Rut Hillarp - några reflexioner med anledning av Birgitta Holms biografi

I tisdags var det så dags för releasepartyt för Birgitta Holms Hillarpbiografi och hennes urval ur Rut Hillarps dagbok som kommit ut samtidigt. Mängder av människor hade samlats på Rumänska kulturinstitutet för att lyssna till presentationen av böckerna och läsning av Ruts dikter. Dessutom visade man ett par av de experimentfilmer hon gjorde på 40-talet tillsammans med Livada, en av hennes älskare
Jag har tidigare skrivit om SOL och vår gamla Marxgrupp här (juli 2011)där Rut Hillarp ingick och där jag lärde känna henne, så den som är intresserad av detta kan ju gå till den bloggen

Jag har precis börjat läsa böckerna: biografin och dagboken täcker varann. Det här är en passionshistoria eller rättare sagt flera: Birgitta Holm följer Rut Hillarps passioner och framväxten av hennes lyrik och prosa. Rut skrev dagbok större delen av sitt liv, säkert med den upppenbara avsikten att den skulle publiceras. Som en berättelse om kvinnlig sexualitet är den unik.Jag minns att vi en gång diskuterade en klassisk porrbok - minns inte nu vad den hette och jag sa att jag inte stått ut med att läsa hela, för den ingav mig sån avsmak, eftersom den kvinnliga huvudpersonen plågades och torterades av de män som låg med henne och att Rut sa att den gjorde henne vansinnigt upphetsad. Jag såg väl förvånad ut för hon tillade sen som nån slags förklaring att som barn hade hon varit oerhört fascinerad av bilderna i Dorés bibel som fanns i hennes frikyrkliga hem.
Masochismen går som en röd tråd genom Dagboken medan dikterna däremot är sprängfyllda med en existentiell längtan efter utplåning, kanske kallad kärlek. Hör här dikt VI ur Klingsors trädgård:
Längtan rinner/som sprickor genom min själ/Ett tunt skal/håller mig samman/Var döljer han/sina ögon./sina läppar?/Avlägset minns jag/händernas ådror/Vecket under hans vänstra öra/En röst av/mylla/och sol

Jag är inte ensam om att älska Ruts kärlekslyrik. Det går ett stråk av sorg genom allt hon skriver :" O Penelope/ varför drömmer du än?/ Aldrig ska han röra vid ditt hjärta" och den accentueras av de suggestiva fotocollage som illustrerar hennes sista diktsamlingar. Fotocollagen kom till sent, jag tror inte hon började med dem förrän på 80-talet. Det var spännade att följa deras framväxt: hon hade gillrat upp förstoringsapparaten i badkaret hemma på Siljansvägen och när vi kom dit för våra marxdiskussioner hade hon ofta några nya foton att visa. Jag vet inte om man ens kan få tag på de diktsamlingarna längre: de är unikt vackra och borde ges ut på nytt.
Det är märkligt när man nu läser om hennes kärleksliv att jämföra sin egen bild av henne. Hon var varm, generös, rolig, oerhört beläst och galen i Wagner. Aase Berg, som var en av dem som höll i presentationen av henne på releasepartyt avslutade sin del med att säga att hon saknade henne oerhört.
Jag kan säga detsamma. Rut var ett självklart centrum i vår lilla grupp utan att alls dominera. Hon hade dessutom en stark integritet - en gräns som man inte överträdde.
Att läsa Birgitta Holms biografi över henne är att ta del av ett tidsdokument - så här kan/kunde/ det vara att vara kvinna. Det är sårigt, svårt och öppet och ibland intensivt främmande. Och ändå inte...

Evigheten - alldeles för blå och tusenmila

Dessa fantastiska höstmorgnar! Hög, klar luft, solen lyser över de stora träden som skiftar i rött och gult, marken doftar av mylla. Nästan folktomt, en och annan hund skuttar lyckligt omkring med nosen i marken...kort sagt - en riktig idyll

Jag sätter på mig hörlurarna och lyssnar på ett program med Spanarna som jag missat. Hamnar med en duns rakt in i evigheten. Helena von Zweigberg kåserar kring nätet, där allt sparas och ingenting förgås. Allt vi skriver, vad det än är som vi sänder ut i etern kommer att finnas kvar.

Jag minns när vi började med datorer i skolan där jag undervisade, vad optimistiska vi var. Det här är en demokratisk revolution: har man tillgång till en dator och har något att säga kan man göra det utan att ha behov av beskyddare eller förläggare eller pengar. Så tycker jag nog fortfarande. Tanken svindlar nästan när man tänker på vad fort det har gått. Sociala nätverk, det arabiska uppvaknandet: you name it.

Egentligen är det förfärligt ansvarsfullt det här skrivandet. Ska de här raderna läsas om 1000 år? Av vem då? Man kan få skrivhäfta för mindre. Helena von Zweigberg berättar om skvallersajter där man vräker ur sig vad som helst i den säkra förvissningen att man kan vara anonym. Det finns antagligen inget annat sätt än att uppfostra barnen från det de är små att visa hänsyn på nätet. Att lära folk att stå vid sitt ord. Men det är en trist avigsida av den här demokratiska revolutionen att upptäcka att alla verkligen inte är demokrater. Om man nu hade trott det.

Det här är inget nytt egentligen. Anonymitet har väl alltid varit de fegas sätt att hugga en kniv i ryggen på någon. Hos oss i huset hade vi under en period ett problem med anonyma lappar med de mest gemena tillmälen. Nu var det ett bra tag sen, för vi i styrelsen tar ner dem omedelbart och uppmanar folk att underteckna det de skriver. Det är märkligt vad mycket försiktigare man blir om man måste skriva under med sitt namn. På nätet är det inte lika lätt

Inte nog med att ens taffliga skrivförsök sparas i det oändliga. Nu finns det också nätkyrkogårdar där man kan få ett evigt eftermäle. Man kan sätta dit ljus eller blommor... Tidigare frös en del amerikaner ner sina lik för att kunna uppväcka dem senare. På yttersta dagen? Nu behöver man inte ta till så drastiska metoder Nu kan man leva för evigt i cyberspace kyrkogård. Det här borde kunna ge upphov till en ny genre. We´ll meet again, don´t know where, don´t know when...

Det säger jag bara - den som sätter upp en gravsten över mig i cyberspace, den kommer jag och spökar för. I all evighet...

Geniala mattelektioner på nätet - superlärare förklarar

När mina tyska gäster reste häromdagen lämnade de några tyska tidningar kvar, som jag har bläddrat i. En artikel fångade mitt intresse eftersom allt som har med pedagogik intresserar mig. Svenska elever blir allt sämre i matte och regeringen har beslutat satsa på matten. Då kunde den här artikeln i tyska Focus (nr 32/11) kunna vara användbar.
Superlärare är titeln och den handlar om en hedgefondsanalytiker, invandrare från Bangladesh som heter Salman Khan, boende i Boston. Hans 13åriga kusin Nadja som bodde i New Orleans behövde extraundervisning i matte och han fick idén att rita upp förklaringar på video och ladda upp via youtube. Fler av hans släktingar fick höra talas om de här lektionerna och till hans förvåning växte behovet så att han producerade fler och fler. För att göra en lång historia kort, så besöker 2 miljoner människor hans "skola" varje dag via nätet.

Jag har gått in på hans site som heter Khanakademin (www.khanacademy.org)
och är imponerad. Han har byggt upp en matteskola som börjar med ett plus ett och går hela vägen fram till differentialkalkyler. Det finns tusentals små lektionsavsnitt, där han med röst och penna förklarar olika avsnitt inom matematiken.Nu kan inte jag avgöra hur pass heltäckande det här är. Men jag tror att det för svenska elever skulle vara en oerhörd hjälp om man kunde översätta hans förklaringar till svenska. Hans team söker över hela världen efter översättare och i Tyskland har man redan kommit ganska långt

Jag har lärt mig enkla ekvationer ganska lätt och tänker fortsätta och gå vidare. Mycket roligare än att lösa korsord, som man griper till när man inte har ork att göra nåt annat.

Det finns dessutom lektioner i kemi och fysik också. Eftersom jag inte begriper ett dyft av någotdera, kan jag inte avgöra hur pass relevanta lektionena är.

Lektionerna kostar inget, utan det är bara att sätta igång. Numera finansieras det via google och Bill Gates bidrar också.

Så många stjärnpedagoger finns det kanske inte. Men att Salman Khan är en, det kan man nog konstatera

Reflektioner efter Knausgårds sommarprogram

Jag har svårt att lämna tankarna på katastrofen på Utöja. Ju mer jag tänker på gärningsmannen, desto obegripligare förefaller han mig.
I går lyssnade jag på Knausgårds Sommarprogram som han helt och hållet ägnade åt den norska tragedin. Han menade att förövaren saknade det som var väsentligt för att man skulle vara en hel människa: han hade ett jag, ett dem och ett vi; men han hade inte ett du. Att tala om mänskligheten blir bara en abstraktion; mänskligheten består av människor, var och en med sitt liv.
Har man inte en bindning till någon eller några man älskar eller tycker om blir man en ingen. Och är man en ingen behöver man heller inte ta hänsyn till någon

Men hur förhindrar man nåt sånt? I en demokrati är alla lika värda. Annars är det ingen demokrati. Men i vår del av världen är det många som upplever att det här inte stämmer. Då är det viktigt att allas röster måste få göra sig hörda, menar Knausgård. Det låter sig sägas. Jag är inte heller nån censurvän. Men det goda samtalet, de varma, solidariska rösterna, de omtänksamma orden måste genomsyra det offentliga samtalet.

Det är ju klart; man måste börja med barnen. Ju mer man satsar på bra barnaktiviteter, desto mer får man igen. Det är t ex så många barn som avskyr sommarlovet: de har inget att göra och föräldrarna har inte tid med dem. Kulturaktiviteter, sport ... en del görs väl. Men nog är det sorgligt att det är sverigedemokraterna som erbjuder barn gratis sommarläger. I stället för ett femte jobbskatteavdrag som väl mest gynnar dem som redan har borde man ta de pengarna och satsa på barnen. Alla barn - även de som kommer från trasiga hem - borde få hjälp att förstå att de är viktiga och att det de säger och gör har följder: positiva eller negativa. Alla barn borde tas på allvar. Något händer ju med barn om de hela tiden förminskas.
Det låter kanske groteskt att jag förordar fler sommarläger. Men jag tror att det är viktigt att minnas Stoltenbergs ord att Utöja var hans paradis.
I stället för att låta helvetet dominera bör vi skapa fler paradis för barn.
Alla skolor borde dessutom ha en öronmärkt och väl tilltagen kulturbudget där eleverna kan tillåtas växa genom att skriva, spela teater eller instrument, dansa eller ägna sig åt idrotter. Ja det kostar pengar. Men dels får alla våra kulturarbetare extrajobb, och dels har man igen det när barnen vuxit upp och de har fått uppleva en gemenskap som inte har med pengar att göra

Vårt marknadssamhälles utstötningsmekanismer får nämligen allt större effekter För att vara någon bör du ha senaste mobilen, fräsigaste modeplagget osv... Ett samhälle som värderar människor efter de sorters saker de har får problem; det har vi sett i England de senaste dagarna.

Hur hänger nu det här ihop med Breivik? Jag tror att det är så att är man INGEN och har man ingen känsla för någon/några medmänniskor eller en gemensam känsla för t ex en skola, ett bostadshus eller någon miljö, där man har en gemensam historia, så gör det heller inget om man förstör något av detta. Om ingen har brytt sig om dig på allvar , varför ska man då bry sig alls?

Ultrahögerns narrspegel

Att bli varse vilka mängder av högerradikala websiter det finns är minst sagt obehagligt. För den som har varit totalt ointresserad av (och okunnig om) såna blir det nästan chockartat. Men som Mona Sahlin sa i en intervju: man ska inte vara naiv. De finns och sprider sin vedervärdiga dynga över världen.
Spiegel (31/7) citerar en site som kallar sig pi-news och uttyds politically incorrect, som menar att i Breiviks manifest står meningar som "till stora delar.." också kunde stå i pi-news.
Politiskt korrekta: det är dem man ironiserar över och attackerar. Gutmenschen, t ex, ett uttryck som ofta används som pejorativ och som innebär att man tycker man är bättre än andra och vet mer. Jag har inte hittat någon motsvarighet på svenska. Ordet uttrycker ett oerhört förakt. Med hjälp av det kan man ta avstånd från de politiskt korrekta, som talar om tolerans och ömsesidig respekt. En del inslag i pi-news är rakt på sak, som det inlägg av "Warwolf" som Spiegel citerar: "Jag hoppas bara att de första huvuden som rullar är vänsterns när dödandet börjar här i Tyskland och Europa. Jag ber för kriget."

Jag ska bespara er fler exempel. Nätet är fullt av konstiga siter som drar till sig svaga själar. Detta att man kan vara anonym gör säkert att det är lätt att vräka ur sig vad som helst i förvissning att man inte behöver stå för vad man säger. Torbjörn Tännsjö föreslog i en DN artikel nyligen att man skulle hitta tekniker för nätet som skulle omöjliggöra anonymitet. Nätet var ju från början en uppfinning av den amerikanska militären som ville undvika att man spårade meddelanden, som de inte ville att man skulle hitta källan till. Det är från första början byggt för anonymitet. Tekniskt sett verkar det ganska omöjligt. Men vad vet jag?
Men nu finns det ju inget annat sätt att bekämpa de här ideerna än med ord och argument. För att övervaka de här högerradikala bloggarna, skriver Spiegel är bara "att röra omkring i dyngan"

Det finns en rad "honnörsord" som återkommer i de här bloggarna och som de återkommer till och som det kanske kan vara bra att känna till. Spiegel skriver att det är begripligt, enligt dessa "tänkare" (mina citationstecken) att förtvivlan över sedernas förfall bland mjukisar, (ty Weicheier) vänsterfolk och "de som utnämnt sig till de goda" (Gutmenschen) leder till våld

Det är som att hålla upp en narrspegel som visar motsatsen till allt det som man själv tycker är positivt: tolerans, förståelse för andra, jämlikhet, att andra kulturer berikar vår egen...

Utan latinet inga bokstäver. Utan araberna inga siffror...Den ultraradikala historiesynen är märkligt enögd. Man borde sätta Jan Guillous trilogi om Arn i händerna på dem. Fast jag tvivlar föralldel på deras läskunnighet...
Ensamma, unga män, ofta arbetslösa och utan framgång i skolan tycks vara de som snarast dras till de här rörelserna. Ska man förhindra nyrekytering av dessa ultrahögergrupper, så verkar det vara mest framgångsrikt att satsa på skolan och ungdomar. Och då borde man ösa ut pengar på kultur, som gör ungdomar delaktiga.
Men det är ett ämne för en annan blogg

Jag läser Spiegel för att få svar på en del av mina frågor

På omslaget av det senaste numret av Spiegel (31/7) ser man Breivik som diffus skugga och titelartikeln lyder: Spåren av ondskan: Europas högerpopulister och Anders B Breiviks korståg

I min förra blogg, skriven ett par dagar efter attentatet, ställde jag en rad frågor. Jag har läst Spiegel för att få svar på dessa. Artikeln är lång och innehållsrik som det brukar vara när Spiegel tar sig an ett ämne.
För enkelhetens skull tar jag mina frågor en och en och undersöker vad Spiegel skriver om dem

Den första gällde var Breivik fått pengar ifrån till sitt attentat. Han påstår själv att han varit framgångsrik som affärsman, men detta tycks inte stämma alls. Spiegel menar att det är möjligt att han har haft medhjälpare: en teori är ett bankrån i Stavanger år 2004 som gav rånarna ett byte på sex millioner euro; en stor del av dessa är fortfarande försvunna. Den som planerade rånet hade kontakt med den man som Breivik hyrde bondgården i Rena av, påstår Spiegel
Men frågetecknen här kvarstår än så länge. Var fick han pengarna ifrån?

Sen: Vem stöttade honom? Varifrån fick hans idéer sin näring? Det verkar som om Breivik varit en oerhört ensam, blyg man utan vänner. Hans inställning till kvinnor tycks ha varit närmast hatisk. Spiegel citerar manifestet: En kvinna borde ställas inför "alternativen att bli nunna, prostituerad eller mor." Feminismen är ett av hans hatobjekt, tillsammans med islam och "kulturmarxister".
"Gärningsmannen har en politisk historia" skriver Spiegel och ger sedan en beskrivning av de högerradikala rörelser som finns fn i Europa. Förr var högerradikalismen lika med nazism: så är inte alltid fallet i dag. Som läsare blir man lätt förvirrad av terminologin. Spiegel refererar till Geert Wilders, vars "Frihetsparti" sitter i det holländska parlamentet och som kräver ett förbud för Koranen som han jämnställer med Hitlers Mein Kampf och som anser att kvinnor som bär huvudduk ska betala en speciell "huvudlumpsskatt";
till FPÖ som är på väg att bli det största partiet i det österrikiska parlamentet och som menar att "islam är 21 århundradests fascism";
till Sverigedemokraterna som i riksdagen påstår att "Islam är det största hotet i Europa sedan andra världskriget"
Så fortsätter den Spiegelska genomgången och det går upp för en att den här högerradikala utvecklingen har gått snabbt framåt under de senaste åren och att många av dessa åsikter tolereras och t om accepteras av det etablissemang de hatar så mycket.
Själva taktiken har stora likheter med anzisternas under trettiotalet. Man började försiktigtvis med att låta utvecklingsstörda "försvinna" Mycket få protesterade och man kunde gå vidare med mördandet i större skala.
Kommer våra demokratier att visa sig livskraftiga? I Tredje riket röstades nazisterna in i parlamentet. Arbetslöshet och social nöd skylldes på judarna. Nu är det islam som får skulden för allt.

Spiegel tar också upp frågan om nätets betydelse. Det ger upphov till många funderingar, så jag återkommer i morgon

En fråga till...

Var fick Breivik sina pengar ifrån? Vem finansierade alla hans resor, vapeninköp, hyra av lada, köp av all denna konstgödsel mm mm

Frågor

Sen i fredags ligger det en tyngd över allt man gör och tänker. Det är svårt att koncentrera sig på vardagen, när man hela tiden konfronteras med den overklighet som den norska tragedin utgör.
Tidningarna är fulla av bilder på förövaren som poserar med jättevapen och i olika uniformer, som skulle vara skrattretande om man inte visste vad som hänt. Han ska ha planerat det här dådet i nio år - man kan ju undra hur många som har vetat om det här, kanske inte riktigt trott på honom men ändå eldat under hans föreställningar om samhället. Läser man högerradikala inlägg på nätet så blir man riktigt rädd. DN:s ledarsida skriver i dag att "...anonymiteten där (på nätet)ger deltagarna möjligheter att slunga ur sig vad som helst..." och att "Vi alla har ett stort ansvar för att hålla diskussionen på en civiliserad nivå"
Jag har letat efter en beskrivning av det samhälle förövaren vill ha, och det tycks vara nån förytligad idealbild av 50-talet. Hemmafruar, få skilsmässor, (eftersom kvinnorna inte kunde skilja sig utan att kunna försörja sig) mannen stod för försörjningen... Är det här nånstans som hans rädsla för förändringar bottnar? Det tycks mig som om skräcken för förändringar kännetecknar många av de högerradikala I stället för att se framåt ser de bakåt Om Breiviks liv har vi än så länge inte fått veta mycket. Och man famlat efter förklaringar
När i hans liv uppstod det här hatet som växt till dessa ohyggliga proportioner? Hur uppstår ondska? Ann Heberlein citerar (i gårdagens DN)Zygmunt Bauman som menar att vi lever i en "rädslans tid", i en ständig osäkerhet, förlamade inför de diffusa hot vi upplever, men inte kan namnge.
Hon skriver också att"Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet: Människan behöver tillit, inte blind tillit men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats."

Mördaren måste väl ha levt i en tillvaro där han saknar tillit till någon?
Och inte till samhället heller eftersom detta är avhängigt av varann.
Samhället tyglar en del av sin skräck genom att tillverka vapen. Vad detta sänder för signaler kan man ju spekulera om. I de högerextrema miljöer där Breivik hörde hemma är fascinationen inför vapen dominant.
På 70-talet försökte man påverka barnuppfostran genom att inte låta småpojkar leka med leksaksvapen. Jag vet inte hur tillvänjning sker i det fallet. Men jag har svårt att tänka mig att föräldrar i dag, efter det här attentatet, skulle ge sin lille son en plastkpist i present.

Domstolsförhandlingarna har precis börjat i Oslo. En del svar kommer man kanske att få så småningom. Men hur skapar man en värld som förhindrar sånt här? Frågan är förstås naiv, men måste ställas. Rädsla urholkar själen enligt Rainer Werner Fassbinder och det är nog precis vad den gör. Många insiktsfulla skribenter och politiker har efter fredagens illdåd manat till besinning "Den norska demokratin blir starkare när det gäller" sa statsminister Stoltenberg.
Men hur får man då fler av dessa våldsbenägna unga män att också omfattas av demokratin? Om det varit färre som stöttat Breivik i hans planer på attentatet, hade han då genomfört det? Vilket ansvar har hans omgivning haft? Han trodde ju att han gjorde det här för "folket" Vilka var då de?

SOL och vår gamla marxgrupp

Några gånger om året träffas vi igen, vi gamla SOL-are som lärde känna varandra nån gång i slutet av sextiotalet. SOL utläses socialistiska lärare och verkade under ett decennium medan vi försökte formulera en socialistisk pedagogik och lära oss vad marxism var i ett antal studiecirklar; ge ut en SOL-bulletin som så småningom blev tidskriften KRUT som (tror jag) fortfarande existerar.
Alltihop började på en dramakurs - vilket år det var minns jag inte. Men i slutet av sextiotalet. Det här var en tid då skolorna visserligen var ärkereaktionära, i synnerhet gymnasierna där jag då var verksam. Men det satsades också på oss. Ett nytt ämne skulle introduceras på gymnasiet: dramatik och eftersom det inte fanns några lärare som kunde undervisa i ämnet så måste såna utbildas. Man hade två kurser och jag var med på den andra. Det hela förlades till Esso motorhotell mitt emot IKEA och där var vi inkvarterade i fem veckor med full lön och vikarie. Vi undervisades av landets främsta teaterpedagoger och hade enormt kul. Jag tycker fortfarande att det var några av mina bästa veckor öht. Majoriteten av de blivande dramapedagogerna var vänstermänniskor, Ja, det här var väl omkring -68 och en ganska stor grupp av oss beslöt bilda SOL.
Vi skulle som sagt inte bara syssla med pedagogik utan försöka skaffa oss en marxistisk grund att stå på. Så ett tag senare var vi ett gäng som träffades varje fredag för att läsa och diskutera Kapitalet. Vi höll på ganska länge: Kapitalet är en försvarlig lunta och när vi diskuterat det kapitel som vi kommit överens om vidtog mat och sen dans.

Den lilla grupp på fem personer som träffades i kväll är de som är kvar från den här marxgruppen. Vi har träffats under alla dessa år, pratat politik och ätit gott. En som var med från början - även i den första dramagruppen var poeten Rut Hillarp. Det var inte så att Rut dominerade vår grupp - därtill var hon alldeles för demokratisk. Men hon var en självklar centralfigur. Hon höll i redaktionen för SOL-Bulletinen, såg till att folk skrev artiklar i den och lämnade in dem (ja någotsånär) i tid. Hon följde också med över till KRUT och gjorde en stor insats där.
Hon var lektor i svenska; (sen avskaffades ju dom) och hade många dramagrupper. Hon hade dessförinnan gett ut ett antal diktsamlingar och prosaberättelser och gjort experimentfilm, men hade slutat skriva skönlitteratur under SOL-perioden.
Men hon började fotografera - mycket konstnärliga foton i svartvitt som hon sen använde för att illustrera de dikter hon senare skrev och gav ut. Rut är en av våra stora erotiska poeter och vi i vår lilla grupp kände oss hedrade att hon var en av oss.
När hon dog kom en nära vän till henne att ingå i vår grupp: Birgitta Holm, professor i Litteraturvetenskap, som en gång varit elev till Rut och som nu skrivit en bok om henne. Rut skrev dagbok i hela sitt liv och detta jättematerial har Birgitta gjort ett urval ur och det kommer ut samtidigt som hennes bok om Rut. PÅ Bokmässan i Göteborg släpps de första exemplaren. Men releasedatum är den 11 oktober. Vi tycker förstås att det ska bli oerhört spännande att läsa dem. Vi hoppas också att Rut Hillarp ska få den uppmärksamhet hon är värd. Hennes diktsamlingar som jag har här i min bokhylla är vackra med sina fotomontage. Och jag tycker oerhört mycket om hennes dikter.
Många av hennes dikter har ett litterärt ursprung, inte så konstigt eftersom hon var lektor i svenska. Här kommer Isolde ur samlingen Spegel under jorden

ISOLDE

Vad är då kroppen
med dess ögonblick av kärlek
plötsligt framvällande ur mörkret
som en sprängande lust efter förintelse, ett sår
som måste släckas i eld
som ett rop efter det omöjliga
det som inte finns
blomman
ur den bottenlösa sjön

En vecka Kiruna

Ett blåsorkesterläger är alltid en häftig upplevelse. I år var vi i Kiruna - 80 blåsare och körsångare som spelade och sjöng ihop i en vecka.
Vi var indelade i smågrupper på förmiddagen och sen spelade vi stororkester på eftemiddagen. De olika gruppledarna, som var professionella musiker hade valt den musik vi spelade (i samråd med lägrets styrelse) och "min" grupp leddes av en ung tjej , Linda Alexandersson, som utsatte oss för allehanda roliga övningar och som hade valt tonsättningar av Allan Edvall som huvudnummer. Jag tyckte mycket om dem. Några av dem spelade vi också upp på vår avslutningsfest. Med en kille som sjöng en av texterna till. Sen överraskade hon oss en morgon med att ha gjort ett nytt arr direkt åt oss på Svansjön. Det var riktigt härligt att få ta i av alla krafter och spela temat på min basklarinett tillsammans med en tuba.
Per-Åke Holmlander ledde stororkestern. Det stycke jag tyckte bäst om där hette Arctic Air och var komponerad av Bo Nilsson; han som kallades för geniet från Malmberget.
Vi åkte dit för att spela (och sjunga) och så värst mycket annat brukar man inte hinna med på ett blåsorkesterläger. I stort sett började vi 9 och höll på till 10 på kvällen - eller senare. Vi hade en fest, som sagt, där alla grupperna spelade upp vad de arbetat med under veckan och en konsert inne i Kiruna, där det fö pågick en festival precis de här dagarna
Men vi hade också tre och en halv timmas lunchpaus och då hade man möjlighet att titta på Kiruna. Vi var nere i gruvan, de flesta av oss och fick en ordentlig guidning och lärde oss en hel del om LKAB:s historia och hur gruvdriften fungerar i dag. Det är imponerande mekaniserat med enorma maskiner som bearbetar malmen och fraktar upp den färdiga produkten direkt till tågvagnarna som kör iväg till Narvik. En del av Stockholmsorkestern var ju i Bolivia för ett antal år sen och var inne i en gruvgång i silverberget i Potosi. Det var som om det hade varit hundratals år mellan de olika gruvorna - de svenska högspecialiserade gruvarbetarna behöver knappast tugga kokablad för att stå ut som de bolivianska arbetarna gjorde.
De stoppade in en försvarlig tugga i kinden; gick in i gruvan och arbetade där så länge som kokabladen verkade. När verkan upphört var det dags för en paus. Kirunagruvan hade en bit gruvgång utan ljus (för turisterna)för att man skulle få känna på hur det kunde vara när det var helt mörkt. Och det var kusligt nog. Vi talade om hur det kunde ha känts för de chilenska gruvarbetarna som satt i en betydligt trängre gång i ett par månader utan att veta om de skulle kunna komma upp igen.
Potosi var en gång en rik stad - det märktes fortfarande på arkitekturen där. Kiruna byggdes opp från slutet av 1800-talet och hade en framsynt disponent som hette Hjalmar Lundbohm; en man med socialt patos som ville göra Kiruna till en mönsterstad Han såg till att man byggde ordentliga arkitektritade arbetarbostäder. Dessutom var han konstintresserad vilket har gjort att Kiruna har mängder av konst - bl a i stans fantastiska rådhus. Men både det och den lika fantastiska kyrkan måste nu flyttas, eftersom den stora malmåder man har hittat gör att de inte kan vara kvar. Åtminstone kyrkan kommer att flyttas - hur det går med rådhuset är mera osäkert. Kanske blir det bara tornet som man flyttar.
Man har ställt ut mätinstrument på olika ställen i stan som ska rapportera om det blir sättningar i marken som kan förorsaka ras pga sprängningarna. Här kommer en bild på ett sånt

Jag lärde mig älska dans, trots den vedervärdiga början

Det var några år sen man visade Eurovision young dancers, men i kväll var det dags igen. Man hade ändrat konceptet på så sätt att dansarna, som var tio stycken som valts ut i en mängd utslagningstävlingar, bara dansade en dans var och i stället dansade man 5 och 5 i varsin dans. Det var omväxlande och roligt och lika spännande. Tidigare hade man framfört en klassisk och en modern dans, men nu fick man välja själv. Danserna var moderna i allmänhet, men eftersom moderna dansare oftast har klassisk balett som grund, blir det en intressant blandning.
De var naturligtvis urskickliga allihopa. Och man såg på dem att de tyckte det var urkul att dansa. Det är roligt med den här sammansmältningen av stilar. Klassisk balett har åtminstone tidigare varit för överklassen, medan hiphopen har varit en gatudans. Nu blandas alla stilar och dans har blivit något som massor av ungdomar sysslar med, oavsett social bakgrund

När jag var liten och bodde i Trollhättan kom det ett år en danslärare till stan. Min mamma blev förtjust. Hon hade tjänstgjort i Stockholm och varit på operan och sett balett. Hennes dotter skulle förstås dansa balett!
Jag stretade emot i det längsta, men mamma avgick med segern. Förresten var det många av mina skolkamrater som hade mammor med samma ambitioner.
Av balettlektionerna minns jag just ingenting. Men vi hade en avslutning där alla mammor tillsades sy tyllkjolar som vi skulle ha på oss. Jodå, jag fick en jag också. Mamma sydde en. Jag var såå söt, sa hon. Lite tröstade tyckte jag. För nån dansare var jag inte. Jag avskydde alltihop. Jag misstänkte att det här var ett sätt att visa att vår familj tillhörde nån slags socitet - ja jag formulerade det väl inte så. Men det var inte det att det var roligt att dansa. Det var fint att dansa. Men jag kände mig som den fula ankungen. Som aldrig blev nån svan. Jag vet inte om danskurserna fortsatte nästa termin. Det sas i alla fall aldrig något mer om detta hemma.

När min vackra dotter var i fyra, femårsåldern kunde jag notera att hon var oerhört motoriskt begåvad. Hon trillade aldrig och slog sig som andra ungar utan rörde sig graciöst och vackert. Antagligen hade hon några indonesiska dansgener som slog igenom. Jag hittade en rytmikkurs på nåt bildningsförbund som hon gick nån termin, men den var så dålig så jag började se mig om efter något annat åt henne. Jag klagade min nöd för mammorna på dagis och en av dem sa: - Mina döttrar går och dansar balett på Jungfrugatan och de älskar det. - Balett, sa jag med en ton som om det var nåt som katter släpade in. - Klassisk balett! Mamman tittade på mig och sa: -Ja men det är ju inte du som ska gå där! Du kan väl låta henne pröva på det i alla fall.
När Hanna hade gått där några år, kom hennes danslärare en dag fram till mig och frågade om jag hade tänkt på att låta henne pröva in till Danshögskolan, som hade ett förberedande år för elever som sen skulle söka in till Svenska balettskolan. - Hon är så jäkla duktig, sa hon. Jag hade ingen aning om vare sig det ena eller andra. Men att hon var duktig hade jag också sett.
Hon gick året på danshögskolan och sen gick hon igenom Svenska balettskolan. Om det skulle man kunna skriva en helt annan blogg.
Men för min del blev resultatet att jag lärde mig älska dans i alla former. Skolans uppvisningar var riktiga högtidsstunder. Och att i dag gå med Hanna och se föreställingar på Dansens hus eller Operan hör till livets höjdpunkter.

Och i kväll var det alltså dags för stor dansfest i Tv. Och jag njöt...

Det ideala Röret

Som klarinettist är man lätt nojig när det gäller rör. Röret, det är det smala rörbladet som man sätter fast på munstycket och som vibrerar när man blåser en ton. Jag spelar både "vanlig" klarinett och basklarinett: Spelar man "vanlig" så är det bamburör som gäller. Smala rör som ligger i ett allt tjusigare förpackning ofta i askar om tio och av dem kan man kanske använda tre, fyra stycken. En professionell klarinettist skär till sina rör själv, slipar till dom så de blir som han/hon vill ha dem. Men vi amatörer använder de rör som vi tycker är bra i en ask utan att göra något åt dem. Det är en hel vetenskap det här med rör. De ska blåsas in, sakta och försiktigt; inte mer än 10 minuter åt gången i början och sen stegrar man användningen för att så småningom kunna blåsa mycket länge på ett enda rör.
Eftersom det är så olika klang på rören så är det en verklig lycka när man hittar ett rör som har en vacker ton och är lättblåst
I dag åkte jag till Porst för att skaffa ett reservrör till min basklarinett. På basklarinetter kan man använda plaströr och de håller mycket länge, om man inte råkar göra söder dem. Mitt ena rör hade fått en spricka och lät konstigt så det var dags för ett nytt. Man blir väldigt konservativ när det gäller rör: åtminstone är jag det. Att byta rörmärke är alldeles för riskabelt och framför allt dyrt.
I vilket fall som helst beslöt jag mig för att göra ett försök. Jag åkte hem med ett nytt sorts rör i fickan och kände mig MODIG. I värsta fall, tänkte jag, får jag väl köpa ett av den gamla vanliga sorten i morgon.
När jag kom hem satte jag ihop min bas och testade mitt rör. Det är lite svårt att beskriva den lättnad och lycka jag kände när jag hörde hur det lät. Ett sånt ljuvligt ljud! Mycket vackrare är mitt tidigare rör.
Det är ett verkligt ansvar att förvalta att låta den här tonen ljuda fylligt och bärande. Ska i alla fall bli kul att åka till Kiruna med det här röret i bagaget. Spelar jag fult så kommer det i alla fall inte att vara rörets fel.

Oklahoma boogie t ex

Om man ska följa tidningarnas alla hälsoråd blir man lätt mer förvirrad än vad man redan är. Eftersom jag är en läsare, så läser jag gärna: jag sitter i min fåtölj och konsumerar det ena goda hälsorådet efter det andra. Man ska t ex röra på sig, det är klart. - Det här är verkligen bra, tycker jag där i min stol. - I morgon kan jag nog börja med det här...
Jag förmodar att jag tillhör en grupp som är jättestor. Vi som skjuter upp ...

Det gäller alltså att ha nån aktivitet som delas av andra och där ens frånvaro blir kännbar, så att man inte kan smita. Tyvärr har jag ett ganska vitt samvete när det gäller Friskis t ex. Även om jag har bestämt med vänner att vi ska ses på ett friskispass så tenderar jag i alla fall att få något förhinder.

Det enda som verkligen fungerar fn är linedans. På en blåsorkesterkurs för några år sen hade man lagt in ett pass linedans som kvällsaktivitet. Inte för att jag hängde med så värst. Men roligt var det och sen när jag kom hem och vi i kollektivhusstyrelsen skulle tänka ut aktiviteter för huset föreslog jag linedans. Vi anställde en lärare och hade turen att få tag i en riktigt skicklig och rolig och nu har vi träffats en gång i veckan i fyra år i husets gympasal och dansat tillsammans. Numera kommer Tina varannan vecka och lär oss nya danser och sen repeterar vi själva varannan vecka.

Det här är ju en gruppdans som inte är svår, men eftersom man dansar på linjer måste ju lära sig danserna annars dansar man på varann.

Det roligaste är de stora gruppdanserna som äger rum i Märsta eller på nåt annat ställe nånstans norr om stan. Det beror på att Crazy flutters, som klubben heter där Tina och hennes lika inspirerande man Urban finns är stationerad i Märsta.
De går till så att man kan välja mellan tre olika danser: en lätt, en mellan och en mer komplicerad. Sen dansar hela gruppen - det kan vara upp till en 80 personer samtidigt till samma låt. Första gången vi var med hade vi väl dansat ett år. Vi tog pendeltåget till Märsta, dansade i tre timmar och när vi sen skulle kliva av vid Centralen undrade vi, totalt ledbrutna, hur vi skulle ta oss upp och hem. Vi hade verkligen ansträngt oss för att hänga med.

Senaste utflykten var förra veckan när man hade linedans på en utedansbana i Knivsta. Vi var bara två från huset som kunde åka så vi åkte bil. Vacker, ljum kväll och världens ös. Varje gång jag är med på ett större dansställe irrierar jag mig på att det finns danser vi lärt oss som inte sitter. Ja hos mig alltså Det svåra är ofta att komma ihåg hur de börjar. Sen brukar det lösa sig. Man får öva hemma. Och det gör jag faktiskt. Så nu ska jag öva Oklahoma boogie ett tag.
Jag har försökt lägga in en länk till youtube här, men det funkar inte. Vill ni se hur Oklahoma boogie ser ut kan ni själva skriva in den i sökaren, kombinerat med linedance. För den som vill lära sig danserna är de här youtubeklippen värdefulla. Oftast finns det en demonstration av dansen med en grupp och sen en sk walk through: en långsam genomgång av stegen.Där kan man också se vad spritt över världen det här sättet att dansa är. Många walk through är på kinesiska. Mycket pedagogiska! Räcker inte det finns dessutom en textbeskrivning av stegen på nätet som man kan skriva ut. Så här ser de två första takterna på Oklahoma boogie ut:
32 Count intro
S1 RIGHT TOE STRUTT, ROCK BACK/RECOVER, LEFT TOE STRUTT, ROCK BACK
RECOVER
1-2 Touch right toe to right side, drop right heel down taking weight
3-4 Rock back on left, recover on right
5-6 Touch left toe to left side, drop left heel down taking weight
7-8 Rock back on right, recover on left
*** Restart here on wall 3 facing back***
S2 WEAVE TO RIGHT, SIDE HOLD, ROCK BACK/RECOVER

Nya visor och gamla

Det här med att stå emot frestelser klarar jag tycker jag allt bättre med stigande ålder (och minskande ekonomi) Men häromveckan föll jag för ett bokklubbserbjudande - mycket beroende på att vi i en av mina läsecirklar beslöt att vi skulle läsa Ingrid Betancourts bok om sin fångenskap hos farcgerillan och eftersom den är tjock och dyr tyckte jag att det nog lönade sig att gå med. Problemet brukar alltid vara att komma ihåg att avbeställa de böcker man inte vill ha. Men det ska nog gå.
Man fick välja 5 böcker för ca 60 kronor. Bland de jag valde befann sig en visbok, ganska nyutkommen, den kom ut 2010. Och är tycker jag, ett riktigt fynd. Jag hämtade den i går och sen dess har jag nästan bara suttit och sjungit och till min förfäran konstaterat att sjunga, det kan jag knappt längre. För jag sjunger ju bara med Julia och inte ens det blir särskilt ofta numera. Svenska visor heter boken och det är en riktigt vacker lunta på nästan 400 sidor med noter, gitarr-och keyboardackord. Och en transponeringstabell.
En massa låtar har jag aldrig hört, men man kan ju ta skadan igen tack vare spotify om man vill lyssna till nåt nytt.
Jag har alltid älskat visor - i mitt föräldrahem sjöngs det mycket och fast jag bara under korta perioder har varit med i nån sångkör så har många fastnat ändå.
Bellman förstås, Dan Andersson och Taube. Alla de är representerade i boken, fast de tre giganterna bör man nog ha komplett om man ska bli nöjd.

När jag nu ser igenom vad jag tycker bäst om kan jag först konstatera att praktiskt taget alla jag gillar går i moll. Fast det gör väl de flesta visor. Jag märker också att jag kräver att texten ska vara bra och inte bara melodin. Många visor berättar ju en historia: Wiehe med Titanic, Afzelius med Juanita; Taubes Briggen Blue bird av Hull: Lindgrens och Riedels Fattig bonddräng. I ett radioprogram härförleden sa nån, (jag har glömt vem) att han hörde till den grupp som ofelbart börjar gråta när han hörde Fattig bonddräng . Jag hör också dit. Vi får väl träffas, vi i gråtgruppen och snyfta ihop. Riktigt vad det beror på vet jag inte. Jag gillar väl oväntat lyckliga slut. Fast jag kan då gråta när slutet är olyckligt också. Samma sak inträffar när jag hör Briggen Blue Bird av Hull. När jag hade lektion med mina gymnasister om Taube kunde jag aldrig spela den, eftersom det var helt klart att jag skulle börjat snyfta i katedern. Och det finns ju gränser för vad man kan bjuda på.
Nägra andra gråtlåtar har jag dock inte hittat i boken. Det finns en stor avdelning som heter Vår tids visor och där finns mycket att botanisera ur. Till bokens fördelar hör också att man till innehållsförteckningen också skrivit vilka inspelningar som finns till visorna.
En av favoriterna i den avdelningen är En Vintersaga med text och musik av Ted Ström. Bilder av ett snögloppigt och grått vintersverige och en refräng som konstaterar: Det är då som det stora vemodet rullar in; och från havet blåser en isande gråkall vind... Väldigt lyckad kombination av text och musik.
En av de bästa vistexterna jag hittar är , inte oväntat, skriven av Lars Forssell och heter Och kanske är det natt. Jag har svårt att bedöma den noterade melodin, som är skriven av Bernt Johansson. På spotify finns bara en inspelning och den är mer i operastil. Vacker men ingen visa.
Texten innehåller dock allt man kan önska sig av en visa: sorgen, mörkret och kärleken. För är det höst då är det höst
och hösten svider i mitt bröst..


Och sista strofen:
Då tänder vi ett ljus, min vän
då tänder vi ett ljus
och älskar lite grann igen
och älskar tills att sommaren
trots natt och höst, min triste vän
slår ut som ljung och ögontröst
i våra kroppars hus

Läs hela texten nånstans - det är en svår konst att använda folkvisans oerhört sparsmakade sätt att destillera fram känslor på.

Nu ska jorden gå under igen

Med jämna mellanrum går jorden under. Inte alls konstigt så som här ser ut. På lördag är det alltså dags igen. Judgement day - jaha.

Mitt första möte med dessa domedagsprofetior ägde rum när jag var 7-8 år gammal. På den tiden bodde familjen i en liten Härjedalsby som då och då besöktes av diverse religiösa grupper. En kväll var det nån domedagssekt som hade möte i Folkets hus. Vi ungar var förstås där och lyssnade. På söndag, sa man med tordönsstämma, på söndag går jorden under! Salen dallrade av undertryckta lustar och man talade i tungor och syndabekännelserna flödade. Det var häftigt att lyssna till, i synnerhet som det väl inte var riktigt tillåtet att vi var där.
Det pirrade i oss också. Kanske skulle jorden gå under om några dar. Vi gick och funderade på detta, var och en på sitt håll. Det var heller inget man kunde tala med föräldrarna om: min pappa skulle antingen gapskratta eller fnysa och mamma skulle nog också dra på munnen, misstänkte jag
Lite oroligt var det alltså
Söndagen kom: det var en strålande tidig vårdag med porlande bäckar och doft av jord. Vi hade gjort en koja nere vid Veman och nu skulle vi ner och titta om den hade klarat sig över vintern. Vi gick den långa vägen ner mot älven: jag minns forfarande den konstiga känslan vi hade: hela naturen höll på att vakna upp efter den långa vintern och här gick vi, tre flickor och undrade om alltihop skulle försvinna. Och hur då? Den där sekten var en sekt med ordning och reda: klockan elva skulle undergången äga rum hade de sagt.
Vi kom fram till vår koja, men den var det inte mycket med. Det fanns ett hål i isen på älven som nån fiskare hade borrat upp och den travade vi runt för att se om vi kunde få se skymten av en fisk. Men ingen fisk syntes till
Och domedagen hade tydligen bestämt sig för att äga rum en annan dag. Det kändes lite snopet alltihop. Det hade börjat snöa och vi beslöt oss för att gå hem igen. Efter ett tag kom vi till en lada och eftersom det snöade ganska ymnigt vid det laget gick vi in där för att vänta tills det hade snöat över. Det blev ändå ett bra äventyr till slut och vi var ganska nöjda
Matsäcken som vi skulle ätit i kojan hade vi kvar och vi satt ganska länge och åt. Men det slutade inte att snöa.
Efter ett tag rycktes dörren till ladan upp och in kommer min pappa. - Är det här ni är? sa han med en konstig röst. Varför lät han så? Vi satt ju bara här och väntade på att det skulle sluta snöa. - Nu går vi hem,sa han och lät arg

Eferåt fick jag reda på att han gått för att hämta oss när vi dröjde. Han hade gått ner till älven, sett fullt med små fotsteg runt vaken och dragit den slutsatsen att vi fallit i Sen gick han hemåt med tunga steg, men fick i alla fall infallet att titta in i ladan. Kanske att..?

Vi var kvar; jorden var kvar. Som domedag betraktat var det väl inte så lyckat. Men jag har en viss förståelse för domedagar efter det här. Så man kan nog se helgen an med en viss tillförsikt

"Den verkliga friheten är friheten att välja vem man vill vara" Ingrid Betancourt på Akademibokhandeln

Jag vet inte hur många gånger jag föresatt mig att gå och lyssna på en författare som besöker stan, men det har inte blivit av. Förrän i dag. Akademibokhandeln hade besök av Ingrid Betancourt, vars bok Även tystnaden har ett slut - Mina sex år av fångenskap i den colombianska djungeln precis utkommit på svenska.Många hade samlats för att lyssna. Betancourt var en slank, vacker kvinna med ett stort allvar. Nu hade hon skrivit en bok om sina upplevelser som fånge hos farcgerillan. Hennes förläggare (tror jag det var) gjorde intervjun med henne och jag tycker att han valde att tala om väsentligheter. Trots de svåra erfarenheter hon gjort var hennes bok inte en bok fylld av sorg utan snarare av motsatsen, sa han. Hur behåller man sin mänskliga värdighet under dessa förhållanden?
Det är viktigt, menade Betancourt att inte se sig som ett offer, att bara gråta. Man har hela tiden ett val: man måste välja att överleva. Det betyder att man måste lära sig något av situationen. Och man kan hämta styrka av sina minnen av kärlek. För nyckeln till överlevnad är kärlek. Och detta ger dig hopp
När hon var som sjukast där i djungeln kunde hon höra sin mammas röst. Hennes mor gick upp varje morgon halv fyra för att kunna sända ett meddelande på radion till henne, ett meddelande som hon inte alls visste om det kom fram. Men det gjorde det och hjälpte henne.
Intervjuaren frågade också hur hon såg på sina plågoandar. De var unga pojkar sa hon, mellan 14 och 18 år. De kunde ha varit hennes söner. De var hjärntvättade, meade hon och utsatta för ett svårt grupptryck. Politiker var korrupta menade de och däri hade de rätt, menade Betancourt. Det finns mycket korruption. Men det var inget skäl till att behandla fångarna som djur.Det fanns också ögonblick då hon ville ge igen. Men man har ett val, menar hon. Den verkliga friheten är friheten att välja vem man vill vara. Och man behöver inte låta sig pressas till att bli en kackerlacka.

Mitt intryck av henne var att hon var en kvinna med en enorm styrka. Hon hade en genomtänkt livsåskådning, som enligt vad hon själv sa bottnade i hennes tro på gud. Men det var egentligen ingenting som hon ordade speciellt mycket om.

Efter intervjun flockades folk omkring henne för att få hennes autograf i den nyinköpta boken Jag stod där också ett tag men gav upp och åkte hem utan bok. Men jag ska nog skaffa den så småningom Den verkar absolut vara värd att läsa

Hotfull idyll

I morgonekot i dag var det ett inslag med Karin Broos, som just nu har en stor utställning på Borås Konsthall
Alltsen jag såg henne för många år sen på Alma Löv i Östra Ämtervik har jag varit fascinerad av hennes tavlor. Det är nåt med spänningen i den skenbara idyllen som sätter fantasin i rörelse - en dold fara som hotar att brisera
Många av målningarna utspelar sig vid Frykens vatten och hon använder sina tre döttrar som motiv. Ofta vänder de avbildade kvinnorna ryggen till: se på den här t ex: vad tänker hon göra, flickan? Luften är varm, bryggans bräder sammetslena och så detta svarta vatten alldeles intill. Västra Ämterviks berg som tornar upp sig mitt emot... Ingen trygg värld

Efter den succéartade utställningen i Stockholm för ett par år sen gjorde Värmlandsnytt en lång intervju med henne som jag lyssnade på häromdagen.
Samtalet kretsade inte bara kring hennes konst utan kom också in på pedagogik och reportern undrade hur hennes idealskola skulle se ut om hon finge skapa en sån. - Mycket musik, konst, poesi, blev svaret. Vill man bli duktig i matte och naturvetenskap ska man ägna sig åt konstnärlig verksamhet; det är viktigt för hjärnans utveckling. När man lyssnar på intervjuer med nobelpristagare, så framhåller de nästan alltid musikens eller konstens betydelse. Konst och musik ska inte vara några "övningsämnen" utan borde integreras i den övriga undervisningen.Det här är ljusår ifrån Björklunds katederpedagogik. Skönt att höra nåt sånt för en gångs skull.
Detta var väl en parentes. Men här kommer en bild till. Jag har fotograferat av den ur en bok med Karin Broos målningar. Det är därför som den blev lite svajig. Men visst är väl det här en spännande bild? Vad händer /har hänt mellan den här mannen och kvinnan? Den ser nästan ut som den är tagen ur en film. Om inte annat skulle man kunna göra en film med utgångspunkt från de här bilden

Min syster från havet

Häromdan var jag med Julia på Stadsteatern och såg en dockteaterföreställning som hette Systern från havet. Den handlade om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under kriget. Samtidigt som det var en helt realistisk föreställning, dvs den berättade om en flicka som kom till en svensk familj, där den jämnåriga flickan inte alls ville ha en syster utan en hund så fick den genom poetiska och associationsrika bilder fram känslor av saknad, förtvivlan, längtan och kärlek. De finska föräldrarna dansar till tonerna av Satumaa: en röd ballong svävar över ett blått hav; varningssirenerna ljuder och flygplanen svävar över scenen...

Innan vi gick tyckte jag att det var en del begrepp som man behövde känna till för att förstå historien. - Vet du vad krig är, frågade jag Julia. - Nää, blev svaret. Jag vet inte om min hemsnickrade förklaring gick hem.
- Flygplanen slängde ner bomber så att människor och byggnader gick sönder, så därför skickade man bort barnen...
På sätt och vis är det skönt att begreppet är obegripligt. Det finns allt för många barn i dag som kan fylla det med innehåll.

Själv satt jag med en klump i halsen under större delen av föreställningen.
Härjedalen 1943. Jag är 4 år och sitter i vårt vardagsrum tillsammans med mamma, pappa och familjen som bodde ovanpå i vårt hus. Och en ca 8-årig flicka. Familjen ovanpå skulle ta emot ett finskt krgsbarn. Men det blev fel barn: de ville ha en pojke som lekkamrat till sin egen son.
På så sätt kom Ritva till oss. Ritva kunde ingen svenska när hon kom och ingen finska när hon åkte hem. Hon blev min storasyster som jag tog för självklar.
När hon var 14 kom hon och hälsade på en sommar. Sen försvann hon tillbaka till Finland. Mina föräldrar var och hälsade på i Helsingfors en annan sommar; förhållandet mellan den svenska och finska familjen var hjärtligt; jag tror att båda ansåg att de gjort så gott de kunnat.
Sen hände något: och jag vet inte vad det var. Ritva bröt helt med mina föräldrar och jag tror att detta också gällde den finska familjen. Vid det laget hade hon gift sig och om jag minns rätt så slutade äktenskapet i skilsmässa. Min mamma skrev flera brev, med de returnerades: adressaten okänd.
Vad hade hänt? Än i dag vet jag inte. Om hon lever i dag skulle hon vara 76 år, min syster från havet.

Jag rotade i min låda med gamla kort och hittade ett på oss två. Jag skulle tro att jag är fem och Ritva 9.
Så här såg vi ut. Jag kan notera att mamma sytt eller låtit sy likadana kläder åt oss.

Räknenissar i skolledningarna

Det har utbrutit en ganska vild skoldebatt efter Zarembas artikelserie i DN. Ibland får jag en känsla av att skribenterna slår in öppna dörrar. I dagens DN har Hans Bergström skrivit en artikel som han kallat för I vägen för lärandet. Jag tycker den är konstig. Den går ut på att om det inte är ordning och reda i klassrummet så hindras elevernas inlärning. Det vet väl varenda lärare att det är så. Så vadan en hel artikel på Dn:s ledarsida om nåt som är självklart? Bergström menar att detta är fullständigt tabu hos skolmyndigheterna. Oordning skulle främja lärande? Jag har ju svårt att tro att de kan mena nåt så korkat.
Sen är det en annan sak att deras handlande pekar på detta.
Gränser tänjs i det oändliga. Lärare som vill underkänna en elev för att han/hon inte har nått målen, får tillsägelsen att godkänna i alla fall,eftersom annars skolans rykte (och därmed elevpengen) blir dåligt.
Elever som bråkar i klassrummet gör det av många olika skäl. Ett vanligt är att eleven inte hänger med. Då behöver eleven hjälp. Men hur många skolor har speciallärare att sätta in? Eller någon resurslärare?

Skolor är verkligen olika. Ett hårresande exempel hörde jag häromdan, där en elev i en grundskola får terrorisera både lärare och elever. Häromdan när eleverna satt och skrev ett hemkunskapsprov fick han tag i en kniv och lyckades skada en flicka i handen riktigt illa när hon gick förbi hans bänk för att lämna sitt prov. Skolan vågade inte polisanmäla detta och pappan, som är skolans skräck, sa att han skulle anmäla skolan för skolnämnden för att lärarna inte skötte sitt jobb och såg till att eleverna inte gjorde nåt dumt. Ja det var pojkens pappa som ville anmäla. Flickans föräldrar har nu polisanmält det inträffade.
Kemiläraren i skolan har bett skolledningen om hjälp, för hon är rädd att något kan inträffa när hon har den här elevens klass. Men fick bara till svar att det skulle hon som lärare kunna bemästra.
- Ja men, sa jag, har inte skolan nån kamratstödjare som du kan använda till hjälp? - Ja det har vi och han är jättebra. Men han är invandrare och då får vi pappan på oss. HAns pojke ska inte behöva skickas ut till nån invandrare, säger han - Ta in kamratstödjaren i klassrummet då, sa jag. -Jag har försökt det också. Men då sticker pojken direkt. -Var glad, sa jag, då är du av med honom. - Nej, det går inte. Eleverna är mitt ansvar under lektionstiden.
-Finns det inga andra som du kan använda då? .Jo vi har två elevassistenter och de är också jättebra. Men invandrare.

Pappans stående hot är att han ska anmäla skolan till skolverket. I det här fallet, sa jag, borde de väl låta honom göra det då. Han skulle ju verkligen inte få rätt. Frågan är om den här mannen är så korkad så att han gör den här anmälan. Även en rasist borde väl misstänka att rasism inte går hem överallt.

Skolledningarna hukar och är rädda. Får skolan ett rykte om sig att det här är en skola som har en anmälan liggande hos skolverket får de färre anmälningar till hösten. Och det betyder mindre pengar i den redan magra skolkistan

Det borde vara dags att strukturera om penningpåsarna på något vettigare sätt. För det är klart att det som Bergström skriver om frågan om normer och ordning i en skola är viktigt och ”bidrar till trygghet och en god lärmiljö” Jag skrev i början av den här bloggen att jag tyckte Bergströms artikel var konstig. Tyvärr verkar det som om den är verkligt berättigad. Det är intressant att läsa om den forskning han redovisar. Jag har tagit för givet att det här är sånt som är så självklart att man inte ens skulle behöva forska på det. Men nu är det väl bra att forskningen finns.

Som gammal lärare har jag förstås också haft klasser som varit svåra att hantera. Men jag har faktiskt aldrig haft en skolledning som man inte kunnat fråga eller begära råd av. Den nuvarande förvandlingen av (vissa) skolledningar till räknenissar i stället för att vara pedagogiska ledare är helt katastrofal. Lärarna behöver stöttas och peppas i sitt svåra jobb: de är där för elevernas skull och inte för att skolan ska hålla sin budget

Jag hör verkligen inte till dom som säger att det var bättre förr. För en skola med kadaverdisciplin och enbart katederundervisning är väl inget att önska sig tillbaka. Men det var lättare förr med närhetsprincipen. Jag tror inte man kan gå tillbaka till den. Men några kloka personer borde väl kunna hitta på ett system där man kan tillgodose åtminstone de flesta elevers bästa. Jag tror inte heller det handlar om att ösa ut en massa mer pengar. Men som det nu är är det alldeles åt ...

Läsningens vedermödor

I kväll har vi bokcirkel. Det brukar nästan alltid vara givande och diskussionerna likaså. Förra gången läste vi Murakami:Fågeln som vrider upp världen, en bok som delade gruppen i en för och en emot. Vi som gillade den var stormförtjusta: det finns hur mycket som helst att vrida och vända på när det gäller Murakami. Fn går den som läsecirkel i radion och det har verkligen varit roligt att ta del av de deltagarnas synpunkter också. Babben Larsson som är med är verkligen en läsare som får ut väldigt mycket av en text
Till i kväll ska vi ha läst Idioten av Dostojevskij. När jag gick i pension som svensklärare svor jag på att jag aldrig mer skulle läsa en enda klassiker.
(Möjligen med undantag för grekiska dramer då)
Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat Brott och straff. Det är en bra bok och tacksam att diskutera med en läsvan klass. Men jag behöver väl inte göra det en gång till.
Men Idioten hade jag faktiskt aldrig läst och så skulle jag då göra ett undantag från min klassikerregel. Med Dostojevskij är det så att man blir helt förförd - man sugs in i ett myller av människoöden och man lever i de olika miljöerna. Tempot är hetsigt, människorna mångfacetterade: har man väl fått sympati för en person visar han/hon sig från sin motsatta sida i nästa avsnitt. Men det är så mänga moraldiskussioner med religiös aspekt som jag egentligen inte är särskilt intresserad av så det har gått trögt.
Efetrsom jag inte kommer att läsa klart hela boken tänkte jag försöka hitta nån recension eller essä som kan ge mig ett helhetsintryck. På nätet kan man ju hitta det mesta. Det finns faktiskt några som är riktigt bra. Sen finns det en hel hög som jag känner igen, fast jag aldrig gett Idioten som uppgift till en hel klass. Den där eleven har fått klart för sig att det här är EN STOR ODÖDLIG ROMAN och skriver ungefär så här: "Jag har läst Idioten av Fjodor Dostojevskij. Det är en spännade roman som är värd att läsas många gånger. Jag tänker läsa den åtminstone tre gånger." Elever som undviker läsning förstår inte att man som van läsare ser direkt om eleven läst boken eller inte. En flicka jag hade i första årskursen på gymnasiet (hur hon nu hade tagit sig dit) la ner oerhört mycket tid och kraft på att hitta på undanflykter för att slippa läsa texter. Till slut ss jag till henne att om hon inte satte igång med att läsa böcker (vid det laget hade hon fått massor med förslag på lättare ungdomsböcker som jag ansåg att hon borde klara av) skulle hon inte ha någon möjlighet att få godkänt i svenska. En dag kom hon och gav mig ett papper och sa att nu hade hon gjort som jag sa: läst en hel bok. Jag kastade en blick på papperet. Hon hade "läst" Idioten. -Ja du, sa jag och tog papperet, gick in i mitt arbetsrum och plockade fram recensionen från nätet.
- Men hur kunde du tro att jag skulle gå på det här? sa jag sen. - Varför lägger du ner en massa tid på sånt som du inte lär dig nåt på?

Jag funderade efteråt på om hon var rädd för att hennes mödosamt hophållna värld skulle rämna om hon släppte in främmande element i sin värld. Hon kom från en mycket fundamentalistisk familj, var strängt hållen och försökte så gott det gick leva efter familjens normer. Men skolan kolliderade hela tiden mot dem.
Litteraturen var ju annars räddningen för många barn som kom från sådana familjer. Man kunde långsamt och efterhand med böckernas hjälp börja omvärdera sin vardag.

Jag vet inte vad som hände med den här eleven. Hon försvann till någon annan utbildning när hon inte kunde klara ettans betyg. Hade jag kunnat göra mer? Jag vet inte. Jag tror inte det just då.
Det här var vid tiden för mordet på Fadime och vi läste en artikel om detta i klassen. Fördömandet om faderns och broderns handlande var kompakt. Men den här flickan förvånade med att försvara dem. Hon gjorde det blygt och tvekande, som om hon inte var riktigt övertygad om sina åsikters bärighet. Men jag har heller iget minne av att någon lyckades övertyga henne om att hon hade fel.

Texter kan vara farliga, även om det bara är rätt halvtaskiga ungdomsböcker, genom att de visar på ett annat sätt att leva. Bäst att undvika dom och i stället sätta upp Idioten som en sköld.

Vad mig själv beträffar är nu Idioten ett avslutat kapitel

Kollektivhusvår

Är det den kommande våren som gör att det plötsligt händer så mycket i vårt kollektivhus? Anslagstavlan är full med inbjudningar till olika aktiviteter; det är verkligen kul, men ibland känner jag mig helt uppslukad av huset.
Nu har jag precis kommit tillbaka från fredagens matlag - Björn och Gabriella bjöd på thaisoppa som verkligen var läcker och nån elegant efterrätt med banan och glass. Angenämt småprat - Marianne och Anki hade varit och inhandlat en trädgårdsmöbel som vi ska ha vid våra grillfester i sommar. Bara det blir varmt ska vi ha en ordentlig invigningsfest. Vi har en så vacker plantering som Marianne och Karin N sköter och där finns det plats för grill och två uppsättningar trädgårdsmöbler. Jag lovar att ta lite bilder längre fram så ni ser vad fint vi har det. Jag uppskattar skönhet men bidrar inte ett dugg till den, så jag är så tacksam att det finns folk i huset som älskar att gräva och plantera.
Det är väl ofrånkomligt så att vi ofta träffas kring måltider av olika slag. I vårt kollektivhus finns inget mattvång, som det finns i andra hus utan de som vill laga mat och äta tillsammans gör det och i olika konstellationer. Det är ändå ganska många som deltar.
På måndag blir det kaffestuga. Det är tre av våra verkliga veteraner som har hand om den. När vi flyttade in i huset för snart tretti år sen hade varje våningplan i uppgift att anordna kaffestuga en gång i veckan. Det blev en samlingspunkt för både barn och vuxna under ett antal år, men så småningom försvann den som så mycket annat i huset.

Jag gillar det här med friheten att många kan ta olika initiativ och genomföra det de brinner för. (Bytesbokhyllan nere i Finhobbyn är bara ett exempel) Det gör också att konflikter minimeras -ingen behöver ju egentligen göra något han/hon inte vill. Samtidigt som man kan välja vem man vill samarbeta med.

På torsdag är det husmöte - nya styrelsen ska presentera sina idéer inför våren occh jag ska se till att riktigt många kommer till tals och kan berätta vad de håller på med - det vore fint med ett möte med många stämmor. På så sätt kanske också de som ännu inte är med i nån verksamhet kan dras in. Väl förberett kan det bli riktigt kul. Det bara bubblar i huset av idéer. Mötet ska avslutas med korvochbrödätning i Tolvan, som är vår fina festlokal samtidigt som vi går och tittar på den nya grovhobbyn som har inretts med massor av finesser.

Jag har fått köpa in en liten minidator som jag kan ha som ordförandedator och som jag nu har konfigurerat (heter det så??), lagt in ett officepaket i och så upptäckte jag att jag bara kan flytta mitt mobila bredband från min egen dator till husdatorn om jag behöver internet (och det gör jag, för det skrivs en fasans massa brev.)Helt otroligt vad datorutvecklingen går snabbt. Jag tycker ju inte min dator är gammal utan funkar bra. Men den här nya har massor av nya finesser. Så nu tänker jag sköta allt ordförandejobb därifrån. Då ska det väl äntligen bli lite ordning i min egen dator. Kanske..

Nu ska jag gå ner och se om det finns nåt läsvärt i bokhyllan. Kanske har det kommit in nåt nytt. Det är ganska stor omsättning på böckerna

Förresten - om det är nån som är intresserad av husets hemsida så är adressen www.kollektivhusetrio.se Vi har en ung entusiastisk webmaster som just har lagt om hela hemsidan så att man inte behöver nåt lösenord för att komma in. Och en bra redaktör som man kan skicka halvtaskiga texter till så snitsar hon till dom och skickar dom vidare.
Här kommer en bild från soppkvällen i onsdags. De som ansvarar för lolkalen har köpt in nya fina marimekkodukar, så lokalen har fått ett riktigt lyft

Får man höjd hyra om man säger att man trivs?

I torsdags hade vi möte i huset med representanter från hyresgästföreningen som inbjudits dels för att tala om hur hyrorna sätts numera, sen den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1:a januari, dels om ökade möjligheter till boinflytande. Vi har ju varit rätt oroliga för att våra hyror skulle skjuta i höjden, nu när hyrorna ska sättas efter "affärsmässiga " priciper


Hyresgästföreningens Erik Elmgren talade om Stockholmsmodellen som numera styr hyressättningen här. Resultatet för Svenska Bostäders del blev att årets hyreshöjning blev ungefär som förra årets, vilket väl får anses som ett bra resultat. Han menade också att politikerna inte är intresserade av hur höga hyror som helst eftersom dessa är starkt inflationsdrivande
Hur sätts hyrorna då, numera? Jo man har ett antal parametrar som man utgår ifrån: de viktigaste är 1)lägenhetens storlek och standard 2)området 3)modernitetsgraden 4)fastighetsservice 5)utemiljö 6)våningens läge i huset
Byggåret har inte längre någon betydelse. Däremot som sagts modernitetsgraden.

Mötet kom att handla mycket om hur vi skulle komma tillrätta med kylan i vissa lägenheter. Man har ju rätt att ha 20 grader varmt i sin lägenhet. Har man under 18 har man rätt att få nedsättning i hyran Jag har ju berättat förut hur vi fryser här, många av oss. Och en arg och desperat granne ringde mig häromdan och undrade hur man hade mage att höja hyrorna i ett hus med sån kyla. Och det kunde man ju undra.

I en av lägenheterna som är en handikapplägenhet och alltså ska vara varmare än en vanlig hyreslägenhet har man haft så låg temperatur som 11 grader. Där har man tillfälligt löst problemet så att man fått in extraelement, som bekostas av Svenska bostäder. Tills problemen är lösta kanske man kan göra så i flera lägenheter, vilket är en svindyr lösning, som företaget inte går med på fn

Eftersom det har varit omöjligt att komma tillrätta med de här problemen föreslog man på mötet att en grupp tillsätts som kan vara pådrivande och med hjälp av Hyresgästföreningens jurister kan komma fram till en lösning med Svenska Bostäder.

En del hyresgäster plågas av bullret från trafiken nere på Tegeluddsvägen, vilket beror på husen är dåligt isolerade. Värre kommer det att bli, eftersom man ska börja bygga Nya Djurgårdsstaden nere i Värtan, vilket gör att vi kommer tt bo mitt i en byggarbetsplats ca 15 år framåt. Det här måste man också ta hänsyn till när hyrorna sätts.

Företaget har fn gott om pengar efter alla utförsäljningar. Men hela Järva ska rustas upp och det lär sluka mycket. Men vi lär kunna få en del av kakan i alla fall. Våra hyror ligger högt här och det spelar också in vid en framtida hyressättning. Att majoriteten av oss trivs trots alla brister bör ju inte vara argument för en hyreshöjning. Men Ritvas fråga på mötet var relevant - Får man höjd hyra om man säger att man trivs?

Jag tycker det var ett bra möte. Vi frysande fick ösa ur oss vår frustration över hur kylan har hanterats och det kommer att bli en bra grupp som säkert kan påverka. Tillsammans med husets samrådsgrupp borde en hel del kunna åstadkommas. Det är bra om det trycks på från olika håll.

Vi på gräsrotsnivån

I måndags hade vi då förhandlingen med Svenska bostäder. Jag hade förberett mig till max, eftersom jag vet att jag lätt kan bli rörig och det ville jag inte. Vi hade en och en halv timma på oss och det var viktigt att vi hann igenom alla punkter.
Kollektivhusföreningen har en samarbetskommitte som har ganska stora möjligheter att få igenom förändringar i huset som är viktiga för oss hyresgäster. För ett par år sen hade vi en bostadsrättsförening som försökte genomdriva ett köp av huset och i flera år låg alla reparationer och förbättringar nere medan Svenska bostäder väntade på om det skulle bli ett köp eller inte. Som tur är blev det inget av och vi är kvar som hyresgäster i Sv Bostäder. Och nu finns det möjlighet att återuppta de förhandlingar som var på gång innan stoppet kom.
Bl a hade (och har fortfarande) Svebo anställt en av Sveriges bästa trädgårdsarkitekter - han har bl a varit verksam i Enköping och deras grönområden är verkligen värda ett besök. Han hade ritat upp en plan för hur han tyckte man kunde göra om grönområdet mellan våra hus och den är riktigt fin. Att man inte kunnat förverkliga den beror inte bara på bostadsrättföreningen utan också på att ett av husen såldes till ett annat bolag, Micasa och en gräns drogs helt okänsligt tvärs emellan husen, ungefär som man gjorde i Afrika på 1800-talet. Sen dess har man inte kunnat komma överens. Det har varit ganska skrattretande när man gått över tomten på sommaren och på Svebos sida är gräset klippt och det är välskött, medan på Micasasidan är allt vanvårdat.
I måndags, plötsligt, var allt möjligt. Jo Svebo tar över tomten: Stefan Mattsons plan ska sättas i verket och vi får plötsligt allt vad vi begärde.
Utom gången mellan husen. Den tycks vara svår att rucka på. Innan den här försäljningen gick det en gång mellan kollektivhuset och det närbelägna servicehuset. Eftersom vi har en handikapplägenhet på varje våningsplan var den en viktig passage om man med rullstol ville ta sig från kollektivhuset till matsal eller bibliotek eller terapilokaler i servicehuset.
Vid försäljningen blev det plötsligt stopp att ta sig genom husen och satt man i rullstol fick man åka runt en omväg, vilket för de flesta var en omöjlighet. Till vårdcentralen som är belägen i servicehuset fick man åka taxi. Tidigare kollektivhusstyrelser fick bråka i flera år för att öppna en sidodörr, så att man åtminstone fick en kortare väg mellan husen.
I vinter har den inte varit särskilt framkomlig eftersom Micasa inte haft intresse av att skotta undan snön; då det ju är kollektivhusets hyresgäster som använder vägen, fast den ligger på Micasas mark.
Förhoppningsvis ska vi nu slippa de här problemen i fortsättningen

Sen var det en massa småfrågor som vi kunde avverka rätt snabbt. Kommande reparationer - huset är ganska risigt och det finns verkligen en hel del att ta itu med. Men i stort sett var det en bra förhandling. Jag hade min utmärkta kassör med som har lång erfarenhet av tidigare förhandlingar och dessutom en veteran, som jag bett vara med som adjungerad och som kan huset utan och innan. Riktigt lyckat alltihop faktiskt.

Vi har två säna här sittningar om året och nästa blir i september. Tills dess ska Svebo ha kommit igång med fönsterreparationer, takmålning mm.

Jag återkommer om nån lite roligare beskrivning av mina vedermödor som ordförande. Fast jag trivs faktiskt riktigt bra i min nya roll. Folk här är snälla och uppskattande och vi är verkligen en samling oerhört olika mänskor som hamnat i samma hus. Det är väl det som är demokratins kärna - att man kan samarbeta, trots alla olikheter.

Kultur och sånt

är kul, men tiden räcker inte riktigt till. Det här med att vara ordförande i Kollektivhusföreningen kräver ordentlig organisation om man inte ska bli helt uppslukad. Och i början är det inte alldeles lätt. Jag gillar ju att sitta vid datorn, men det kommer en hel del brev som bör besvaras och en hel del som bör skrivas. Helt OK, men jag måste ha så mycket disciplin att jag gympar eller promenerar eller öht rör på mig annars får jag ont i ryggen
Veckan har varit full av kulturinslag. Vi var tre tjejer som höll ihop i gymnasiet och sen skingrades vi och har först nu på gamla dar börjat tröffas igen. Det är intressant att konstatera att även om våra liv blivit mycket olika och vi har inte haft någon kontakt under alla dessa år, så finns gemenskapen kvar fortfarande. Det kanske inte händer så väldigt mycket med en efter 20? Jo det är klart det gör. Men den grundinställning man har då kanske inte ändrar sig så värst mycket. Det här skulle onekligen tarva en längre analys.
Gunhild från Göteborg kom på besök och efter att ha ätit en gemensam middag och lunch tillsammans med Elisabeth, nerrest från Hofors hann vi med en del av Stockholms rika kulturliv.
GAN på Valdemarsudde - alldeles underbar. Sen jag var i 20-årsåldern har en av mina husgudar varit Kandinsky och GAN hade mycket av honom, fast förstås ett alldeles eget formspråk. Mycket tysk expressionism fanns också i hans tavlor och sånt gillar jag. GAN gör en glad och upprymd, färgerna är härliga. Här kommer en bild:

Sen var vi på Boulevardteatern och såg Freuds cigarr. En musikal om Freud som var både rolig och tankeväckande. Bl a det här: "De flesta människor vill egentligen inte vara fria. Frihet involverar ansvar och de flesta människor blir skrämda av ansvar" Dessuom kan man ju fortfarande fundera på vad man har proppat ner i sitt undermedvetna och som hindrar en att tänka och handla fritt.
Dan därpå hann vi med att gå på mitt favoritmuseum, Magasin 3. Jag gillar utställningar som förbryllar och som vänder upp och ner på invanda begrepp och det gör oftast Magasin 3. Den här utställningen är nog en av de bästa de har haft: massor med roliga och allvarliga utställningsföremål.
Nu har datorprogrammet hakat upp sig så därför får ni inte se mitt fina foto av en mullvad. För dom som gillar andra djur kan jag rekommendera grisarna, varav en lycklig och en med änglar på ryggen. Skalbaggar fanns också, utställningen hade en novell av Kafka som motto.

Gårdagskvällens TV-program: Potosi i 3 SAT

I går kväll sändes en halvtimmes program om Potosi i 3SAT. Det var ganska nygjort, och jag kunde konstatera att förhållandena som visades där i stort sett var desamma som när vi var där med Blåsorkestern för 15 år sen.
På 16oo-talet var Potosi, Bolivia en av världens rikaste städer. 100 år tidigare hade spanjorerna upptäckt ett berg av silver. Indianerna dog som flugor i de livsfarliga gångarna, man importerade slavar från Afrika som under lika fasansfulla förhållanden fick arbeta ihjäl sig. Silvret strömmade till Europa i mängder, med påföljd att det blev en enorm inflation där. Kyrkan välsignade företaget och går jag in i kyrkor söderut fulla av silver kan jag se spåren av den här rovdriften
Potosi är en av de mest spännade städer jag nånsin besökt. Silvrets historia kan man beskåda i stadens museum, Moneda och filmen visade interiörer från det här intressanata museet, bl a de jättestora trämaskiner som slavarna drog runt för att pressa silvret till plåtar.

I dag är berget som ett såll, men fortfarande drar tusentals mineros upp på berget för att försöka knacka ut det silver som fortfarande finns. Precis som vi gjorde då, för 15 år sedan, passerar de ett torg, där man kan köpa dynamit, cocablad, snaps och annat utan vilken tilllvaron inne i berget vore outhärdlig. När vi var där berättade man för oss att man stoppade in en tugga cocablad i munnen och när den inte verkade längre, var det dags att ta en paus och lägga in mera. På så sätt känner man inte hungern, kylan och rädslan. I programmet sa man att gruvarbetarna där knappast blev äldre än 40 år.

Miljövården är obefintlig. Man tillsätter fortfarande kvicksilver i själva processen och alla vattendrag förorenas ända fram till Rio de la Plata.

Det finns en annan sida av stan också. Den är vacker. Man ser spåren av en tidigare rikedom och förnämitet i många av de gamla byggnaderna i staden.
Vår reseledare, Javier, numera boende i Sverige, hade gjort sin doktorsavhandling på Potosis gamla byggnader och hade mycket att berätta.

Programmet var lite schablonmässigt gjort, inga intervjuer utan bara översiktsberättelse, som en resebroschyr. Men jag njöt ändå av de välgjorda bilderna och av återseendet med Potosi.
Det finns en hel del bilder från stan på nätet och jag kopierar in en bild som visar hur berget dominerar stan. Den andra bilden, med arbetarna, som drar en vagn är inte från trettitalet, som man skulle kunna tro, utan från dagens Potosi.

Julia och jag

Då och då måste jag varva mina stön över kyla och annat elände med lite roligare inslag, Det verkar annars som om mitt liv bara består av suck och stön och varför gör inte folk som dom har lovat. T ex kommer hit och befriar mig från mina ventiler och dess sus och dus. Det var roligare förr med sus och dus. Nu får man bara ont i huvet av detta.
Som tur är finns det annat, betydligt roligare. Åtminstone en gång varannan vecka, ibland oftare, ligger Julia, 6 år över hos mig. Så också denna gång.
När hon kommer har hon ofta med sig presenter. Vem vill inte ha såna! I går förärades jag ett hjärta som hon sytt och fyllt med pärlor. Och en liten figur i pärlplattsteknik.
Eftersom jag hade ett linedanspass i huset i går kväll var hon med i gympasalen och gjorde kullerbyttor på madrasserna,skuttade omkring på en hoppboll och klättrade i ribbstolarna. Vår gympasal är oerhört väl utrustad för barn med bollar, rutschkana , en massa byggelement i tyg mm mm, som nyligen införskaffats och som husets barn kan använda sig av och leka med.
Dessförinnan hade vi ätit middag. Hon brukar äta det mesta, men säger ifrån om det är nåt hon inte gillar. I går hade jag gjort en grekisk gryta med auberginer och feta. Hon rynkade näsan: - Vet du mormor, det där är mat för muslimer , förkunnade hon. Jag kontrade: - De flesta greker är inte muslimer, sa jag. - Och förresten äter de flesta muslimer väldigt nyttig mat. Det här föll på hälleberget. - Jag petar undan det här (det var auberginerna)och äter resten, sa hon. - Det är helt OK, sa jag.
I dag började vi dan med att spela fia. Det är ett bra spel, enligt min mening, för det bygger enbart på tur och jag har en viss chans att vinna.
Värre är det med rimmemory. Där ligger jag illa till. - Använd hjärnan, mormor, sa hon uppmuntrande. Men inte hjälpte det.
Sen gjorde vi en tur till Myrorna på Norrtullsgatan för att nån i matlaget hade sagt att de hade specialiserat sig på barnskidor där. Men några skidor fanns det då inte och vi gjorde oss beredda att åka hem igen. Då fick hon syn på Gustav Adolfskyrkan som ligger vid Odenplan. Vad är det där för nåt?
Ingen i familjen är religiös och hon har väl knappast varit in i en kyrka.
- Vet du vad, sa jag vi åker ner till Gamla Stan och går in i Storkyrkan.
Förslaget mottogs inte med nån större entusiasm. Hon fann sig dock och när vi väl var där frågade hon en massa. Jag berättade historien om St Göran och draken i en rätt hemmagjord version. Julia är realist, hon ville veta hur man hade gjort draken; av vad. Likadant med en träskuptur som stod intill. - Är det en riktig människa, sa hon sen lite dröjande. Vilket väl får sägas var ett gott betyg åt den medeltida träsnidaren.
Väl hemma igen ägnade hon sig åt pianot. Jag köpte ett keyboard för nåt år sen, för jag tänkte jag skulle lära mig lite. Lite var nog ordet, men nu har jag i alla fall börjat en keyboardkurs. Egentligen mest för att jag ska kunna hjälpa Julia om hon vill lära sig. Hon tycker det är kul. Och den här gången lärde hon sig Bä bä vita lamm ganska snabbt.
På fredag blir det mer lek i gympasalen. Då kommer en farmor med sitt barnbarn så Julia får en kompis. Sen får jag väl se om jag får tag på några skidor. Vore roligt att kunna åka tillsammans med henne

Förb-e kyla: Del 2

Innan min arma hönshjärna slutgiltigt bottenfrusits kom jag i alla fall på att jag har ett brorsbarn som sysslar med ventilation i Kil.
Så här fungerar det, sa han (Med reservation för ev missförstånd från min sida)
Luftflödet fungerar så att man har utluft i kök och badrum, men inluft i sov-och vardagsrum. Om balansen mellan in och utluft inte är korrekt, så kan man då få för kallt t ex. För mycket tilluft i den ena delen, sugs ut i den andra. Då kan effekten bli den att även om man skickar in 20 gradig luft kan det bli ett undertryck så att det kommer in 0-gradig luft i lägenheten. Det kan väl då förklara iskylan i vissa lägenheter , t ex min.

Varje hus ska ha ett sk OWK-protoll där resultatet av ventilationskontroll och funktionskontroll ska skickas in med jämna mellanrum
Testa med att sätta igen ventilen i kök och badrun, sa J. Kanske blir det jämnare fördelning då. Så det ska jag göra.
Sen hade jag ett samtal med Erik Elmgren på Hyresgästföreningen, eftersom jag vill driva kravet med nedsättning i hyran. Han satt mitt uppe i slutförhandlingarna om hyrorna, men lovade ta upp frågan om våra kalla lägenheter med någon ansvarig redan i dag.
Får se vad detta kan ge.
Nu räcker det med hussnack ett tag. Jag ska ägna mig åt min försummade basklarinett ett tag. Betydligt roligare!

Förb- de kyla

Något så frustrerande som att ha ett jätteproblem på halsen och inte komma någon vart alls med det. Jag vet att jag skrivit att ni ska slippa läsa flera litanior om kylan i mitt hus. Men när inget händer så måste man väl i alla fall åtminstone skriva om det.
Jag valdes ju till ordförande i Kollektivhusföreningen för ett par veckor sen och de här veckorna har verkligen dominerats av Davids kamp mot Goliat. Fast snart har David frusit ihjäl. Det är hemskt vad passiv man blir av kyla. Allt går i ultrarapid. Fast jag har ett inköpt extraelement till hjälp.
Det som retar mig mest är att jag inte förstår. Jag skickade in en lista på alla som frös förra måndan. inget hände. Sen ringde jag bovärden på torsdag när inget hänt. Jag orkar inte räkna opp alla samtal jag haft men i de sista samtalet jag hade med teknikern sa han att han kontaktat VD:n för företaget som kollar värmen och att de skulle kontakta varje lägenhet i slutet av veckan. Ringde i dag och kollade: nu sa han i början av nästa vecka. Jaha
Problemet är att jag inte förstår. För det företaget han kontaktar är elementföretaget. Och dom ska komma hit och göra mätningar hur elementen och våra fläktar förhåller sig till varandra. För att sedan kunna agera. Det jag inte förstår är varför i jisse namn detta inte gjordes meddetsamma. Ett sånt jävla slöseri med tid. För när elementgubbarna var här sist, mätte dom alltihop och skrev upp väldigt ordentligt. Men sen hände absolut ingenting. Eftersom det är mina iskalla fläktar som är orsaken blåser dom på för fullt.
Jag tror faktiskt inte på nån ändring i det här förrän alla rören i huset byts ut. Jag tror nästan varenda styrelse har haft det här problemet. Redan på 80-talet dömdes dom här rören ut.Tills dess får vi kräva nedsättning i hyran.
Jag skriver en fortsättning på nästa blogg om ni står ut. Annars får ni väl hoppa över den tills det kommer nåt roligare

Vedermödor, fast kul

Jag tillbringar massor av tid med att få ordning på mitt ordförandeskap i huset. Bara att hålla ordning på papper... Inte min styrka precis. Men det är kul att försöka förändra sånt som man tycker kunde bli lite roligare.
Inte bara våra kalla våningar. Jag har lovat - jag ska inte skriva om dom förrän vi fått någon ändring till stånd. Men dråpligt är det att komma ner till vår fantastiska fredagmiddag och den ena efter den andra berättar hur de gör för att hålla värmen uppe. - Jag ligger mest i badkaret, säger en.
- Sängen, säger en annan. - Man flyttar dit radio, Tv och böcker och sen kryper man ner. - Jag virar in mig i en filt o ch håller en varmvattensflaska i handen när jag tittar på TV,berättar en tredje. - Vi klär på oss i sängen, säger en fjärde. Annars kommer vi aldrig opp. Osv osv Konstnärliga Kajsa har ritat en teckning på hur vi ser ut när vi, totalt invirade i filtar mm går runt som burkor i våra lägenheter. Nåt kul ska vi nog göra av det här. Tillvaron är absurd I synnerhet hos oss i Rio. M. som jag mötte i hissen häromdan berättade mångordigt om sina vedermödor. - Men jag trivs ändå jättebra här, slöt hon.

I dag har Kajsa och jag gått runt och beskådat våra fula anslagstavlor. De är husets ansikte utåt och är snusbruna med trista kopior av protokoll och sånt. Man kan sätta en vacker väv som bakgrund, sa Kajsa som är kvinnan med idéer. Sen ska vi gemensamt sätta upp fina anslag som blir läckra att titta på. Vi fotograferade tavlorna och ska fundera över vad vi kan göra med dem. Ni ska få se bilder så småningom.
Sen ska vi rensa en massa skåp och fylla dom med nytt. På matlaget i dag sa Anki att hon gärna var med och hjälpte till med detta. Det här ordförandeskapet är roligt eftersom alla är så villiga att hjälpa till och ställa upp.
Ett helt fantastiskt grovhobbyrum har inretts av Roffe och han visade mig det i kväll. Här kommer man att kunna snickra, låna verktyg, använda keramikugnen och en massa annat. En kurs i hur man enkelt lagar sin punka på cykel är på gång. Kurser i snickeri är på planeringsstadiet
Jag brukar inte oja mig över min höga ålder. Men jag kan inte bara börja med snickeri också!Synd..

I morgon kommer Annika Ericson och vi ska försöka få i gång sångkören. 15 sångare har anmält sig så jag hoppas att Annika kan ta hand om oss.
Mer om detta kommer säkert så småningom!

Snö, sol och fula tavlor

Vi i kollektivhuset brukar ibland gå tillsammans på utställningar. Då subventionerar Kollektivhusföreningen en del av biljetten, vilket är trevligt. Och det är roligt att gå tillsammans några stycken och diskutera det vi ser. Det är dessutom en skön promenad från Gärdet ner till Liljevalchs och i dag var det helt strålande vinterväder, så vi njöt allihop av vår promenad
I dag var det Vårsalongens tur. Oftast brukar det vara en synerligen brokig samling konst - det är det som gör Vårsalongen så rolig att se. Och visst fanns det en hel del sevärt även i år, fast jag inte var så värst förtjust i de målningar som visades.
En härlig installation visade katolska kyrkan i all sin glans med mängder av rödklädda potentater kring en kista framför en kristusbild. Tittade man närmare såg man att kardinalerna hade nakna rumpor (visades i en spegel bakom dom)Det var en bra berättelse om en (av konstnären och av mig själv också) avskydd institution.
Sen fanns den en underbar skulptur i naturlig storlek av en shetlandsponny. Jag tror den hette Min älskling eller nåt sånt och det var helt klart att nog var den konstnärens älskling. Man ville bara gå fram och pussa på den och kela med den.
Sen fanns det en chador - jättestor - uppspänd på väggen översållad med paljetter. Fast den sa mig ingenting.
En målning - eller var det ett foto? - av en massa kor var rätt obehaglig. Om man inte gick intill såg det ut som en massa kackerlackor, vilket gjorde mig upprörd på kossornas vägnar. Jag gillar kor. Man får inte va dum mot kor.
Bredvid korna hängde en rad korvar och framför dom en bamsekorv. Rätt kul

Man kanske borde bli vegetarian?

En ganska ny och spännade tillvaro

I går hade vi årsmöte i Kollektivhusföreningen. Många hyresgäster hade kommit: också ett par nyinflyttade. Styrelsen bjöd på läcker buffé vilket kanske också gjorde sitt till. Men jag tror nog att de flesta kommit dit därför att de är genuint intresserade av huset. Ny styrelse valdes, där jag är ordförande.
Isa, som hade hand om ordförandeskapet förra året räckte över alla sina pärmar och jag ska sätta mig i dag och titta igenom dom och sen strukturera upp vilka punkter som ska tas i vilken ordning. Och vilka man kan engagera i olika frågor. Vi har en massa ansvarsgrupper som behöver aktualiseras. Det finns en hel mängd planer för alla möjliga aktiviteter så det gäller att se till att så många olika grupper som möjligt har glädje av att bo här. Det är ofrånkomligt så att vi kvinnliga pensionärer har lätt att ta över, eftersom vi har både tid och styrka att få igenom det vi vill. Men nu finns det tre nya unga styrelsemedlemmar och det är bara jag som är pensionär, så det tror jag kommer att förändra en hel del.

Väldigt ansvarsfullt känns det men också väldigt kul.
Det jag tycker är viktigast att göra något åt snabbt är informationen inom husen. Vi har en anslagstavla där allt av vikt anslås och som ganska få läser. Vi har en hemsida som inte sköts alls just nu. Ibland lägger vi viktiga papper i brevlådorna - ett dyrt och ganska jobbigt sätt att få ut information. Folk läser inte papper, det är min erfarenhet. Alla är inte lika läsgalna som jag som inte står ut om jag inte har nåt att läsa, vare sig det är skönlitteratur eller reklam för onoff eller nåt sånt. Det finns ju folk inom huset som är specialiserade på information. Men man skulle behöva nån som kom med nån riktigt radikal idé. Stora skärmar med information på, som man kunde uppdatera stup i kvarten. Kunde inte Ericsson sponsra nåt häftigt? Typ.
Om inte annat skulle man kunna använda hemsidan på ett mer aktivt sätt. Så länge i alla fall
I alla fall ska jag tillsätta en grupp intresserade som kan ta tag i det här.


Fast viktigast just nu är antagligen husets ojämna värme. Har dock lite svårt att brinna för detta, trots att min våning hör till de kallaste. (Ursäkta den dåliga vitsen.)Men lyckas vi få en jämn värme lär det väl inte vara min förtjänst precis. Efter att två väldigt rara killar(det har de verkligen varit hela tiden) var här i går och mixtrade med elementen, sa de att det blåste kalluft från ventilerna och att de skulle vidareanmäla detta. Som jag har tjatat om mina isventiler! Men nu var det väl i alla fall ett par som fattade vad det handlade om. Fast jag vet inte vad de gjorde riktigt, för de virade plast runt ventilerna för att hindra luften att blåsa rakt in i rummet. Men påföljd att jag hade orkanstyrka i sovrummet. Efter att jag lyssnat till orkanen nån timme funderade jag på om jag skulle stiga upp och avlägsna den där plasten eller om jag skulle ta en sömntablett. Inget av alternativen var lockande, så jag somnade ifrån alltihop. En fördel med ett iskallt sovrum är att åtminstone jag sover som en stock.
Jag lovade visst att ni skulle slippa fler tirader om min kalla tillvaro. Jag återkommer om det blir nån bättring. I annat fall har jag väl frusit till is och det är min ishamn (eller vad det heter) som bloggar vidare. Bara så ni vet.

Axplock från Al Jazeera

Jag satt på biblioteket i går och försökte se ett mönster i Al Jazeeras nyhetsrapportering från Egypten. Inte för att jag är missnöjd med svenska mediers rapportering. Utan mer för att se om vinkeln är annorlunda i Al Jazeera.
Man kan både läsa tidningsartiklar och se TV-inslag på Al Jazeeras engelskspråkiga sajt. Eftersom det var ett stort utbud plockade jag bara ett par inslag, så jag kan inte bedöma hur pass representativa dessa var för Al Jazeera som helhet. Efter varje artikel jag såg stod att åsikterna enbart var artikelförfattarens och inte med nödvändighet Al Jazeeras.

Den första jag valde var en historisk tillbakablick på upproret 1919 där tusentals vanliga egyptier, män, kvinnor, kristna, muslimer gick ut på gatorna för att kräva en politisk förändring efter decennier av brittisk ockupation. Det finns stora likheter med dagens verklighet menar författaren,även om det är två helt skilda historiska händelser.

Den andra artikeln handlade om familjen Mubaraks enorma rikedomar. Man har stora lyxfastigheter i London, på Manhattan och i Beverly Hills. Det finns ett nätverk av affärsmän och regeringstjänstemän som kontrollerar affärsvärlden och genom karteller ser till att lönsamma affärer görs. Nuvarande handelsministern sades vara en av de värsta finanshajarna. Korruptionen är gigantisk och enorma profiter samlas i fickorna på dem som står regimen nära. De drar sig inte heller för mord om deras rikedomar hotas.
Landet är genomkorrupt och i en internationell (FN?) lista på länder som bekämpade korruption hamnade Egypten på 98:e plats. Det framgick inte hur många länder som var med på listan, men Egypten tycks vara ett av världens mest korrupta länder.

Flera artiklar tog upp frågan om västs inställning till det egyptiska upproret. Rädslan för det Muslimska brödraskapet menade man var något som underblåstes av USA och Israel. En menade att det var hyckleri från USA:s sida att varna för att Egypten skulle bli fundamentalistiskt, när USA just hade undertecknat ett vapenavtal med Saudi-Arabien på 60 miljarder dollar: ett land där kvinnors ställning är rent medeltida och där sharialagar råder. Muslimska brödraskapet hyser en brokig samling av olika åsikter och man menade att det fanns ingen anledning att tro att just fundamentalisterna skulle få överhand om man hade allmänna val. Man kunde lika väl välja Turkiets väg, som någon mer fundamentalistisk. Låt folk tala i stället för att tortera dem! En stark vänster, menade någon, var den bästa garanten för att revolutionen skulle utmynna i demokrati.

En sak är säker: ska man hålla sig uppdaterad tar det tid. Det är ju en sak att ströläsa, men en annan att i grunden förstå vad man läser. Och det här området, Mellanöstern är nästan oöverskådligt stort. Kommer det att bli så nu att i länderna kring Egypten kommer regimer att störtas? Och vilka? Hur kommer kartan att förändras? Blir världen bättre?
All läsning föder hela tiden nya frågor. Ju naivare, desto angelägnare.