Acedia

Enligt wikipedia är acedia en av de 7 dödssynderna och den är jag då ofta hemfallen åt.
Jag gillar ordet: acedia betyder lättja och det låter inte alls lika fint. Ska man synda kan man åtminstone göra det på ett obegripligt språk.
Jag gick på latinlinjen i gymnasiet och hatade latinet från första stund. Eftersom jag visste att jag ville läsa språk på universitetet och misstänkte att jag aldrig skulle ha karaktär nog att läsa in latinet efter studenten valde jag bort den allmänna linjen med spanska och gick i stället de tre åren på latinlinjen. Jag hankade mig fram från år till år och lyckades obegripligt nog (med privatlektioner som mina föräldrar snällt betalade) få ett godkänt i slutbetyget. Jag drog en lättnadens suck och glömde snabbt det mesta om Cesars kohorter och Livius historieskrivning.
Nu tror ni nog att jag ska säga att jag ångrar att jag inte la ner nåt jobb på latinet när jag ändå hade valt det. Men det gör jag inte alls. Vad det däremot lärde mig var värdet av att ha vänner i klassen som kunde hjälpa en och vilkas översättningar man kunde skriva av när man satt illa till. Och det var för det mesta det. Förresten fanns det annat i livet att ägna sig åt när man gick i gymnasiet. Att lära sig prioritera är ingen dålig kunskap.

Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att det är samma gamla gråväder som i går och i förrgår och.. Två grader kallt. Är man 71 måste man röra på sig för att inte förvandlas till stel pinne, vilket ofelbart även innefattar hjärnan. Som inte blir pinne men gröt. (Är man anfrätt av acedia blir också metaforerna därefter.)
Klockan slår i vardagsrummet. Katten kommer och jamar argt: - Va, inga räkor i dag heller. Finner sig i sitt öde, och börjar smaska i sin pussiskål.

Ny titt ut genom fönstret. Samma gamla gråväder… Vänder jag blicken inåt, mot lägenheten finner jag att den också börjar bli grå…

När jag var liten läste jag en bok som hette Pollyanna. Den var en bok som verkligen syftade till uppbyggelse. Den arma Pollyanna råkar ut för det ena hemska efter det andra. Då uppfinner hon nåt som hon kallar för vara gladleken. I slutet av boken råkar hon ut för en olyckshändelse, jag tror det var en bilolycka och mister eller bryter båda benen. Jag minns inte riktigt hur det var, men hon lyckades förvandla även denna fasa till nåt uppbyggligt.
Nu i efterhand tror jag att bokens egentliga syfte var att få små flickor att foga sig i allt, vad det än var. Arg skulle man ju inte bli. Men glad!

Naturligtvis är det löjligt att låta sig påverkas av nåt som man öht inte kan göra något åt. Vädret i januari är som det är. Här skulle möjligen vara gladleken vara på sin plats. Där är jag väl mer påverkad av min pappa som hade en osviklig förmåga att se det positiva i allt. (Antagligen var han rädd för vad som kunde hända om han inte gjorde det) Mamma var tvärtom. (I längden är väl kvinnor mer realister)
Jag minns mycket väl en gång när vi var i sommarstugan och det hällregnade och hade så gjort i många dagar. Mamma stod vid fönstret och suckade tungt: - Det bara vräker ner och aldrig blir det annorlunda! Därpå pappa: - Jo men ser du inte, där längst uppe till vänster! Ser du inte den smala blå strimman där. Det spricker snart upp, ska du se!

Inte för att jag kan se nån blå strimma i dag. Men ljusare blir det. Katten behöver mat, så jag måste masa mig upp och ut.

Förresten: dagens blå strimma: I kväll börjar repen med Blåsorkestern!