Pedagogisk hjältesaga

Jag gillar Kören, som har sänts två tisdagar och nu är det väl tyvärr bara ett eller två program kvar. En ung högkvalificerad dirigent/körledare får i uppdrag (eller ger sig själv i uppdrag) att leta upp 50 ungdomar som ska utgöra en kör i en nyskriven opera som ska uppföras på den legendariska Glyndebourneoperan i England
Själv älskar han opera och den kärleken vill han överföra på andra som aldrig har sett en opera.
För min del älskar jag pedagogiska hjältesagor och det här är en sån. Gareth, som han heter, har egentligen alla odds emot sig: de ungdomar han vill ha med är ungdomar som knappast har hört talas om opera och har de hört något så är det idel fördomar:feta tanter som skriker, mm. Han går runt på skolor, fritidsgårdar och talar med mängder av ungdomar och försöker motivera dem att komma med i kören. De måste provsjunga och även om de går med på det, så har de ibland synpunkter på musiken de ska provsjunga med. - Jag hatar Michael Jackson! sa en kille som bara vägrade sjunga sånt skit. Så här går det ju till i skolan också när man försöker introducera ett helt nytt avsnitt för tonåringar, som är totalt ointresserade.
Vad är det som gör att han lyckas, trots att få av ungdomarna nånsin har sjungit, än mindre skådespelat? På något mirakulöst sätt lyckas han överföra sin egen tro på att de kan klara av uppgiften på dom. Ganska snart vill de nog vara med, men tror inte på sin egen förmåga. En av flickorna slutar efter ett tag att sjunga med. Han fångar upp henne, tränar henne enskilt och peppar henne, så att hennes resurser frigörs och hon blir en tillgång i kören.
Det är roligt att se hur de här ungdomarna växer med uppgiften, hur de tar allt större ansvar i och med att deras självförtroende stärks. Alla lyckades Gareth dock inte med: en pojke som var klart begåvad för uppgiften kom från en ungdomsvårdsskola, och kontrasten blev för stor.
-Alla är snälla här, sa han. Det finns inga likheter mellan deras uppväxt och min. Och om jag kommer i fängelse och är så mjuk, slår de ihäl mig. Han började utebli från repetitionerna och trots att Gareth försökte övertala honom att vara med gick det inte.

Det är klart att Gareth hade kunnat gå till musikskolor och hitta deltagare till sin kör. Han hade sluppit övervinna en massa hinder: eleverna hade redan från början genom sina föräldrar vetat vad en opera var, förmodligen också sett flera stycken, de hade spelat olika instrument och sjungit i kör. De hade också säkert från början haft det sjävförtroende som behövs för uppgiften.
Det här är det sortens scenario som många lärare önskar sig. Men i dagens grundskola är det få klasser som ser ut så här. Idén med friskolor bygger på den här utopin: att mina barn inte ska behöva konfronteras med barn som inte är lika som mina.

Kunskap är att skapa nya världar. För alla. Det är det som gör att jag tycker så mycket om den här serien. De här ungdomarna råkade träffa på en genial pedagog och deras liv förändrades.
Nu är väl inte alla lärare geniala pedagoger. Men även en lärares värld kan vidgas. Med en bra skolledning kan mycket hända. Men det är en annan historia.

Jag väntar redan på nästa avsnitt av serien.