Vi på gräsrotsnivån

I måndags hade vi då förhandlingen med Svenska bostäder. Jag hade förberett mig till max, eftersom jag vet att jag lätt kan bli rörig och det ville jag inte. Vi hade en och en halv timma på oss och det var viktigt att vi hann igenom alla punkter.
Kollektivhusföreningen har en samarbetskommitte som har ganska stora möjligheter att få igenom förändringar i huset som är viktiga för oss hyresgäster. För ett par år sen hade vi en bostadsrättsförening som försökte genomdriva ett köp av huset och i flera år låg alla reparationer och förbättringar nere medan Svenska bostäder väntade på om det skulle bli ett köp eller inte. Som tur är blev det inget av och vi är kvar som hyresgäster i Sv Bostäder. Och nu finns det möjlighet att återuppta de förhandlingar som var på gång innan stoppet kom.
Bl a hade (och har fortfarande) Svebo anställt en av Sveriges bästa trädgårdsarkitekter - han har bl a varit verksam i Enköping och deras grönområden är verkligen värda ett besök. Han hade ritat upp en plan för hur han tyckte man kunde göra om grönområdet mellan våra hus och den är riktigt fin. Att man inte kunnat förverkliga den beror inte bara på bostadsrättföreningen utan också på att ett av husen såldes till ett annat bolag, Micasa och en gräns drogs helt okänsligt tvärs emellan husen, ungefär som man gjorde i Afrika på 1800-talet. Sen dess har man inte kunnat komma överens. Det har varit ganska skrattretande när man gått över tomten på sommaren och på Svebos sida är gräset klippt och det är välskött, medan på Micasasidan är allt vanvårdat.
I måndags, plötsligt, var allt möjligt. Jo Svebo tar över tomten: Stefan Mattsons plan ska sättas i verket och vi får plötsligt allt vad vi begärde.
Utom gången mellan husen. Den tycks vara svår att rucka på. Innan den här försäljningen gick det en gång mellan kollektivhuset och det närbelägna servicehuset. Eftersom vi har en handikapplägenhet på varje våningsplan var den en viktig passage om man med rullstol ville ta sig från kollektivhuset till matsal eller bibliotek eller terapilokaler i servicehuset.
Vid försäljningen blev det plötsligt stopp att ta sig genom husen och satt man i rullstol fick man åka runt en omväg, vilket för de flesta var en omöjlighet. Till vårdcentralen som är belägen i servicehuset fick man åka taxi. Tidigare kollektivhusstyrelser fick bråka i flera år för att öppna en sidodörr, så att man åtminstone fick en kortare väg mellan husen.
I vinter har den inte varit särskilt framkomlig eftersom Micasa inte haft intresse av att skotta undan snön; då det ju är kollektivhusets hyresgäster som använder vägen, fast den ligger på Micasas mark.
Förhoppningsvis ska vi nu slippa de här problemen i fortsättningen

Sen var det en massa småfrågor som vi kunde avverka rätt snabbt. Kommande reparationer - huset är ganska risigt och det finns verkligen en hel del att ta itu med. Men i stort sett var det en bra förhandling. Jag hade min utmärkta kassör med som har lång erfarenhet av tidigare förhandlingar och dessutom en veteran, som jag bett vara med som adjungerad och som kan huset utan och innan. Riktigt lyckat alltihop faktiskt.

Vi har två säna här sittningar om året och nästa blir i september. Tills dess ska Svebo ha kommit igång med fönsterreparationer, takmålning mm.

Jag återkommer om nån lite roligare beskrivning av mina vedermödor som ordförande. Fast jag trivs faktiskt riktigt bra i min nya roll. Folk här är snälla och uppskattande och vi är verkligen en samling oerhört olika mänskor som hamnat i samma hus. Det är väl det som är demokratins kärna - att man kan samarbeta, trots alla olikheter.