En vecka Kiruna

Ett blåsorkesterläger är alltid en häftig upplevelse. I år var vi i Kiruna - 80 blåsare och körsångare som spelade och sjöng ihop i en vecka.
Vi var indelade i smågrupper på förmiddagen och sen spelade vi stororkester på eftemiddagen. De olika gruppledarna, som var professionella musiker hade valt den musik vi spelade (i samråd med lägrets styrelse) och "min" grupp leddes av en ung tjej , Linda Alexandersson, som utsatte oss för allehanda roliga övningar och som hade valt tonsättningar av Allan Edvall som huvudnummer. Jag tyckte mycket om dem. Några av dem spelade vi också upp på vår avslutningsfest. Med en kille som sjöng en av texterna till. Sen överraskade hon oss en morgon med att ha gjort ett nytt arr direkt åt oss på Svansjön. Det var riktigt härligt att få ta i av alla krafter och spela temat på min basklarinett tillsammans med en tuba.
Per-Åke Holmlander ledde stororkestern. Det stycke jag tyckte bäst om där hette Arctic Air och var komponerad av Bo Nilsson; han som kallades för geniet från Malmberget.
Vi åkte dit för att spela (och sjunga) och så värst mycket annat brukar man inte hinna med på ett blåsorkesterläger. I stort sett började vi 9 och höll på till 10 på kvällen - eller senare. Vi hade en fest, som sagt, där alla grupperna spelade upp vad de arbetat med under veckan och en konsert inne i Kiruna, där det fö pågick en festival precis de här dagarna
Men vi hade också tre och en halv timmas lunchpaus och då hade man möjlighet att titta på Kiruna. Vi var nere i gruvan, de flesta av oss och fick en ordentlig guidning och lärde oss en hel del om LKAB:s historia och hur gruvdriften fungerar i dag. Det är imponerande mekaniserat med enorma maskiner som bearbetar malmen och fraktar upp den färdiga produkten direkt till tågvagnarna som kör iväg till Narvik. En del av Stockholmsorkestern var ju i Bolivia för ett antal år sen och var inne i en gruvgång i silverberget i Potosi. Det var som om det hade varit hundratals år mellan de olika gruvorna - de svenska högspecialiserade gruvarbetarna behöver knappast tugga kokablad för att stå ut som de bolivianska arbetarna gjorde.
De stoppade in en försvarlig tugga i kinden; gick in i gruvan och arbetade där så länge som kokabladen verkade. När verkan upphört var det dags för en paus. Kirunagruvan hade en bit gruvgång utan ljus (för turisterna)för att man skulle få känna på hur det kunde vara när det var helt mörkt. Och det var kusligt nog. Vi talade om hur det kunde ha känts för de chilenska gruvarbetarna som satt i en betydligt trängre gång i ett par månader utan att veta om de skulle kunna komma upp igen.
Potosi var en gång en rik stad - det märktes fortfarande på arkitekturen där. Kiruna byggdes opp från slutet av 1800-talet och hade en framsynt disponent som hette Hjalmar Lundbohm; en man med socialt patos som ville göra Kiruna till en mönsterstad Han såg till att man byggde ordentliga arkitektritade arbetarbostäder. Dessutom var han konstintresserad vilket har gjort att Kiruna har mängder av konst - bl a i stans fantastiska rådhus. Men både det och den lika fantastiska kyrkan måste nu flyttas, eftersom den stora malmåder man har hittat gör att de inte kan vara kvar. Åtminstone kyrkan kommer att flyttas - hur det går med rådhuset är mera osäkert. Kanske blir det bara tornet som man flyttar.
Man har ställt ut mätinstrument på olika ställen i stan som ska rapportera om det blir sättningar i marken som kan förorsaka ras pga sprängningarna. Här kommer en bild på ett sånt