Julia och jag

Jag brukar hämta Julia en gång i veckan från skolan och nästan varannan vecka har jag också förmånen att hon övernattar hos mig. I går var det så dags igen. Hon har börjat förberedelseklass i Hästhagsskolan i Farsta och trivs jättebra. Det märks redan när man kommer in i skolan att det är här är ett ställe där barnen trivs; det är lugnt, ganska stillsamt men ändå fullt av aktiviteter.
På vägen till tunnelbanan och på resan in hinner jag få reda på allt som hänt under dagen. Plåster på knän och armbåge efter ett fall på skolgården visades upp och dessutom - vilket var värre - en stor blåsa i munnen.
Hemma hann vi  spela ett par partier fia innan det var dags att gå ner till matlaget Kompisen Gösta som bor i huset och som annars är enda barnet i matlaget blev förtjust att hon kom, men vid det laget gav sig blåsan i munnen tillkänna och hon började gråta vid tanken på att hon skulle äta - fast hon var hungrig. Jag hade inte så mycket tid att ägna åt henne eftersom vi hade en japansk forskare som gäst, som skulle skriva om kollektivhus. Och lika bra var nog det för efter ett tag petade hon faktiskt i sig lite fisk och potatis och glassen och kladdkakan slank också ner. Sen gick vi upp till oss och hon somnade tvärt och sov som en stock.

I dag hade blåsan blivit mindre och hon åt en jättefrukost kyckling och ris Och glass tilll efterrätt för säkerhets skull. Sen var det dags för kattpusslet på 100 bitar, som vi lägger tillsammans. Jag har aldrig i hela mitt liv sysslat med pussel så vi är nästan på samma nivå när det gäller pusslande - ja det är inte jag som är på den högre nivån. Fast jag lär mig, det gör jag. Däremot kommer jag oftast långt efter när det gäller rimmemory. Sen lärde hon mig rita en katt och en hund och sen hade vi en liten läs och skrivövning.

Mellan varven hinner vi samtala om väsentligheter. I går var döden på tapeten. -Mormor hur gammal är din katt? - 17 år.  - Jag är så rädd att mina katter ska dö. Då spricker dom och så dör dom. - Spricker? Nej det gör de då inte. Förresten är dina katter inte gamla, de lever säkert länge än. - Joho dom spricker och så dör dom. Sen, med en blick på mig: - Du spricker nog snart också!
Ibland är det skönt att kunna ta ner samtalet på en tryggare nivå. Jag tror att jag fick henne att inse att varken hennes katter och jag kommer att spricka. Och hotet Döden förvisades undan ett tag

Jag känner mig verkligen priviligierad som kan träffa henne så ofta. Det gör att vi kan ha vardagsroligt och behöver inte göra nåt speciellt varje gång. Ett tag hade vi dille på att gå till kulturhuset och måla - de har en så fantastisk barnavdelning där  med böcker och spel och målarverkstad. Man får  hyra ett staffli med två papper och fyra olika färger och penslar för 20 kronor. Många fina konstverk målade hon där som både jag och föräldrarna satte upp på väggen
Det finns ju hur mycket som helst att göra i stan. Men ibland är det skönt att bara vara hemma