Lördagkväll och söndagmogon

Vår stora indofest är över - jag är riktigt ordentligt trött och glad över att festen blev så lyckad och över att alla kunde var med. Eftersom vi inte setts på flera år var det mycket som hänt och mycket som behövde berättas. De minsta solstrålarna kröp omkring på golvet, medan Julia hade blivit så stor att hon hjälpte till att duka och göra fint på bordet.
Kollektivhusets festlokal är verkligen idealisk när man är många: välutrustat kök och trivsamt festrum. Som vanligt hade alla närvarande slagit knut på sig själv för att vi alla skulle få en fin kväll: maten var läcker och gav i sin tur upphov till alla gemmensamma matminnen vi hade. Och med en snart 30-årig gemensam historia fanns det mycket att minnas - allt från den första början på ett barnhem i Surabaya och genom alla år med träffar med barnen. Hade inte början varit så svår hade vi kanske inte tyckt det var så viktigt att ses varje år..
Jag läste lite ur min gamla dagbok från 1981 och alla hade vi lite olika minnen fast ändå gemensamma. Sen visade Martin bilder från familjens resa i Indonesien för några år sedan. Det har hänt otroligt mycket i landet på dessa trettio år  och det är ingalunda det fattiga land vi mötte då utan ett land i stark utveckling.

Två familjer kunde övernatta i husets fina gästrum, så vi åt frukost tillsammans, städade festlokalen och skildes åt med löfte att försöka ses om två år igen. 

Här är alla vackra fem, utökad med vacker syster

Nu måste jag  göra dipsåsen klar till knytisvalvakan i  kväll.  Hej så länge!