I dag var jag som ni som följer facebook redan har sett på en konsert på radiohuset. Man började med Mozarts oboekvartett: Bengt Rosengren oboe, Malin Broman, violin, Göran Fröst viola och Erik Williams cello. Makalöst samspel mellan oerhört proffsiga musiker.
Salen var i stort sett full och själv tog jag plats på andra bänk; det är alltid roligt att se musikerna i närbild även om man säkert hörde bra överallt.
Som andra nummer spelades Mozarts klarinettkvintett. Bengt Rosengren avlöstes av Niklas Andersson som spelade solostämma på klarinett och ytterligare en violinist, Ulf Forsberg kom in på scenen. Det var en paus mellan numren och då kom en liten familj in och satte sig på bänken framför mig. Pappa, mamma och en liten flicka i fyra, femårsåldern. Vad roligt, tänkte jag, att man tar med sig barn till en konsert. Så borde det väl alltid vara. Den förra konserten jag var på, körkonserten från Manado var det också barn på och dirigenten hälsade dem välkomna och sa att det var roligt att se dem där. I Indonesien,sa han, är det alltid barn med på alla såna evenemang. Man går helt enkelt ut med hela familjen.
Jo det var ju Indonesien det. Det verkar som om vi har en del att lära av gamla kulturländer.
Den lilla flickan satt tyst och stilla genom de tre första satserna. Sen började hon, mycket tyst, viska med sin pappa, som reste sig, tog flickan i handen och gick ut, tyst och lugnt. Musikerna spelade vidare, kvintetten är ju verkligen något av det vackraste jag vet. Applåderna efteråt dånade, musikerna applåderades in gång på gång och vi fick höra ett spännade extranummer.
Man drog en suck av lycka inför så mycket skönhet och vi reste oss upp ur stolarna för att gå ut i den iskalla blåsten, med hjärtat fyllt av en lyckokänsla - visst är november hemsk och nästan outhärdlig, men man kan fylla själen med Mozart och då står man ut med november också.
Då vände sig en av damerna bredvid mig mot mamman till den lilla flickan och sa ursinnigt: - Hur kan ni bara ta med ett barn till en sån konsert. Som dessutom stör på det här sättet?? Den unga mamman, hon såg ut att vara i 25årsåldern, såg förskräckt ut och sa: - Jag är ledsen, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. - Ja, vad hjälper det, fortsatte damen. - Hon har förstört hela min upplevelse! Sade och seglade iväg.
Mamman och jag tittade på varann. Hon såg ut som om hon skulle börja gråta. Jag var så arg, så jag hade svårt att få fram några ord. - Herregud, sa jag, vilka hemska kärringar det finns!
Hela min stämning av eufori och lycka efter denna fantastiska konsert upplöstes och jag tyckte jag fräste mig ut. Ska verkligen sura gamla kärringar (av båda könen) få gå på konsert? Kan inte dom sitta hemma och ostörda lyssna på musik? Så att dom inte riskerar att livet tangerar dem på något sätt?
Kultur är till för alla. Kan man inte acceptera det kan man stanna hemma i sin lägenhet och lyssna på radio. De borde snarare vara tacksamma för att föräldrarna tar sig tid att gå med sin dotter på en konsert där klassisk musik spelades. Skäms på dem!
SvaraRadera