Bokmässan: söndag

På söndag kunde man gå gratis på seminarierna som förutom att de talade hade längre tid att behandla sina ämnen också erbjöd sittplatser. Jag började med att gå och lyssna på en av mina absoluta favoritförfattare, Steve Sem-Sandberg  som tillsammans med Nina Burton och Peter Handberg talade om Den gränslösa litteraturen. Alla tre behandlar fakta i en skönlitterär form. Sem-Sandberg kom senast ut med De fattiga i Lodz, Nina Burton med Den nya kvinnostaden och Peter Handberg med berättelser frånSläpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin och för detta hade de tre tilldelats Sorescupriset, som utdelas av Rumänska kulturinstitutet.
Medan dagens skönlitteratur tenderar att bli mer och mer "påhittad" och annan litteratur hamnar på avdelningar för hisroria, medicin eller vad det kan vara pläderade de tre  för en gränsöverskridande litteratur. Den mest lästa boken i Sverige är just en sån: Boken om San Michele är mer såld än Pippi.  För en författare innebär en gränsöverskridande litteratur att författaren kan byta språk efter ämne och använda olika författartekniker. Fiktionen kräver historisk research - hur kändes det att leva då? En roman är ett universum som man går in i.
Har man levt en tid med fiktiva personer som man lärt känna in på huden är det riktigt svårt när man måste lägga boken ifrån sig och återvända till sin egen värld, men förhoppningsvis berikad.
Nina Burton sa att hon börjar med frågor som hon vill ha svar på och det finns flera svar.  Det blir motsatsen till eskapism: Vad får mig att bottna i min egen existens?
Seminariet var intensivt spännande och många av de frågor som togs upp tyckte jag var viktiga för mig som läsare. Hur bottnar min egen existens i det universum som den eller den författaren skapar?

Åter till Afrika:  Tre ugandiska författare berättade om det nätverk för kvinnliga författare som fanns där och förresten i många av grannländerna. Det skrivs mycket, priser delas ut och jag blev nyfiken speciellt på  Doreen Bainganas Tropical Fish, som berättar om tre systrars öden i Entebbe efter Idi Amins fall

Avslutningsvis - innan det här blir nån slags kataloguppräkning - vill jag gärna nämna Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan där hon jämnställer frågan om prostitutionen med den om surrogatmödrar. Tyskland och Holland har legaliserat prostitution och gjort ett stort nummer av att de prostituerade  framställs som starka kvinnor, som minsann väljer själva. De organiserar sig tom i fackföreningar. Jag har alltid tyckt att det är något lurt med dom där fackföreningarna och det bekräftade Ekman. De  initierades av Tyskland och Holland och har inga prostituerade som medlemmar. Ekman hade frågat om de hade bedrivit någon facklig kamp och fått igenom några krav och det enda hon fick fram var att de förlängt öppettiden för the red district. Så den enda effekten av den fackliga "kampen" var att de fått förlängd arbetstid. Man vände på betydelsen av ord ungefär som Reinfeldt med sina arbetare menade hon. För om man inte talade om offer, så kunde det inte finnas några förövare. Det här är verkligen en kvinnofråga och ett utpräglat förakt för svaghet

Vad allt kan inte böcker åstadkomma! Mankell skriver i sitt förord till  Afrika har ordet att vi närmar oss en tidpunkt när den afrikanska litteraturen kommer att explodera ut över världen. Trots en stor analfabetism

Sen tillägger han i ett PS: "Kunde det inte vara en idé att lägga några öres skatt på varje bok som säljs i världen och låta dessa pengar gå till att en gång för alla utrota analfabetismen..."