Nu ska jorden gå under igen

Med jämna mellanrum går jorden under. Inte alls konstigt så som här ser ut. På lördag är det alltså dags igen. Judgement day - jaha.

Mitt första möte med dessa domedagsprofetior ägde rum när jag var 7-8 år gammal. På den tiden bodde familjen i en liten Härjedalsby som då och då besöktes av diverse religiösa grupper. En kväll var det nån domedagssekt som hade möte i Folkets hus. Vi ungar var förstås där och lyssnade. På söndag, sa man med tordönsstämma, på söndag går jorden under! Salen dallrade av undertryckta lustar och man talade i tungor och syndabekännelserna flödade. Det var häftigt att lyssna till, i synnerhet som det väl inte var riktigt tillåtet att vi var där.
Det pirrade i oss också. Kanske skulle jorden gå under om några dar. Vi gick och funderade på detta, var och en på sitt håll. Det var heller inget man kunde tala med föräldrarna om: min pappa skulle antingen gapskratta eller fnysa och mamma skulle nog också dra på munnen, misstänkte jag
Lite oroligt var det alltså
Söndagen kom: det var en strålande tidig vårdag med porlande bäckar och doft av jord. Vi hade gjort en koja nere vid Veman och nu skulle vi ner och titta om den hade klarat sig över vintern. Vi gick den långa vägen ner mot älven: jag minns forfarande den konstiga känslan vi hade: hela naturen höll på att vakna upp efter den långa vintern och här gick vi, tre flickor och undrade om alltihop skulle försvinna. Och hur då? Den där sekten var en sekt med ordning och reda: klockan elva skulle undergången äga rum hade de sagt.
Vi kom fram till vår koja, men den var det inte mycket med. Det fanns ett hål i isen på älven som nån fiskare hade borrat upp och den travade vi runt för att se om vi kunde få se skymten av en fisk. Men ingen fisk syntes till
Och domedagen hade tydligen bestämt sig för att äga rum en annan dag. Det kändes lite snopet alltihop. Det hade börjat snöa och vi beslöt oss för att gå hem igen. Efter ett tag kom vi till en lada och eftersom det snöade ganska ymnigt vid det laget gick vi in där för att vänta tills det hade snöat över. Det blev ändå ett bra äventyr till slut och vi var ganska nöjda
Matsäcken som vi skulle ätit i kojan hade vi kvar och vi satt ganska länge och åt. Men det slutade inte att snöa.
Efter ett tag rycktes dörren till ladan upp och in kommer min pappa. - Är det här ni är? sa han med en konstig röst. Varför lät han så? Vi satt ju bara här och väntade på att det skulle sluta snöa. - Nu går vi hem,sa han och lät arg

Eferåt fick jag reda på att han gått för att hämta oss när vi dröjde. Han hade gått ner till älven, sett fullt med små fotsteg runt vaken och dragit den slutsatsen att vi fallit i Sen gick han hemåt med tunga steg, men fick i alla fall infallet att titta in i ladan. Kanske att..?

Vi var kvar; jorden var kvar. Som domedag betraktat var det väl inte så lyckat. Men jag har en viss förståelse för domedagar efter det här. Så man kan nog se helgen an med en viss tillförsikt