhället. I början av boken beskriver han hur han blev socialist. Greider kom till skillnad från mig, från arbetarklassen och han skriver om hur maktfrågorna ställdes på sin spets i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Arbetarklassens positioner hade oavbrutet flyttats fram, skriver Greider, och en allt större del av arbetets rikedomar utgjordes av löner.
"Sjuttiotalet har demoniserats i efterhand av alla tänkbara samhällsbevarande krafter. Men det beror på att arbetarklassen och dess politiska organisationer aldrig varit starkare än då, att allt från kvinnorörelsen över miljörörelsen tll handikapprörelsen ställde helt nya frågor, " skriver Greider.
För mig och många med mig var 70-talet decenniet då fjällen föll från våra ögon. Det var också en uppbrottets tid: en optimistisk tid då vi trodde på möjligheten att skapa en bättre värld: alla kunde vara med och bidra till detta; ja även om det nästan bara var män som förde ordet i alla sammanhang började även kvinnor våga upplåta sin näbb: Åååh tjejer, ååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras , sjöng vi.
Greider igen:" Socialismen utgör, tolkad psykologiskt, ett försök att göra sig hemmastadd i en värld, som är fientlig,osäker och främmande genom att i grunden förändra den. Trygghet är därför uppbrott"
Ska man förändra världen är det bra om så många sanningar som möjligt om makthavare kommer fram i ljuset. För ju mer folk får reda på vad som egentligen tilldrar sig i de stängda rummen, desto bättre är det. Det gör att jag tycker att wikileaks inger hopp. Nu tycks den dessutom ha fått en efterföljare. Ja ju fler dess bättre.
Det blev lite rörigt det här. Men jag återkommer till 70-talet i nån utav de nästa bloggarna
Vi som blev medvetna socialister under 60 och 70-talet lärde oss då att är det något som sätts ur spel under ett krig så är det sanningen. Jag minns fortfarande min förvåning och senare mitt ursinne när jag förstod att nästan allt som USA motiverade sin krigföring i Vietnam med var lögn. Man lärde sig att läsa med dubbla glasögon: nu står det att Nordvietnam har anfallit amerikanska båtar i Tonkinbukten. Vi (USA) måste försvara oss. I själva verket hade anfallet iscensatts av USA-trupper. Så var det hela tiden, genom hela kriget. 70-talet var ett enda långt decennium av amerikanska lögner och deras avslöjande genom olika medier.
Det var svårare då - inget internet fanns som snabbt kunde maila ut andra sanningar än de officiella. Men de läckte ju ut i alla fall.
Men man var tvungen att söka försöka ta reda på vad som var sant och det kunde man bara göra genom att läsa böcker och artiklar som skrevs och de var många. Och sen dra egna slutsatser. Mina egna vyer vidgades och jag började också reflektera över det samhälle jag levde i
Jag har börja läsa Göran Greiders bok Det måst finnas en väg ut ur det här samhället. I början av boken beskriver han hur han blev socialist. Greider kom till skillnad från mig, från arbetarklassen och han skriver om hur maktfrågorna ställdes på sin spets i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Arbetarklassens positioner hade oavbrutet flyttats fram, skriver Greider, och en allt större del av arbetets rikedomar utgjordes av löner.
"Sjuttiotalet har demoniserats i efterhand av alla tänkbara samhällsbevarande krafter. Men det beror på att arbetarklassen och dess politiska organisationer aldrig varit starkare än då, att allt från kvinnorörelsen över miljörörelsen tll handikapprörelsen ställde helt nya frågor, " skriver Greider.
För mig och många med mig var 70-talet decenniet då fjällen föll från våra ögon. Det var också en uppbrottets tid: en optimistisk tid då vi trodde på möjligheten att skapa en bättre värld: alla kunde vara med och bidra till detta; ja även om det nästan bara var män som förde ordet i alla sammanhang började även kvinnor våga upplåta sin näbb: Åååh tjejer, ååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras , sjöng vi.
Greider igen:" Socialismen utgör, tolkad psykologiskt, ett försök att göra sig hemmastadd i en värld, som är fientlig,osäker och främmande genom att i grunden förändra den. Trygghet är därför uppbrott"
Ska man förändra världen är det bra om så många sanningar som möjligt om makthavare kommer fram i ljuset. För ju mer folk får reda på vad som egentligen tilldrar sig i de stängda rummen, desto bättre är det. Det gör att jag tycker att wikileaks inger hopp. Nu tycks den dessutom ha fått en efterföljare. Ja ju fler dess bättre.
Det blev lite rörigt det här. Men jag återkommer till 70-talet i nån utav de nästa bloggarna
torsdag 9 december 2010
Djupfryst bloggare
Som ni kanske har märkt har jag inte skrivit något på en vecka. När jag startade den här bloggen hade jag föresatt mig att skriva åtminstone ett par inlägg i veckan. Det finns ju hur mycket som helst att kommentera. Men nu har vi haft 17 grader i över en vecka och det kan ju vara intressant att se hur man reagerar på kyla, fast vem vill läsa om sånt? Jag blir i alla fall grinig och irriterad och inget, absolut inget blir gjort. Båda mina övningsrum är som frysboxar, så att sitta och öva är inget kul.
Jag har tagit med datorn till biblioteket, men där har jag ingen internet och visserligen är min mobil förträfflig men att läsa artiklar på mobilen är den inte riktigt tänkt för.
Nu har de faktiskt skruvat upp värmen och jag har kommit upp till 18 grader. Kanske det stiger ytterligare??? I vilket fall har jag beslutat sluta gnälla och jag lovar att ni ska slippa flera inlägg om detta eländiga ämne. Trots att hjärnan känns djupfryst.
Förresten finns det betydligt allvarligare problem än att jag är för snål för att sätta på mitt extraelement. I radion i dag hör man moderater prisa sin eländiga utslagningspolitik. Det är bra (!) att arbetsgivarna får betalt (av våra skattepengar, kan tänka,) för att anställa långtidsarbetslösa. Som inte får något betalt alls. Som en utförsäkrad polis sa i morse: jag konkurrerar med mig sjäv. Det är klart att det blir billigare att låta mig arbeta gratis än att ge mig ett jobb med lön.
Jag har börjat läsa Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Det måste det!
Rekommenderas som julklapp om ni fortfarande ger såna!
Jag har tagit med datorn till biblioteket, men där har jag ingen internet och visserligen är min mobil förträfflig men att läsa artiklar på mobilen är den inte riktigt tänkt för.
Nu har de faktiskt skruvat upp värmen och jag har kommit upp till 18 grader. Kanske det stiger ytterligare??? I vilket fall har jag beslutat sluta gnälla och jag lovar att ni ska slippa flera inlägg om detta eländiga ämne. Trots att hjärnan känns djupfryst.
Förresten finns det betydligt allvarligare problem än att jag är för snål för att sätta på mitt extraelement. I radion i dag hör man moderater prisa sin eländiga utslagningspolitik. Det är bra (!) att arbetsgivarna får betalt (av våra skattepengar, kan tänka,) för att anställa långtidsarbetslösa. Som inte får något betalt alls. Som en utförsäkrad polis sa i morse: jag konkurrerar med mig sjäv. Det är klart att det blir billigare att låta mig arbeta gratis än att ge mig ett jobb med lön.
Jag har börjat läsa Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Det måste det!
Rekommenderas som julklapp om ni fortfarande ger såna!
onsdag 1 december 2010
Kollektivliv
Kollektivliv är verkligen kul och uppiggande. Fn är det så att A är sur på B som diskuterar med C som försöker blidka A. C går sen till D som sammankallar en grupp, varvid E känner sig kränkt, eftersom E inte är med i den gruppen. F har ont i ryggen och är allmänt ilsken just nu, men tinar upp under gruppens vilda diskussion och goda rödvin. Ideerna börjar spruta i vanlig ordning och en mängd beslut fattas, varav en del måste återkallas dagen därpå. E tittar in, begrundar smörgåsarna, osten och skinkan och undrar hur man kan komma med i den här gruppen men motas vänligt men bestämt ut av G.
C möter dagen därpå H, som röd om kinderna rullar sin rullator genom snömodden. - Skönt och friskt i dag, tycker H. (-13) Och hemma har temperaturen stigit ända till 19 grader. Det är skillnad det! Förut hade jag bara 18.
I är mindre nöjd med sakernas ordning. - Det snöar in! I barnkammarn hos mina barnbarn! Och i fläktrummet är det en vattenläcka. Jag måste ut och köpa ett par extra element. Vilka ska man välja tro? Har du nåt att rekommendera?
Det har J. Och säkert K och L och M också, om det nu skulle vara så att I gör någon slags marknadsundersökning i huset. För här fryser alla. Men elementgubbarna jobbar på. Så elementen är varma. De flesta i alla fall.
En skum gubbe går runt i huset och försöker sälja extra lås till våra dörrar. (Han skulle ha större framgång med små piffiga element) Han går bara till de allra äldsta, främst damer, eftersom han tror att de går på vad som helst. Men våra 80-90-åringar hör till det tuffare slaget. Så han kammar noll, men ritar för säkerhets skull en liten gubbe i dörrposten till den han just har besökt. I suddar frenetiskt. I har också satt upp varningslappar i hissana. Men dom har N rivit ner. Han(det är nog en han) gillar inte meddelanden i hissarna. N gillar inte kollektiv öht. Det är ömsesidigt. Kollektivet gillar inte heller N. Fast vem han är??? Tja...
Men i all fall... På anslagstavlan sitter en lapp: Tack till alla er som ordnade så gott och trevligt för oss. Det kändes högtidligt och fint att tillhöra kollektivet Mvh...
Kom upp efter den stora festen. Som var så lyckad. Man kan faktiskt bara hålla med. Det känns om inte högtidligt jämt, så åtminstone fint att tillhöra kollektivet
PS Jag funderar på om inte det skulle vara en bra idé att sticka nattmössor och gå runt i huset och sälja. Om nu inte alla redan har skaffat sig såna, förstås. (Jag skulle behöva nån som illustrerar min blogg: Blick in i en svit lägenheter här med sovande kollektivister, alla iförda mjuka ulliga nattmössor)
C möter dagen därpå H, som röd om kinderna rullar sin rullator genom snömodden. - Skönt och friskt i dag, tycker H. (-13) Och hemma har temperaturen stigit ända till 19 grader. Det är skillnad det! Förut hade jag bara 18.
I är mindre nöjd med sakernas ordning. - Det snöar in! I barnkammarn hos mina barnbarn! Och i fläktrummet är det en vattenläcka. Jag måste ut och köpa ett par extra element. Vilka ska man välja tro? Har du nåt att rekommendera?
Det har J. Och säkert K och L och M också, om det nu skulle vara så att I gör någon slags marknadsundersökning i huset. För här fryser alla. Men elementgubbarna jobbar på. Så elementen är varma. De flesta i alla fall.
En skum gubbe går runt i huset och försöker sälja extra lås till våra dörrar. (Han skulle ha större framgång med små piffiga element) Han går bara till de allra äldsta, främst damer, eftersom han tror att de går på vad som helst. Men våra 80-90-åringar hör till det tuffare slaget. Så han kammar noll, men ritar för säkerhets skull en liten gubbe i dörrposten till den han just har besökt. I suddar frenetiskt. I har också satt upp varningslappar i hissana. Men dom har N rivit ner. Han(det är nog en han) gillar inte meddelanden i hissarna. N gillar inte kollektiv öht. Det är ömsesidigt. Kollektivet gillar inte heller N. Fast vem han är??? Tja...
Men i all fall... På anslagstavlan sitter en lapp: Tack till alla er som ordnade så gott och trevligt för oss. Det kändes högtidligt och fint att tillhöra kollektivet Mvh...
Kom upp efter den stora festen. Som var så lyckad. Man kan faktiskt bara hålla med. Det känns om inte högtidligt jämt, så åtminstone fint att tillhöra kollektivet
PS Jag funderar på om inte det skulle vara en bra idé att sticka nattmössor och gå runt i huset och sälja. Om nu inte alla redan har skaffat sig såna, förstås. (Jag skulle behöva nån som illustrerar min blogg: Blick in i en svit lägenheter här med sovande kollektivister, alla iförda mjuka ulliga nattmössor)
lördag 27 november 2010
Ett gammalt spöke dyker upp
I går hörde jag i Vetandets värld att antalet sjuka i tuberkulos stiger. Även om de flesta fallen finns utomlands, bl a i Etiopien, ökar sjukdomen också hos oss. Ett ökat resande och invandring från drabbade länder bidrar till detta. Barn på dagis och i skolor har varit smittade även om de än så länge är få. En svårighet är att många har multiresistenta bakterier, i Estland t ex. Och i Iran har många totalresistenta bakterier, vilket betyder att inga mediciner finns som kan hjälpa dem. Man får då tillgripa operation av lungorna, vilket inte är lika effektivt.
TBC var min barndoms fasa. Jag vet inte hur många gånger jag och min sex år yngre bror skickades på skärmbildsundersökning. Det var lika obehagligt varje gång: man steg in mellan två iskalla skärmar med naken överkropp och "fotograferades." Min mamma hörde nämligen till de drabbade. Hon hade insjuknat i sin ungdom, blivit friskförklarad, men insjuknade igen något år efter att min bror hade fötts. Sen följde år av sanatorievistelser. Eftersom hon inte blev bättre efter ett antal gasningar opererade man bort en del av hennes ena lungas lober. Hon skrev en halv roman om sina upplevelser men fullföljde den aldrig. Operationen föregicks av bronkoskopi. Så här skriver hon: "Jag var på bronkoskopi i går. Det känns som sår i halsen och det gör ont i näsan efter slangen. ...Man sprutar in en vätska och jag får inte hosta. Nej inte hosta. Inte hosta. Då får man göra om allt. Jag måste hosta. Jag dör om jag inte får hosta. Nej, hosta inte. Jag kan inte gå igenom detta en gång till, därför får jag inte hosta. Nej jag ska inte hosta om jag också dör. Jag spänner mina krafter till det yttersta. Men hostretningarna är förfärliga. Så iväg till röntgen. Jag står upp och vrids hit och dit, hit och dit. Nej inte hosta. Inte hosta.
Äntligen är det över och jag får hosta...."
Två lober var friska, en var sjuk och den opererades bort.
Till den skräck man som sjuk genomlevde av rädslan för att dö hörde sen att man var socialt stigmatiserad när man vistats på ett sanatorium. Alla var skräckslagna för smitta och den som varit sjuk undveks i möjligaste mån. Mamma var småskollärare och när hon blivit frisk flyttade familjen från Härjedalen till Trollhättan för att börja om.
I sitt manus skildrar hon också hur det var när ryktena på sanatorierna spreds att det fanns en undermedicin, som kunde ta kål på tuberkelbakterierna. Mamma igen: "Gör väl inte så mycket, säger man på salarna, vad man dör av. Ingen är entusiastisk. Ingen tror. Och den är så ofantligt dyr. Om den skulle vara tillförlitlig, kan den bli så billig en gång att alla kan få den? Behövs inte gas och operation längre? Skulle miraklet inträffa? "
I början av femtitalet var miraklet här. Sanatorierna tömdes och patienterna kunde åka hem.
Nu måste man alltså återgå till gasning och operation i vissa delar av världen.Att det gick så snabbt att utrota sjukdomen hos oss berodde inte enbart på en effektiv medicin utan också på att levnadsförhållandena förbättrades. Fattigdom var/är en bidragande orsak till att man blir sjuk. Många i u-länderna lever med en latent TBC och blir man riktigt sjuk i en annan sjukdom, t ex HIV är det risk för att TBC:n bryter ut.
Eftersom det här är en sjukdom som främst drabbar fattiga, satsar heller inte läkemedelsbolagen på att snabbt få fram nya mediciner. I vissa länder t ex Etiopien har 95% latent tuberkulos. Vi hade lika mycket TBC för 100 år sedan som Etiopien har i dag. Vetandets värld berättade om ett par projekt som går ut på att stärka immunförsvaret som lät ganska hoppfulla.
Hos oss har sjukdomen i stort sett glömts bort. En generation har varit utan den, mer är det inte.
En av forskarna som intervjuades i programmet, framhöll att vi har ett globalt ansvar. Det känns förfärligt om den här gamla skräcken ska fortsätta att dominera stora delar av befolkningarna i vissa delar av världen. HIV är på tillbakagång och då borde man väl också få bukt med TBC - igen.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
TBC var min barndoms fasa. Jag vet inte hur många gånger jag och min sex år yngre bror skickades på skärmbildsundersökning. Det var lika obehagligt varje gång: man steg in mellan två iskalla skärmar med naken överkropp och "fotograferades." Min mamma hörde nämligen till de drabbade. Hon hade insjuknat i sin ungdom, blivit friskförklarad, men insjuknade igen något år efter att min bror hade fötts. Sen följde år av sanatorievistelser. Eftersom hon inte blev bättre efter ett antal gasningar opererade man bort en del av hennes ena lungas lober. Hon skrev en halv roman om sina upplevelser men fullföljde den aldrig. Operationen föregicks av bronkoskopi. Så här skriver hon: "Jag var på bronkoskopi i går. Det känns som sår i halsen och det gör ont i näsan efter slangen. ...Man sprutar in en vätska och jag får inte hosta. Nej inte hosta. Inte hosta. Då får man göra om allt. Jag måste hosta. Jag dör om jag inte får hosta. Nej, hosta inte. Jag kan inte gå igenom detta en gång till, därför får jag inte hosta. Nej jag ska inte hosta om jag också dör. Jag spänner mina krafter till det yttersta. Men hostretningarna är förfärliga. Så iväg till röntgen. Jag står upp och vrids hit och dit, hit och dit. Nej inte hosta. Inte hosta.
Äntligen är det över och jag får hosta...."
Två lober var friska, en var sjuk och den opererades bort.
Till den skräck man som sjuk genomlevde av rädslan för att dö hörde sen att man var socialt stigmatiserad när man vistats på ett sanatorium. Alla var skräckslagna för smitta och den som varit sjuk undveks i möjligaste mån. Mamma var småskollärare och när hon blivit frisk flyttade familjen från Härjedalen till Trollhättan för att börja om.
I sitt manus skildrar hon också hur det var när ryktena på sanatorierna spreds att det fanns en undermedicin, som kunde ta kål på tuberkelbakterierna. Mamma igen: "Gör väl inte så mycket, säger man på salarna, vad man dör av. Ingen är entusiastisk. Ingen tror. Och den är så ofantligt dyr. Om den skulle vara tillförlitlig, kan den bli så billig en gång att alla kan få den? Behövs inte gas och operation längre? Skulle miraklet inträffa? "
I början av femtitalet var miraklet här. Sanatorierna tömdes och patienterna kunde åka hem.
Nu måste man alltså återgå till gasning och operation i vissa delar av världen.Att det gick så snabbt att utrota sjukdomen hos oss berodde inte enbart på en effektiv medicin utan också på att levnadsförhållandena förbättrades. Fattigdom var/är en bidragande orsak till att man blir sjuk. Många i u-länderna lever med en latent TBC och blir man riktigt sjuk i en annan sjukdom, t ex HIV är det risk för att TBC:n bryter ut.
Eftersom det här är en sjukdom som främst drabbar fattiga, satsar heller inte läkemedelsbolagen på att snabbt få fram nya mediciner. I vissa länder t ex Etiopien har 95% latent tuberkulos. Vi hade lika mycket TBC för 100 år sedan som Etiopien har i dag. Vetandets värld berättade om ett par projekt som går ut på att stärka immunförsvaret som lät ganska hoppfulla.
Hos oss har sjukdomen i stort sett glömts bort. En generation har varit utan den, mer är det inte.
En av forskarna som intervjuades i programmet, framhöll att vi har ett globalt ansvar. Det känns förfärligt om den här gamla skräcken ska fortsätta att dominera stora delar av befolkningarna i vissa delar av världen. HIV är på tillbakagång och då borde man väl också få bukt med TBC - igen.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
torsdag 25 november 2010
Gnäll, gnäll...
Här är kallt! Jag har bott fem år i den här lägenheten. De två första åren var ljuvliga. Jag hade, från att ha bott i en svinkall våning, hamnat i en rktigt varm. Jag njöt. Men tredje vintern ändrades plötsligt alltihop. Och sen har jag fört en ojämn kamp mot kylan. Jo då jag har protesterat. För två år sen kom det en hit som mätte. Han svängde nån slags apparat runt mitt i vardagsrummet och konstaterade att det var 20 grader. - Det är ju riktigt bra, sa han. Jaha. Fast sen frös jag ju i alla fall.
Jag har mina erfarenheter med kalla våningar. Fast då har det varit privatvärdar som snålat. Den värste jag har träffat på i den vägen var en som ägde en fastighet på Ringvägen som jag bodde i ett antal år. När det var som kallast var det 14 grader och jag ringde förstås och protesterade. Inget hände. Då gick jag runt med en lista i huset. Nästan alla skrev på. Det bodde nästan bara ensamstående äldre damer i det där huset och de var lättskrämda. - Men han vräker oss nog om jag skriver på, sa de räddhågat när de kunde titta fram ur sina filtar.
Jag skickade brevet med alla underskrifterna till värden och väntade nån vecka. Inget hände och det var tydligt att han inte tänkte göra något. Att det mest var äldre ensamstående damer i huset berodde på att han valde sina hyresgäster med omsorg. Män skräpade ner i hans lägenheter och barn ska vi bara inte tala om. Så han räknade med att kvinnor protesterar inte heller.
Jag kontaktade hyresgästföreningen som sa till mig att ringa hälsovårdsförvaltningen. Och det tog skruv. Sen steg värmen snabbt.
Efter den persen svor jag på att aldrig nånsin hyra av en privatvärd. Nu bor jag i Svenska bostäder och just nu pågår översyn av våra knasiga rör.
Jag är ju inte den enda som fryser och vi brukar kunna få ändringar till stånd här så jag är rätt optimistisk.
Jag återkommer med rapport om "värmekampen"
Jag har mina erfarenheter med kalla våningar. Fast då har det varit privatvärdar som snålat. Den värste jag har träffat på i den vägen var en som ägde en fastighet på Ringvägen som jag bodde i ett antal år. När det var som kallast var det 14 grader och jag ringde förstås och protesterade. Inget hände. Då gick jag runt med en lista i huset. Nästan alla skrev på. Det bodde nästan bara ensamstående äldre damer i det där huset och de var lättskrämda. - Men han vräker oss nog om jag skriver på, sa de räddhågat när de kunde titta fram ur sina filtar.
Jag skickade brevet med alla underskrifterna till värden och väntade nån vecka. Inget hände och det var tydligt att han inte tänkte göra något. Att det mest var äldre ensamstående damer i huset berodde på att han valde sina hyresgäster med omsorg. Män skräpade ner i hans lägenheter och barn ska vi bara inte tala om. Så han räknade med att kvinnor protesterar inte heller.
Jag kontaktade hyresgästföreningen som sa till mig att ringa hälsovårdsförvaltningen. Och det tog skruv. Sen steg värmen snabbt.
Efter den persen svor jag på att aldrig nånsin hyra av en privatvärd. Nu bor jag i Svenska bostäder och just nu pågår översyn av våra knasiga rör.
Jag är ju inte den enda som fryser och vi brukar kunna få ändringar till stånd här så jag är rätt optimistisk.
Jag återkommer med rapport om "värmekampen"
tisdag 23 november 2010
Pedagogik på måndag morgon
Sen några veckor tillbaka undervisar jag (nej det är då fel ord) har jag lektion med mamman till en av mina väninnor - i engelska. Hon ringde mig en dag och frågade om jag hade lust att ge henne några lektioner eftersom hennes barnbarn skulle gifta sig med en kanadensare (engelskspråkig sådan) och hon var bjuden på bröllopet och ville kunna tala med sina nya släktingar. Jag tänkte ett par dar och sen sa jag: - Vet du min engelska är ganska rostig. Men vi kan väl göra ett försök. Jag tänkte att det här är ju ett trevligt sätt att fräscha upp min egen engelska också.
Så varje måndagmorgon tar jag en halvtimmes promenad till min "elev" och sen vidtar ca en timmes konversation. Vi sammanfattar den vecka som gått, vi har diskuterat böcker och musik; fn kämpar hon med första novellen i Alice Munros Too much happiness. Vi har gemensamt gått igenom inledningen; hon har boken inspelad på cd och dessutom texten. Men den är kanske något för svår.
Men har man en elev i den åldern finns det en oändlig mängd samtalsämnen. I går, precis när jag skulle gå, fick jag syn på en vacker ask och vi började samtala om den. Sen visade det sig att hon förvarade ett antal gamla fotografier i den. Så nästa gång får hon berätta om dem. Det blir ett stycke stockholmshistoria in english.
"Nya" ord skriver jag ner i hennes anteckningsbok och sen repeterar hon dem. Två lexikon ligger framme på bordet, för det är verkligen inte alltid jag kommer på det ord vi letar efter. Vissa ordområden är jag själv riktigt dålig på, mat tex. Fast vi lär oss båda. Att gräslök heter chive har jag då aldrig vetat och att hörselapparat heter hear aid kunde man också slå upp. Men biståndshandläggare? Kanske help administrator? Jag har inte alls den här känslan för vad som kan vara rätt på engelska som jag har på tyska.
Vår målsättning är att hon ska få upp ett sånt flyt att hon tämligen obehindrat kan samtala om vardagliga saker utan att låta sig hindras allt för mycket av ord hon inte kan eller inte minns. Det går framåt och vi börjar båda bli bra på konsten att skriva om och gå runt svårigheter. Samtidigt har jag själv fått en riktig kick för min engelska språkutveckling: att lära någon något är det absolut bästa sättet att själv lära sig något.
Jag har nämligen alltid inbillat mig att jag är "bra" på engelska. Det har jag från skoltiden då engelska var nästan det enda ämne som jag var bra på. Men när vår japanska forskare kom till kollektivhuset (för ett par månader sedan) upptäckte jag till min förfäran att engelskan var fullständigt katastrofal. De enklaste ord var totalt borta; jag hade väl inte talat språket på åratal. Dessutom, när jag hade varit tvungen att tala språket försökte jag nog smita undan och bli en lyssnare i stället.
Men det är ganska intressant det här. Hur mycket hinner man som 93-åring lära sig på några månader? Nu tror jag ju att man inte ska stirra sig blind på åren. Min elev är pigg och alert och inte ett dugg virrig. Att hon går framåt märker jag. Men språkutveckling hänger också ihop med psykologi - att våga göra bort sig, att inte vara rädd för att bestiga nya berg, att våga riskera att förlora ansiktet. Där kan tanken: men jag är faktiskt 93 år vara ett hinder i stället för det som det egentligen är - en styrka.
Pedagogens uppgift blir då att uppmuntra och samtidigt vara ärlig. Fast det är jag bra på! Jag kommer att ge er några nedslag i pedagogikens värld så ni se hur det hela förlöper.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
Så varje måndagmorgon tar jag en halvtimmes promenad till min "elev" och sen vidtar ca en timmes konversation. Vi sammanfattar den vecka som gått, vi har diskuterat böcker och musik; fn kämpar hon med första novellen i Alice Munros Too much happiness. Vi har gemensamt gått igenom inledningen; hon har boken inspelad på cd och dessutom texten. Men den är kanske något för svår.
Men har man en elev i den åldern finns det en oändlig mängd samtalsämnen. I går, precis när jag skulle gå, fick jag syn på en vacker ask och vi började samtala om den. Sen visade det sig att hon förvarade ett antal gamla fotografier i den. Så nästa gång får hon berätta om dem. Det blir ett stycke stockholmshistoria in english.
"Nya" ord skriver jag ner i hennes anteckningsbok och sen repeterar hon dem. Två lexikon ligger framme på bordet, för det är verkligen inte alltid jag kommer på det ord vi letar efter. Vissa ordområden är jag själv riktigt dålig på, mat tex. Fast vi lär oss båda. Att gräslök heter chive har jag då aldrig vetat och att hörselapparat heter hear aid kunde man också slå upp. Men biståndshandläggare? Kanske help administrator? Jag har inte alls den här känslan för vad som kan vara rätt på engelska som jag har på tyska.
Vår målsättning är att hon ska få upp ett sånt flyt att hon tämligen obehindrat kan samtala om vardagliga saker utan att låta sig hindras allt för mycket av ord hon inte kan eller inte minns. Det går framåt och vi börjar båda bli bra på konsten att skriva om och gå runt svårigheter. Samtidigt har jag själv fått en riktig kick för min engelska språkutveckling: att lära någon något är det absolut bästa sättet att själv lära sig något.
Jag har nämligen alltid inbillat mig att jag är "bra" på engelska. Det har jag från skoltiden då engelska var nästan det enda ämne som jag var bra på. Men när vår japanska forskare kom till kollektivhuset (för ett par månader sedan) upptäckte jag till min förfäran att engelskan var fullständigt katastrofal. De enklaste ord var totalt borta; jag hade väl inte talat språket på åratal. Dessutom, när jag hade varit tvungen att tala språket försökte jag nog smita undan och bli en lyssnare i stället.
Men det är ganska intressant det här. Hur mycket hinner man som 93-åring lära sig på några månader? Nu tror jag ju att man inte ska stirra sig blind på åren. Min elev är pigg och alert och inte ett dugg virrig. Att hon går framåt märker jag. Men språkutveckling hänger också ihop med psykologi - att våga göra bort sig, att inte vara rädd för att bestiga nya berg, att våga riskera att förlora ansiktet. Där kan tanken: men jag är faktiskt 93 år vara ett hinder i stället för det som det egentligen är - en styrka.
Pedagogens uppgift blir då att uppmuntra och samtidigt vara ärlig. Fast det är jag bra på! Jag kommer att ge er några nedslag i pedagogikens värld så ni se hur det hela förlöper.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
fredag 19 november 2010
Mozart och kärringar
I dag var jag som ni som följer facebook redan har sett på en konsert på radiohuset. Man började med Mozarts oboekvartett: Bengt Rosengren oboe, Malin Broman, violin, Göran Fröst viola och Erik Williams cello. Makalöst samspel mellan oerhört proffsiga musiker.
Salen var i stort sett full och själv tog jag plats på andra bänk; det är alltid roligt att se musikerna i närbild även om man säkert hörde bra överallt.
Som andra nummer spelades Mozarts klarinettkvintett. Bengt Rosengren avlöstes av Niklas Andersson som spelade solostämma på klarinett och ytterligare en violinist, Ulf Forsberg kom in på scenen. Det var en paus mellan numren och då kom en liten familj in och satte sig på bänken framför mig. Pappa, mamma och en liten flicka i fyra, femårsåldern. Vad roligt, tänkte jag, att man tar med sig barn till en konsert. Så borde det väl alltid vara. Den förra konserten jag var på, körkonserten från Manado var det också barn på och dirigenten hälsade dem välkomna och sa att det var roligt att se dem där. I Indonesien,sa han, är det alltid barn med på alla såna evenemang. Man går helt enkelt ut med hela familjen.
Jo det var ju Indonesien det. Det verkar som om vi har en del att lära av gamla kulturländer.
Den lilla flickan satt tyst och stilla genom de tre första satserna. Sen började hon, mycket tyst, viska med sin pappa, som reste sig, tog flickan i handen och gick ut, tyst och lugnt. Musikerna spelade vidare, kvintetten är ju verkligen något av det vackraste jag vet. Applåderna efteråt dånade, musikerna applåderades in gång på gång och vi fick höra ett spännade extranummer.
Man drog en suck av lycka inför så mycket skönhet och vi reste oss upp ur stolarna för att gå ut i den iskalla blåsten, med hjärtat fyllt av en lyckokänsla - visst är november hemsk och nästan outhärdlig, men man kan fylla själen med Mozart och då står man ut med november också.
Då vände sig en av damerna bredvid mig mot mamman till den lilla flickan och sa ursinnigt: - Hur kan ni bara ta med ett barn till en sån konsert. Som dessutom stör på det här sättet?? Den unga mamman, hon såg ut att vara i 25årsåldern, såg förskräckt ut och sa: - Jag är ledsen, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. - Ja, vad hjälper det, fortsatte damen. - Hon har förstört hela min upplevelse! Sade och seglade iväg.
Mamman och jag tittade på varann. Hon såg ut som om hon skulle börja gråta. Jag var så arg, så jag hade svårt att få fram några ord. - Herregud, sa jag, vilka hemska kärringar det finns!
Hela min stämning av eufori och lycka efter denna fantastiska konsert upplöstes och jag tyckte jag fräste mig ut. Ska verkligen sura gamla kärringar (av båda könen) få gå på konsert? Kan inte dom sitta hemma och ostörda lyssna på musik? Så att dom inte riskerar att livet tangerar dem på något sätt?
Salen var i stort sett full och själv tog jag plats på andra bänk; det är alltid roligt att se musikerna i närbild även om man säkert hörde bra överallt.
Som andra nummer spelades Mozarts klarinettkvintett. Bengt Rosengren avlöstes av Niklas Andersson som spelade solostämma på klarinett och ytterligare en violinist, Ulf Forsberg kom in på scenen. Det var en paus mellan numren och då kom en liten familj in och satte sig på bänken framför mig. Pappa, mamma och en liten flicka i fyra, femårsåldern. Vad roligt, tänkte jag, att man tar med sig barn till en konsert. Så borde det väl alltid vara. Den förra konserten jag var på, körkonserten från Manado var det också barn på och dirigenten hälsade dem välkomna och sa att det var roligt att se dem där. I Indonesien,sa han, är det alltid barn med på alla såna evenemang. Man går helt enkelt ut med hela familjen.
Jo det var ju Indonesien det. Det verkar som om vi har en del att lära av gamla kulturländer.
Den lilla flickan satt tyst och stilla genom de tre första satserna. Sen började hon, mycket tyst, viska med sin pappa, som reste sig, tog flickan i handen och gick ut, tyst och lugnt. Musikerna spelade vidare, kvintetten är ju verkligen något av det vackraste jag vet. Applåderna efteråt dånade, musikerna applåderades in gång på gång och vi fick höra ett spännade extranummer.
Man drog en suck av lycka inför så mycket skönhet och vi reste oss upp ur stolarna för att gå ut i den iskalla blåsten, med hjärtat fyllt av en lyckokänsla - visst är november hemsk och nästan outhärdlig, men man kan fylla själen med Mozart och då står man ut med november också.
Då vände sig en av damerna bredvid mig mot mamman till den lilla flickan och sa ursinnigt: - Hur kan ni bara ta med ett barn till en sån konsert. Som dessutom stör på det här sättet?? Den unga mamman, hon såg ut att vara i 25årsåldern, såg förskräckt ut och sa: - Jag är ledsen, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. - Ja, vad hjälper det, fortsatte damen. - Hon har förstört hela min upplevelse! Sade och seglade iväg.
Mamman och jag tittade på varann. Hon såg ut som om hon skulle börja gråta. Jag var så arg, så jag hade svårt att få fram några ord. - Herregud, sa jag, vilka hemska kärringar det finns!
Hela min stämning av eufori och lycka efter denna fantastiska konsert upplöstes och jag tyckte jag fräste mig ut. Ska verkligen sura gamla kärringar (av båda könen) få gå på konsert? Kan inte dom sitta hemma och ostörda lyssna på musik? Så att dom inte riskerar att livet tangerar dem på något sätt?
torsdag 18 november 2010
Brev till TV:s tittarservice
Jag är utless på det usla programutbud som bjuds av SVT. För all del, på sätt och vis kanske det är tur för jag har inte tid att sitta framför TV:n jämnt. Men sitter jag där är det ofta den tyska TV-kanalen 3SAT jag tittar på. Så nu skickar jag följande brev till TV. Så vitt jag kan se har de ingen mailadress utan man får skicka det här med snail-mail. Konstigt.
Får jag ett svar ska jag återkomma och dela med mig av det
Till Tittarservice
Sveriges television
10510 Stockholm
Hej!
Det verkar som om ni skulle behöva idéer att döma av er programtablå. Varför inte i så fall ta er en titt på tyska kulturkanalen 3SAT:s program. De har en otrolig massa bra program; och många skulle säkert intressera en svensk publik. Den här veckan äger en TV-filmfestival rum i Baden-Baden. Den återkommer varje år i november. Man väljer ut 12 av de filmer som producerats för TV varje år Ett pris delas ut för bästa film och ett (i år) för bästa filmmusik, Samtidigt visas dessa filmer på 3 SAT och tv-tittarna där kan delta i en tävling där man utser TV-tittarnas pris.
I år, skriver man på Fernsehfilm-Festival Baden-Badens hemsida, visar man många filmer med temat familjen, men också många deckare och komedier. Det blir väldigt koncentrerat med två filmer om dagen, och även om jag är genuint intresserad av bra film blir det ändå bara möjligt att se några stycken. Jag har följt den här festivalen ett par år och filmerna håller hög klass. Från förra året minns jag främst en dokumentär om flickor med anorexi, gjord med stor ömhet och insikt i den här svåra problematiken. Jag vet inte hur många filmer som produceras i de tre tyskspråkiga länderna, men tydligen tillräckligt många för att få fram ett antal filmer med hög kvalietet. Gårdagens film var från Schweiz och handlade om en kvinnlig bagare och en latinamerikan – en oerhört charmig och oförutsägbar historia.
Har ni ingen som kan tyska på SVT? Nån som kan följa de tyska kanalerna och ge förslag till inköp? I så fall får ni väl anställa mig. Jag är pensionerad tysklärare.
Skämt åsido. Bredda ert urval. Ni har praktiskt taget bara amerikansk-och engelskproducerade program i ert utbud. Och många av de svenska produktioner som görs är också influerade av det språkområdet. En och annan gång dyker det upp något franskproducerat. Det stora tyska språkområdet finns knappt. Gör nåt åt det! Börja med att titta på och hämta idéer och program från 3SAT!
Med vänlig hälsning
Brittmarie Wikström
Sandhamnsgatan 10
11540 Stockholm
måndag 15 november 2010
Fantasi, originalitet, humor. Blåsorkestern spelar Kagel
Vi repeterar fn några låtar i Blåsorkestern som vi ska framföra på Socialistiskt forum på ABF-huset den 27 november. En av dem är speciellt knepig att få rätt - jag kan inte uttrycka mig på annat sätt - och det är en marsch av Mauricio Kagel. Den är nummer 4 i en komposition som heter "10 marscher för att missa segern" (Zehn Märsche um den Sieg zu verfehlen) och den är verkligen rolig för det här är ingen militärmarsch i vanlig ordning, som blåsorkestrar annars brukar excellera i att spela utan en marsch som just går ut på att missa segern. Det går nämligen inte att marschera till den. Det gör den svårspelad eftersom den byter rytm stup i kvarten.
Jag vet inte mycket om kompositören, men det är ju lätt avhjälpt numera bara man har en dator. Var han en sån spexare som den här kompositionen ger sken av?
Ju mer jag läser om honom, desto mer förtjust blir jag. Kagel tycks ha varit en enormt produktiv person som inte bara komponerade musik utan också skrev för teater och radio, gjorde film och skrev böcker. När hans kompositioner framfördes var det inte ovanligt att han gjorde teater av dem: musikerna tillsades att göra entreer på nåt speciellt sätt; ha vissa miner när de spelade - han kallades också för en musikens Ionesco.
Det verkar i alla fall som om han haft kul när han skrev. Han skrev t ex Tvåmansorkester för två enmansorkestrar ; en balett för ickedansare, som ingick i ett stycke som hette Stadttheater,
"Rrrrr " 11 stycken för blåsare, kontrabasar och slagverk: raccontando, Rauschpfeifen, Rejdovak, Register...(allt börjar på r ) Många av hans verk gör en verkligen nyfiken och det skulle vara roligt att uppleva åtminstone något av dem. 1984 kom t ex "...efter att ha läst Orwell. Radiopjäs i germanskt metaspråk" Hur låter sånt? Eller "Guten Morgen!" Också den en radiopjäs, men den består av reklam. Eller ännu mer spännande kanske: "Quasi niente för stängda munnar" "Vår " marsch, som vi för enkelhetens skull kallar för Kagel nr 4 ingår i en radiopjäs som heter "Der Tribun. Radiopjäs för en politisk talare, marschljud och högtalare." Vad säger han, den där talaren? Antagligen kan man ta reda på det. I så fall återkommer jag
Tills vidare kan man ju nöja sig med att lyssna på något av hans musik som finns på spotify. Det finns så det räcker för många timmar. Och själv har jag då bara hört ett par av marscherna i 10 Märsche. Så det är bara att sätta på högtalarna
Men först måste jag gå ner i övningsrummet. Och öva Kagels marsch nr 4
Jag vet inte mycket om kompositören, men det är ju lätt avhjälpt numera bara man har en dator. Var han en sån spexare som den här kompositionen ger sken av?
Ju mer jag läser om honom, desto mer förtjust blir jag. Kagel tycks ha varit en enormt produktiv person som inte bara komponerade musik utan också skrev för teater och radio, gjorde film och skrev böcker. När hans kompositioner framfördes var det inte ovanligt att han gjorde teater av dem: musikerna tillsades att göra entreer på nåt speciellt sätt; ha vissa miner när de spelade - han kallades också för en musikens Ionesco.
Det verkar i alla fall som om han haft kul när han skrev. Han skrev t ex Tvåmansorkester för två enmansorkestrar ; en balett för ickedansare, som ingick i ett stycke som hette Stadttheater,
"Rrrrr " 11 stycken för blåsare, kontrabasar och slagverk: raccontando, Rauschpfeifen, Rejdovak, Register...(allt börjar på r ) Många av hans verk gör en verkligen nyfiken och det skulle vara roligt att uppleva åtminstone något av dem. 1984 kom t ex "...efter att ha läst Orwell. Radiopjäs i germanskt metaspråk" Hur låter sånt? Eller "Guten Morgen!" Också den en radiopjäs, men den består av reklam. Eller ännu mer spännande kanske: "Quasi niente för stängda munnar" "Vår " marsch, som vi för enkelhetens skull kallar för Kagel nr 4 ingår i en radiopjäs som heter "Der Tribun. Radiopjäs för en politisk talare, marschljud och högtalare." Vad säger han, den där talaren? Antagligen kan man ta reda på det. I så fall återkommer jag
Tills vidare kan man ju nöja sig med att lyssna på något av hans musik som finns på spotify. Det finns så det räcker för många timmar. Och själv har jag då bara hört ett par av marscherna i 10 Märsche. Så det är bara att sätta på högtalarna
Men först måste jag gå ner i övningsrummet. Och öva Kagels marsch nr 4
fredag 12 november 2010
Nya världar, men mest gamla
Jag har flytt från kylan hemma till värmen på biblioteket. Sen flera veckor håller man på och reparerar vårt hus och alla klagar över kylan utom några få lyckostar som har lyxen att ha över 20 grader hemma, medan vi andra huttrar i 18 – 19 grader.
Jag trivs här – inte bara för att det är behagligt varmt. Jag är som en Joakim von Anka – han dök i pengar, men vad är väl det mot att simma omkring omgiven av böcker! Här finns hur många världar som helst att dyka ner i. Att kunna läsa, att begripa att de här små krumelurerna kan ta dig vart du vill, utan att det kostar dig något annat än ansträngningen att förstå – det måste väl vara det största undret av alla. För har man väl begripit och börjat få ett flyt, så är man fast i en förtrollning som aldrig lämnar en.
Jag har ju undervisat i svenska och det är klart att av alla skolämnen är det basen. Är eleverna svaga i svenska är de i allmänhet svaga i allt annat också. Därför borde det vara självklart att lärarna på låg-och mellanstadiet borde vara de bäst utbildade och därmed också högst betalda av alla. Allt för många av mina gymnasieelever befann sig på mellanstadienivå när de började hos mig Några har kunnat lyfta sig i håret och läsa i kapp. Men många många blev efter trots att de slet. Har man aldrig upplevt att det är kul att läsa läser man långsamt. Och förstår lite. Konstigt nog är det så att ju snabbare man läser, ju mer förstår man av textens innehåll. Hjärnan är fantastisk på att sovra väsentligheter.
Många av mina elever var invandrare och hade problem med svenskan. Men var de vana att läsa från sitt hemland var det i allmänhet inga svårigheter att snabbt börja läsa på det främmande språket. De visste ju redan att de kunde läsa och hade kanske läst komplicerade texter på sina hemspråk. Det gjorde också att de på de tre åren som gymnasieskolan innebar kunde klättra från ett G i svenska 2 (svenska som främmande språk) till ett VG eller ett MVG i slutbetyg. Det kändes som ett under det också, men det var det ju inte. Jag har en hel rad exempel på såna. I en av de sista klasserna jag hade gick en flicka från Iran. När hon gått ut ettan så sa jag till henne att om hon inte satte igång att läsa och läsa mycket (och då menade jag skönlitteratur, inte plugga) så skulle det här snälla G:et jag satte på henne halka ner till ett IG. – Jag vet att du är begåvad, sa jag, så gör något av din begåvning. Jag är rädd att jag sa det till ganska många elever och alldeles lögn var det ju inte. Alla är väl begåvade på nåt?
Hon lydde mitt råd, betygen bara steg och sen gick hon ut gymnasiet som den bästa forskareleven det året. Jag vill visst inte påskina att det enbart var min förtjänst, men det är klart att jag som svensklärare gav henne en puff framåt i hennes studier.
En annan elev som jag minns var en pojke som gick i en specialklass. Där gick elever med många olika problem, sociala, kunskapsmässiga. Vi hade inget skolbibliotek i det annex där vi var inrymda. Så en gång i veckan tog jag klassen med mig och åkte till huvudskolans bibliotek, där eleverna fick låna nya böcker. De flesta försökte hitta böcker med så få sidor som möjligt. Det var det viktigaste. För de måste ju läsa boken också. Men en av pojkarna lånade fem, sex tjocka böcker varje gång. Första gången var jag häpen. –Hur kommer det sig att du tycker så mycket om att läsa? sa jag. _ Jo, sa han, jag var så bråkig förut och läste ingenting så min förra lärare sa att jag behövde inte göra något annat på ett helt år än att läsa böcker. Och det gjorde jag. Och nu tycker jag det är jättekul.
Jag tyckte det var ett ovanligt pedagogiskt grepp. Men på honom fungerade det. Sen flyttades han också över till normalklass. Hans lärare fanns inte kvar på skolan, annars hade det varit roligt att höra hur han gått tillväga. För så enkelt är det inte att man bara säger: läs! Han måste ha haft många och roliga diskussioner med pojken innan denne blev fast och läraren såg att pojken förstod vad han läste och att metoden fungerade. Det här är ganska många år sen nu och jag har alltid undrat vad som blev av pojken.
Nu får jag lämna det här varma härliga stället och åka hem. Men sen är det fredagsmatlag - trerättersmiddag är utlovad!
torsdag 11 november 2010
Musik från Manado
Jag sitter fast med min mobil och lär så göra i ett par veckor till. Den funkar bra, men det är så mycket finesser och jag klarar inte riktigt av att lämna problem som inte är lösta. Så det blir bara hackmat av det mesta just nu.
I alla fall - i går var jag och lyssnade på en kör från Manado. Manado ligger på nordspetsen av Sulawesi, som i sin tur ligger i Indonesien. Det är en fantastisk ö, väldigt olik Java, som trots eldsprutande vulkaner, typ Merapi åtminstone på mig ger ett harmoniskt intryck med sina oändliga risfält, långsamma hovdanser och gamelanorkestrar. Sulawesi är som sagt helt annorlunda, vilt, bergigt och med många olika folkslag och många olika religioner, även om islam även här, liksom på Java är dominerande.
Jag gick och lyssnade på kören bara för att den kom från Manado. Jag hade ingen aning om att den var så bra. Jag var där för tjugo år sen och har ett tydligt minne av tidiga morgnar då man väcktes av både kyrkklockor och böneutropare. Norr om Manado, i Bunaken, finns de mest fantastiska korallrev man kan tänka sig.
Antagligen fanns det redan då ett universitet, fast det var inget jag noterade då Jag vet inte hur länge kören har existerat, kanske tio år? Det måste väl ta några år att få fram en kör i världsklass. Dirigenten var professor i musik vid universitetet i Boston, utbildad i Bombay, hade arbetat i en mängd länder som dirigent och violinist. Jag tyckte han på sätt och vis påminde om Daniel Barenboim , eftersom hans syfte med kören var att bygga broar och överbrygga motsättningar. På Sulawesi har det varit svåra konflikter mellan muslimer och kristna på senare år. Kören avslutade sin konsert med en arabisk-muslimsk hymn ur den sufiska traditionen, som sen sammanbands med en kristen hymn. Makalöst vackert.
Man sjöng på indonesiska, engelska, tyska, litauiska (!), svenska mfl språk som jag inte ens hann uppfatta namnet på. Sånger från Papua, Filippinerna, Sydafrika. Jag tror (fast här är det svårt att välja) att jag tyckte mest om en bröllopssång på zuluspråket.
Det är frestande att gå till Södra latin i kväll och lyssna på dom en gång till. Men vi har soppkväll i huset, så jag får se om jag hinner...
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
I alla fall - i går var jag och lyssnade på en kör från Manado. Manado ligger på nordspetsen av Sulawesi, som i sin tur ligger i Indonesien. Det är en fantastisk ö, väldigt olik Java, som trots eldsprutande vulkaner, typ Merapi åtminstone på mig ger ett harmoniskt intryck med sina oändliga risfält, långsamma hovdanser och gamelanorkestrar. Sulawesi är som sagt helt annorlunda, vilt, bergigt och med många olika folkslag och många olika religioner, även om islam även här, liksom på Java är dominerande.
Jag gick och lyssnade på kören bara för att den kom från Manado. Jag hade ingen aning om att den var så bra. Jag var där för tjugo år sen och har ett tydligt minne av tidiga morgnar då man väcktes av både kyrkklockor och böneutropare. Norr om Manado, i Bunaken, finns de mest fantastiska korallrev man kan tänka sig.
Antagligen fanns det redan då ett universitet, fast det var inget jag noterade då Jag vet inte hur länge kören har existerat, kanske tio år? Det måste väl ta några år att få fram en kör i världsklass. Dirigenten var professor i musik vid universitetet i Boston, utbildad i Bombay, hade arbetat i en mängd länder som dirigent och violinist. Jag tyckte han på sätt och vis påminde om Daniel Barenboim , eftersom hans syfte med kören var att bygga broar och överbrygga motsättningar. På Sulawesi har det varit svåra konflikter mellan muslimer och kristna på senare år. Kören avslutade sin konsert med en arabisk-muslimsk hymn ur den sufiska traditionen, som sen sammanbands med en kristen hymn. Makalöst vackert.
Man sjöng på indonesiska, engelska, tyska, litauiska (!), svenska mfl språk som jag inte ens hann uppfatta namnet på. Sånger från Papua, Filippinerna, Sydafrika. Jag tror (fast här är det svårt att välja) att jag tyckte mest om en bröllopssång på zuluspråket.
Det är frestande att gå till Södra latin i kväll och lyssna på dom en gång till. Men vi har soppkväll i huset, så jag får se om jag hinner...
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
torsdag 4 november 2010
Plötsligt spelar alla samma a...
För länge sen, i början av min yrkesverksamhet som lärare i svenska hände det att man gav eleverna ett uppsatsämne som hette En människa som jag beundrar. Ämnesrubriceringarna ändrades med tiden och glansen kring de egna idolerna falnade likaså. Fast det finns dock en del människor vars verksamhet är sådan att man gärna vill förmedla sin aktning för både verksamheten och personen bakom den En sån person är pianisten och dirigenten Daniel Barenboim. För något år sedan visades i Tv en film om hans skapelse, orkestern Westöstlicher Diwan Det är en orkester som består av unga israeler och palestinier och syftet har varit att genom musik bidra till förståelsen mellan israeler och palestinier. Barenboim har själv uttryckt det så här: "Den (orkestern) har mycket smickrande kallats för ett fredsprojekt. Det är den inte. Den kommer inte att leda till fred, vare sig man spelar bra eller mindre bra. Den skapades som ett projekt mot okunnighet ...Jag försöker inte omvända de arabiska medlemmarna i orkestern till att omfatta en israelisk ståndpunkt och jag försöker inte övertyga israelerna om den arabiska synpunkten. men jag vill ...skapa en plattform där båda sidor kan ha olika åsikter utan att ta till kniven"
På Barenboims utmärkta hemsida kan man läsa om hur idén om orkestern kom till. Av en slump stötte Barenboim ihop med den palestinske författaren och professorn vid Columbiauniversitet Edward Said i en hotellobby i London och de visade sig ha en likartad syn på ett framtida samarbete mellan Israel och Palestina. Det tog två år att organisera orkestern Talangfulla ungdomar mellan 14 och 25 från Egypten, Syrien,Libanon, Tunisien och Israel samlades i Weimar för en första workshop, som sedan kom att utgöra grunden till orkesten I början var samarbetet ingalunda friktionsfritt, men efter att ha coachats av medlemmar i berlinfilharmonikerna, Chicagos symfoniorkester och Staatskapelle Berlin, samt efter ett antal nattliga debatter med Said och Barenboim spelade man tillsammans utan problem. Numera är orkestern stationerad i Sevilla, varifrån man gör turneer.
För en vecka sen fick Daniel Barenboim Västfalens fredspris som delades ut i rådhuset i Münster. När Barenboim tackade för priset nämnde han också de svårighter som fanns i början när orkestern grundades. Oenigheterna var stora mellan kontrahenterna. Men sen sa han, så stämmer man orkestern och plötsligt spelar alla samma a...
På Barenboims utmärkta hemsida kan man läsa om hur idén om orkestern kom till. Av en slump stötte Barenboim ihop med den palestinske författaren och professorn vid Columbiauniversitet Edward Said i en hotellobby i London och de visade sig ha en likartad syn på ett framtida samarbete mellan Israel och Palestina. Det tog två år att organisera orkestern Talangfulla ungdomar mellan 14 och 25 från Egypten, Syrien,Libanon, Tunisien och Israel samlades i Weimar för en första workshop, som sedan kom att utgöra grunden till orkesten I början var samarbetet ingalunda friktionsfritt, men efter att ha coachats av medlemmar i berlinfilharmonikerna, Chicagos symfoniorkester och Staatskapelle Berlin, samt efter ett antal nattliga debatter med Said och Barenboim spelade man tillsammans utan problem. Numera är orkestern stationerad i Sevilla, varifrån man gör turneer.
För en vecka sen fick Daniel Barenboim Västfalens fredspris som delades ut i rådhuset i Münster. När Barenboim tackade för priset nämnde han också de svårighter som fanns i början när orkestern grundades. Oenigheterna var stora mellan kontrahenterna. Men sen sa han, så stämmer man orkestern och plötsligt spelar alla samma a...
lördag 30 oktober 2010
Trösklar och korpmammor
"Ordet resa är släkt med det engelska ordet rise, att stiga. Det handlar om att bestiga utsiktspunkter, verkliga eller symboliska för att få perspektiv och se andra sidor.... Och egentligen handlar både konstens och vetenskapens upptäckter om en förändrad synvinkel. För att kunna berikas av något annorlunda får man gå över sin egen tröskel och då man gör det flyttas tröskeln lite längre bort (s 396-397)"
Jag har läst Nina Burtons Den nya kvinnostaden och det är ur den boken citatet ovan är hämtat. Hon beskriver kvinnor som alla gjort den här resan, som trotsat de trösklar som könstillhörigheten lagt i vägen för dem. Och inte bara trösklar. Kvinnovärlden har varit en instängd värld och att bryta sig ut kräver både mod och uppfinningsrikedom.
Var tid har sitt sätt att hantera trösklar. I radion i dag berättades från Tyskland att man numera talar om Rabenmütter (korpmammor) som ett sätt att racka ner på kvinnor som väljer att arbeta i stället för att stanna hemma med barnen. Eftersom det är svårt att förena barnafödande och yrkesliv blir det barnafödandet som får stå tillbaka. Skolorna i de flesta delstater håller bara på till klockan tolv, ett. Sen förväntas barnen gå hem och få en stadig lunch, lagad av mamma. Det är dåligt med dagis och fritids och det gör att det är svårt att förena moderskap och skola. Barnafödandet i Tyskland är ett av Europas lägsta.
Men det är stora skillnader i östra och västra Tyskland. I det gamla DDR arbetade kvinnorna och detta slår igenom i dagens östliga förbundsländer. Men en ökning av barnomsorgen är nu på gång i hela Tyskland. En av CDU:s kvinnliga ministrar föreslog att män skulle ta ledigt två månader för att vara hemma med sina barn, vilket orsakade stort tumult och arga protester. En (manlig) TV-presentatör frågade om hennes avsikt var att "piska männen tillbaka till hemmet". Katolska kyrkan har ochså stor makt i vissa delar av Tyskland när det gäller att konservera rådande förhållanden.
I Frankrike talar man inte om korpmödrar. Födelsetalet är högt och kvinnor yrkesarbetar i stor utsträckning. Men en forskare som heter Elisabeth Badinter, mycket välkänd debattör i Frankrike, har nyligen kommit ut med en bok, betitlad Le conflit: La Femme et la Mère (Konflikten kvinnan och modern) där hon varnar för en backlash för de framsteg som gjorts. I dag finns återigen en tendens att framhålla att kvinnans plats är i hemmet och den förstärks av en ohelig allians av betendeforskare och etologer. Dessa menar att den perfekta modern föder hemma på ett "naturligt sätt" dvs utan smärtlindring, ammar sitt barn så länge som möjligt, använder tvättbara blöjor och är hemma med barnet de tre första åren. Men om bara de kvinnor som enbart ägnar sig åt sina barn ska räknas som "goda mödrar" så betyder det slutet på den kvinnliga jämställdheten. Fortfarande är det så i de flesta europeiska länder att även om deltagandet i yrkeslivet varierar kraftigt, så är det i alla fall kvinnorna som har det huvudsakliga ansvaret för hushållsarbetet.
Man blir ganska beklämd när man läser tidningsartiklar från Tyskland och Frankrike som handlar om den bristande jämnställdheten. Något är i alla fall på gång. I Eu har man lanserat en ny tillväxtstrategi där 75% av alla kvinnor ska vara sysselsatta år 2020. Kvinnorna är en alldeles för stor och outnyttjad resurs på arbetsmarknaden för att man inte ska utnyttja den. För att nå detta mål behövs en fungerande barnomsorg och på ett seminarium på Fotografiska museet , alltså i Stockholm, i augusti menade man att detta kan ge svenska företag inom barnbranschen (vilket uttryck!) nya exportmöjligheter. Alla undersökningar visar att svenska föräldrar är mycket nöjda med förskolan och man skulle kunna sprida dess idéer över Europa.
Det här med att se saker och ting från nya synvinklar är svårt. Man måste kunna få män att inse att de har något att vinna på jämlikhet, inte bara förlora. Jag undrar hur det ser ut i Europa om tio år. Blir det så att kvinnornas dubbelarbete bara ökar eller kan männen förmås att ta sin del av hushållsarbetet? Tio år är ju inte en särskilt lång tid Man skulle önska en barnomsorg där barnen älskar att vara och därmed gör föräldrarna trygga. När mitt sexåriga barnbarn fick klart för sig att hon nu skulle ha en veckas skollov sa hon argt till föräldrarna att det ville hon inte alls ha. Hon vill gå till skolan!
Jag har läst Nina Burtons Den nya kvinnostaden och det är ur den boken citatet ovan är hämtat. Hon beskriver kvinnor som alla gjort den här resan, som trotsat de trösklar som könstillhörigheten lagt i vägen för dem. Och inte bara trösklar. Kvinnovärlden har varit en instängd värld och att bryta sig ut kräver både mod och uppfinningsrikedom.
Var tid har sitt sätt att hantera trösklar. I radion i dag berättades från Tyskland att man numera talar om Rabenmütter (korpmammor) som ett sätt att racka ner på kvinnor som väljer att arbeta i stället för att stanna hemma med barnen. Eftersom det är svårt att förena barnafödande och yrkesliv blir det barnafödandet som får stå tillbaka. Skolorna i de flesta delstater håller bara på till klockan tolv, ett. Sen förväntas barnen gå hem och få en stadig lunch, lagad av mamma. Det är dåligt med dagis och fritids och det gör att det är svårt att förena moderskap och skola. Barnafödandet i Tyskland är ett av Europas lägsta.
Men det är stora skillnader i östra och västra Tyskland. I det gamla DDR arbetade kvinnorna och detta slår igenom i dagens östliga förbundsländer. Men en ökning av barnomsorgen är nu på gång i hela Tyskland. En av CDU:s kvinnliga ministrar föreslog att män skulle ta ledigt två månader för att vara hemma med sina barn, vilket orsakade stort tumult och arga protester. En (manlig) TV-presentatör frågade om hennes avsikt var att "piska männen tillbaka till hemmet". Katolska kyrkan har ochså stor makt i vissa delar av Tyskland när det gäller att konservera rådande förhållanden.
I Frankrike talar man inte om korpmödrar. Födelsetalet är högt och kvinnor yrkesarbetar i stor utsträckning. Men en forskare som heter Elisabeth Badinter, mycket välkänd debattör i Frankrike, har nyligen kommit ut med en bok, betitlad Le conflit: La Femme et la Mère (Konflikten kvinnan och modern) där hon varnar för en backlash för de framsteg som gjorts. I dag finns återigen en tendens att framhålla att kvinnans plats är i hemmet och den förstärks av en ohelig allians av betendeforskare och etologer. Dessa menar att den perfekta modern föder hemma på ett "naturligt sätt" dvs utan smärtlindring, ammar sitt barn så länge som möjligt, använder tvättbara blöjor och är hemma med barnet de tre första åren. Men om bara de kvinnor som enbart ägnar sig åt sina barn ska räknas som "goda mödrar" så betyder det slutet på den kvinnliga jämställdheten. Fortfarande är det så i de flesta europeiska länder att även om deltagandet i yrkeslivet varierar kraftigt, så är det i alla fall kvinnorna som har det huvudsakliga ansvaret för hushållsarbetet.
Man blir ganska beklämd när man läser tidningsartiklar från Tyskland och Frankrike som handlar om den bristande jämnställdheten. Något är i alla fall på gång. I Eu har man lanserat en ny tillväxtstrategi där 75% av alla kvinnor ska vara sysselsatta år 2020. Kvinnorna är en alldeles för stor och outnyttjad resurs på arbetsmarknaden för att man inte ska utnyttja den. För att nå detta mål behövs en fungerande barnomsorg och på ett seminarium på Fotografiska museet , alltså i Stockholm, i augusti menade man att detta kan ge svenska företag inom barnbranschen (vilket uttryck!) nya exportmöjligheter. Alla undersökningar visar att svenska föräldrar är mycket nöjda med förskolan och man skulle kunna sprida dess idéer över Europa.
Det här med att se saker och ting från nya synvinklar är svårt. Man måste kunna få män att inse att de har något att vinna på jämlikhet, inte bara förlora. Jag undrar hur det ser ut i Europa om tio år. Blir det så att kvinnornas dubbelarbete bara ökar eller kan männen förmås att ta sin del av hushållsarbetet? Tio år är ju inte en särskilt lång tid Man skulle önska en barnomsorg där barnen älskar att vara och därmed gör föräldrarna trygga. När mitt sexåriga barnbarn fick klart för sig att hon nu skulle ha en veckas skollov sa hon argt till föräldrarna att det ville hon inte alls ha. Hon vill gå till skolan!
onsdag 27 oktober 2010
Soppor och likkistor
Idégruppsmöte i kollektivhuset. Hittills har vi haft två soppkvällar som varit succé och nu skulle vi planera ett par till. Sen började vi spåna på fortsättningen och K tyckte vi skulle ha ett julbord i december. Ingen dum idé tyckte vi andra. Sen föreslog vi en grytkväll, en pajkväll och en salladskväll fram i vår. Får se vad vår kollektivhusstyrelse säger om detta. Huset är ju öht synnerligen aktivt just nu och förutom soppkvällarna har vi haft en pubkväll och en stor husfest är planerad till i november.
Det verkar som om den hätska stämning som fanns i husen härom året när en bostadsrättsförening hade bildats i huset för att försöka köpa lägenheterna har lagt sig. Det bildades två läger: ett som ville behålla hyresrätten och ett som ville köpa. Jag ska inte trötta er med alla fula tricks som användes, främst av bostadsrättsföreningen som såg sitt livs chans att göra ett miljonklipp och följaktligen blev rasande på motståndare, som faktiskt inte hade råd att ta ett miljonlån och/eller hellre ville bo kvar med hyresrätt. Under den här tiden satt jag i styrelsen och det var nästan omöjligt att sätta upp ett anslag av vad sort det vara månde utan att det antingen revs ner eller kommenterades - anonymt förstås. Invektiven flödade: "dom där jävla sossekäringarna i styrelsen" hörde till de mildare uttrycken. (Halva styrelsen bestod förresten av män och de ville alla utom en ha bostadsrätt. Men de fick heta sossekäringar de också.) Vi lyckades aldrig komma på vem som rev ner alla anslag, även om vi hade våra misstankar - antagligen flera stycken. Jag minns att vi diskuterade när vi var som argast, att vi skulle sitta vakt utanför anslagstavlorna för att ertappa någon på bar gärning. Men ingen orkade lägga ner så mycket tid på detta. I dag rivs det fortfarande ner anslag i hissarna i det ena huset. Det är rätt obegripligt hur någon fortfarande kan vara så arg att han inte tål ett anslag om en fest t ex. Demokrati i praktiken är verkligen inte lätt. Och att bo i ett kollektivhus utan att vilja bo i ett: varför gör man det?
Här bor verkligen en hel del rätt udda personer och det får de gärna vara bara de håller sig inom vissa gränser. För nåt år sen var det en som hade en gammal madrass stående i tvättstugan varpå en vän av ordning tog och bar ner madrassen i grovsopen. När madrassens ägare kom på det här, blev han så rasande att han smällde knytnäven i glasrutan till tvättstugan och den gick i tusen bitar. Någon i den dåvarande styrelsen bar upp den igen, men därmed var inte striden bilagd utan fortsatte ganska länge. Det hela var obehagligt, minst sagt. Fast trots allt är det omöjligt att inte skratta åt alltihop.
Häromdan, berättade K. hade hon stött ihop med A, som börjat propagera för att vi skulle köpa likkistor billigt. Likkistor är dyra saker, sa han. Men han hade möjlighet att få dom billigare. Vi funderade på om idégruppen skulle beställa varsin kista av honom. Kanske kunde styrelsen finansiera detta? Sen kunde vi stå på lit de parade i klubbrummet.
Som ni hör blir man om sig och kring sig av att bo i kollektivhus. Men tråkigt har vi inte. Till och med likkistor kan ge upphov till gapskratt.
Det verkar som om den hätska stämning som fanns i husen härom året när en bostadsrättsförening hade bildats i huset för att försöka köpa lägenheterna har lagt sig. Det bildades två läger: ett som ville behålla hyresrätten och ett som ville köpa. Jag ska inte trötta er med alla fula tricks som användes, främst av bostadsrättsföreningen som såg sitt livs chans att göra ett miljonklipp och följaktligen blev rasande på motståndare, som faktiskt inte hade råd att ta ett miljonlån och/eller hellre ville bo kvar med hyresrätt. Under den här tiden satt jag i styrelsen och det var nästan omöjligt att sätta upp ett anslag av vad sort det vara månde utan att det antingen revs ner eller kommenterades - anonymt förstås. Invektiven flödade: "dom där jävla sossekäringarna i styrelsen" hörde till de mildare uttrycken. (Halva styrelsen bestod förresten av män och de ville alla utom en ha bostadsrätt. Men de fick heta sossekäringar de också.) Vi lyckades aldrig komma på vem som rev ner alla anslag, även om vi hade våra misstankar - antagligen flera stycken. Jag minns att vi diskuterade när vi var som argast, att vi skulle sitta vakt utanför anslagstavlorna för att ertappa någon på bar gärning. Men ingen orkade lägga ner så mycket tid på detta. I dag rivs det fortfarande ner anslag i hissarna i det ena huset. Det är rätt obegripligt hur någon fortfarande kan vara så arg att han inte tål ett anslag om en fest t ex. Demokrati i praktiken är verkligen inte lätt. Och att bo i ett kollektivhus utan att vilja bo i ett: varför gör man det?
Här bor verkligen en hel del rätt udda personer och det får de gärna vara bara de håller sig inom vissa gränser. För nåt år sen var det en som hade en gammal madrass stående i tvättstugan varpå en vän av ordning tog och bar ner madrassen i grovsopen. När madrassens ägare kom på det här, blev han så rasande att han smällde knytnäven i glasrutan till tvättstugan och den gick i tusen bitar. Någon i den dåvarande styrelsen bar upp den igen, men därmed var inte striden bilagd utan fortsatte ganska länge. Det hela var obehagligt, minst sagt. Fast trots allt är det omöjligt att inte skratta åt alltihop.
Häromdan, berättade K. hade hon stött ihop med A, som börjat propagera för att vi skulle köpa likkistor billigt. Likkistor är dyra saker, sa han. Men han hade möjlighet att få dom billigare. Vi funderade på om idégruppen skulle beställa varsin kista av honom. Kanske kunde styrelsen finansiera detta? Sen kunde vi stå på lit de parade i klubbrummet.
Som ni hör blir man om sig och kring sig av att bo i kollektivhus. Men tråkigt har vi inte. Till och med likkistor kan ge upphov till gapskratt.
måndag 25 oktober 2010
Religionsfunderingar och demokratiproblem
Jag tillbringade större delen av lördagen tillsammans med Julia, 6 år. Det är alltid uppfriskande och ens invanda begrepp ställs ofta på ända: nog så nyttigt för en mormor. Vi började dagen i Berwaldhallen, som hade öppet hus för barn. Man kunde pröva på olika sorters instrument efter att musikerna demonstrerat vad man kunde göra med dem. Vi började i källaren, där en del av slagverksektionen ställt upp sina instrument: en härlig samling av pukor och plåtar, marimbor, regn och klockspel mm mm. Julia blev mest förtjust i en tam: en stor (och vacker)historia från Kina med ett enormt ljud.
Tyvärr hade ingen av oss ätit någon lunch så det var svårt att uppbåda något intresse för stråk och harpa som vi gick till sen. Jag ska försöka hålla utkik efter den här dagen nästa år, så ska vi gå dit med fulla magar.
Det finns ett sånt utbud aktiviteter för barn i den här stan att man ibland har svårt att välja. Jag tycker det är viktigt att ta henne med på sånt som hon inte har upplevt förut: för det mesta faller det väl ut. Men frågar jag henne vad hon vill göra blir svaret oftast: -Jag vill åka hem till dig mormor. Eller möjligen - Jag vill gå till kulturhuset och måla. Alltså frågar jag inte utan säger: I dag ska vi göra det eller det. Jag måste ju också ha lite omväxling!
Vi åkte hem och innan vi börjat äta såg hon lite tvekande på mig och frågade: - Mormor, är jag muslin? _ Nej, sa jag, du är inte muslim. Muslim, det är nån som tror på en gud som heter allah. Detta föll på hälleberget. - Varför skulle du vara muslim? - Jo Katja säger det. Och då kan man inte äta...
Vad man inte kunde äta visste hon tydligen inte, så jag sa: -Muslimer äter inte fläskkött. Varför säger Katja att du är muslim? - Jo för hon bestämmer över mig. Hon bestämmer jämt. Nu hade vi hamnat från religionsfunderingar till demokratifrågor. Det var lite lättare. - Du får väl säga ifrån, sa jag. - Hon ska väl inte bestämma över dig. Nej, det höll hon ju med om.
Jag tänkte på det här samtalet när jag hörde ekonyheterna i dag från Malmö, där man diskuterade hur man skulle förklara för barn att det går omkring någon och skjuter ner invandrare. Några - vuxna - hade skaffat sig blonda peruker för att slippa visa att de hade svart hår. Att förklara det oförklarliga utan att förenkla- fast det måste man i alla fall- och utan att ljuga och utan att skapa fördomar är verkligen inte lätt. Eftersom jag märkte att Julia inte förstod vad en muslim var hade jag på tungan att fråga om hon kom ihåg den där tanten som hon trodde var ett spöke? Som tur var sa jag inget. I stället bytte jag ämne och frågade vem i klassen hon tyckte bäst om. Jo det var Katja. Varför fick jag inte riktigt kläm på. Gillar mitt barnbarn diktatorer?
Sen ägnade vi oss åt lunchen och lugnet spred sig över köksbordet.
Tyvärr hade ingen av oss ätit någon lunch så det var svårt att uppbåda något intresse för stråk och harpa som vi gick till sen. Jag ska försöka hålla utkik efter den här dagen nästa år, så ska vi gå dit med fulla magar.
Det finns ett sånt utbud aktiviteter för barn i den här stan att man ibland har svårt att välja. Jag tycker det är viktigt att ta henne med på sånt som hon inte har upplevt förut: för det mesta faller det väl ut. Men frågar jag henne vad hon vill göra blir svaret oftast: -Jag vill åka hem till dig mormor. Eller möjligen - Jag vill gå till kulturhuset och måla. Alltså frågar jag inte utan säger: I dag ska vi göra det eller det. Jag måste ju också ha lite omväxling!
Vi åkte hem och innan vi börjat äta såg hon lite tvekande på mig och frågade: - Mormor, är jag muslin? _ Nej, sa jag, du är inte muslim. Muslim, det är nån som tror på en gud som heter allah. Detta föll på hälleberget. - Varför skulle du vara muslim? - Jo Katja säger det. Och då kan man inte äta...
Vad man inte kunde äta visste hon tydligen inte, så jag sa: -Muslimer äter inte fläskkött. Varför säger Katja att du är muslim? - Jo för hon bestämmer över mig. Hon bestämmer jämt. Nu hade vi hamnat från religionsfunderingar till demokratifrågor. Det var lite lättare. - Du får väl säga ifrån, sa jag. - Hon ska väl inte bestämma över dig. Nej, det höll hon ju med om.
Jag tänkte på det här samtalet när jag hörde ekonyheterna i dag från Malmö, där man diskuterade hur man skulle förklara för barn att det går omkring någon och skjuter ner invandrare. Några - vuxna - hade skaffat sig blonda peruker för att slippa visa att de hade svart hår. Att förklara det oförklarliga utan att förenkla- fast det måste man i alla fall- och utan att ljuga och utan att skapa fördomar är verkligen inte lätt. Eftersom jag märkte att Julia inte förstod vad en muslim var hade jag på tungan att fråga om hon kom ihåg den där tanten som hon trodde var ett spöke? Som tur var sa jag inget. I stället bytte jag ämne och frågade vem i klassen hon tyckte bäst om. Jo det var Katja. Varför fick jag inte riktigt kläm på. Gillar mitt barnbarn diktatorer?
Sen ägnade vi oss åt lunchen och lugnet spred sig över köksbordet.
fredag 22 oktober 2010
Funderingar efter bokcirkeln
Om finsk litteratur kan jag just ingenting. Jag har knappt läst något sen jag läste Väinö Linna för en massa år sen. Och om estnisk litteratur vet jag heller inget. Egentligen är det konstigt; detta ointresse för länder som ligger så nära. Maarja Talgres bok om sin pappa, motståndsmanen Leo läste jag dock med stort intresse och också fortsättningen som heter Leos dotter. I den beskriver hon sig själv som 10-årigt flyktingbarn från Estland. Hennes gravida mamma flydde 1944 och Maarja är född här. Hennes far Leo blev kvar och mördades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Namnet Stalin kom att förkroppsliga all den skräck hon kände inför sitt flyktingöde. "Stalin är med i alla mina mardrömmar. Stalin förföljer mig när jag är vaken också. Min mörkrädsla, all min svarta ensamhet heter Stalin. Stalin måste ha tagit min far och nu vill han ta oss också."
I går kväll träffade jag min bokcirkel. Vi är en grupp gamla arbetskamrater från Tensta; de flesta nu pensionerade, som diskuterar böcker. Vi hade läst Sofi Oksanens Utrensning som beskriver hur det vara att leva i det land Marja Taalgre och hennes mor flydde ifrån. Boken följer två kvinnoöden och vår diskussion kom att kretsa kring hur det var att leva i ett samhälle där allt var förljuget. Alla de normer vi själva omfattar; normer om hjälpsamhet, omtänksamhet, att hålla sina löften mm faller sönder i ett samhälle där människan är människans varg. I Utrensning kämpar människor för att överleva och det är ingen vacker bild. Händelserna i boken utspelar sig både under den sovjetiska ockupationen och efter murens fall. Mordet eller utrensningen om man så vill i slutet av boken är helt följdriktigt, även om det kommer totalt överraskande för läsaren. Och det fanns då ingen i vår grupp som tyckte att det var fel. Tvärtom.
Hur är det Brecht säger i Tolvskillingsoperan: Vi skulle ha varit goda i stället för att vara så råa
Men förhållandena är inte såna.
Ett ojämlikt samhälle får konsekvenser. Orättvisa odemokratiska maktförhållanden slår mot de svagare som ju inte heller är mer än människor och måste värja sig för att inte gå under. Bra litteratur, som den här boken, tydliggör den här problematiken
De flesta av våra flyktingar kommer från länder med odemokratiska maktförhållanden. Även om deras barn inte längre drömmer om Stalin har de väl andra monster med sig i sina drömmar. Nästa läspass för bokcirkeln kommer att handla om afrikansk litteratur. Så jag lär återkomma till det här ämnet igen
I går kväll träffade jag min bokcirkel. Vi är en grupp gamla arbetskamrater från Tensta; de flesta nu pensionerade, som diskuterar böcker. Vi hade läst Sofi Oksanens Utrensning som beskriver hur det vara att leva i det land Marja Taalgre och hennes mor flydde ifrån. Boken följer två kvinnoöden och vår diskussion kom att kretsa kring hur det var att leva i ett samhälle där allt var förljuget. Alla de normer vi själva omfattar; normer om hjälpsamhet, omtänksamhet, att hålla sina löften mm faller sönder i ett samhälle där människan är människans varg. I Utrensning kämpar människor för att överleva och det är ingen vacker bild. Händelserna i boken utspelar sig både under den sovjetiska ockupationen och efter murens fall. Mordet eller utrensningen om man så vill i slutet av boken är helt följdriktigt, även om det kommer totalt överraskande för läsaren. Och det fanns då ingen i vår grupp som tyckte att det var fel. Tvärtom.
Hur är det Brecht säger i Tolvskillingsoperan: Vi skulle ha varit goda i stället för att vara så råa
Men förhållandena är inte såna.
Ett ojämlikt samhälle får konsekvenser. Orättvisa odemokratiska maktförhållanden slår mot de svagare som ju inte heller är mer än människor och måste värja sig för att inte gå under. Bra litteratur, som den här boken, tydliggör den här problematiken
De flesta av våra flyktingar kommer från länder med odemokratiska maktförhållanden. Även om deras barn inte längre drömmer om Stalin har de väl andra monster med sig i sina drömmar. Nästa läspass för bokcirkeln kommer att handla om afrikansk litteratur. Så jag lär återkomma till det här ämnet igen
måndag 18 oktober 2010
En gammal idol dyker opp
Det är lite lustigt när ens gamla musikidoler för 50 år sen plötsligt dyker upp igen I Blåsorkestern har vi de senaste veckorna repeterat låtar av Jan Tavares och också arrangemang av honom. Vi spelar bland annat en låt som heter Jag kan dansa och som visade sig vara skriven av Georg Kreisler.
Jag var tvungen att gå ner i källarn och gräva fram mina gamla LP som jag inte lyssnat på sen 60-talet. Där låg dom: både Lieder zum Fürchten och Die seltsamen Liebeslieder des Georg Kreisler. Inte för att jag hade nån apparat att spela dom på. Och den skiva jag spelat mest, den med hans mest bekanta låt: Tauben vergiften fanns inte med. Jag gick in på spotify och där finns massor av Kreisler. Jag har suttit halva dan och bara lyssnat.
Georg Kreisler är en wiensk kabarettist, kompositör och författare som skriver med en ironisk svärta om liv och politik. Hans rim är halsbrytande och hans pianoackomanjemang svär ofta mot innehållet i sångerna; han är morbid och underhållande på samma gång.
När Hitler drog in i Österrike var Kreisler 16 år. Familjen lyckades fly till USA, där hans kusin, Walter Reisch hjälpte dem. Reisch var en framgångrik manusförfattare som var med om att skriva manus till Ninotschka och som fick en Oscar för manuset till Titanic 1953. Kreisler själv blev amerikansk medborgare, tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén och kom i krigets slutskede tillbaka till Europa där han fick förhöra några höga nazister, bland dem Göring och Julius Streicher, redaktör för den antisemitiska Der Stürmer.
Tillbaka i USA arbetade Kreiser bl a med Chaplins musik i hans film Mr Verdoux. Det gick så till att Chaplin visslade melodin, Kreisler skrev ner noterna och tog dom med till Hanns Eisler som arrangerade dom. Han flyttade tilll New York, försörjde sig som barpianist, men tyckte att han stagnerade och återvände till Wien 1955, samma år som fyrmakternas ockupation hävdes. Där samarbetade han flera år med de författare som gjorde den wienska kabarén berömd innan han flyttade till München och arbetade där.
Jag tror att jag började lyssna på hans skivor i början av 60talet. Han var omåttligt populär i Wien då. Jag tyckte han var kul, rolig och gillade hans morbida humor och galna rim
När jag hör delar av hans senare produktion märker jag att den svärta som alltid har funnits hos Kreisler dominerar allt mer ju senare låtarna är tillkomna. Jag kan dansa är inget undantag. Fortsättningen på texten lyder: Men jag dansar inte.. Och i slutet av sången heter det " Ich sitze, seit mein Herz zerriss in der Stille in der Finsternis und die Sonne scheint auf alles jeden Tag " (Alltsedan mitt hjärta gick sönder sitter jag stilla i mörkret och solen skiner på allt varje dag..)
Pessimist har han alltid varit. I sin självbiografi karaktäriserar han optimisten och pessimisten: Optimisten hamnade i Auschwitz, pessimisten kom till Beverly Hills...
En av de sånger som finns på spotify heter Mein kleines Mädele (min lilla flicka) och han sjunger den med en judisk accent. Den är på något sätt en pendang till Mahlers Kindertotenlieder, fast den här handlar om en pappa som försöker trösta sin dotter vars docka har tappat en arm. Gråt inte. För de kommer och de kommer att göra något helt annat med dig. Och jag kan inte vara där för att skydda dig...
Det är en obeskrivligt hemsk och lågmäld sång.
För de av er som kan lite tyska - han är verkligen värd att lyssna på. Han sjunger tydligt och artikulerar väl, så han är lätt att förstå. Och texterna är mycket bra.
Den sång som jag tyckte var så kul på sextiotalet :Tauben vergiften (Förgifta duvor) ångrade han att han skrivit, har han sagt. Han slog igenom med dunder och brak med den och sen förknippades han med den en stor del av sitt liv. Och det kan jag tänka mig var bittert - det också.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
Jag var tvungen att gå ner i källarn och gräva fram mina gamla LP som jag inte lyssnat på sen 60-talet. Där låg dom: både Lieder zum Fürchten och Die seltsamen Liebeslieder des Georg Kreisler. Inte för att jag hade nån apparat att spela dom på. Och den skiva jag spelat mest, den med hans mest bekanta låt: Tauben vergiften fanns inte med. Jag gick in på spotify och där finns massor av Kreisler. Jag har suttit halva dan och bara lyssnat.
Georg Kreisler är en wiensk kabarettist, kompositör och författare som skriver med en ironisk svärta om liv och politik. Hans rim är halsbrytande och hans pianoackomanjemang svär ofta mot innehållet i sångerna; han är morbid och underhållande på samma gång.
När Hitler drog in i Österrike var Kreisler 16 år. Familjen lyckades fly till USA, där hans kusin, Walter Reisch hjälpte dem. Reisch var en framgångrik manusförfattare som var med om att skriva manus till Ninotschka och som fick en Oscar för manuset till Titanic 1953. Kreisler själv blev amerikansk medborgare, tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén och kom i krigets slutskede tillbaka till Europa där han fick förhöra några höga nazister, bland dem Göring och Julius Streicher, redaktör för den antisemitiska Der Stürmer.
Tillbaka i USA arbetade Kreiser bl a med Chaplins musik i hans film Mr Verdoux. Det gick så till att Chaplin visslade melodin, Kreisler skrev ner noterna och tog dom med till Hanns Eisler som arrangerade dom. Han flyttade tilll New York, försörjde sig som barpianist, men tyckte att han stagnerade och återvände till Wien 1955, samma år som fyrmakternas ockupation hävdes. Där samarbetade han flera år med de författare som gjorde den wienska kabarén berömd innan han flyttade till München och arbetade där.
Jag tror att jag började lyssna på hans skivor i början av 60talet. Han var omåttligt populär i Wien då. Jag tyckte han var kul, rolig och gillade hans morbida humor och galna rim
När jag hör delar av hans senare produktion märker jag att den svärta som alltid har funnits hos Kreisler dominerar allt mer ju senare låtarna är tillkomna. Jag kan dansa är inget undantag. Fortsättningen på texten lyder: Men jag dansar inte.. Och i slutet av sången heter det " Ich sitze, seit mein Herz zerriss in der Stille in der Finsternis und die Sonne scheint auf alles jeden Tag " (Alltsedan mitt hjärta gick sönder sitter jag stilla i mörkret och solen skiner på allt varje dag..)
Pessimist har han alltid varit. I sin självbiografi karaktäriserar han optimisten och pessimisten: Optimisten hamnade i Auschwitz, pessimisten kom till Beverly Hills...
En av de sånger som finns på spotify heter Mein kleines Mädele (min lilla flicka) och han sjunger den med en judisk accent. Den är på något sätt en pendang till Mahlers Kindertotenlieder, fast den här handlar om en pappa som försöker trösta sin dotter vars docka har tappat en arm. Gråt inte. För de kommer och de kommer att göra något helt annat med dig. Och jag kan inte vara där för att skydda dig...
Det är en obeskrivligt hemsk och lågmäld sång.
För de av er som kan lite tyska - han är verkligen värd att lyssna på. Han sjunger tydligt och artikulerar väl, så han är lätt att förstå. Och texterna är mycket bra.
Den sång som jag tyckte var så kul på sextiotalet :Tauben vergiften (Förgifta duvor) ångrade han att han skrivit, har han sagt. Han slog igenom med dunder och brak med den och sen förknippades han med den en stor del av sitt liv. Och det kan jag tänka mig var bittert - det också.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
söndag 17 oktober 2010
TV-kväll med kastrater och Cecilia Bartoli
Jag läser fn Nina Burtons högintressanta Den nya kvinnostaden. Ett av kapitlen heter Sånger genom murarna och berättar om hur kvinnor på olika sätt försökte ägna sig åt musik, trots att det egentligen var förbjudet för kvinnor. År 1686, berättar Burton , utfärdade påven ett edikt som förbjöd kvinnor både att spela instrument och att lära musik av män. Det sades skada den anspråkslöshet som anstod kvinnor och distrahera dem från deras sysslor.
Detta förbud var inte bara till men för kvinnorna. Även pojkar drabbades på det mest fasansfulla sätt .I går visades ett program på den tyska kulturkanalen 3-SAT som handlade om kastrater. När kyrkornas körmusik behövde allt fler sopraner, fanns det inga sådana att tillgå eftersom kvinnor inte fick delta. Det fanns många föräldralösa barn i Europa och i Neapel löste man en del av problemet genom att småpojkar togs om hand av katolska kyrkan, gavs utbildning, lärdes att läsa och skriva - och kunde delta i kyrkokörerna. Fattiga föräldrar övertalades också att lämna sina småpojkar till klostren När pojkarna sen började närma sig puberteten tog man helt enkelt och kastrerade dem med den mest lovande sångrösten. Bedövning användes inte och hygienen vid ingreppen var obefintlig. Många överlevde inte; enligt programmet avled ca en halv miljon pojkar i Neapel av sviterna under de drygt 150 år som metoden användes.
Upplysningen gjorde slut på vad som Cecilia Bartoli i programmet kallade för "den brutalaste eran i musikhistorien" och då fick kvinnorna tillträde till körerna och musiken. Behovet fanns inte längre. Men tydligen måste det ha fortsatt inom delar av den katolska kyrkan i hundra år till, för i programmet spelades den enda grammofoninspelning upp som finns med en kastrat. Och han dog i Vatikanen 1922.
Även operan behövde sopraner under 1600-talet och framåt vilket gjorde att seden att kastrera pojkar spreds över Europa. En del av kastraterna blev oerhört eftersökta; programmet jämförde dem med vår tids rockstjärnor som uppträdde vid furstehoven och operorna. Kastraterna uppfyllde allas drömmar, både kvinnors och mäns. Länge leve den lilla kniven, sa man...
En fantastisk vacker musik komponerades under den här tiden, barockens epok. I programmet gestaltade mezzosopranen Cecilia Bartoli den mest berömde kastraten, Farinelli och sjöng hans arior. Vilken röst!
Men för majoriteten av kastraterna var "den lilla kniven" fruktansvärd. De blev utstötta ur samhället, blir munkar eller driver runt på vägarna i Europa och försöker överleva som gatusångare och liknande. I ett samhälle där hela det sociala nätverket var upphängt på familjen var alla vägar in i ett samhälle stängda. Gifta sig fick de inte - inte ens den upphöjde Farinelli, som älskade en dansös. Min väninna är ensamheten, ska han ha sagt.
Orimlig, galen står det i ordboken om man slår på ordet barock. Sällan har väl ett TV-program så lyckats definiera de orden som i det här programmet. Himmel och helvete på en gång.
Detta förbud var inte bara till men för kvinnorna. Även pojkar drabbades på det mest fasansfulla sätt .I går visades ett program på den tyska kulturkanalen 3-SAT som handlade om kastrater. När kyrkornas körmusik behövde allt fler sopraner, fanns det inga sådana att tillgå eftersom kvinnor inte fick delta. Det fanns många föräldralösa barn i Europa och i Neapel löste man en del av problemet genom att småpojkar togs om hand av katolska kyrkan, gavs utbildning, lärdes att läsa och skriva - och kunde delta i kyrkokörerna. Fattiga föräldrar övertalades också att lämna sina småpojkar till klostren När pojkarna sen började närma sig puberteten tog man helt enkelt och kastrerade dem med den mest lovande sångrösten. Bedövning användes inte och hygienen vid ingreppen var obefintlig. Många överlevde inte; enligt programmet avled ca en halv miljon pojkar i Neapel av sviterna under de drygt 150 år som metoden användes.
Upplysningen gjorde slut på vad som Cecilia Bartoli i programmet kallade för "den brutalaste eran i musikhistorien" och då fick kvinnorna tillträde till körerna och musiken. Behovet fanns inte längre. Men tydligen måste det ha fortsatt inom delar av den katolska kyrkan i hundra år till, för i programmet spelades den enda grammofoninspelning upp som finns med en kastrat. Och han dog i Vatikanen 1922.
Även operan behövde sopraner under 1600-talet och framåt vilket gjorde att seden att kastrera pojkar spreds över Europa. En del av kastraterna blev oerhört eftersökta; programmet jämförde dem med vår tids rockstjärnor som uppträdde vid furstehoven och operorna. Kastraterna uppfyllde allas drömmar, både kvinnors och mäns. Länge leve den lilla kniven, sa man...
En fantastisk vacker musik komponerades under den här tiden, barockens epok. I programmet gestaltade mezzosopranen Cecilia Bartoli den mest berömde kastraten, Farinelli och sjöng hans arior. Vilken röst!
Men för majoriteten av kastraterna var "den lilla kniven" fruktansvärd. De blev utstötta ur samhället, blir munkar eller driver runt på vägarna i Europa och försöker överleva som gatusångare och liknande. I ett samhälle där hela det sociala nätverket var upphängt på familjen var alla vägar in i ett samhälle stängda. Gifta sig fick de inte - inte ens den upphöjde Farinelli, som älskade en dansös. Min väninna är ensamheten, ska han ha sagt.
Orimlig, galen står det i ordboken om man slår på ordet barock. Sällan har väl ett TV-program så lyckats definiera de orden som i det här programmet. Himmel och helvete på en gång.
lördag 16 oktober 2010
Japansk fredagmiddag - mmm!
I går åt vi som vanligt fredagmiddag i kollektivhuset. Fast lite ovanligt var det eftersom vi hade besök av en japansk forskare som stod för maten och lagade en japansk middag åt oss. Även om ingredienserna var välkända för oss: vi fick köttsoppa först och sen lax med ris, så var kryddorna nya och spännande.
Misako som studerar arkitektur i Tokyo har varit ett år i Sverige nu och på söndag åker hon hem igen. Hennes professor i Tokyo hade kontakter i Sverige och genom honom fick hon idén att studera kollektivhus här. I Tokyo finns tre kollektivhus och ett fjärde är på gång. Hon har besökt en mängd kollektivhus här och
hos oss har hon deltagit i flera av våra evenemang; hon har dansat linedans med oss, varit med på husmöte och flera fredagmiddagar, skickat ut enkäter till många av oss som bor här med en mängd frågor om husets historia och dessutom intervjuat ett antal av oss. Nu ska hon sammanställa sitt jättematerial och lägga fram resultatet i vår. Det ska bli spännande att ta del av; visserligen skriver hon på japanska, men ett sammandrag på engelska kommer också.
Det händer mycket i kollektivhusvärlden just nu. Det har ju gått upp och ner, men just nu är det tydligen inne igen. Vi som bor i ett kollektivhus kan bara rekommendera det som alternativ. Den stora internationella konferensen om kollektivt boende, som gick av stapeln i Stockholm i maj visar också på det växande intresset för den här boendeformen. I oktober är det en ny internationell konferens, denna gång i Berlin.
I Sverige finns föreningen Kollektivhus.nu som har en utmärkt hemsida för den som vill orientera sig i ämnet. Där ser man också vilken uppsjö det finns av olika kollektiv i landet. Inte bara japanska forskare intresserar sig för ämnet - i maj lade Malin Eriksson vid Umeå universitet fram sin avhandling: Trygghet och god grannsämja främjar hälsan.
Det gör det; det kan vi intyga som bor i ett kollektivhus. Jag kan bara citera Kajsa som efter varje fredagmiddag belåtet konstaterar: Det är inte klokt vad vi har det bra!
Misako som studerar arkitektur i Tokyo har varit ett år i Sverige nu och på söndag åker hon hem igen. Hennes professor i Tokyo hade kontakter i Sverige och genom honom fick hon idén att studera kollektivhus här. I Tokyo finns tre kollektivhus och ett fjärde är på gång. Hon har besökt en mängd kollektivhus här och
hos oss har hon deltagit i flera av våra evenemang; hon har dansat linedans med oss, varit med på husmöte och flera fredagmiddagar, skickat ut enkäter till många av oss som bor här med en mängd frågor om husets historia och dessutom intervjuat ett antal av oss. Nu ska hon sammanställa sitt jättematerial och lägga fram resultatet i vår. Det ska bli spännande att ta del av; visserligen skriver hon på japanska, men ett sammandrag på engelska kommer också.
Det händer mycket i kollektivhusvärlden just nu. Det har ju gått upp och ner, men just nu är det tydligen inne igen. Vi som bor i ett kollektivhus kan bara rekommendera det som alternativ. Den stora internationella konferensen om kollektivt boende, som gick av stapeln i Stockholm i maj visar också på det växande intresset för den här boendeformen. I oktober är det en ny internationell konferens, denna gång i Berlin.
I Sverige finns föreningen Kollektivhus.nu som har en utmärkt hemsida för den som vill orientera sig i ämnet. Där ser man också vilken uppsjö det finns av olika kollektiv i landet. Inte bara japanska forskare intresserar sig för ämnet - i maj lade Malin Eriksson vid Umeå universitet fram sin avhandling: Trygghet och god grannsämja främjar hälsan.
Det gör det; det kan vi intyga som bor i ett kollektivhus. Jag kan bara citera Kajsa som efter varje fredagmiddag belåtet konstaterar: Det är inte klokt vad vi har det bra!
onsdag 13 oktober 2010
Snart dags för elmadrassen
Jag skolkade från kvällens husmöte om ventilationen.Ibland står man inte ut med alla litanior som man får höra. Tänkte att jag kan säkert få ett referat om vad som tilldrog sig.Vilket visade sig vara alldeles riktigt. Nu har man tagit itu med den ojämt fördelade värmen i huset. Fast om det blir nån förändring verkar vara oklart. Tydligen är det så att vi som bor så högt opp är det svårt att göra något åt. Det gällde visst dom som bor längst ner också för de fryser. Nu skulle det i alla fall dras nya rör genom huset. Men eftersom rören är feldimensionerade blev det stopp på våning fyra. Dom nya rör som skulle sättas in var nästan dubbelt så stora som de de skulle ersätta. Så nu måste man borra. Om jag ha fattat det rätt
Här har med jämna mellanrum varit översvämningar i olika våningar, eftersom rören är för smala och går i konstiga krokar. Om de nu lyckas borra rakt vore det ju bra. (?) Fast hur ska det gå till. Det här huset är en obegriplig gåta, byggtekniskt sett. Och vi som bor här är luttrade. Nån har väl som vanligt sparat pengar...
Som tur är finns det elektriska madrasser och element att inhandla. Men vi får väl se om ventilkillarna kanske kan göra underverk. Trevliga var dom. Fast fan tro´t...
Här har med jämna mellanrum varit översvämningar i olika våningar, eftersom rören är för smala och går i konstiga krokar. Om de nu lyckas borra rakt vore det ju bra. (?) Fast hur ska det gå till. Det här huset är en obegriplig gåta, byggtekniskt sett. Och vi som bor här är luttrade. Nån har väl som vanligt sparat pengar...
Som tur är finns det elektriska madrasser och element att inhandla. Men vi får väl se om ventilkillarna kanske kan göra underverk. Trevliga var dom. Fast fan tro´t...
söndag 10 oktober 2010
Drömmannen Lasse
Förra helgen var Julia hos mig igen. Så alldeles lyckat var det inte, för hon hade en släng av maginfluensa, var trött och hade inte mycket ork. Är man sex år och inte mår bra vill man helst vara hemma hos mamma och pappa.
Men drömma kan man även om man har ont i magen.
Vi småpratade som vi brukar och hon berättade från sin skola; sjöng morgonsången och måltidssången och visade mig vad hon lärt sig att rita. Skolan är rolig och hon stortrivs.
_- Pappa har varit sjuk. Jag var också hemma och då kom Lasse och tog hand om oss.
- ??
- Jo Lasse var hos oss i flera dagar och tog hand om oss! Det var jätteroligt!
(Lasse är pappa Thomas yngsta bror)
- Jag har då inte hört att din pappa varit sjuk!
- Joho, vi var sjuka och Lasse tog jättebra hand om oss!
- Ja men Lasse bor ju i Jönköping. Varför skulle han komma och ta hand om er?
- Jo för det gjorde han!
Jag berättade den här önskedrömmen för mamma Hanna. I somras, sa hon, när vi var och hälsade på Julias farfar och farmor var Lasse också ofta där. Och han brukade ta med henne till det närbelägna Älvsjöbadet. De åkte rutschbana och lekte i vattnet och Julia älskade det.
Längtan efter nån man älskar kan ju ta sig olika uttryck. Önskedrömmar är något djupt mänskligt. Och visst är det en förmån att ha en snäll och lekfull Lasse att drömma om. Inte fanns det nån anledning för mig att gå in och säga: Vad du hittar på! Jag blev ju också glad över hennes dröm när jag väl förstod att det var en sån
Men drömma kan man även om man har ont i magen.
Vi småpratade som vi brukar och hon berättade från sin skola; sjöng morgonsången och måltidssången och visade mig vad hon lärt sig att rita. Skolan är rolig och hon stortrivs.
_- Pappa har varit sjuk. Jag var också hemma och då kom Lasse och tog hand om oss.
- ??
- Jo Lasse var hos oss i flera dagar och tog hand om oss! Det var jätteroligt!
(Lasse är pappa Thomas yngsta bror)
- Jag har då inte hört att din pappa varit sjuk!
- Joho, vi var sjuka och Lasse tog jättebra hand om oss!
- Ja men Lasse bor ju i Jönköping. Varför skulle han komma och ta hand om er?
- Jo för det gjorde han!
Jag berättade den här önskedrömmen för mamma Hanna. I somras, sa hon, när vi var och hälsade på Julias farfar och farmor var Lasse också ofta där. Och han brukade ta med henne till det närbelägna Älvsjöbadet. De åkte rutschbana och lekte i vattnet och Julia älskade det.
Längtan efter nån man älskar kan ju ta sig olika uttryck. Önskedrömmar är något djupt mänskligt. Och visst är det en förmån att ha en snäll och lekfull Lasse att drömma om. Inte fanns det nån anledning för mig att gå in och säga: Vad du hittar på! Jag blev ju också glad över hennes dröm när jag väl förstod att det var en sån
lördag 9 oktober 2010
Vår tids ättestupa
Jag har bott över tjugo år i mitt kollektivhus och har därför lärt känna åtskilliga av mina grannar. En av dem är Birgitta, som man för ett par år sedan kunde möta i korrdorerna eller i backen upp mot Konsum, när hon motionerade i sin rullstol. Oavsett väderlek. Om någonsin ordet sisu passat in på någon så är det på Birgitta. - Jag måste hålla mig i form, sa hon, när man tyckte att backen var mer än vanligt motig även för oss som kunde gå.
Birgitta har MS och när det tillstötte komplikationer efter en höftoperation pga sjukdomen måste man ta bort ena höften, vilket gör att hon numera bara kan sitta och ligga och är mycket beroende av hemtjänsten. Och det är inte alldeles lätt. De ständiga omorganisationerna försätter patienterna i en obehaglig känsla av oro och osäkerhet. Birgitta behöver hjälp fyra gånger om dygnet - till för någon månad sedan var det fem. - Trots allt är jag är priviligerad, säger hon. - Jag har en fin våning i ett kollektivhus där grannarna bryr sig, jag har jättesnälla barn och barnbarn som ofta kommer hit. Men ändå är mitt liv så svårt just nu . Ovissheten är fruktansvärt obehaglig och nervpåfrestande När man har så många olika personer som kommer och ska ta hand om en är det viktigt att man vet när de kommer och vem som kommer.
Jag har inga svårigheter att tänka mig in i hennes situation. Man ligger där i sin säng, väntar, en nyckel sticks i låset. Vem är det som kommer den här gången? Man, kvinna, ung, gammal, svensk, eritrean...Man har ingen aning. Och varför kommer han/hon så sent? Jag skulle ha varit hos doktorn kl 9. Nu är det för sent...
Man kan tycka att det inte skulle vara omöjligt att lösa de här problemen. De beror på en usel organisation Men det har inte alltid varit så. Någon har bestämt att alla ska jobba hos alla och det har fått till följd att tidsschemat inte kan hållas och att patienterna inte får veta vem som kommer. Det är ständigt nytt folk som måste instrueras varje gång. Inte undra på att tidsschemat spricker. Birgitta säger att hon trivs med sina vårdare; det är en brokig skara och man lär sig mycket, tycker hon. De är snälla och det är inte deras fel att hon är förtvivlad. -- Men all min kraft går åt till att vänta, säger hon. - Det är ingen som helst kontinuitet nu. Olika personer hela tiden. Osäkerheten är hemsk. . Ändå har jag det bra jämfört med många andra. Jag ringer och bråkar; jag kan tala för mig och har aldrig varit rädd för det.
- Nu är farmor på G igen, säger barnbarnen. Hon bråkar! Alla kan ju inte det, de sitter och gråter förtvivlat i tysthet. Det gör inte Birgitta. Ja, gråter förtvivlat när det inte fungerar gör hon, men ingalunda i tysthet. En av de tysta grannarna gav upp och tog livet av sig.
Vad skulle det behövas för förändringar för att du skulle slippa ha det så här, undrar jag.
Ja först och främst skulle man alltid veta, vem som kom. Helst skulle de bara vara några få, så att det blev nån kontinuitet Sen skulle tidsschemat hållas. Det blir en sån fruktansvärd ovisshet när det kan dröja både en och två timmar och ingen dyker upp. Det känns som den verkliga förnedringen. Trygghetslarmet får man bara använda om man råkat ut för en olycka. Fast man kan ju tycka att det är en olycka när man ligger där i sina blöjor och väntar och väntar...
Personalen skulle behöva mer utbildning. För även om de är snälla är de ibland ganska okunniga. Allt fler människor vårdas i hemmet vilket är en enorm sparåtgärd jämfört med om de skulle vistas på vårdhem. Alltså borde mer pengar överföras till hemtjänsten så att vården blev människovänlig. De skulle också göra att de som arbetar där skulle trivas och stanna kvar.
För en dag ligger vi där allihop. Vår tids ättestupa är inte nån vidare barmhärtig inrättning.
Birgitta har MS och när det tillstötte komplikationer efter en höftoperation pga sjukdomen måste man ta bort ena höften, vilket gör att hon numera bara kan sitta och ligga och är mycket beroende av hemtjänsten. Och det är inte alldeles lätt. De ständiga omorganisationerna försätter patienterna i en obehaglig känsla av oro och osäkerhet. Birgitta behöver hjälp fyra gånger om dygnet - till för någon månad sedan var det fem. - Trots allt är jag är priviligerad, säger hon. - Jag har en fin våning i ett kollektivhus där grannarna bryr sig, jag har jättesnälla barn och barnbarn som ofta kommer hit. Men ändå är mitt liv så svårt just nu . Ovissheten är fruktansvärt obehaglig och nervpåfrestande När man har så många olika personer som kommer och ska ta hand om en är det viktigt att man vet när de kommer och vem som kommer.
Jag har inga svårigheter att tänka mig in i hennes situation. Man ligger där i sin säng, väntar, en nyckel sticks i låset. Vem är det som kommer den här gången? Man, kvinna, ung, gammal, svensk, eritrean...Man har ingen aning. Och varför kommer han/hon så sent? Jag skulle ha varit hos doktorn kl 9. Nu är det för sent...
Man kan tycka att det inte skulle vara omöjligt att lösa de här problemen. De beror på en usel organisation Men det har inte alltid varit så. Någon har bestämt att alla ska jobba hos alla och det har fått till följd att tidsschemat inte kan hållas och att patienterna inte får veta vem som kommer. Det är ständigt nytt folk som måste instrueras varje gång. Inte undra på att tidsschemat spricker. Birgitta säger att hon trivs med sina vårdare; det är en brokig skara och man lär sig mycket, tycker hon. De är snälla och det är inte deras fel att hon är förtvivlad. -- Men all min kraft går åt till att vänta, säger hon. - Det är ingen som helst kontinuitet nu. Olika personer hela tiden. Osäkerheten är hemsk. . Ändå har jag det bra jämfört med många andra. Jag ringer och bråkar; jag kan tala för mig och har aldrig varit rädd för det.
- Nu är farmor på G igen, säger barnbarnen. Hon bråkar! Alla kan ju inte det, de sitter och gråter förtvivlat i tysthet. Det gör inte Birgitta. Ja, gråter förtvivlat när det inte fungerar gör hon, men ingalunda i tysthet. En av de tysta grannarna gav upp och tog livet av sig.
Vad skulle det behövas för förändringar för att du skulle slippa ha det så här, undrar jag.
Ja först och främst skulle man alltid veta, vem som kom. Helst skulle de bara vara några få, så att det blev nån kontinuitet Sen skulle tidsschemat hållas. Det blir en sån fruktansvärd ovisshet när det kan dröja både en och två timmar och ingen dyker upp. Det känns som den verkliga förnedringen. Trygghetslarmet får man bara använda om man råkat ut för en olycka. Fast man kan ju tycka att det är en olycka när man ligger där i sina blöjor och väntar och väntar...
Personalen skulle behöva mer utbildning. För även om de är snälla är de ibland ganska okunniga. Allt fler människor vårdas i hemmet vilket är en enorm sparåtgärd jämfört med om de skulle vistas på vårdhem. Alltså borde mer pengar överföras till hemtjänsten så att vården blev människovänlig. De skulle också göra att de som arbetar där skulle trivas och stanna kvar.
För en dag ligger vi där allihop. Vår tids ättestupa är inte nån vidare barmhärtig inrättning.
torsdag 7 oktober 2010
Det finns ingen som det är så synd om som mig
Oförstådda, förföljda - varför förstår de oss inte?? Alla är emot oss fast Svenska Folket (ja inte 95% förstås)har valt oss. Obegripligt. Här sätter man på sig nationaldräkt för att hedra Konungen och så måste man marschera ut ur kyrkan (av alla ställen) för att Den Lönnmördande Vänstern talar med ärkebiskopens tunga. Ska inte kyrkan vara opartisk? Om de nu är så att vi rasister har valts in i parlamentet, ska man inte ta hänsyn till det och hålla med oss också?
Den där demonstrationen som hon talar om ( i en predikan!) som samlade vänsterextremister och deras sympatisörer, som bara har till syfte att slå oss och anfalla oss var ju riktad MOT OSS.
Osv osv. Det är ett makalöst gnällande på småbarnsnivå. Den offerroll som man redan från början intagit spelas ut för fullt register. När man lyssnar på vad de säger är det som ett eko från fornstora (läs tyska) dar. Vänstern, extremvänstern... den hemska. Den är skuld till allt och överfaller folk på gatorna . -Jag vet inte om jag ens vågar ta hit min fru för att visa henne Stockholm, sa en av sverigedemokraterna (Jimmy Å?) i en intervju. Vi kan ju bli nerslagna.
I morse fick de stöd av Göran Skytte, som intervjuades i ekot. Ärkebiskopen borde inte ha uttalat sig så i kyrkan. Man kan inte stödja "det där sällskapet" där Lars Ohly troligen var längst till höger, sa han. Kyrkan som förut stödde Konungen och Fäderneslandet, (vilket han inte heller gillade) hade nu ställt sig på vänsterns sida. En kyrka ska ju vara opolitisk! Hålla med alla!
Jaha. Nu har man alltså hamnat i "Det där sällskapet" Och blivit utnämnd till vänsterextremist (alla som är mot SD) är såna. En kyrklig representant som hade inkallats för att kommentera Skyttes sluggerutsagor, sa stillsamt att kyrkans roll var att förkunna evangeliet och att det innebar att man värnade människovärdet mot rasismen.
Det stod på löpsedlarna i går att SD haft krismöte om utmarscherandet, Ska de nu ändra taktik och sluta med offerrollen? Ibland går den väl inte riktigt hem...
Ja vad de än gör får man hoppas att det inte dyker upp en massa fler Skyttar. De är säkert farligare än SD själva. Vem vet vad för greuelgeschichten de kan hitta på om vänsterns farlighet. Att SD serverar såna hör till deras politiska budskap och ingår så att säga i arsenalen från det hållet.
I alla fall är jag stolt över att tillhöra "Det där sällskapet", även om jag råkade missa demonstrationen. Det är nästan så jag skulle kunna återinträda i kyrkan efter att ha gått ur för en massa år sen.
Den där demonstrationen som hon talar om ( i en predikan!) som samlade vänsterextremister och deras sympatisörer, som bara har till syfte att slå oss och anfalla oss var ju riktad MOT OSS.
Osv osv. Det är ett makalöst gnällande på småbarnsnivå. Den offerroll som man redan från början intagit spelas ut för fullt register. När man lyssnar på vad de säger är det som ett eko från fornstora (läs tyska) dar. Vänstern, extremvänstern... den hemska. Den är skuld till allt och överfaller folk på gatorna . -Jag vet inte om jag ens vågar ta hit min fru för att visa henne Stockholm, sa en av sverigedemokraterna (Jimmy Å?) i en intervju. Vi kan ju bli nerslagna.
I morse fick de stöd av Göran Skytte, som intervjuades i ekot. Ärkebiskopen borde inte ha uttalat sig så i kyrkan. Man kan inte stödja "det där sällskapet" där Lars Ohly troligen var längst till höger, sa han. Kyrkan som förut stödde Konungen och Fäderneslandet, (vilket han inte heller gillade) hade nu ställt sig på vänsterns sida. En kyrka ska ju vara opolitisk! Hålla med alla!
Jaha. Nu har man alltså hamnat i "Det där sällskapet" Och blivit utnämnd till vänsterextremist (alla som är mot SD) är såna. En kyrklig representant som hade inkallats för att kommentera Skyttes sluggerutsagor, sa stillsamt att kyrkans roll var att förkunna evangeliet och att det innebar att man värnade människovärdet mot rasismen.
Det stod på löpsedlarna i går att SD haft krismöte om utmarscherandet, Ska de nu ändra taktik och sluta med offerrollen? Ibland går den väl inte riktigt hem...
Ja vad de än gör får man hoppas att det inte dyker upp en massa fler Skyttar. De är säkert farligare än SD själva. Vem vet vad för greuelgeschichten de kan hitta på om vänsterns farlighet. Att SD serverar såna hör till deras politiska budskap och ingår så att säga i arsenalen från det hållet.
I alla fall är jag stolt över att tillhöra "Det där sällskapet", även om jag råkade missa demonstrationen. Det är nästan så jag skulle kunna återinträda i kyrkan efter att ha gått ur för en massa år sen.
måndag 4 oktober 2010
En butler i garderoben önskas
Källarstädning, hur kul är det? Antagligen säjer det en del om ens person hur det ser ut i källarförrådet ?? Jag är faktiskt glad att jag tar mig in där öht, hämtar det jag ska (om jag hittar det)och knäpper igen hänglåset med det fasta beslutet att nästa gång ska här städas. Och röjas. Och slängas.
Nu finns det väsentligare saker att göra här i livet än detta, så nästa gång ligger långt fram i tiden. Nu börjar jag misstänka att jag saligen hinner gå hädan dessförinnan, vilket ju inte är så kul för ens efterlevande.
Det värsta med källarstädning är att man måste välja. För det hänger ihop med ens självbild och med stigande ålder frestas man bedra sig själv på alla möjliga punkter. Ungdomlig är man ju, så visst kommer jag väl att använda de där tjusiga kanariegula handgjorda pikarna från Pikmakarn som jag köpte för ett par år sen och som sen dess har lyst upp ett annars ganska sunkigt källarförråd. Man vet aldrig.
.
På söndag har vi loppis i kollektivhuset. Ett bra tillfälle att göra sig av med gammalt skräp. Om nu nån vill ha det. Men det gör inte så mycket om det inte går åt för då åker hela rasket ner i grovsopen.
Pikarna får väl stå nåt år till. Om inte annat får man väl använda dom till stavgång. Man syns i alla fall när man är ute med dom.
Men jag har faktiskt lyckats sortera ut ett och annat. T ex min våg. Fungerar alldeles utmärkt, fast jag ser inte längre vad jag väger, ens med glasögon, och det kan man kanske tycka är en fördel, men nu har jag faktiskt köpt en med STOR display.
Brödmaskinen. Nån som vill ha en? Jag har inte fantasi nog att variera degen, så nu åker den också.
Jag ska bespara er uppräkningar av prylar jag lessnat på. Det är lättare att göra sig av med sånt, för där är jag en RATIONELL typ.
Annat är det med kläder. På nåt sätt är mina kläder alltid fel, fast jag tycks tro att de blir rätt bara de hänger att antal år i garderoben. I källarn hänger kläder jag har sorterat ut. Gissa hur moderna dom är... Nåt jag verkligen borde skaffa är en ordentlig spegel. Möjligen skulle då hela rasket kläder förpassas till Emmausinsamlingen som vi har i källarn. Och jag själv ovanpå... Fast pessimism är inte min stil. Vem vet, kanske jag skulle börja använda den här blommiga blusen igen?( Undrar vad Freud skulle ha sagt) Gamla kläder hopar sig i garderob och källare, medan jag bara använder ett par tre plagg om och om igen. Vad ska man med en butler i tunnelbanan till? Jag skulle behöva en i garderoben
Nej nån klädförsäljning blir det inte. Men roligt blir det med loppis. Massor med gamla prylar dyker upp ur källarförråden, en del känner man igen från tidigare år. Så mycket bättre. Återanvändning gillar vi, vi kollektivhusboende.
Så blir det kaffe och goda bullar och nere i 12:an visar Dagmar Mårtas sina vackra tavlor. Här nedan ser nia in en av Dagmars tavlor - ett självporträtt
När det är? Jo på söndag mellan 11 och 15 i gången mellan Sandhamnsgatan 8 och 10 !
Välkomna!
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
Nu finns det väsentligare saker att göra här i livet än detta, så nästa gång ligger långt fram i tiden. Nu börjar jag misstänka att jag saligen hinner gå hädan dessförinnan, vilket ju inte är så kul för ens efterlevande.
Det värsta med källarstädning är att man måste välja. För det hänger ihop med ens självbild och med stigande ålder frestas man bedra sig själv på alla möjliga punkter. Ungdomlig är man ju, så visst kommer jag väl att använda de där tjusiga kanariegula handgjorda pikarna från Pikmakarn som jag köpte för ett par år sen och som sen dess har lyst upp ett annars ganska sunkigt källarförråd. Man vet aldrig.
.
På söndag har vi loppis i kollektivhuset. Ett bra tillfälle att göra sig av med gammalt skräp. Om nu nån vill ha det. Men det gör inte så mycket om det inte går åt för då åker hela rasket ner i grovsopen.
Pikarna får väl stå nåt år till. Om inte annat får man väl använda dom till stavgång. Man syns i alla fall när man är ute med dom.
Men jag har faktiskt lyckats sortera ut ett och annat. T ex min våg. Fungerar alldeles utmärkt, fast jag ser inte längre vad jag väger, ens med glasögon, och det kan man kanske tycka är en fördel, men nu har jag faktiskt köpt en med STOR display.
Brödmaskinen. Nån som vill ha en? Jag har inte fantasi nog att variera degen, så nu åker den också.
Jag ska bespara er uppräkningar av prylar jag lessnat på. Det är lättare att göra sig av med sånt, för där är jag en RATIONELL typ.
Annat är det med kläder. På nåt sätt är mina kläder alltid fel, fast jag tycks tro att de blir rätt bara de hänger att antal år i garderoben. I källarn hänger kläder jag har sorterat ut. Gissa hur moderna dom är... Nåt jag verkligen borde skaffa är en ordentlig spegel. Möjligen skulle då hela rasket kläder förpassas till Emmausinsamlingen som vi har i källarn. Och jag själv ovanpå... Fast pessimism är inte min stil. Vem vet, kanske jag skulle börja använda den här blommiga blusen igen?( Undrar vad Freud skulle ha sagt) Gamla kläder hopar sig i garderob och källare, medan jag bara använder ett par tre plagg om och om igen. Vad ska man med en butler i tunnelbanan till? Jag skulle behöva en i garderoben
Nej nån klädförsäljning blir det inte. Men roligt blir det med loppis. Massor med gamla prylar dyker upp ur källarförråden, en del känner man igen från tidigare år. Så mycket bättre. Återanvändning gillar vi, vi kollektivhusboende.
Så blir det kaffe och goda bullar och nere i 12:an visar Dagmar Mårtas sina vackra tavlor. Här nedan ser nia in en av Dagmars tavlor - ett självporträtt
 |
| Självporträtt av Dagmar Mårtas |
När det är? Jo på söndag mellan 11 och 15 i gången mellan Sandhamnsgatan 8 och 10 !
Välkomna!
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
lördag 2 oktober 2010
Den vackraste höstdikten
Periodvis läser jag jag lyrik. Det har jag efter min mamma som tyckte mycket om lyrik, skrev en hel del och tom gav ut en diktsamling. Pappa kunde stora delar av Frödings produktion utantill, och deklamerade gärna, till mammas irritation - Han har inte kommit längre än till Fröding, stönade hon.
Mycket av min fascination för lyrik tror jag bottnar i Frödings musikalitet. Det ska helst sjunga om en dikt som jag fastnar för. Gärna också ett nytt och halsbrytande sätt att använda uttryck. Men musiken är viktig.
Den vackraste höstdikten är rubriken i dag. Och då blir det en dikt på tyska: Rainer Maria Rilkes Herbsttag
Så här är första och sista strofen:
Mycket av min fascination för lyrik tror jag bottnar i Frödings musikalitet. Det ska helst sjunga om en dikt som jag fastnar för. Gärna också ett nytt och halsbrytande sätt att använda uttryck. Men musiken är viktig.
Den vackraste höstdikten är rubriken i dag. Och då blir det en dikt på tyska: Rainer Maria Rilkes Herbsttag
Så här är första och sista strofen:
" Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr gross
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren lass die Winde los
.....
Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben"
Min svaghet för Rilke beror på hans nästan oöverträffade förmåga att skapa känslostämningar. Många av hans dikter förstårjag inte alls, men andra går på något sätt rakt in . Som den här
torsdag 30 september 2010
Alemankväll i kollektivhuset
 |
| Women by the water |
 |
| Från utställningen i Montreal, sommaren 2010 |
Vårt kollektivhus fungerar så att vi har en styrelse, som väljs på ett årsmöte och som brukar ha ca 5 ledamöter. De ansvarar då för husets trivsel, ser till att det ordnas olika träffar och fester i huset, ansöker om pengar från Svenska Bostäder (som vi hyr av) och hyresgästföreningen och också har koll på våra gemensamma lokaler och annat gemensamt. T ex har vi ett årskort på Skansen som vi kan hyra för 40 kronor dagen och som man kan ta med sig 14 grannar eller vänner på om man vill Till sin hjälp har styrelsen en idégrupp som försöker hitta på roliga saker för oss som bor i huset.
I går fick vi ta del av Madeleine Alemans resa till Kina för 2 år sen. Madeleine, som bor i huset, vistades i Kunming i sydvästra Kina i fyra månader som artist in residence. Kunming är ett område där det bor många minoriteter med olika språk och olika sedvänjor. Där finns ett kulturcentrum och ett internationellt konstgalleri, där man kan ansöka om ett stipendium som artist in residence. Stora ateljeer står till stipendiaternas förfogande och sen delar man bostad med andra konstnärer.
Vistelsen hade betytt mycket för hennes utveckling som konstnär, berättade Madeleine. På sin hemsida skriver hon:
"Integration is my mission. In my art practice I want to integrate things that usually don’t go together. My work often consists of elements either from different cultures or other opposites, such as reality in juxtaposition with fantasy or profanity with the sacred. I believe that integration is a way to make a better world and for the individual to reach a more harmonious life. "
Madeleine visade bilder från sin vistelse i Kunming, men också foton på bilder hon gjort där man tydligt kunde se det kinesiska inflytandet. Hennes färger influerades mycket av de kinesiska färgerna. Det var också intressant att se hur hon kombinerade detaljer från Sverige med detaljer från Kina - roligt och vackert.
Det var också roligt att ta del av de olika minoritetsfolkens vackra dräkter. På kulturcentrumet hade man bl a ett projekt som gick ut på att representanter för två minoritetsgrupper samarbetade för att med utgångspunkt från sina respektive klädmönster skapa ett nytt - ett sätt att överbrygga motsättningar. Mönstren var oerhört vackra och Madeleine berättade att man gick klädd i de här vackra kläderna också till vardags. Hon hade med sig två plagg som hon visade: såna som hon använde själv. Urvackra.
Mer än 20 hyresgäster hade samlats för att se och lyssna, medan vi åt snacks och drack vin eller kaffe. Många frågor ställdes också. Det var verkligen en givande kväll.
Madeleine, som jobbar halvtid som konstlärare i Viktor Rydbergsgymnasiet berättade att hon om ett par månader skulle åka tillbaka till Kunming med 14 av sina elever. Så vi ser fram emot ytterligare en kväll med konst och Kunming när hon kommer tillbaka
onsdag 29 september 2010
Bokmässan: söndag
På söndag kunde man gå gratis på seminarierna som förutom att de talade hade längre tid att behandla sina ämnen också erbjöd sittplatser. Jag började med att gå och lyssna på en av mina absoluta favoritförfattare, Steve Sem-Sandberg som tillsammans med Nina Burton och Peter Handberg talade om Den gränslösa litteraturen. Alla tre behandlar fakta i en skönlitterär form. Sem-Sandberg kom senast ut med De fattiga i Lodz, Nina Burton med Den nya kvinnostaden och Peter Handberg med berättelser frånSläpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin och för detta hade de tre tilldelats Sorescupriset, som utdelas av Rumänska kulturinstitutet.
Medan dagens skönlitteratur tenderar att bli mer och mer "påhittad" och annan litteratur hamnar på avdelningar för hisroria, medicin eller vad det kan vara pläderade de tre för en gränsöverskridande litteratur. Den mest lästa boken i Sverige är just en sån: Boken om San Michele är mer såld än Pippi. För en författare innebär en gränsöverskridande litteratur att författaren kan byta språk efter ämne och använda olika författartekniker. Fiktionen kräver historisk research - hur kändes det att leva då? En roman är ett universum som man går in i.
Har man levt en tid med fiktiva personer som man lärt känna in på huden är det riktigt svårt när man måste lägga boken ifrån sig och återvända till sin egen värld, men förhoppningsvis berikad.
Nina Burton sa att hon börjar med frågor som hon vill ha svar på och det finns flera svar. Det blir motsatsen till eskapism: Vad får mig att bottna i min egen existens?
Seminariet var intensivt spännande och många av de frågor som togs upp tyckte jag var viktiga för mig som läsare. Hur bottnar min egen existens i det universum som den eller den författaren skapar?
Åter till Afrika: Tre ugandiska författare berättade om det nätverk för kvinnliga författare som fanns där och förresten i många av grannländerna. Det skrivs mycket, priser delas ut och jag blev nyfiken speciellt på Doreen Bainganas Tropical Fish, som berättar om tre systrars öden i Entebbe efter Idi Amins fall
Avslutningsvis - innan det här blir nån slags kataloguppräkning - vill jag gärna nämna Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan där hon jämnställer frågan om prostitutionen med den om surrogatmödrar. Tyskland och Holland har legaliserat prostitution och gjort ett stort nummer av att de prostituerade framställs som starka kvinnor, som minsann väljer själva. De organiserar sig tom i fackföreningar. Jag har alltid tyckt att det är något lurt med dom där fackföreningarna och det bekräftade Ekman. De initierades av Tyskland och Holland och har inga prostituerade som medlemmar. Ekman hade frågat om de hade bedrivit någon facklig kamp och fått igenom några krav och det enda hon fick fram var att de förlängt öppettiden för the red district. Så den enda effekten av den fackliga "kampen" var att de fått förlängd arbetstid. Man vände på betydelsen av ord ungefär som Reinfeldt med sina arbetare menade hon. För om man inte talade om offer, så kunde det inte finnas några förövare. Det här är verkligen en kvinnofråga och ett utpräglat förakt för svaghet
Vad allt kan inte böcker åstadkomma! Mankell skriver i sitt förord till Afrika har ordet att vi närmar oss en tidpunkt när den afrikanska litteraturen kommer att explodera ut över världen. Trots en stor analfabetism
Sen tillägger han i ett PS: "Kunde det inte vara en idé att lägga några öres skatt på varje bok som säljs i världen och låta dessa pengar gå till att en gång för alla utrota analfabetismen..."
Medan dagens skönlitteratur tenderar att bli mer och mer "påhittad" och annan litteratur hamnar på avdelningar för hisroria, medicin eller vad det kan vara pläderade de tre för en gränsöverskridande litteratur. Den mest lästa boken i Sverige är just en sån: Boken om San Michele är mer såld än Pippi. För en författare innebär en gränsöverskridande litteratur att författaren kan byta språk efter ämne och använda olika författartekniker. Fiktionen kräver historisk research - hur kändes det att leva då? En roman är ett universum som man går in i.
Har man levt en tid med fiktiva personer som man lärt känna in på huden är det riktigt svårt när man måste lägga boken ifrån sig och återvända till sin egen värld, men förhoppningsvis berikad.
Nina Burton sa att hon börjar med frågor som hon vill ha svar på och det finns flera svar. Det blir motsatsen till eskapism: Vad får mig att bottna i min egen existens?
Seminariet var intensivt spännande och många av de frågor som togs upp tyckte jag var viktiga för mig som läsare. Hur bottnar min egen existens i det universum som den eller den författaren skapar?
Åter till Afrika: Tre ugandiska författare berättade om det nätverk för kvinnliga författare som fanns där och förresten i många av grannländerna. Det skrivs mycket, priser delas ut och jag blev nyfiken speciellt på Doreen Bainganas Tropical Fish, som berättar om tre systrars öden i Entebbe efter Idi Amins fall
Avslutningsvis - innan det här blir nån slags kataloguppräkning - vill jag gärna nämna Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan där hon jämnställer frågan om prostitutionen med den om surrogatmödrar. Tyskland och Holland har legaliserat prostitution och gjort ett stort nummer av att de prostituerade framställs som starka kvinnor, som minsann väljer själva. De organiserar sig tom i fackföreningar. Jag har alltid tyckt att det är något lurt med dom där fackföreningarna och det bekräftade Ekman. De initierades av Tyskland och Holland och har inga prostituerade som medlemmar. Ekman hade frågat om de hade bedrivit någon facklig kamp och fått igenom några krav och det enda hon fick fram var att de förlängt öppettiden för the red district. Så den enda effekten av den fackliga "kampen" var att de fått förlängd arbetstid. Man vände på betydelsen av ord ungefär som Reinfeldt med sina arbetare menade hon. För om man inte talade om offer, så kunde det inte finnas några förövare. Det här är verkligen en kvinnofråga och ett utpräglat förakt för svaghet
Sen tillägger han i ett PS: "Kunde det inte vara en idé att lägga några öres skatt på varje bok som säljs i världen och låta dessa pengar gå till att en gång för alla utrota analfabetismen..."
tisdag 28 september 2010
På bokmässan i Göteborg: lördag
 |
Hur väljer man då? Ja rent praktiskt går det så till att man sätter sig ner med katalogerna, en med de seminarier som erbjuds och en med monterprogram mm. Sen gäller det att pussla ihop tiderna, för det är som sagt mycket att välja på. Lördagens monterprogram mellan 10 och 11 var t ex 20 stycken: allt från Sticktips för stickälskare över Billy Butt signerar till Kvinnors dubbla roller i konflikter. Ofta var det flera program jag hade velat välja men en del program återkom så man kunde lösa det så. Man formligen vadade i litteratur - en helt underbar upplevelse för en som älskar att läsa.
Det fanns en stor avdelning på mässan där man kunde lyssna till en mängd afrikanska författare, köpa böcker från många afrikanska länder . Även om det inte var möjligt att ta del av mer än några få, fick man i alla fall klart för sig att här finns en kontinent med en stor och växande litteratur. Till ens hjälp hade man också en bok: Afrika har ordet, där över 50 författare porträtteras.
Jag lyssnade till Nawal El Saadawi, som presenterade sin bok Den försvunna romanen. Den handlar om förtrycket mot en analfabetisk flicka som kämpar för att överleva. Saadawi, som skildrar förhållanden i Egypten, började som läkare och har hela sitt liv kämpat ; bl a för ett förbud mot könsstympning. Förtrycket, menar hon är religiöst, - alla religioner är mot kvinnor - militärt och ekonomiskt. Kvinnor måste kämpa tillsammans. Gör vi inte det, förlorar vi. Och kunskap är makt. Med kunskap kan vi organisera oss
Själv har hon levt som hon lär, suttit i fängelse och förföljts för sina åsikters skull. Men hon har också skrivit ett fyrtiotal böcker, varav flera finns på svenska. Den försvunna romanen ska jag absolut läsa!
Sen lyssnade jag på Hazrat Umar, som börjat som barnarbetare i ett tegelbruk i Pakistan och som nu organiserade slavarbetare i en fackförening. Barnen hade varit slavarbetare i generationer men 1990 började kampen för bättre förhållanden. Själv hade han fortsatt att arbeta på tegelbruket medan han gick på college och hans far hade också hjälpt honom. Någon frågade om hur översvämningarna påverkat människorna i Pakistan och plötsligt blev de tidningsartiklar jag läst så levade när Umar berättade om hur han upplevt dem.
En annan författare som var intressant att lyssn till var somaliern Nuruddin Farah. Han är en manlig feminist, som skriver mycket om kvinnor. Han skriver på engelska: när han började skriva hade Somalia inget skriftspråk ; det fick man 1972. Då övergick han till att skriva på somaliska, men censurerades och gick tillbaka till engelskan. Både Adams revben och Maps (som skildrar hur kolonialmakterna drog upp afrikas gränser med en linjal utan nån hänsyn till befolkningarna i de de olika områdena) verkar intressanta.
Mellan alla dessa föredrag gick jag runt bland alla människor, bläddrade i böcker: kollade in läsplattor ( det är nog nåt för prylnörden B men nej då, än så länge håller jag mig till boken); dataprogram om hur man gör en egen fotobok (kul: det kommer jag att använda) mm mm
Totalt fullproppad med litteratur och annat gick vi sen på Babel på Stadsteatern. Makalöst bra föreställning. Om nån är intresserad finns det en bra recension i dagens Sv D
Jag återkommer om bokmässans sista dag i morgon!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)