lördag 27 november 2010

Ett gammalt spöke dyker upp

I går hörde jag i Vetandets värld att antalet sjuka i tuberkulos stiger. Även om de flesta fallen finns utomlands, bl a i Etiopien, ökar sjukdomen också hos oss. Ett ökat resande och invandring från drabbade länder bidrar till detta. Barn på dagis och i skolor har varit smittade även om de än så länge är få. En svårighet är att många har multiresistenta bakterier, i Estland t ex. Och i Iran har många totalresistenta bakterier, vilket betyder att inga mediciner finns som kan hjälpa dem. Man får då tillgripa operation av lungorna, vilket inte är lika effektivt.

TBC var min barndoms fasa. Jag vet inte hur många gånger jag och min sex år yngre bror skickades på skärmbildsundersökning. Det var lika obehagligt varje gång: man steg in mellan två iskalla skärmar med naken överkropp och "fotograferades." Min mamma hörde nämligen till de drabbade. Hon hade insjuknat i sin ungdom, blivit friskförklarad, men insjuknade igen något år efter att min bror hade fötts. Sen följde år av sanatorievistelser. Eftersom hon inte blev bättre efter ett antal gasningar opererade man bort en del av hennes ena lungas lober. Hon skrev en halv roman om sina upplevelser men fullföljde den aldrig. Operationen föregicks av bronkoskopi. Så här skriver hon: "Jag var på bronkoskopi i går. Det känns som sår i halsen och det gör ont i näsan efter slangen. ...Man sprutar in en vätska och jag får inte hosta. Nej inte hosta. Inte hosta. Då får man göra om allt. Jag måste hosta. Jag dör om jag inte får hosta. Nej, hosta inte. Jag kan inte gå igenom detta en gång till, därför får jag inte hosta. Nej jag ska inte hosta om jag också dör. Jag spänner mina krafter till det yttersta. Men hostretningarna är förfärliga. Så iväg till röntgen. Jag står upp och vrids hit och dit, hit och dit. Nej inte hosta. Inte hosta.
Äntligen är det över och jag får hosta...."
Två lober var friska, en var sjuk och den opererades bort.
Till den skräck man som sjuk genomlevde av rädslan för att dö hörde sen att man var socialt stigmatiserad när man vistats på ett sanatorium. Alla var skräckslagna för smitta och den som varit sjuk undveks i möjligaste mån. Mamma var småskollärare och när hon blivit frisk flyttade familjen från Härjedalen till Trollhättan för att börja om.
I sitt manus skildrar hon också hur det var när ryktena på sanatorierna spreds att det fanns en undermedicin, som kunde ta kål på tuberkelbakterierna. Mamma igen: "Gör väl inte så mycket, säger man på salarna, vad man dör av. Ingen är entusiastisk. Ingen tror. Och den är så ofantligt dyr. Om den skulle vara tillförlitlig, kan den bli så billig en gång att alla kan få den? Behövs inte gas och operation längre? Skulle miraklet inträffa? "
I början av femtitalet var miraklet här. Sanatorierna tömdes och patienterna kunde åka hem.
Nu måste man alltså återgå till gasning och operation i vissa delar av världen.Att det gick så snabbt att utrota sjukdomen hos oss berodde inte enbart på en effektiv medicin utan också på att levnadsförhållandena förbättrades. Fattigdom var/är en bidragande orsak till att man blir sjuk. Många i u-länderna lever med en latent TBC och blir man riktigt sjuk i en annan sjukdom, t ex HIV är det risk för att TBC:n bryter ut.
Eftersom det här är en sjukdom som främst drabbar fattiga, satsar heller inte läkemedelsbolagen på att snabbt få fram nya mediciner. I vissa länder t ex Etiopien har 95% latent tuberkulos. Vi hade lika mycket TBC för 100 år sedan som Etiopien har i dag. Vetandets värld berättade om ett par projekt som går ut på att stärka immunförsvaret som lät ganska hoppfulla.
Hos oss har sjukdomen i stort sett glömts bort. En generation har varit utan den, mer är det inte.
En av forskarna som intervjuades i programmet, framhöll att vi har ett globalt ansvar. Det känns förfärligt om den här gamla skräcken ska fortsätta att dominera stora delar av befolkningarna i vissa delar av världen. HIV är på tillbakagång och då borde man väl också få bukt med TBC - igen.

Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera

2 kommentarer:

  1. Det är förfärligt att fattiga människor behandlas som andra klassens medborgare. Ibland är det kapitalistiska samhälle vi lever i jobbigt att vara medveten om. Att andra inte får samma chans till överlevnad som vi i i-länderna. Jag vill ju gärna tro på en solidarisk global värld där alla ges samma förutsättningar men så ser ju tyvärr inte verkligheten ut. Man kan ju undra hur läkemedelsföretagen tänker när de inte vill satsa på billigare mediciner och vaccin?!
    Vad vinner de på det egentligen? Svaret blir väl pengar så klart men att tänka långsiktigt verkar inte vara prio ett.

    SvaraRadera
  2. Det har verkat så fjärran med TBC men nu kommer det närmare igen. Men det är inte länge sedan sjukdomen ändå var levande i ens liv (om man var ung på 50-talet). I skolan fick man ibland göra skärmbildsundersökning och även i min ungdom var det ofta krav vid anställning att man gjorde skärmbildsundersökning och visade arbetsgivare resultat. När? det kommer jag inte ihåg men kanske när jag arbetade på olika sätt inom vården?

    Så är det ju också nära mig genom att Lasse i barn och tonår hade TBC. Vad hade hänt om inte medicinen kommit?

    SvaraRadera