Vår tids ättestupa

Jag har bott över tjugo år i mitt kollektivhus och har därför lärt känna åtskilliga av mina grannar.  En av dem är Birgitta, som man för ett par år sedan kunde möta  i korrdorerna eller i backen upp mot Konsum, när hon motionerade i sin rullstol. Oavsett väderlek. Om någonsin ordet sisu passat in på någon så är det på Birgitta. - Jag måste hålla mig i form, sa hon, när man tyckte att backen var mer än vanligt motig även för oss som kunde gå.
Birgitta har MS och när det tillstötte komplikationer efter en höftoperation pga sjukdomen måste man ta bort ena höften, vilket gör att hon numera bara kan sitta och ligga och är mycket beroende av hemtjänsten. Och det är inte alldeles lätt. De ständiga omorganisationerna  försätter patienterna i en obehaglig känsla  av oro och osäkerhet. Birgitta behöver hjälp fyra gånger om dygnet - till för någon månad sedan var det fem. - Trots allt är jag  är priviligerad, säger hon. - Jag har en fin våning i ett kollektivhus där grannarna bryr sig, jag har jättesnälla barn och barnbarn som ofta kommer hit. Men ändå är mitt liv så svårt just nu . Ovissheten är fruktansvärt obehaglig och nervpåfrestande När man har så många olika personer som kommer och ska ta hand om en är det viktigt att man vet när de kommer och vem som kommer.
Jag har inga svårigheter att tänka mig in i hennes situation. Man ligger där i sin säng, väntar, en nyckel sticks i låset. Vem är det som kommer den här gången? Man, kvinna, ung, gammal, svensk, eritrean...Man har ingen aning. Och varför kommer han/hon så sent?  Jag skulle ha varit hos doktorn kl 9. Nu är det för sent...

Man kan tycka att det inte skulle vara omöjligt att lösa de här problemen. De beror på en usel organisation Men det har inte alltid varit så. Någon har bestämt att alla ska jobba hos alla och det har fått till följd att tidsschemat inte kan hållas och att patienterna inte får veta vem som kommer. Det är ständigt nytt folk som måste instrueras varje gång. Inte undra på att tidsschemat spricker.  Birgitta säger att hon trivs med sina vårdare;  det är en brokig skara och man lär sig mycket, tycker hon. De är snälla och det är inte deras fel att hon är förtvivlad.   -- Men all min kraft går åt till att vänta, säger hon. - Det är ingen som helst kontinuitet nu. Olika personer hela tiden. Osäkerheten är hemsk. . Ändå har jag det bra jämfört med många andra. Jag ringer och bråkar; jag kan tala för mig och har aldrig varit rädd för det.
- Nu är farmor på G igen, säger barnbarnen. Hon bråkar! Alla kan ju inte det, de sitter och gråter förtvivlat i tysthet. Det gör inte Birgitta. Ja, gråter förtvivlat när det inte fungerar gör hon, men ingalunda i tysthet.  En av de tysta grannarna gav upp och tog livet av sig.

Vad skulle det behövas för förändringar för att du skulle slippa ha det så här, undrar jag.

Ja först och främst skulle man alltid veta, vem som kom.  Helst skulle de bara vara några få, så att det blev nån kontinuitet Sen skulle tidsschemat hållas. Det blir en sån fruktansvärd ovisshet när det kan dröja både en och två timmar och ingen dyker upp. Det känns som den verkliga förnedringen. Trygghetslarmet får man bara använda om man råkat ut för en olycka. Fast man kan ju tycka att det är en olycka när man ligger där i sina blöjor och väntar och väntar...

Personalen skulle behöva mer utbildning. För även om de är snälla är de ibland ganska okunniga. Allt fler människor vårdas i hemmet vilket är en enorm  sparåtgärd jämfört med om de skulle vistas på vårdhem. Alltså borde mer pengar överföras till hemtjänsten så att vården blev människovänlig. De skulle också göra att de som arbetar där skulle trivas och stanna kvar.

För en dag ligger vi där allihop. Vår tids ättestupa är inte nån vidare barmhärtig inrättning.