För 29 år sen reste jag och ett antal andra blivande adoptivföräldrar till Surabaya i Indonesien för att hämta våra barn: 3 pojkar och 2 flickor var det som alla fötts utanför Surabaya och som nu transporterats ner till ett barnhem i Surabaya. Adoptionen ägde rum i en domstol där. Då, 1981, räknades Indonesien till u-länderna: medellivslängden var 48 år; av 1000 barn dog 135 före ett års ålder. Till skillnad från Sveriges 8 då.
Tillståndet bland de barn vi skulle hämta var ganska kritiskt. När jag läser min dagbok från de där dagarna kommer hela atmosfären tillbaka: hettan, regnet, det flackande gula ljuset på kvällar och nätter när vi åkte pecah (en slags indonesisk cykelricksha) mellan hotellet, barnhemmet och sjukhuset. Så här börjar anteckningen från den 11 augusti 1981: I morse vid åttatiden ringde Mme Kwei (barnhemsföreståndarinnan) och sa att Diana var död. Hon hade fått kramper och de hade satt in syrgas, men det hade inte hjälpt. Sen bad hon mig hämta Mats för hon ville meddela honom att Latif var uttorkad och måste till sjukhuset. Mats och Lena gav sig av
Några dagar senare flög jag hem till Stockholm med Hanna, som då var två månader. Inget av de andra barnen var i ett sådant skick att de beräknades klara en så lång flygresa. Så småningom kom dock alla hem (ett nytt barn fanns också med i stället för Diana) och repade sig ganska snabbt; salmonella, laktosintolerans, glutenintolerans mm var sånt som de svenska sjukvården relativt snabbt kunde identifiera. Det kändes tryggt att vara hemma igen - inte ens när Hanna efter nån vecka fick stora utslag på magen och hög feber var jag särskilt orolig. Läkarna på Huddinge sjukhus var underbara och efter några dagar var vi hemma igen - utslagen var borta och febern med.
En gång om året har vi föräldrar träffats med våra barn. Det har varit viktigt både för oss och för dem. Vi bor utspridda i Sverige och fram till barnen tog studenten åkte vi runt och var tillsammans en helg. Efter studenten var det svårt att få ihop allihop och vi har bara träffats en gång sen dess. Och då kunde inte alla vara med. Men nu, nästa lördag sammanstrålar vi allihop. En del av barnen har fått egna barn; de är också med förstås. Stor fest blir det - under årens lopp har vi excellerat i god mat och delat upp matlagningen mellan oss - så också denna gång. Från Malmö, Gotland, Sundsvall ,Uppsala och Söderköping kommer de resande... Det viktigaste i våra liv har vi upplevt tillsammans - det är verkligen värt att fira
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar