Jag lärde mig älska dans, trots den vedervärdiga början

Det var några år sen man visade Eurovision young dancers, men i kväll var det dags igen. Man hade ändrat konceptet på så sätt att dansarna, som var tio stycken som valts ut i en mängd utslagningstävlingar, bara dansade en dans var och i stället dansade man 5 och 5 i varsin dans. Det var omväxlande och roligt och lika spännande. Tidigare hade man framfört en klassisk och en modern dans, men nu fick man välja själv. Danserna var moderna i allmänhet, men eftersom moderna dansare oftast har klassisk balett som grund, blir det en intressant blandning.
De var naturligtvis urskickliga allihopa. Och man såg på dem att de tyckte det var urkul att dansa. Det är roligt med den här sammansmältningen av stilar. Klassisk balett har åtminstone tidigare varit för överklassen, medan hiphopen har varit en gatudans. Nu blandas alla stilar och dans har blivit något som massor av ungdomar sysslar med, oavsett social bakgrund

När jag var liten och bodde i Trollhättan kom det ett år en danslärare till stan. Min mamma blev förtjust. Hon hade tjänstgjort i Stockholm och varit på operan och sett balett. Hennes dotter skulle förstås dansa balett!
Jag stretade emot i det längsta, men mamma avgick med segern. Förresten var det många av mina skolkamrater som hade mammor med samma ambitioner.
Av balettlektionerna minns jag just ingenting. Men vi hade en avslutning där alla mammor tillsades sy tyllkjolar som vi skulle ha på oss. Jodå, jag fick en jag också. Mamma sydde en. Jag var såå söt, sa hon. Lite tröstade tyckte jag. För nån dansare var jag inte. Jag avskydde alltihop. Jag misstänkte att det här var ett sätt att visa att vår familj tillhörde nån slags socitet - ja jag formulerade det väl inte så. Men det var inte det att det var roligt att dansa. Det var fint att dansa. Men jag kände mig som den fula ankungen. Som aldrig blev nån svan. Jag vet inte om danskurserna fortsatte nästa termin. Det sas i alla fall aldrig något mer om detta hemma.

När min vackra dotter var i fyra, femårsåldern kunde jag notera att hon var oerhört motoriskt begåvad. Hon trillade aldrig och slog sig som andra ungar utan rörde sig graciöst och vackert. Antagligen hade hon några indonesiska dansgener som slog igenom. Jag hittade en rytmikkurs på nåt bildningsförbund som hon gick nån termin, men den var så dålig så jag började se mig om efter något annat åt henne. Jag klagade min nöd för mammorna på dagis och en av dem sa: - Mina döttrar går och dansar balett på Jungfrugatan och de älskar det. - Balett, sa jag med en ton som om det var nåt som katter släpade in. - Klassisk balett! Mamman tittade på mig och sa: -Ja men det är ju inte du som ska gå där! Du kan väl låta henne pröva på det i alla fall.
När Hanna hade gått där några år, kom hennes danslärare en dag fram till mig och frågade om jag hade tänkt på att låta henne pröva in till Danshögskolan, som hade ett förberedande år för elever som sen skulle söka in till Svenska balettskolan. - Hon är så jäkla duktig, sa hon. Jag hade ingen aning om vare sig det ena eller andra. Men att hon var duktig hade jag också sett.
Hon gick året på danshögskolan och sen gick hon igenom Svenska balettskolan. Om det skulle man kunna skriva en helt annan blogg.
Men för min del blev resultatet att jag lärde mig älska dans i alla former. Skolans uppvisningar var riktiga högtidsstunder. Och att i dag gå med Hanna och se föreställingar på Dansens hus eller Operan hör till livets höjdpunkter.

Och i kväll var det alltså dags för stor dansfest i Tv. Och jag njöt...