Snön vräker ner, tiddeipom! I stort sett gillar jag att leva i ett snöland - allting är vitt, vitt, vitt. Det har säkert nåt med barndomens vita vintrar i Härjedalen att göra.
Däremot gillar jag inte att frysa. Och nu har jag verkligen fått mitt lystmäte efter två resor med SJ.
I dagens DN stod en notis om att det tog tid att genomföra kristendomen i Sverige, eftersom man hade svårt att övetyga invånarna om att helvetet var hett. Helvetet var ju kallt!
I förra veckan åkte vi till Karlstad, jag, Hanna och småflickorna. Den minsta i barnvagn eftersom hon bara är nio månader. Som sig bör kom vi i god tid till Centralen. Tåget skulle gå från spår 11, vilket innebär två långa trappor upp (utan barnvagnsramp). Utanför hissen ringlade en lång kö förhoppningsfulla. Det fanns bara en hiss. Och den funkade inte. Vad folk gjorde som hade svårt att gå och svårt att bära vet jag inte. Hanna baxade upp barnvagnen till plattformen och sen stod vi där. Det blåste isiga vindar och efter ett tag var fötterna förvandlade till isklumpar. Nå, efter att displayen flyttat fram avgångstiden ett antal gånger (då hade vi stått där nån timme)kom ett besked att ett tåg till - Linköping skulle avgå från vår plattform.Det gick ett sus genom den tålmodiga och förfrusna massan. Nån upplysning via högtalare vart vårt tåg tagit vägen fick vi inte. Jag och sexåringen gick ner och fick reda på att avgångstiden flyttats fram ytterligare nån timme. Barnvagnen fick baxas ner igen. Och sen tillbaka upp igen. - Det här är abolut sista gången, morrade en ursinnig Hanna. Sen stod vi en halvtimme till på den isiga perrongen
eftersom avgångstiden ideligen ändrades. Fast vid det laget hade vi allvarligt börjat fundera på om det inte vore klokast att återvända hem.
Efter tre roliga dagar med god mat och mycket umgänge hos släkten i Karlstad, skulle vi då fara tillbaka till Stockholm
När vi kom till Karlstad Central visade det sig att tåget var inställt.
-Har du inte fått nåt sms eller telefonsamtal om det, frågade den luttrade tjänstemannen i biljettluckan. Nej, det hade jag då inte.
Ytterligare en och en halv timmes väntan vidtog tills vi kunde gå ombord på ett x2000. Men det var åtminstone varmt i väntsalen...
Eftersom det är som det är undrar jag verkligen hur alla små bitar på järnvägen hänger ihop. Det gör de ju inte. Ska alla de här små bitarna dessutom generera vinst? Och till vem?
Men vem som förlorar på alltihop - de vet jag åtminstone. Vi, passagerarna, för vars skull järnvägen är till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar