Det ideala Röret

Som klarinettist är man lätt nojig när det gäller rör. Röret, det är det smala rörbladet som man sätter fast på munstycket och som vibrerar när man blåser en ton. Jag spelar både "vanlig" klarinett och basklarinett: Spelar man "vanlig" så är det bamburör som gäller. Smala rör som ligger i ett allt tjusigare förpackning ofta i askar om tio och av dem kan man kanske använda tre, fyra stycken. En professionell klarinettist skär till sina rör själv, slipar till dom så de blir som han/hon vill ha dem. Men vi amatörer använder de rör som vi tycker är bra i en ask utan att göra något åt dem. Det är en hel vetenskap det här med rör. De ska blåsas in, sakta och försiktigt; inte mer än 10 minuter åt gången i början och sen stegrar man användningen för att så småningom kunna blåsa mycket länge på ett enda rör.
Eftersom det är så olika klang på rören så är det en verklig lycka när man hittar ett rör som har en vacker ton och är lättblåst
I dag åkte jag till Porst för att skaffa ett reservrör till min basklarinett. På basklarinetter kan man använda plaströr och de håller mycket länge, om man inte råkar göra söder dem. Mitt ena rör hade fått en spricka och lät konstigt så det var dags för ett nytt. Man blir väldigt konservativ när det gäller rör: åtminstone är jag det. Att byta rörmärke är alldeles för riskabelt och framför allt dyrt.
I vilket fall som helst beslöt jag mig för att göra ett försök. Jag åkte hem med ett nytt sorts rör i fickan och kände mig MODIG. I värsta fall, tänkte jag, får jag väl köpa ett av den gamla vanliga sorten i morgon.
När jag kom hem satte jag ihop min bas och testade mitt rör. Det är lite svårt att beskriva den lättnad och lycka jag kände när jag hörde hur det lät. Ett sånt ljuvligt ljud! Mycket vackrare är mitt tidigare rör.
Det är ett verkligt ansvar att förvalta att låta den här tonen ljuda fylligt och bärande. Ska i alla fall bli kul att åka till Kiruna med det här röret i bagaget. Spelar jag fult så kommer det i alla fall inte att vara rörets fel.