Förra helgen var Julia hos mig igen. Så alldeles lyckat var det inte, för hon hade en släng av maginfluensa, var trött och hade inte mycket ork. Är man sex år och inte mår bra vill man helst vara hemma hos mamma och pappa.
Men drömma kan man även om man har ont i magen.
Vi småpratade som vi brukar och hon berättade från sin skola; sjöng morgonsången och måltidssången och visade mig vad hon lärt sig att rita. Skolan är rolig och hon stortrivs.
_- Pappa har varit sjuk. Jag var också hemma och då kom Lasse och tog hand om oss.
- ??
- Jo Lasse var hos oss i flera dagar och tog hand om oss! Det var jätteroligt!
(Lasse är pappa Thomas yngsta bror)
- Jag har då inte hört att din pappa varit sjuk!
- Joho, vi var sjuka och Lasse tog jättebra hand om oss!
- Ja men Lasse bor ju i Jönköping. Varför skulle han komma och ta hand om er?
- Jo för det gjorde han!
Jag berättade den här önskedrömmen för mamma Hanna. I somras, sa hon, när vi var och hälsade på Julias farfar och farmor var Lasse också ofta där. Och han brukade ta med henne till det närbelägna Älvsjöbadet. De åkte rutschbana och lekte i vattnet och Julia älskade det.
Längtan efter nån man älskar kan ju ta sig olika uttryck. Önskedrömmar är något djupt mänskligt. Och visst är det en förmån att ha en snäll och lekfull Lasse att drömma om. Inte fanns det nån anledning för mig att gå in och säga: Vad du hittar på! Jag blev ju också glad över hennes dröm när jag väl förstod att det var en sån
När jag var liten, kanske i Julias ålder, hade jag två lekkamrater: Max och Maxa.
SvaraRaderaI mitt barndomshem hade vi en stor och trevlig öppen spis och på golvet framför öppningen brukade jag sitta och leka och fantisera. Allt som oftast kom två små figurer, Max och Maxa, fram ur spisöppningen och höll mej sällskap. Vi lekte lite men mest småpratade vi och filosoferade tillsammans. Alltid på golvnivå och alltid i närheten av öppna spisen. Och alltid väldigt trevligt. Kom någon annan in i rummet, försvann mina två små kamrater i ett huj.
För ett tag sedan, nästan 70 år senare, var jag och hälsade på min ett par år äldre bror. En kväll när vi satt och pratade barndomsminnen säger han, som om han avslöjade en hemlighet att "Vet du Kajsa, när jag var liten hade jag ett par låtsaskamrater som bodde i öppna spisen. Dom brukade komma fram och leka med mej när ingen vuxen var i närheten".
Jag blev minst sagt häpen, vad i hela friden var nu detta? Också som barn hade jag en viss distans till Max och Maxa, visst fanns dom - men inte på riktigt. Men hade nu brorsan också träffat dom, vad skulle man tro?
Först sa jag spontant att "nämen det var ju jag som..." men i nästa ögonblick hejdade jag mej och tänkte ungefär som du. Att drömmar och fantasier och fantasifigurer måste man få ha kvar, må så vara att det har gått 70 år sen sist.