Politiker om Ekelöf

Till de många fördelar det är att vara pensionär hör att man har möjlighet att lyssna på radio. Till skillnad från TV där det ytterst sällan finns nåt att titta på så finns det hur mycket som helst i radion. I går hade nån klok person från kulturredaktionen fått den smarta idén att be partiledarna analysera en dikt  av Gunnar Ekelöf: En värld är varje människa. Det var ett riktigt givande program.  Kulturfrågorna har lyst med sin frånvaro i den här valrörelsen och här talade ledande politiker med stort allvar om hur de både såg på sitt eget liv och det omkringliggande samhället. Vilka drömmar hade de haft? Vad hade hindrat dem att förverkliga de drömmarna? Eller hade de förverkligat dem?
Texten till dikten kan du hitta på http://www.gunnarekelof.se/ Klicka på Färjesång, så får du fram 3 dikter ur den samlingen

Jag tycker det är ganska talande att de borgerliga partiledarna alla lyser med sin frånvaro.  Kultur är väl inte riktigt deras bag. I stället hade de skickat andra representanter för dessa partier. Inte ointressant  föralldel. Lena Adelsson-Liljeroth menade att ens öde  avgjordes redan i befruktningsögonblicket och sen blir det som det blir. Andreas Carlgren sa att dikten handlar om identitetens kärna och att människan ska kunna befria sig från över och underordning.
  Det blir förfärligt ytligt att på  slagordsvis ta ut ett par yttranden som jag gör här: gå in själva på sr och lyssna!
Alla oppositionspartierna hade sänt sina partiledare Den jag blev mest imponerad av var Mona Sahlin.
Hon hade läst dikten många gånger ,sa hon. Ångaren, som kommer i slutet av dikten, det är sorgen som drabbar oss. Sorgen är inget man kan undvika; ibland är det en styrka att söka upp sorgen
Varje människa är mycket större och mycket mer komplicerad än vad man tror. I varje själ är tusen själar fångna  Man måste lära sig att plocka fram sina inre varelser: du kan så mycket mer än du tror
Samhällsordningen- den ska vara till för att ta bort alla hinder: det ska vara oro och oordning. Man måste kunna se att inte bara att man själv har tusen själar fångna, utan även andra. Möjligheterna finns hos alla. Men inte alla förmår ta dem tillvara

Freud lärde oss att de normer som samhället har internaliseras och man tenderar att  ta dem för givna. Jaget, konungen härskar... Finns det något annat sätt än i konsten att se livet på ett annat sätt, andra sätt att leva? När jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag att det har varit en jäkla balansgång mellan omöjliga normer och uppror. Att bli kvinna på femtiotalet innebar att man hela tiden förminskades av den manliga normen - bullbakande hemmafru skulle man vara. De flesta kvinnor på femtitalet var ju fortfarande såna. Min mamma var yrkeskvinna så kollisionen med samhällsnormen kom tidigt. 

Ett samhälle där de "undre världarna" lyfts upp i ljuset och "några av de möjliga befriats" är värt att kämpa för. Livet måste ha en större mening än vinstmaximering och sänkta skatter