Vad är det för vits med en blogg?

Ja det kan man fråga sig. Häromveckan skrev Sven Lindquist en lång artikel i DN där han framhöll modiga journalisters/författares ställningstaganden i olika frågor och beskrev hur de lyckades vända en motsträvig opinion i  ex kampen mot svenskt atomvapen. Rösterna i dag försvinner i en pladderkultur på nätet, skriver han

Han fick svar av Johanna Ögren i Bokhora (22 sept) som menade att det är på nätet som revolutionen äger rum. De journalister som finns runt om i världen kan blixtsnabbt nå läsare om de har något väsentligt att säga. Och bilda opinion. Hon tipsade också om Unni Drougge som läsvärd bloggare och jag som aldrig läst något av Drougge förut, blev förtjust. En sån fräsande, kokande,  explosiv  stil hon har!  Hör här:
"Thomas Bodströms deckare bär skulden till det bedrövliga valresultatet.
När alliansen segrade 2006 hade redan den liberala marknadsekonomin börjat löpa amok. Avregleringar, utförsäljning av allmännyttan, nedrustning av välfärden, förnedring av arbetslösa, evighetslånga vårdköer och en centralstimulerad köpfest för den stressade, livspusslande medelklassen var i full gång under Göran Persson-regimen. Svenska folket fick uppleva ett omvälvande systemskifte långt tidigare än den dag då alliansen tog över rodret för att slutföra arbetet med den totala marknadsanpassningen. Eller uppleva – ge bröd och skådespel åt folket, så håller de sig lugna och märker inte vad som sker.
För det är vad de senaste två decennierna burit i sitt sköte: Underhållning.  Underhållning till jävla döds. När det blev fritt fram för reklamfinansierad tv och radio exploderade dessa etermedier i en kaskad av glitter, jinglar, tuttar och muzak som den svältfödda public service-befolkningen välkomnade som när barn uppfödda på havregröt bjuds på en skål med färggrant lösgodis."

Det är klart att en journalist som Drougge sticker ut med sin lysande stil i den allmänna bloggsmeten.  Så mycket bättre!  För nåt så obeskrivligt uselt och jämntjockt som reklamtv-kanalernas utbud av amerikansk smörja får man leta efter. Nån enstaka gång kan våra skattefinansierade kanaler visa nån tysk eller fransk film (för säkerhets skull placerade så sent på kvällen så att de flesta som ska upp och jobba dan därpå definitivt väljer bort dem. Kvällens tyska långfilm slutar 0.55. )  Ytterst sällan något program från nåt annat land. Underhållningsvärlden är så gott som uteslutande amerikansk och har så varit i decennier. Det leder ju till att folk inte tror att det produceras  program i några andra länder. Ju mer diskussion om detta det blir, desto bättre.
 Lindquist citerar Zola som sa att problem måste sättas under debatt. Det gäller ju i högsta grad i dag också. Och ju fler som deltar desto bättre är det för demokratin.  Något händer med tänkandet när man tvingas formulera sig skriftligt, även om det är valhänt och taffligt.  So what? Skolorna borde i stor utsträckning låta eleverna blogga - det är ett sätt att tidigt få  eleverna  att ta ställning till politiska problem.

Jag märker att jag börjar spåra ur. Men jag är som debattören som hela tiden kommer tillbaka till Redan de gamla grekerna...  Svenskundervisning i skolan, det är mina gamla greker det. Jag återkommer om detta innan hela den här dagens blogg blir en pyttipanna.