Evigheten - alldeles för blå och tusenmila

Dessa fantastiska höstmorgnar! Hög, klar luft, solen lyser över de stora träden som skiftar i rött och gult, marken doftar av mylla. Nästan folktomt, en och annan hund skuttar lyckligt omkring med nosen i marken...kort sagt - en riktig idyll

Jag sätter på mig hörlurarna och lyssnar på ett program med Spanarna som jag missat. Hamnar med en duns rakt in i evigheten. Helena von Zweigberg kåserar kring nätet, där allt sparas och ingenting förgås. Allt vi skriver, vad det än är som vi sänder ut i etern kommer att finnas kvar.

Jag minns när vi började med datorer i skolan där jag undervisade, vad optimistiska vi var. Det här är en demokratisk revolution: har man tillgång till en dator och har något att säga kan man göra det utan att ha behov av beskyddare eller förläggare eller pengar. Så tycker jag nog fortfarande. Tanken svindlar nästan när man tänker på vad fort det har gått. Sociala nätverk, det arabiska uppvaknandet: you name it.

Egentligen är det förfärligt ansvarsfullt det här skrivandet. Ska de här raderna läsas om 1000 år? Av vem då? Man kan få skrivhäfta för mindre. Helena von Zweigberg berättar om skvallersajter där man vräker ur sig vad som helst i den säkra förvissningen att man kan vara anonym. Det finns antagligen inget annat sätt än att uppfostra barnen från det de är små att visa hänsyn på nätet. Att lära folk att stå vid sitt ord. Men det är en trist avigsida av den här demokratiska revolutionen att upptäcka att alla verkligen inte är demokrater. Om man nu hade trott det.

Det här är inget nytt egentligen. Anonymitet har väl alltid varit de fegas sätt att hugga en kniv i ryggen på någon. Hos oss i huset hade vi under en period ett problem med anonyma lappar med de mest gemena tillmälen. Nu var det ett bra tag sen, för vi i styrelsen tar ner dem omedelbart och uppmanar folk att underteckna det de skriver. Det är märkligt vad mycket försiktigare man blir om man måste skriva under med sitt namn. På nätet är det inte lika lätt

Inte nog med att ens taffliga skrivförsök sparas i det oändliga. Nu finns det också nätkyrkogårdar där man kan få ett evigt eftermäle. Man kan sätta dit ljus eller blommor... Tidigare frös en del amerikaner ner sina lik för att kunna uppväcka dem senare. På yttersta dagen? Nu behöver man inte ta till så drastiska metoder Nu kan man leva för evigt i cyberspace kyrkogård. Det här borde kunna ge upphov till en ny genre. We´ll meet again, don´t know where, don´t know when...

Det säger jag bara - den som sätter upp en gravsten över mig i cyberspace, den kommer jag och spökar för. I all evighet...