Den vackraste höstdikten

Periodvis läser jag jag lyrik. Det har jag efter min mamma som tyckte mycket om lyrik, skrev en hel del och tom gav ut en diktsamling. Pappa kunde stora delar av Frödings produktion utantill, och deklamerade gärna, till mammas irritation - Han har inte kommit längre än till Fröding, stönade hon.

Mycket av min fascination för lyrik tror jag bottnar i Frödings musikalitet. Det ska helst sjunga om en dikt som jag fastnar för. Gärna också ett nytt och halsbrytande sätt att använda uttryck. Men musiken är viktig.

Den vackraste höstdikten är rubriken i dag. Och då blir det en dikt på tyska: Rainer Maria Rilkes Herbsttag

Så här är första och sista strofen:

" Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr gross

Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,

und auf den Fluren lass die Winde los

.....

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr

Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben

wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben

und wird in den Alleen hin und her

unruhig wandern, wenn die Blätter treiben"



Min svaghet för Rilke beror på hans nästan oöverträffade förmåga att skapa känslostämningar. Många av hans dikter förstårjag inte alls, men andra går på något sätt rakt in . Som den här