Läsecirkelfunderingar

Jag är med i två läsecirklar. Den ena startades av ett gäng kollegor i Tensta, består enbart av kvinnor: alla utom två är numera pensionärer. Vi väljer böcker genom att försöka komma fram till konsensus - det är inte så svårt. Just nu har vi valt att läsa afrikansk litteratur. Jo vi är medvetna om att området är gigantiskt, men tyckte att det kunde vara värt att pröva att läsa olika böcker.
Den andra cirkeln är nystartad och består av några av mina närmaste vänner. Där finns också två män med vilket är en tillgång. Vi har hittills läst noveller av Alice Munro och ska nu läsa Keith Rickards Life. Själv har jag aldrig lyssnat på Rolling Stones; det är inte precis min sorts musik. Fast nu sätter jag ibland på spotify och försöker lyssna lite. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag kan lära mig tycka om det. Det är väl heller inte nödvändigt. Men diskussionen om boken kan bli intressant.
Eftersom jag håller på med Afrika just nu kan jag verkligen rekommendera Pettina Gappah från Zimbabwe. Boken jag läser heter Sorgesång för Easterly och är en samling noveller som skildrar olika livsöden i Mugabes Zimbabwe: korruptionen, fattigdomen, utsattheten. Vad händer med människor som lever i en diktatur - hur värjer de sig - hur kan de bevara sin mänsklighet (det kan de oftast inte)
Titelnovellen handlar om ett område i Harare, Easterly, som regeringen anser vara en skamfläck när engelska drottningen ska komma på ett tredagars besök till landet. Som många av personerna i Gappas noveller har huvudpersonen utsatts för något i det förflutna och detta påverkar hennes omgivning på olika sätt. Slutet är tragiskt, både för kvinnan och för hela Easterly, som jämnas med marken, plundras och utplånas. Och det par som lyckats fly - vilken framtid har det?
Gappas öden tar tag i läsaren och det är inte svårt att leva sig in i de främmande miljöerna. Sen hör det till hennes styrka att hon också kan vara rolig mitt i misären. Förhållandena hon skildrar är så groteska att man måste skratta. Som i berättelsen Dansmästaren i Mupandawana, där huvudpersonen i början av novellen går i pension, men inte får annat än tre par skor, eftersom företaget där han jobbat i trettio år som snickare går i konkurs och inte kan betala ut något annat än de skopar de har kvar i ett annat företag. Han försörjer sig genom att jobba i en likkistfabrik. Vid en danstävling, (som är en helt underbar skildring av dans,) visar det sig att pensionären M´dhara Vitalis är en suverän dansör och han vinner överlägset. Detta gillas inte av myndigheterna som förbjuder vidare danstävlingar. Men Vitalis dansar vidare på olika syltor ända till den dag han dansar ihjäl sig. Så här skildrar Gappah eftermälet: Berättelsen om hans död var tryckt direkt under det dagliga porträttet av presidenten. Om man vek undan tre fjärdedelar av tidningen och på så sätt dolde artikeln som innehöll den optimistiska prognosen att inflationen skulle gå ner till två miljoner sjuhundrafemtiosju procent före årsskiftet, syntes bara artikeln om M´dhara Vita. De hade skrivit hans namn som Fidelis i stället för Vidalis och kallade honom för pensionär fast han inte hade fått någon pension, såvida man inte räknade de tre paren skor, förstås. Men rubriken stämde: Man dansar sig till döds.
Det var faktiskt det han hade gjort

Nästa torsdag har vi cirkelmötet. Jag återkommer om diskussionen om vad vi fått ut av vår afrikanska läsning