Jag läser fn Nina Burtons högintressanta Den nya kvinnostaden. Ett av kapitlen heter Sånger genom murarna och berättar om hur kvinnor på olika sätt försökte ägna sig åt musik, trots att det egentligen var förbjudet för kvinnor. År 1686, berättar Burton , utfärdade påven ett edikt som förbjöd kvinnor både att spela instrument och att lära musik av män. Det sades skada den anspråkslöshet som anstod kvinnor och distrahera dem från deras sysslor.
Detta förbud var inte bara till men för kvinnorna. Även pojkar drabbades på det mest fasansfulla sätt .I går visades ett program på den tyska kulturkanalen 3-SAT som handlade om kastrater. När kyrkornas körmusik behövde allt fler sopraner, fanns det inga sådana att tillgå eftersom kvinnor inte fick delta. Det fanns många föräldralösa barn i Europa och i Neapel löste man en del av problemet genom att småpojkar togs om hand av katolska kyrkan, gavs utbildning, lärdes att läsa och skriva - och kunde delta i kyrkokörerna. Fattiga föräldrar övertalades också att lämna sina småpojkar till klostren När pojkarna sen började närma sig puberteten tog man helt enkelt och kastrerade dem med den mest lovande sångrösten. Bedövning användes inte och hygienen vid ingreppen var obefintlig. Många överlevde inte; enligt programmet avled ca en halv miljon pojkar i Neapel av sviterna under de drygt 150 år som metoden användes.
Upplysningen gjorde slut på vad som Cecilia Bartoli i programmet kallade för "den brutalaste eran i musikhistorien" och då fick kvinnorna tillträde till körerna och musiken. Behovet fanns inte längre. Men tydligen måste det ha fortsatt inom delar av den katolska kyrkan i hundra år till, för i programmet spelades den enda grammofoninspelning upp som finns med en kastrat. Och han dog i Vatikanen 1922.
Även operan behövde sopraner under 1600-talet och framåt vilket gjorde att seden att kastrera pojkar spreds över Europa. En del av kastraterna blev oerhört eftersökta; programmet jämförde dem med vår tids rockstjärnor som uppträdde vid furstehoven och operorna. Kastraterna uppfyllde allas drömmar, både kvinnors och mäns. Länge leve den lilla kniven, sa man...
En fantastisk vacker musik komponerades under den här tiden, barockens epok. I programmet gestaltade mezzosopranen Cecilia Bartoli den mest berömde kastraten, Farinelli och sjöng hans arior. Vilken röst!
Men för majoriteten av kastraterna var "den lilla kniven" fruktansvärd. De blev utstötta ur samhället, blir munkar eller driver runt på vägarna i Europa och försöker överleva som gatusångare och liknande. I ett samhälle där hela det sociala nätverket var upphängt på familjen var alla vägar in i ett samhälle stängda. Gifta sig fick de inte - inte ens den upphöjde Farinelli, som älskade en dansös. Min väninna är ensamheten, ska han ha sagt.
Orimlig, galen står det i ordboken om man slår på ordet barock. Sällan har väl ett TV-program så lyckats definiera de orden som i det här programmet. Himmel och helvete på en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar