Sen några veckor tillbaka undervisar jag (nej det är då fel ord) har jag lektion med mamman till en av mina väninnor - i engelska. Hon ringde mig en dag och frågade om jag hade lust att ge henne några lektioner eftersom hennes barnbarn skulle gifta sig med en kanadensare (engelskspråkig sådan) och hon var bjuden på bröllopet och ville kunna tala med sina nya släktingar. Jag tänkte ett par dar och sen sa jag: - Vet du min engelska är ganska rostig. Men vi kan väl göra ett försök. Jag tänkte att det här är ju ett trevligt sätt att fräscha upp min egen engelska också.
Så varje måndagmorgon tar jag en halvtimmes promenad till min "elev" och sen vidtar ca en timmes konversation. Vi sammanfattar den vecka som gått, vi har diskuterat böcker och musik; fn kämpar hon med första novellen i Alice Munros Too much happiness. Vi har gemensamt gått igenom inledningen; hon har boken inspelad på cd och dessutom texten. Men den är kanske något för svår.
Men har man en elev i den åldern finns det en oändlig mängd samtalsämnen. I går, precis när jag skulle gå, fick jag syn på en vacker ask och vi började samtala om den. Sen visade det sig att hon förvarade ett antal gamla fotografier i den. Så nästa gång får hon berätta om dem. Det blir ett stycke stockholmshistoria in english.
"Nya" ord skriver jag ner i hennes anteckningsbok och sen repeterar hon dem. Två lexikon ligger framme på bordet, för det är verkligen inte alltid jag kommer på det ord vi letar efter. Vissa ordområden är jag själv riktigt dålig på, mat tex. Fast vi lär oss båda. Att gräslök heter chive har jag då aldrig vetat och att hörselapparat heter hear aid kunde man också slå upp. Men biståndshandläggare? Kanske help administrator? Jag har inte alls den här känslan för vad som kan vara rätt på engelska som jag har på tyska.
Vår målsättning är att hon ska få upp ett sånt flyt att hon tämligen obehindrat kan samtala om vardagliga saker utan att låta sig hindras allt för mycket av ord hon inte kan eller inte minns. Det går framåt och vi börjar båda bli bra på konsten att skriva om och gå runt svårigheter. Samtidigt har jag själv fått en riktig kick för min engelska språkutveckling: att lära någon något är det absolut bästa sättet att själv lära sig något.
Jag har nämligen alltid inbillat mig att jag är "bra" på engelska. Det har jag från skoltiden då engelska var nästan det enda ämne som jag var bra på. Men när vår japanska forskare kom till kollektivhuset (för ett par månader sedan) upptäckte jag till min förfäran att engelskan var fullständigt katastrofal. De enklaste ord var totalt borta; jag hade väl inte talat språket på åratal. Dessutom, när jag hade varit tvungen att tala språket försökte jag nog smita undan och bli en lyssnare i stället.
Men det är ganska intressant det här. Hur mycket hinner man som 93-åring lära sig på några månader? Nu tror jag ju att man inte ska stirra sig blind på åren. Min elev är pigg och alert och inte ett dugg virrig. Att hon går framåt märker jag. Men språkutveckling hänger också ihop med psykologi - att våga göra bort sig, att inte vara rädd för att bestiga nya berg, att våga riskera att förlora ansiktet. Där kan tanken: men jag är faktiskt 93 år vara ett hinder i stället för det som det egentligen är - en styrka.
Pedagogens uppgift blir då att uppmuntra och samtidigt vara ärlig. Fast det är jag bra på! Jag kommer att ge er några nedslag i pedagogikens värld så ni se hur det hela förlöper.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar