Favoritdeckaren

Periodvis läser jag en hel del deckare, men nu har det blivit alltmera sällan, eftersom jag har svårt att hitta såna som jag verkligen gillar. De flesta är försvinnande lika - trött, lite halvalkholiserad hjälte (med ett hjärta av guld), som mot alla odds, tvivlande chefer och ett hopplöst samhälle, ändå till slut får tag i den skyldige.  Ibland kan man undra över sina manliga preferenser i detta sammanhang; både Dorothy Sayers Lord Peter Wimsey och Elizabeth Georges Thomas Lynley (en lord till) kan få mig att sucka av hänförelse.
Men... förra året, när jag en kväll i matlaget klagade min läsnöd, sa en av deltagarna: Har du läst Donna Leon? Nej, det  hade jag inte. Amerikanska som skriver om Venedig - jag trodde inte det var nåt att ha. Hon som tipsade mig visade sig ha alla Donna Leons böcker hemma, eftersom hon var god vän med Ing-Britt Björklund, som översätter dem.
Vad härligt det är att stifta bekantskap med ett författarskap som man inte veta något om och som visar sig vara så roligt och spännande! Jag sträckläste allihop. Huvudpersonen, kommissarie Brunetti är lyckligt gift, älskar god mat - böckerna gör en rätt hungrig, för de äter gott i familjen Brunetti. Samhället som skildras är korrupt och hans chefer  både osympatiska, korrupta och lata.  Till sin hjälp på polisstationen har han bl a en signorina Elettra,  en dam som sagt upp sig från ett välbetalt arbete i en bank, eftersom hon inte stod ut med korruptionen där och som nu med hjälp av ett enormt nätverk och stora datakunskaper kan ta reda på sånt sm man annars inte kommer åt.
Böckerna är samhällskritiska och tar  upp väsentliga och aktuella ämnen  , t ex sexhandel och flyktingfrågor. Författaren bor sedan 30 år i Venedig och känner sin stad. Så här skildras en av Brunettis promenader: Vattenståndet i kanalen framför San Martinokyrkan  var ovanligt lågt och Brunetti stannade och tittade ner. De gyttjiga kanterna blänkte i solen och stanken av korruption slog emot honom. Frågan var när den här kanalen senast hade blivit muddrad och rengjord? (sid 118)
Citatet ovan är taget ur Donna Leons senaste roman Falska bevis, som jag just håller på med. Någon har slagit ihjäl en gammal dam och  polisen, dvs Brunettis chefer, antar att det är hennes svarta rumänska städerska som begått brottet. Men i jakten på rumänskan omkommer hon. Fallet anses uppklarat, men de finns en hel del som är konstigt. Bl a visar det sig att rumänskan hade ett förfalskat pass och att dessutom flera andra haft samma pass...
Jag läser långsamt, vill inte komma till slutet. För sen dröjer det ett helt år tills jag får en ny oläst Brunettibok
Samtidigt är det oliiidligt spännade. För Brunetti, Signorina Elettra och Vianello  börjar förstås nysta i härvan
Böckerna är översatta till tjugotre språk, dock icke till italienska, vilket jag förstår, för då kunde författaren antagligen inte bo kvar där Och det vore verkligen synd!