Alemankväll i kollektivhuset



Women by the water



Från utställningen i Montreal, sommaren 2010



Vårt kollektivhus fungerar så att vi har en styrelse, som väljs på ett årsmöte och som brukar ha ca 5 ledamöter. De ansvarar då för husets trivsel, ser till att  det ordnas olika träffar och fester i huset, ansöker om pengar från Svenska Bostäder  (som vi hyr av) och hyresgästföreningen och också har koll på våra gemensamma lokaler och annat gemensamt. T ex har vi ett årskort på Skansen som vi kan hyra för 40 kronor dagen och som man kan ta med sig 14 grannar eller vänner  på om man vill Till sin hjälp har styrelsen en idégrupp som försöker hitta på roliga saker för oss som bor i huset. 

I går fick vi ta del av Madeleine Alemans resa till Kina för  2 år sen. Madeleine, som bor i huset, vistades  i Kunming i sydvästra Kina i fyra månader som artist in residence.  Kunming är ett område där det bor många minoriteter med olika språk och olika sedvänjor. Där finns ett kulturcentrum och ett internationellt konstgalleri, där man kan ansöka om ett stipendium som artist in residence. Stora ateljeer står till stipendiaternas förfogande och sen delar man bostad med andra konstnärer.

Vistelsen hade betytt mycket för hennes utveckling som konstnär, berättade Madeleine.  På sin hemsida skriver hon:

"Integration is my mission. In my art practice I want to integrate things that usually don’t go together. My work often consists of elements either from different cultures or other opposites, such as reality in juxtaposition with fantasy or profanity with the sacred. I believe that integration is a way to make a better world and for the individual to reach a more harmonious life. "

Madeleine visade bilder från sin vistelse i Kunming, men också foton på bilder hon gjort där man tydligt kunde se det kinesiska inflytandet.  Hennes färger influerades mycket av de kinesiska  färgerna. Det var också intressant att se hur hon kombinerade detaljer från Sverige med detaljer från Kina - roligt och vackert.

Det var också roligt att ta del av de olika minoritetsfolkens vackra dräkter. På kulturcentrumet hade man bl a ett projekt som gick ut på att representanter för två minoritetsgrupper samarbetade för att med utgångspunkt från sina respektive klädmönster skapa ett nytt - ett sätt att överbrygga motsättningar.  Mönstren var oerhört vackra och Madeleine berättade att man gick klädd i de här vackra kläderna också till vardags.  Hon hade med sig två plagg som hon visade: såna som hon använde själv.  Urvackra.

Mer än 20 hyresgäster hade samlats för att se och lyssna, medan vi åt snacks och drack vin eller kaffe. Många frågor ställdes också. Det var verkligen en givande kväll.

Madeleine, som jobbar halvtid som konstlärare i Viktor Rydbergsgymnasiet berättade att hon om ett par månader skulle åka tillbaka till Kunming med 14 av sina elever. Så vi ser fram emot ytterligare en kväll med konst och Kunming när hon kommer tillbaka

Bokmässan: söndag

På söndag kunde man gå gratis på seminarierna som förutom att de talade hade längre tid att behandla sina ämnen också erbjöd sittplatser. Jag började med att gå och lyssna på en av mina absoluta favoritförfattare, Steve Sem-Sandberg  som tillsammans med Nina Burton och Peter Handberg talade om Den gränslösa litteraturen. Alla tre behandlar fakta i en skönlitterär form. Sem-Sandberg kom senast ut med De fattiga i Lodz, Nina Burton med Den nya kvinnostaden och Peter Handberg med berättelser frånSläpp ingen levande förbi: berättelser från murens Berlin och för detta hade de tre tilldelats Sorescupriset, som utdelas av Rumänska kulturinstitutet.
Medan dagens skönlitteratur tenderar att bli mer och mer "påhittad" och annan litteratur hamnar på avdelningar för hisroria, medicin eller vad det kan vara pläderade de tre  för en gränsöverskridande litteratur. Den mest lästa boken i Sverige är just en sån: Boken om San Michele är mer såld än Pippi.  För en författare innebär en gränsöverskridande litteratur att författaren kan byta språk efter ämne och använda olika författartekniker. Fiktionen kräver historisk research - hur kändes det att leva då? En roman är ett universum som man går in i.
Har man levt en tid med fiktiva personer som man lärt känna in på huden är det riktigt svårt när man måste lägga boken ifrån sig och återvända till sin egen värld, men förhoppningsvis berikad.
Nina Burton sa att hon börjar med frågor som hon vill ha svar på och det finns flera svar.  Det blir motsatsen till eskapism: Vad får mig att bottna i min egen existens?
Seminariet var intensivt spännande och många av de frågor som togs upp tyckte jag var viktiga för mig som läsare. Hur bottnar min egen existens i det universum som den eller den författaren skapar?

Åter till Afrika:  Tre ugandiska författare berättade om det nätverk för kvinnliga författare som fanns där och förresten i många av grannländerna. Det skrivs mycket, priser delas ut och jag blev nyfiken speciellt på  Doreen Bainganas Tropical Fish, som berättar om tre systrars öden i Entebbe efter Idi Amins fall

Avslutningsvis - innan det här blir nån slags kataloguppräkning - vill jag gärna nämna Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan där hon jämnställer frågan om prostitutionen med den om surrogatmödrar. Tyskland och Holland har legaliserat prostitution och gjort ett stort nummer av att de prostituerade  framställs som starka kvinnor, som minsann väljer själva. De organiserar sig tom i fackföreningar. Jag har alltid tyckt att det är något lurt med dom där fackföreningarna och det bekräftade Ekman. De  initierades av Tyskland och Holland och har inga prostituerade som medlemmar. Ekman hade frågat om de hade bedrivit någon facklig kamp och fått igenom några krav och det enda hon fick fram var att de förlängt öppettiden för the red district. Så den enda effekten av den fackliga "kampen" var att de fått förlängd arbetstid. Man vände på betydelsen av ord ungefär som Reinfeldt med sina arbetare menade hon. För om man inte talade om offer, så kunde det inte finnas några förövare. Det här är verkligen en kvinnofråga och ett utpräglat förakt för svaghet

Vad allt kan inte böcker åstadkomma! Mankell skriver i sitt förord till  Afrika har ordet att vi närmar oss en tidpunkt när den afrikanska litteraturen kommer att explodera ut över världen. Trots en stor analfabetism

Sen tillägger han i ett PS: "Kunde det inte vara en idé att lägga några öres skatt på varje bok som säljs i världen och låta dessa pengar gå till att en gång för alla utrota analfabetismen..."

 

På bokmässan i Göteborg: lördag

Det är minsann inte lätt att sammanfatta intrycken från bokmässan. För även om tyngdpunkten i år låg på litteratur från Afrika, så fanns det hur mycket som helst annat att välja bland också. Urvalet måste alltså bli strängt personligt. Efter detta eländiga valresultat med  sverigedemokrater i riksdagen kändes det som att öppna en dörr och friska vindar stormade in över en; väsentliga diskussioner i vart och vartannat hörn; uppläsningar, föreläsningar...
Hur väljer man då? Ja rent praktiskt går det så till att man sätter sig ner med katalogerna, en med de seminarier som erbjuds och en med monterprogram mm. Sen gäller det att pussla ihop tiderna, för det är som sagt mycket att välja på. Lördagens monterprogram mellan 10 och 11 var  t ex 20 stycken: allt från Sticktips för stickälskare över Billy Butt signerar till Kvinnors dubbla roller i konflikter.  Ofta var det flera program jag hade velat välja men en del program återkom så man kunde lösa det så. Man formligen vadade i litteratur - en helt underbar upplevelse för en som älskar att läsa.

Det fanns en stor avdelning på mässan där man kunde lyssna till en mängd afrikanska författare, köpa böcker från många afrikanska länder . Även om det inte var möjligt att ta del av mer än några få, fick man i alla fall klart för sig att här finns en kontinent med en stor och växande litteratur. Till ens hjälp hade man också en bok: Afrika har ordet, där över 50 författare porträtteras.

Jag lyssnade till Nawal El Saadawi, som presenterade sin bok Den försvunna romanen. Den handlar om förtrycket mot en analfabetisk flicka som kämpar för att överleva. Saadawi, som skildrar förhållanden i Egypten, började som läkare och har hela sitt liv kämpat ; bl a för ett förbud mot könsstympning. Förtrycket, menar hon är religiöst, - alla religioner är mot kvinnor - militärt och ekonomiskt. Kvinnor måste kämpa tillsammans. Gör vi inte det, förlorar vi.  Och kunskap är makt. Med kunskap kan vi organisera oss
Själv har hon levt som hon lär, suttit i fängelse och förföljts för sina åsikters skull. Men hon har också skrivit ett fyrtiotal böcker, varav flera finns på svenska. Den försvunna romanen ska jag absolut läsa!

Sen lyssnade jag på Hazrat Umar, som börjat som barnarbetare i ett tegelbruk i Pakistan och som nu organiserade slavarbetare i en fackförening. Barnen hade varit slavarbetare i generationer men 1990  började kampen för bättre förhållanden. Själv hade han fortsatt att arbeta på tegelbruket medan han gick på college och hans far hade också hjälpt honom. Någon frågade om hur översvämningarna påverkat människorna i Pakistan och plötsligt blev de tidningsartiklar jag läst så levade när Umar berättade om hur han upplevt dem.

En annan författare som  var intressant att lyssn till var somaliern Nuruddin Farah. Han är en manlig feminist, som skriver mycket om kvinnor. Han skriver på engelska: när han började skriva hade Somalia inget skriftspråk ; det fick man 1972. Då övergick han till att skriva på somaliska, men censurerades och gick tillbaka till engelskan.  Både Adams revben och Maps (som skildrar hur kolonialmakterna drog upp afrikas gränser med en linjal utan nån hänsyn till befolkningarna i de de olika områdena) verkar intressanta.

Mellan alla dessa föredrag gick jag runt bland alla människor, bläddrade i böcker: kollade in läsplattor ( det är nog nåt för prylnörden B men nej då, än så länge håller jag mig till boken); dataprogram om hur man gör en egen fotobok (kul: det kommer jag att använda) mm mm

Totalt fullproppad med litteratur och annat gick vi sen på Babel på Stadsteatern. Makalöst bra föreställning. Om nån är intresserad finns det en bra recension i dagens Sv D

Jag återkommer om bokmässans sista dag i morgon!

Vad är det för vits med en blogg?

Ja det kan man fråga sig. Häromveckan skrev Sven Lindquist en lång artikel i DN där han framhöll modiga journalisters/författares ställningstaganden i olika frågor och beskrev hur de lyckades vända en motsträvig opinion i  ex kampen mot svenskt atomvapen. Rösterna i dag försvinner i en pladderkultur på nätet, skriver han

Han fick svar av Johanna Ögren i Bokhora (22 sept) som menade att det är på nätet som revolutionen äger rum. De journalister som finns runt om i världen kan blixtsnabbt nå läsare om de har något väsentligt att säga. Och bilda opinion. Hon tipsade också om Unni Drougge som läsvärd bloggare och jag som aldrig läst något av Drougge förut, blev förtjust. En sån fräsande, kokande,  explosiv  stil hon har!  Hör här:
"Thomas Bodströms deckare bär skulden till det bedrövliga valresultatet.
När alliansen segrade 2006 hade redan den liberala marknadsekonomin börjat löpa amok. Avregleringar, utförsäljning av allmännyttan, nedrustning av välfärden, förnedring av arbetslösa, evighetslånga vårdköer och en centralstimulerad köpfest för den stressade, livspusslande medelklassen var i full gång under Göran Persson-regimen. Svenska folket fick uppleva ett omvälvande systemskifte långt tidigare än den dag då alliansen tog över rodret för att slutföra arbetet med den totala marknadsanpassningen. Eller uppleva – ge bröd och skådespel åt folket, så håller de sig lugna och märker inte vad som sker.
För det är vad de senaste två decennierna burit i sitt sköte: Underhållning.  Underhållning till jävla döds. När det blev fritt fram för reklamfinansierad tv och radio exploderade dessa etermedier i en kaskad av glitter, jinglar, tuttar och muzak som den svältfödda public service-befolkningen välkomnade som när barn uppfödda på havregröt bjuds på en skål med färggrant lösgodis."

Det är klart att en journalist som Drougge sticker ut med sin lysande stil i den allmänna bloggsmeten.  Så mycket bättre!  För nåt så obeskrivligt uselt och jämntjockt som reklamtv-kanalernas utbud av amerikansk smörja får man leta efter. Nån enstaka gång kan våra skattefinansierade kanaler visa nån tysk eller fransk film (för säkerhets skull placerade så sent på kvällen så att de flesta som ska upp och jobba dan därpå definitivt väljer bort dem. Kvällens tyska långfilm slutar 0.55. )  Ytterst sällan något program från nåt annat land. Underhållningsvärlden är så gott som uteslutande amerikansk och har så varit i decennier. Det leder ju till att folk inte tror att det produceras  program i några andra länder. Ju mer diskussion om detta det blir, desto bättre.
 Lindquist citerar Zola som sa att problem måste sättas under debatt. Det gäller ju i högsta grad i dag också. Och ju fler som deltar desto bättre är det för demokratin.  Något händer med tänkandet när man tvingas formulera sig skriftligt, även om det är valhänt och taffligt.  So what? Skolorna borde i stor utsträckning låta eleverna blogga - det är ett sätt att tidigt få  eleverna  att ta ställning till politiska problem.

Jag märker att jag börjar spåra ur. Men jag är som debattören som hela tiden kommer tillbaka till Redan de gamla grekerna...  Svenskundervisning i skolan, det är mina gamla greker det. Jag återkommer om detta innan hela den här dagens blogg blir en pyttipanna.

Dagenefterstämning

Ja två dar efter då. Men jag tycker det känns tungt och har svårt att komma igen. Blotta tanken på ytterligare fyra år av privatiseringar, utförsäljning av våra gemensamma värden - både materiella och andliga - , utförsäkring av svårt sjuka; utbyggnad av kärnkraft, när man inte vet hur man ska klara av slutförvaringen... man kan rabbla upp en hel katalog av negativa effekter av den här eländiga valutgången. Och till råga på rasister i riksdagen...

Jag tror det var Karl Vennberg som sa (efter nån annan vänsterförlust) att utgången av det här beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse.  Ska vi ha ett solidariskt samhälle eller inte? Det är ju helt klart att de ideologiska frågorna inte kommit fram i debatten - av rädsla för att förlora mittenröster. Dom har man ju i alla fall förlorat nu. Om inte socialdemokraterna kan gripa initiativet i debatten utan hela tiden haltar efter och försöka haka på alliansen går det åt fanders igen. Det var rätt intressant att höra Ilja Batjljan och Nalin Pecgul ge sin version i går i TV. Batjljan - det är han med det snillrika förslaget om butler i tunnelbanan - tyckte att de förlorat på att vilja öka fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Nalin Pecgul talade om den ökade fattigdomsklyftan och om över 250 000 barn (minns inte exakt siffran) i Stockholm som for illa pga av den.
Så nog finns det anledning att gå till botten med vilka frågor som är väsentliga och komma med konkreta förslag till lösningar Både Vänsterparti och Miljöparti har mycket att komma med där. Det är bara att hoppas att det rödgröna samarbetet fortsätter. Det är en förutsättning för ett nytänk (hemska ord)

I Stockholms kommun kom inga rasister in. Väl ett gott betyg åt stan och samarbetsklimatet här.   Men det kan bli bättre. Och där borde skolan kunna förbättras betydligt. De områden som har större problem än andra borde få större del av samhällets resurser.  Det är viktigt med samarbete mellan olika sorters skolor, för fördomarna är stora från båda håll. Jag minns att när vi hade besökare  till Tensta gymmnasium där jag jobbade mina sista 20 år som lärare så blev folk förvånade över att det inte fanns något klotter och att stämningen i skolan var vänlig och lågmäld. Det är också viktigt att utmärka bra förortsskolor på olika sätt. Alla elever och inte bara elever från  Danderyd och Bromma bör få vara stolta över sin skola.

Den bästa klass jag haft under mina många år som lärare var en Tenstaklass. Ungefär hälften hade invandrarbakgrund och debattens vågor gick ibland höga och det hettade till alltemellanåt. Då brukade David resa på sig och förkunna: - Men kom ihåg att vi är vänner! Det följdes av ett förlösande skratt och sen jobbade klassen vidare i all vänskaplighet.

För ett par månader sen mötte jag en av flickorna från just den klassen på barnteater - jag med Julia och hon med sina tre små flickor.  Nu arbetade hon som läkare på Huddinge sjukhus, sa hon. Familjen, som var välutbildad, kom hit från Chile efter att Alliende störtats. Inte så konstigt att dottern blev läkare.

Skolan är en klassfråga. Och alltså bör elever från fattiga familjer få mycket stöd. Alla är vi olika och har olika förutsättningar.  Om man inte hanterar det här på ett klokt sätt kommer segregationen att öka.

Lördagkväll och söndagmogon

Vår stora indofest är över - jag är riktigt ordentligt trött och glad över att festen blev så lyckad och över att alla kunde var med. Eftersom vi inte setts på flera år var det mycket som hänt och mycket som behövde berättas. De minsta solstrålarna kröp omkring på golvet, medan Julia hade blivit så stor att hon hjälpte till att duka och göra fint på bordet.
Kollektivhusets festlokal är verkligen idealisk när man är många: välutrustat kök och trivsamt festrum. Som vanligt hade alla närvarande slagit knut på sig själv för att vi alla skulle få en fin kväll: maten var läcker och gav i sin tur upphov till alla gemmensamma matminnen vi hade. Och med en snart 30-årig gemensam historia fanns det mycket att minnas - allt från den första början på ett barnhem i Surabaya och genom alla år med träffar med barnen. Hade inte början varit så svår hade vi kanske inte tyckt det var så viktigt att ses varje år..
Jag läste lite ur min gamla dagbok från 1981 och alla hade vi lite olika minnen fast ändå gemensamma. Sen visade Martin bilder från familjens resa i Indonesien för några år sedan. Det har hänt otroligt mycket i landet på dessa trettio år  och det är ingalunda det fattiga land vi mötte då utan ett land i stark utveckling.

Två familjer kunde övernatta i husets fina gästrum, så vi åt frukost tillsammans, städade festlokalen och skildes åt med löfte att försöka ses om två år igen. 

Här är alla vackra fem, utökad med vacker syster

Nu måste jag  göra dipsåsen klar till knytisvalvakan i  kväll.  Hej så länge!

På lastbilsflak för vänsterseger och Dror Feiler. Och sen: Våroffer

(Nu har jag försökt lägga in flera bilder i fil, men det funkar inte, så det får räcka med den här bilden.)

Jo. Blåsorkestern (v) hyrde en lastbil i går och körde runt med orkester, Dror Feiler som kandiderar för Vänsterpartiet , Rickard Turpin och en skådespelerska från Teater Tribunalen.

Vi startade kl ett på Mariatorget, där Dror Feiler valtalade,  och tjejen från Tribunalen läste dikter Så småningom kom vi iväg. Det var trängre på flaket än vi hade förväntat oss men vi blåste med all entusiasm vi var mäktiga. Några stod, andra satt på de stolar som fanns; själv hade jag lånat en pall av en generös granne. Den höll nästan hela resan, men när det var nån halvtimme kvar  knakade det till och tyget gav med sig. Jag är då inget vidare på att stå och spela under färd så det var ju tur att den höll såpass länge!

Vi körde runt i fyra timmar och spelade nästan oavbrutet: Rickard Turpin eldade publiken med fyndiga och roliga uppmaningar att rösta rött, tjejen läste dikter,  Dror talade med en av ansträngningen allt hesare röst  alltmedan vi spelade. När vi hade nån timme kvar anslöt sig  en av våra dirigenter med kompis och trummor och fick ytterligare fart på vårt vid det laget lite matta spel.  En medklarinettist lånade mig en  pappersnäsduk, som jag rev sönder och pressade in in öronen - jag satt precis bredvid trummorna... Det hjälpte en del. En bra slutsats: vid flakspelningar medtag öronproppar...

Vid femtiden var vi tillbaka på Mariatorget -trötta och nöjda.

Sen: snabbt in i tunnelbanan och hem för att slänga i mig lite mat och åka till operan. Min snälla Hanna hade gett mig en balettbiljett i födelsedagspresent och det var en suverän föreställning med bl a Stravinskijs Våroffer med en skicklig balettensemble. Vi var båda jättenöjda med kvällen!

Nu är det dags att börja tänka på kvällens fest!

Var är visionerna?

1. Klimatkrisen. Alliansen vill möta de problemen genom att satsa på en stor motorled: genomfart Stockholm. Fast alla vet att bilarnas antal kommer att öka och efter några år är leden lika igenkorkad som Essingeleden i dag
2. Bostadsbristen i Stockholm. Ja dvs brist och brist. Har man pengar finns det sida upp och sida ner med annonser om miljoner man kan lägga upp för att få nånstans att bo. Har man inga pengar och bor i hyresrätt måste man slåss med näbbar och klor för att behålla hyresrätten. I innerstan har massor av hyresrätter privatiserats. Det är ju våra skattepengar som har använts. Nu hotas en del ytterområden. Segregation kan aldrig vara annat än negativ.
3 Ungdomsarbetslösheten hör till de värsta i Europa och har ökat den senaste valperioden
4. Skolan - ska botas med att man sätter betyg tidigare. Totalt verkningslöst, så vitt jag förstår.  Jag har  varit med om 3 olika betygssystem och nu ska de införa ett fjärde.  Det enda som skulle få skolan på fötter är välutbildade och fler lärare som dessutom får ägna sig åt undervisning och inte en massa annat tjafs. Jag läste häromdan att förskollärarna i Skåne? nånstans skulle ägna sig åt städning förutom att ägna sig åt barnen. Då behövde man väl inte anställa så många städare till den skolan då.  Ibland tycker man tydligen att det inte är så viktigt med små barn. När det borde vara tvärtom

Man kan tycka att när något/några partier vunnit ett val borde man sätta sig ner: lista de stora problem som finns och spåna: vilka lösningar finns det här?Vilka är genomförbara? Nu verkar det som om alliansen i stället
 tittat i plånboken och sagt sig att med dom och dom skattesänkningarna kommer många säkert att rösta på oss igen. Sen kan man ju verkligen undra om man ska ha en utrikesminister som har suttit i styrelsen för Lundin oil, som anklagas för att ha medverkat til folkmord i Sudan
Såhär kan man hålla på.  Hur fan kan man rösta på nåt sånt? Förresten kommer nästa bankkrasch om några år. Till dess hinner väl några penningstinna hösta in ytterligare ett antal miljarder - folken i de länder som drabbas får betala

Ytterligare 4 år av privatiseringar, utförsäljningar, segregation nää!  Man kan bara hoppas att alla vi som vill ha en ändring går och röstar. Än är det några dar kvar

Och förresten - när får vi en kvinnlig statsminister? Vore inte det tid för det nu?

Läsning på måndagmorgon

En jämntjock grå vägg utanför fönstret - det är en vecka kvar till valet och jag slår upp DN. Huvudnyheten -  är det verkligen en sån? - handlar om det delade Sverige. Enligt Synovate ökar åsiktsklyftorna mellan olika grupper i landet;  vi klassröstar väldigt mycket, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.  Inte något nytt egentligen eftersom den här regeringen har förbättrat för de rika och försämrat för de andra. Men sånt skriver inte DN om.
Ekonomidelen skriver om en ny bok som kommit ut "A collossal failure", skriven av Lawrence McDonald som tillsammans med 25000 anställda fick gå när Lehman Brothers sattes i konkurs. Jag antar att jag och de flesta andra inte begriper ett dugg av   de ekonomiska transaktioner som ledde till konkursen. Banken var rutten från toppen, menar författaren, vilket tyvärr inte gjort mig ett dugg klokare. Jaså varför då då?

Ett sätt att bli lite klokare för en som inte begriper nåt är att läsa senaste numret av Ordfront. Där skriver Daniel Berg, doktorand på Ekonomhistoriska institutionen om Blixtkraschens tidsålder. Läser man den får man ett perspektiv på den här regeringens ekonomiska politik. Och inte bara den  Han skriver att börsernas uppgift ända sen 1600-talet varit att få investerat kapital att betala sig så bra som möjligt. Det gäller att dela upp riskerna i mindre delar och minimera dem Så långt sträcker sig mina ekonomiska kunskaper
1971 lanserades den första mikroprocessorn och i och med det bytte världen penningform från papper till elektronik. Därmed började också världens pengar glida ur staternas händer och "ner i finansindustrins finmaskiga nät av kretskort, kreditkort och kablar"  Genom att datorerna blir allt snabbare blir kampen om tiden allt viktigare. Med ett snabbt program kan man pejla in motståndarsidans bästa kurs. Men ju hastigare marknader, desto större blir krascherna. Nationerna, som inte längre har några styrmedel över  de ekonomiska transaktionerna,   tvingas till extraordinära åtgärder: man kan låta valutan fluktuera fritt; man måste öka tillväxten, hålla lönerna nere, avskeda folk - då slipper man betala några löner öht.  Berg skriver att "det är därför alla  gillar tillväxt, i bästa fall gör den de rika rikare utan att göra de fattiga fattigare."

Evig tillväxt är ju en omöjlighet. Klimatförändringar, bränderna i Ryssland, översvämningar i Pakistan. På nåt konstigt sätt har de här frågorna inte tagits in i valrörelsen alls. Det verkar som om vår ekonomi står över sånt här. Men våra skattepengar som t ex skulle ha använts att förbättra vården går till skatteparadis som Guernsey. Världen är globaliserad,  finansindustrin totalt oreglerad och man kan fortsätta att föra över pengar från de fattiga till de rika. Tills nästa krasch kommer och då är det vi skattebetalare igen som får rycka in. Igen

Hur ska nationerna ta över styrmedlen av ekonomin?  Daniel Berg skriver att  "Ett ... första krav vore att nationalisera rätten att skapa pengar." Jag undrar om det finns några som har tänkt sig hur det ska gå till?

Jag känner mig som strutsen som sticker huvet i sanden. Inte nån vidare angenäm position

Julia och jag

Jag brukar hämta Julia en gång i veckan från skolan och nästan varannan vecka har jag också förmånen att hon övernattar hos mig. I går var det så dags igen. Hon har börjat förberedelseklass i Hästhagsskolan i Farsta och trivs jättebra. Det märks redan när man kommer in i skolan att det är här är ett ställe där barnen trivs; det är lugnt, ganska stillsamt men ändå fullt av aktiviteter.
På vägen till tunnelbanan och på resan in hinner jag få reda på allt som hänt under dagen. Plåster på knän och armbåge efter ett fall på skolgården visades upp och dessutom - vilket var värre - en stor blåsa i munnen.
Hemma hann vi  spela ett par partier fia innan det var dags att gå ner till matlaget Kompisen Gösta som bor i huset och som annars är enda barnet i matlaget blev förtjust att hon kom, men vid det laget gav sig blåsan i munnen tillkänna och hon började gråta vid tanken på att hon skulle äta - fast hon var hungrig. Jag hade inte så mycket tid att ägna åt henne eftersom vi hade en japansk forskare som gäst, som skulle skriva om kollektivhus. Och lika bra var nog det för efter ett tag petade hon faktiskt i sig lite fisk och potatis och glassen och kladdkakan slank också ner. Sen gick vi upp till oss och hon somnade tvärt och sov som en stock.

I dag hade blåsan blivit mindre och hon åt en jättefrukost kyckling och ris Och glass tilll efterrätt för säkerhets skull. Sen var det dags för kattpusslet på 100 bitar, som vi lägger tillsammans. Jag har aldrig i hela mitt liv sysslat med pussel så vi är nästan på samma nivå när det gäller pusslande - ja det är inte jag som är på den högre nivån. Fast jag lär mig, det gör jag. Däremot kommer jag oftast långt efter när det gäller rimmemory. Sen lärde hon mig rita en katt och en hund och sen hade vi en liten läs och skrivövning.

Mellan varven hinner vi samtala om väsentligheter. I går var döden på tapeten. -Mormor hur gammal är din katt? - 17 år.  - Jag är så rädd att mina katter ska dö. Då spricker dom och så dör dom. - Spricker? Nej det gör de då inte. Förresten är dina katter inte gamla, de lever säkert länge än. - Joho dom spricker och så dör dom. Sen, med en blick på mig: - Du spricker nog snart också!
Ibland är det skönt att kunna ta ner samtalet på en tryggare nivå. Jag tror att jag fick henne att inse att varken hennes katter och jag kommer att spricka. Och hotet Döden förvisades undan ett tag

Jag känner mig verkligen priviligierad som kan träffa henne så ofta. Det gör att vi kan ha vardagsroligt och behöver inte göra nåt speciellt varje gång. Ett tag hade vi dille på att gå till kulturhuset och måla - de har en så fantastisk barnavdelning där  med böcker och spel och målarverkstad. Man får  hyra ett staffli med två papper och fyra olika färger och penslar för 20 kronor. Många fina konstverk målade hon där som både jag och föräldrarna satte upp på väggen
Det finns ju hur mycket som helst att göra i stan. Men ibland är det skönt att bara vara hemma

Festplaner

För 29 år sen reste jag och ett antal andra blivande adoptivföräldrar till Surabaya i Indonesien för att hämta våra  barn: 3 pojkar och 2 flickor var det som alla fötts utanför Surabaya och som nu transporterats ner till ett barnhem i Surabaya. Adoptionen ägde rum i en domstol där.  Då, 1981, räknades Indonesien till u-länderna:  medellivslängden var 48 år; av 1000 barn dog 135 före ett års ålder. Till skillnad från Sveriges 8 då.
Tillståndet bland de barn vi skulle hämta var ganska kritiskt. När jag läser min dagbok från de där dagarna kommer hela atmosfären tillbaka: hettan, regnet, det flackande gula ljuset på kvällar och nätter när vi åkte pecah (en slags indonesisk cykelricksha) mellan hotellet, barnhemmet och sjukhuset. Så här börjar anteckningen från den 11 augusti 1981: I morse vid åttatiden ringde Mme Kwei (barnhemsföreståndarinnan) och sa att Diana var död. Hon hade fått kramper och de hade satt in syrgas, men det hade inte hjälpt. Sen bad hon mig hämta Mats för hon ville meddela honom att Latif var uttorkad och måste till sjukhuset. Mats och Lena gav sig av
Några dagar senare flög jag hem till Stockholm med Hanna, som då var två månader. Inget av de andra barnen var i ett sådant skick att de beräknades klara en så lång flygresa. Så småningom kom dock alla hem (ett nytt barn fanns också med i stället för Diana) och repade sig ganska snabbt; salmonella, laktosintolerans, glutenintolerans mm var sånt som de svenska sjukvården relativt snabbt kunde identifiera. Det kändes tryggt att vara hemma igen - inte ens när Hanna efter nån vecka fick stora utslag på magen och hög feber var jag särskilt orolig. Läkarna på Huddinge sjukhus var underbara och efter några dagar var vi hemma igen - utslagen var borta och febern med.

En gång om året har vi föräldrar träffats med våra barn. Det har varit viktigt både för oss och för dem. Vi bor utspridda i Sverige och fram till barnen tog studenten åkte vi runt och var tillsammans en helg.  Efter studenten var det svårt att få ihop allihop och vi har bara träffats en gång sen dess. Och då kunde inte alla vara med. Men nu, nästa lördag sammanstrålar vi allihop.  En del av barnen har fått egna barn; de är också med förstås. Stor fest blir det - under årens lopp har vi excellerat i god mat och delat upp matlagningen mellan oss - så också denna gång. Från Malmö, Gotland, Sundsvall ,Uppsala och Söderköping kommer de resande... Det viktigaste i våra liv har vi upplevt tillsammans - det är verkligen värt att fira

Politiker om Ekelöf

Till de många fördelar det är att vara pensionär hör att man har möjlighet att lyssna på radio. Till skillnad från TV där det ytterst sällan finns nåt att titta på så finns det hur mycket som helst i radion. I går hade nån klok person från kulturredaktionen fått den smarta idén att be partiledarna analysera en dikt  av Gunnar Ekelöf: En värld är varje människa. Det var ett riktigt givande program.  Kulturfrågorna har lyst med sin frånvaro i den här valrörelsen och här talade ledande politiker med stort allvar om hur de både såg på sitt eget liv och det omkringliggande samhället. Vilka drömmar hade de haft? Vad hade hindrat dem att förverkliga de drömmarna? Eller hade de förverkligat dem?
Texten till dikten kan du hitta på http://www.gunnarekelof.se/ Klicka på Färjesång, så får du fram 3 dikter ur den samlingen

Jag tycker det är ganska talande att de borgerliga partiledarna alla lyser med sin frånvaro.  Kultur är väl inte riktigt deras bag. I stället hade de skickat andra representanter för dessa partier. Inte ointressant  föralldel. Lena Adelsson-Liljeroth menade att ens öde  avgjordes redan i befruktningsögonblicket och sen blir det som det blir. Andreas Carlgren sa att dikten handlar om identitetens kärna och att människan ska kunna befria sig från över och underordning.
  Det blir förfärligt ytligt att på  slagordsvis ta ut ett par yttranden som jag gör här: gå in själva på sr och lyssna!
Alla oppositionspartierna hade sänt sina partiledare Den jag blev mest imponerad av var Mona Sahlin.
Hon hade läst dikten många gånger ,sa hon. Ångaren, som kommer i slutet av dikten, det är sorgen som drabbar oss. Sorgen är inget man kan undvika; ibland är det en styrka att söka upp sorgen
Varje människa är mycket större och mycket mer komplicerad än vad man tror. I varje själ är tusen själar fångna  Man måste lära sig att plocka fram sina inre varelser: du kan så mycket mer än du tror
Samhällsordningen- den ska vara till för att ta bort alla hinder: det ska vara oro och oordning. Man måste kunna se att inte bara att man själv har tusen själar fångna, utan även andra. Möjligheterna finns hos alla. Men inte alla förmår ta dem tillvara

Freud lärde oss att de normer som samhället har internaliseras och man tenderar att  ta dem för givna. Jaget, konungen härskar... Finns det något annat sätt än i konsten att se livet på ett annat sätt, andra sätt att leva? När jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag att det har varit en jäkla balansgång mellan omöjliga normer och uppror. Att bli kvinna på femtiotalet innebar att man hela tiden förminskades av den manliga normen - bullbakande hemmafru skulle man vara. De flesta kvinnor på femtitalet var ju fortfarande såna. Min mamma var yrkeskvinna så kollisionen med samhällsnormen kom tidigt. 

Ett samhälle där de "undre världarna" lyfts upp i ljuset och "några av de möjliga befriats" är värt att kämpa för. Livet måste ha en större mening än vinstmaximering och sänkta skatter

Dagens spelning - på Hamngatan

I dag stod vi på Hamngatan och spelade medan bilarna körde förbi. Det hade blivit nån dubbelbokning av vårt vanliga Åhlénsställe så vi fick flytta på oss. Synd eftersom våra talare verkligen hade mycket att säga och var intressanta att lyssan på,  Jag kan inte tänka mig att Jan Björklund som stod vid Åhléns var hälften så intressant.
Jens Holm talade bl a om att man borde förbjuda pälsdjursuppfödning och exemplifierade sitt anförande med att visa bilder på sargade minkar och minkar som trängdes i burar som var så trånga att de skadade varandra.
Både han och dagens andra talare, Karin Rågsjö  tog upp Stockholms bostadskö, där mängder av ungdomar står utan nån som helst utsikt att få nånstans att bo, eftersom de allmännyttiga bostäderna sålts ut och det nästan bara finns bostadsrätter kvar. Och hur många föräldrar kan hosta upp en miljon för att köpa en sån?
Hur kan man rösta på en sån politik?

Orkestern var lite decimerad  eftersom vi spelade mitt på dan och alla kunde inte komma ifrån sina jobb.  Men vi blåste på  och försökte överrösta motorljuden från bilarna. Det är en speciell känsla att stå och spela på gator och torg; man hoppas ju verkligen att de som lyssnar tycker om det de hör och att musiken får folk att stanna till och också ta till sig vad talarna har att framföra. 14 dar kvar till valet - vi gör åtminstone vad vi kan för att vinna det

Favoritdeckaren

Periodvis läser jag en hel del deckare, men nu har det blivit alltmera sällan, eftersom jag har svårt att hitta såna som jag verkligen gillar. De flesta är försvinnande lika - trött, lite halvalkholiserad hjälte (med ett hjärta av guld), som mot alla odds, tvivlande chefer och ett hopplöst samhälle, ändå till slut får tag i den skyldige.  Ibland kan man undra över sina manliga preferenser i detta sammanhang; både Dorothy Sayers Lord Peter Wimsey och Elizabeth Georges Thomas Lynley (en lord till) kan få mig att sucka av hänförelse.
Men... förra året, när jag en kväll i matlaget klagade min läsnöd, sa en av deltagarna: Har du läst Donna Leon? Nej, det  hade jag inte. Amerikanska som skriver om Venedig - jag trodde inte det var nåt att ha. Hon som tipsade mig visade sig ha alla Donna Leons böcker hemma, eftersom hon var god vän med Ing-Britt Björklund, som översätter dem.
Vad härligt det är att stifta bekantskap med ett författarskap som man inte veta något om och som visar sig vara så roligt och spännande! Jag sträckläste allihop. Huvudpersonen, kommissarie Brunetti är lyckligt gift, älskar god mat - böckerna gör en rätt hungrig, för de äter gott i familjen Brunetti. Samhället som skildras är korrupt och hans chefer  både osympatiska, korrupta och lata.  Till sin hjälp på polisstationen har han bl a en signorina Elettra,  en dam som sagt upp sig från ett välbetalt arbete i en bank, eftersom hon inte stod ut med korruptionen där och som nu med hjälp av ett enormt nätverk och stora datakunskaper kan ta reda på sånt sm man annars inte kommer åt.
Böckerna är samhällskritiska och tar  upp väsentliga och aktuella ämnen  , t ex sexhandel och flyktingfrågor. Författaren bor sedan 30 år i Venedig och känner sin stad. Så här skildras en av Brunettis promenader: Vattenståndet i kanalen framför San Martinokyrkan  var ovanligt lågt och Brunetti stannade och tittade ner. De gyttjiga kanterna blänkte i solen och stanken av korruption slog emot honom. Frågan var när den här kanalen senast hade blivit muddrad och rengjord? (sid 118)
Citatet ovan är taget ur Donna Leons senaste roman Falska bevis, som jag just håller på med. Någon har slagit ihjäl en gammal dam och  polisen, dvs Brunettis chefer, antar att det är hennes svarta rumänska städerska som begått brottet. Men i jakten på rumänskan omkommer hon. Fallet anses uppklarat, men de finns en hel del som är konstigt. Bl a visar det sig att rumänskan hade ett förfalskat pass och att dessutom flera andra haft samma pass...
Jag läser långsamt, vill inte komma till slutet. För sen dröjer det ett helt år tills jag får en ny oläst Brunettibok
Samtidigt är det oliiidligt spännade. För Brunetti, Signorina Elettra och Vianello  börjar förstås nysta i härvan
Böckerna är översatta till tjugotre språk, dock icke till italienska, vilket jag förstår, för då kunde författaren antagligen inte bo kvar där Och det vore verkligen synd!

Med blåsmusik mot girigheten

Jag har varit med i Vänsterpartiets blåsorkester i ganska många år nu och till våra viktigase insatser hör alla valspelningar vi gör. I den här valrörelsen har vi spelat utanför Åhléns i City, ibland med, ibland utan talare.
Repertoaren är blandad; vi spelar gamla arbetarsånger: t ex Vi bygger landet, blandat med musik från världens alla hörn, Bolivia, Nicaragua, Chile, Italien mm. I år har vi också köpt några nya arrangemang av en ung kompositör, Janne Tavares som är jättefina. Bl a ett arr på I rosenrött jag drömmer, som försetts med ny, aktuell text av Hasse Jeleby, som är klarinettist i orkestern och som nu också sjungs av Karin Spinetti. På det här sättet försöker vi musikaliskt förmedla ett intryck av att politik både är roligt och viktigt. Inget annnat parti har en blåsorkester  så vi är stolta över att tillhöra vänstern i svensk politik.

Vid valspelningarna interfolierar vi talen med vår musik. Gissa om man lär sig mycket av stå och lyssna på talarna! Det ligger i sakens natur att tonvikten utanför Åhléns ligger på Stockholmspolitik. Det är ganska mycket folk som lyssnar varje gång, eftersom Åhléns är ett sånt där hörn där många går förbi. Hur många som redan är övertygade rödgröna anhängare av dom  är däremot svårt att säga. Man kan ju bara hoppas att några av dom som ännu inte bestämt sig tar till sig några av argumenten som framförs. Talarna har varit utmärkta och tydliga: det här vill vi med vår politik.

I Stockholm är det så oerhört tydligt att de senaste fyra åren har medfört en gigantisk överföring av resurser från de fattiga till de rika. Man har sålt ut massor av hyreslägenheter för en billig penning, som nu blivit bostadsrätt(som nu alltså ägs av bankerna i stället för av de Allmännyttiga bostadsföretagen) Man har infört ett Vårdval Stockholm som innebär att mycket av vården har privatiserats, dvs stora bolag har köpt upp vårdcentralen och sjukhus och vinsterna, som är stora, har förts ut till skatteparadis.  Dessutom har läkarantalet på det rika och friska Östermalm ökat, medan t ex Botkyrka  inte alls fått de resurserna. Så här kan man fortsätta på område efter område.

Jag lägger in en länk här så får ni höra hur vi kan låta när vi spelade på Vänsterpartiet Storstockholms årskonferens   
http://www.youtube.com/watch?v=AOoZ-KAQ8cw




Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera