Idégruppsmöte i kollektivhuset. Hittills har vi haft två soppkvällar som varit succé och nu skulle vi planera ett par till. Sen började vi spåna på fortsättningen och K tyckte vi skulle ha ett julbord i december. Ingen dum idé tyckte vi andra. Sen föreslog vi en grytkväll, en pajkväll och en salladskväll fram i vår. Får se vad vår kollektivhusstyrelse säger om detta. Huset är ju öht synnerligen aktivt just nu och förutom soppkvällarna har vi haft en pubkväll och en stor husfest är planerad till i november.
Det verkar som om den hätska stämning som fanns i husen härom året när en bostadsrättsförening hade bildats i huset för att försöka köpa lägenheterna har lagt sig. Det bildades två läger: ett som ville behålla hyresrätten och ett som ville köpa. Jag ska inte trötta er med alla fula tricks som användes, främst av bostadsrättsföreningen som såg sitt livs chans att göra ett miljonklipp och följaktligen blev rasande på motståndare, som faktiskt inte hade råd att ta ett miljonlån och/eller hellre ville bo kvar med hyresrätt. Under den här tiden satt jag i styrelsen och det var nästan omöjligt att sätta upp ett anslag av vad sort det vara månde utan att det antingen revs ner eller kommenterades - anonymt förstås. Invektiven flödade: "dom där jävla sossekäringarna i styrelsen" hörde till de mildare uttrycken. (Halva styrelsen bestod förresten av män och de ville alla utom en ha bostadsrätt. Men de fick heta sossekäringar de också.) Vi lyckades aldrig komma på vem som rev ner alla anslag, även om vi hade våra misstankar - antagligen flera stycken. Jag minns att vi diskuterade när vi var som argast, att vi skulle sitta vakt utanför anslagstavlorna för att ertappa någon på bar gärning. Men ingen orkade lägga ner så mycket tid på detta. I dag rivs det fortfarande ner anslag i hissarna i det ena huset. Det är rätt obegripligt hur någon fortfarande kan vara så arg att han inte tål ett anslag om en fest t ex. Demokrati i praktiken är verkligen inte lätt. Och att bo i ett kollektivhus utan att vilja bo i ett: varför gör man det?
Här bor verkligen en hel del rätt udda personer och det får de gärna vara bara de håller sig inom vissa gränser. För nåt år sen var det en som hade en gammal madrass stående i tvättstugan varpå en vän av ordning tog och bar ner madrassen i grovsopen. När madrassens ägare kom på det här, blev han så rasande att han smällde knytnäven i glasrutan till tvättstugan och den gick i tusen bitar. Någon i den dåvarande styrelsen bar upp den igen, men därmed var inte striden bilagd utan fortsatte ganska länge. Det hela var obehagligt, minst sagt. Fast trots allt är det omöjligt att inte skratta åt alltihop.
Häromdan, berättade K. hade hon stött ihop med A, som börjat propagera för att vi skulle köpa likkistor billigt. Likkistor är dyra saker, sa han. Men han hade möjlighet att få dom billigare. Vi funderade på om idégruppen skulle beställa varsin kista av honom. Kanske kunde styrelsen finansiera detta? Sen kunde vi stå på lit de parade i klubbrummet.
Som ni hör blir man om sig och kring sig av att bo i kollektivhus. Men tråkigt har vi inte. Till och med likkistor kan ge upphov till gapskratt.
Fantastiskt bra fångat allt från kampen under några år till de fantasifulla personer som är våra medboende i huset ! Inte en dag utan att man kommer hem efter dessa udda möten i hissen eller korridorerna med ett stort leende på läpparna. Jag skall väl inte överdriva att allt är glädje speciellt inte under kampens dagar när man ofta fick höra och läsa på anslagstavlorna vilken idiot man var som inte begrep ett dugg hur samhället fungerar idag. Men då har det varit mer än viktigt att man har haft och har medsystrar och bröder som vågat visa att man inte är ensam att ha vissa uppfattningar och idéer. Viktigast av allt är dock att känna att man inte är ensam, utan att man kan dela både ilska, sorg och inte minst glädje. På så sätt tycker jag att vi lever i det bästa av hus trots allt ! Boendet här får en att känna sig levande och att det finns en puls och mening i livet!
SvaraRadera