En gammal idol dyker opp

Det är lite lustigt när ens gamla musikidoler för 50 år sen plötsligt dyker upp igen  I Blåsorkestern har vi de senaste veckorna repeterat låtar av Jan Tavares och också arrangemang av honom. Vi spelar bland annat en låt som heter Jag kan dansa och som visade sig vara skriven av Georg Kreisler.
Jag var tvungen att gå ner i källarn och gräva fram mina gamla LP som jag inte lyssnat på sen 60-talet. Där låg dom: både Lieder zum Fürchten och Die seltsamen Liebeslieder des Georg Kreisler. Inte för att jag hade nån apparat att spela dom på. Och den skiva jag spelat mest, den med hans mest bekanta låt: Tauben vergiften fanns inte med. Jag gick in på spotify och där finns massor av Kreisler.  Jag har suttit halva dan och bara lyssnat.
Georg Kreisler är en wiensk kabarettist, kompositör och författare som skriver med en ironisk svärta om liv och politik. Hans rim är halsbrytande och hans pianoackomanjemang svär ofta mot innehållet i sångerna; han är morbid och underhållande på samma gång.
När Hitler drog in i Österrike var Kreisler 16 år. Familjen lyckades fly till USA, där hans kusin, Walter Reisch hjälpte dem. Reisch var en framgångrik manusförfattare som var med om att skriva manus till Ninotschka och som fick en Oscar för manuset till Titanic 1953. Kreisler själv blev amerikansk medborgare, tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén  och kom i krigets slutskede tillbaka till Europa där han fick förhöra några höga nazister, bland dem Göring och Julius Streicher, redaktör för den antisemitiska Der Stürmer.
Tillbaka i USA arbetade Kreiser bl a med Chaplins musik i hans film Mr Verdoux. Det gick så till att Chaplin visslade melodin, Kreisler skrev ner noterna och tog dom med till Hanns Eisler som arrangerade dom. Han flyttade tilll New York, försörjde sig som barpianist, men tyckte att han stagnerade och återvände till Wien 1955, samma år som fyrmakternas ockupation hävdes. Där samarbetade han flera år med de författare som gjorde den wienska kabarén berömd  innan han flyttade till München och arbetade där.
Jag tror att jag började lyssna på hans skivor i början av 60talet. Han var omåttligt populär i Wien då.  Jag tyckte han var kul, rolig och gillade hans  morbida humor och galna rim
När jag hör delar av hans senare produktion märker jag att den svärta som alltid har funnits hos Kreisler dominerar allt mer ju senare  låtarna är tillkomna. Jag kan dansa är inget undantag.  Fortsättningen på texten lyder: Men jag dansar inte.. Och i slutet av sången heter det " Ich sitze, seit mein Herz zerriss in der Stille in der Finsternis und die Sonne scheint auf alles jeden Tag " (Alltsedan  mitt hjärta gick sönder sitter jag stilla i mörkret och solen skiner på allt varje dag..)
Pessimist har han alltid varit. I sin självbiografi karaktäriserar han optimisten och pessimisten: Optimisten hamnade i Auschwitz, pessimisten kom till Beverly Hills...
En av de sånger som finns på spotify heter Mein kleines Mädele (min lilla flicka) och han sjunger den med en judisk accent. Den är på något sätt en pendang till Mahlers Kindertotenlieder, fast den här handlar om en pappa som försöker trösta sin dotter vars docka har tappat en arm.  Gråt inte. För de kommer och de kommer att göra något helt annat med dig.  Och jag kan inte vara där för att skydda dig...
Det är en obeskrivligt hemsk och lågmäld sång.
För de av er som kan lite tyska - han är verkligen värd att lyssna på. Han sjunger tydligt och artikulerar väl, så han är lätt att förstå. Och texterna är mycket bra.
Den sång som jag tyckte var så kul på sextiotalet :Tauben vergiften (Förgifta duvor) ångrade han att han skrivit, har han sagt. Han slog igenom med dunder och brak med den och sen förknippades han med den  en stor del av sitt liv. Och det kan jag tänka mig var bittert - det också.

Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera