Trösklar och korpmammor

"Ordet resa är släkt med det engelska ordet rise, att stiga. Det handlar om att bestiga utsiktspunkter, verkliga eller symboliska för att få perspektiv och se andra sidor.... Och egentligen  handlar både konstens och vetenskapens upptäckter om en förändrad synvinkel. För att kunna berikas av något annorlunda får man gå över sin egen tröskel och då man gör det flyttas tröskeln lite längre bort (s 396-397)"
Jag har läst Nina Burtons Den nya kvinnostaden och det är ur den boken citatet ovan är hämtat. Hon beskriver kvinnor som alla gjort den här resan, som trotsat de trösklar som könstillhörigheten lagt  i vägen för dem. Och inte bara trösklar. Kvinnovärlden har varit en instängd värld och att bryta sig ut kräver både mod och uppfinningsrikedom.
Var tid har sitt sätt att hantera trösklar. I radion i dag berättades från Tyskland att man numera talar om Rabenmütter (korpmammor) som ett sätt att racka ner på kvinnor som väljer att arbeta i stället för att stanna hemma med barnen. Eftersom det är svårt att förena barnafödande och  yrkesliv blir det barnafödandet som får stå tillbaka. Skolorna i de flesta delstater håller bara på till klockan tolv, ett. Sen förväntas barnen gå hem och få en stadig lunch, lagad av mamma. Det är dåligt med dagis och fritids och det gör att det är svårt att förena moderskap och skola. Barnafödandet i Tyskland är ett av Europas lägsta.
Men det är stora skillnader i östra och västra Tyskland. I det gamla DDR arbetade kvinnorna och detta slår igenom i dagens östliga förbundsländer. Men en ökning av barnomsorgen är nu på gång i hela Tyskland. En av CDU:s kvinnliga ministrar föreslog att män skulle ta ledigt två månader för att vara hemma med sina barn, vilket orsakade stort tumult och arga protester. En (manlig) TV-presentatör frågade om hennes avsikt var att "piska männen tillbaka till hemmet".   Katolska kyrkan har ochså stor makt i vissa delar av Tyskland när det gäller att konservera rådande förhållanden.
I Frankrike talar man inte om korpmödrar.  Födelsetalet är högt och kvinnor yrkesarbetar i stor utsträckning. Men en forskare  som heter Elisabeth Badinter, mycket välkänd debattör i Frankrike,  har nyligen kommit ut med en bok, betitlad Le conflit: La Femme et la Mère (Konflikten kvinnan och modern) där  hon varnar för en backlash för de framsteg som gjorts. I dag finns återigen en tendens att framhålla att kvinnans plats är i hemmet och den förstärks av en ohelig allians av betendeforskare och etologer. Dessa menar att den perfekta modern föder hemma på ett "naturligt sätt" dvs utan smärtlindring, ammar sitt barn så länge som möjligt, använder tvättbara blöjor och är hemma med barnet de tre första åren. Men om bara de kvinnor som enbart ägnar sig åt sina barn ska räknas som "goda mödrar" så betyder det slutet på  den kvinnliga jämställdheten. Fortfarande är det så i de flesta europeiska länder att även om deltagandet i yrkeslivet varierar kraftigt, så är det i alla fall kvinnorna som har det huvudsakliga ansvaret för hushållsarbetet.

Man blir ganska beklämd när man läser tidningsartiklar från Tyskland och Frankrike som handlar om den bristande jämnställdheten.  Något är i alla fall på gång. I Eu har man lanserat en ny tillväxtstrategi där 75% av alla kvinnor ska vara sysselsatta år 2020. Kvinnorna är en alldeles för stor och outnyttjad resurs på arbetsmarknaden för att man inte ska utnyttja den. För att nå detta mål behövs en fungerande barnomsorg och på ett seminarium på Fotografiska museet , alltså i Stockholm,  i augusti menade man att detta kan ge svenska företag inom barnbranschen (vilket uttryck!) nya exportmöjligheter. Alla undersökningar visar att  svenska föräldrar är mycket nöjda med förskolan och man skulle kunna sprida dess idéer över Europa.

Det här med att se saker och ting från nya synvinklar är svårt.  Man måste kunna få män att inse att de har något att vinna på jämlikhet, inte bara förlora. Jag undrar hur det ser ut i Europa om tio år.  Blir det så att kvinnornas dubbelarbete bara ökar eller kan männen förmås att ta sin del av hushållsarbetet? Tio år är ju inte en särskilt lång tid  Man skulle önska en barnomsorg där barnen älskar att vara och därmed gör föräldrarna trygga. När mitt sexåriga barnbarn fick klart för sig att hon nu skulle ha en veckas skollov  sa hon argt till föräldrarna att det ville hon inte alls ha. Hon vill gå till skolan!