Det här med att stå emot frestelser klarar jag tycker jag allt bättre med stigande ålder (och minskande ekonomi) Men häromveckan föll jag för ett bokklubbserbjudande - mycket beroende på att vi i en av mina läsecirklar beslöt att vi skulle läsa Ingrid Betancourts bok om sin fångenskap hos farcgerillan och eftersom den är tjock och dyr tyckte jag att det nog lönade sig att gå med. Problemet brukar alltid vara att komma ihåg att avbeställa de böcker man inte vill ha. Men det ska nog gå.
Man fick välja 5 böcker för ca 60 kronor. Bland de jag valde befann sig en visbok, ganska nyutkommen, den kom ut 2010. Och är tycker jag, ett riktigt fynd. Jag hämtade den i går och sen dess har jag nästan bara suttit och sjungit och till min förfäran konstaterat att sjunga, det kan jag knappt längre. För jag sjunger ju bara med Julia och inte ens det blir särskilt ofta numera. Svenska visor heter boken och det är en riktigt vacker lunta på nästan 400 sidor med noter, gitarr-och keyboardackord. Och en transponeringstabell.
En massa låtar har jag aldrig hört, men man kan ju ta skadan igen tack vare spotify om man vill lyssna till nåt nytt.
Jag har alltid älskat visor - i mitt föräldrahem sjöngs det mycket och fast jag bara under korta perioder har varit med i nån sångkör så har många fastnat ändå.
Bellman förstås, Dan Andersson och Taube. Alla de är representerade i boken, fast de tre giganterna bör man nog ha komplett om man ska bli nöjd.
När jag nu ser igenom vad jag tycker bäst om kan jag först konstatera att praktiskt taget alla jag gillar går i moll. Fast det gör väl de flesta visor. Jag märker också att jag kräver att texten ska vara bra och inte bara melodin. Många visor berättar ju en historia: Wiehe med Titanic, Afzelius med Juanita; Taubes Briggen Blue bird av Hull: Lindgrens och Riedels Fattig bonddräng. I ett radioprogram härförleden sa nån, (jag har glömt vem) att han hörde till den grupp som ofelbart börjar gråta när han hörde Fattig bonddräng . Jag hör också dit. Vi får väl träffas, vi i gråtgruppen och snyfta ihop. Riktigt vad det beror på vet jag inte. Jag gillar väl oväntat lyckliga slut. Fast jag kan då gråta när slutet är olyckligt också. Samma sak inträffar när jag hör Briggen Blue Bird av Hull. När jag hade lektion med mina gymnasister om Taube kunde jag aldrig spela den, eftersom det var helt klart att jag skulle börjat snyfta i katedern. Och det finns ju gränser för vad man kan bjuda på.
Nägra andra gråtlåtar har jag dock inte hittat i boken. Det finns en stor avdelning som heter Vår tids visor och där finns mycket att botanisera ur. Till bokens fördelar hör också att man till innehållsförteckningen också skrivit vilka inspelningar som finns till visorna.
En av favoriterna i den avdelningen är En Vintersaga med text och musik av Ted Ström. Bilder av ett snögloppigt och grått vintersverige och en refräng som konstaterar: Det är då som det stora vemodet rullar in; och från havet blåser en isande gråkall vind... Väldigt lyckad kombination av text och musik.
En av de bästa vistexterna jag hittar är , inte oväntat, skriven av Lars Forssell och heter Och kanske är det natt. Jag har svårt att bedöma den noterade melodin, som är skriven av Bernt Johansson. På spotify finns bara en inspelning och den är mer i operastil. Vacker men ingen visa.
Texten innehåller dock allt man kan önska sig av en visa: sorgen, mörkret och kärleken. För är det höst då är det höst
och hösten svider i mitt bröst..
Och sista strofen:
Då tänder vi ett ljus, min vän
då tänder vi ett ljus
och älskar lite grann igen
och älskar tills att sommaren
trots natt och höst, min triste vän
slår ut som ljung och ögontröst
i våra kroppars hus
Läs hela texten nånstans - det är en svår konst att använda folkvisans oerhört sparsmakade sätt att destillera fram känslor på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar