Frågor

Sen i fredags ligger det en tyngd över allt man gör och tänker. Det är svårt att koncentrera sig på vardagen, när man hela tiden konfronteras med den overklighet som den norska tragedin utgör.
Tidningarna är fulla av bilder på förövaren som poserar med jättevapen och i olika uniformer, som skulle vara skrattretande om man inte visste vad som hänt. Han ska ha planerat det här dådet i nio år - man kan ju undra hur många som har vetat om det här, kanske inte riktigt trott på honom men ändå eldat under hans föreställningar om samhället. Läser man högerradikala inlägg på nätet så blir man riktigt rädd. DN:s ledarsida skriver i dag att "...anonymiteten där (på nätet)ger deltagarna möjligheter att slunga ur sig vad som helst..." och att "Vi alla har ett stort ansvar för att hålla diskussionen på en civiliserad nivå"
Jag har letat efter en beskrivning av det samhälle förövaren vill ha, och det tycks vara nån förytligad idealbild av 50-talet. Hemmafruar, få skilsmässor, (eftersom kvinnorna inte kunde skilja sig utan att kunna försörja sig) mannen stod för försörjningen... Är det här nånstans som hans rädsla för förändringar bottnar? Det tycks mig som om skräcken för förändringar kännetecknar många av de högerradikala I stället för att se framåt ser de bakåt Om Breiviks liv har vi än så länge inte fått veta mycket. Och man famlat efter förklaringar
När i hans liv uppstod det här hatet som växt till dessa ohyggliga proportioner? Hur uppstår ondska? Ann Heberlein citerar (i gårdagens DN)Zygmunt Bauman som menar att vi lever i en "rädslans tid", i en ständig osäkerhet, förlamade inför de diffusa hot vi upplever, men inte kan namnge.
Hon skriver också att"Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet: Människan behöver tillit, inte blind tillit men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats."

Mördaren måste väl ha levt i en tillvaro där han saknar tillit till någon?
Och inte till samhället heller eftersom detta är avhängigt av varann.
Samhället tyglar en del av sin skräck genom att tillverka vapen. Vad detta sänder för signaler kan man ju spekulera om. I de högerextrema miljöer där Breivik hörde hemma är fascinationen inför vapen dominant.
På 70-talet försökte man påverka barnuppfostran genom att inte låta småpojkar leka med leksaksvapen. Jag vet inte hur tillvänjning sker i det fallet. Men jag har svårt att tänka mig att föräldrar i dag, efter det här attentatet, skulle ge sin lille son en plastkpist i present.

Domstolsförhandlingarna har precis börjat i Oslo. En del svar kommer man kanske att få så småningom. Men hur skapar man en värld som förhindrar sånt här? Frågan är förstås naiv, men måste ställas. Rädsla urholkar själen enligt Rainer Werner Fassbinder och det är nog precis vad den gör. Många insiktsfulla skribenter och politiker har efter fredagens illdåd manat till besinning "Den norska demokratin blir starkare när det gäller" sa statsminister Stoltenberg.
Men hur får man då fler av dessa våldsbenägna unga män att också omfattas av demokratin? Om det varit färre som stöttat Breivik i hans planer på attentatet, hade han då genomfört det? Vilket ansvar har hans omgivning haft? Han trodde ju att han gjorde det här för "folket" Vilka var då de?