onsdag 12 januari 2011

Tjejer och killar - the same old story

Då och då kommer rapporter från skolans värld om vad som har hänt med könsrollerna. Dagens tidningar rapporterar om att inget händer. Det står still. Flickorna är flitiga, tysta och får höga betyg, men mår sämre och får sen sämre lön när de väl kommer ut i yrkeslivet; pojkarna får ta plats men läser betydligt sämre. Och får högre löner när de väl kommer ut.

Att könsrollerna cementeras tidigt trots att säkert många av dagens föräldrar försöker ändra dom kan man verkligen konstatera om man har kontakt med barn.
Pojkar får slåss, men inte lägga pärlplattor. Flickor får lättare sin vilja igenom om de gråter än om de hävdar sig verbalt. Så ser det ut i förskolan, trots att de flesta förskollärare är medvetna om jämställdhetsproblematiken. Det visar en färsk avhandling.
. Citatet från gårdagens DN
Mitt barnbarn är sex och en typisk representant för sitt kön. Prinsessor, pärlplattor och rosa är det som gäller. Jag tycker det verkar som om rollerna snarare har förstärks. Hon har väldigt klara uppfattningar av vad en pojke och en flicka gör. Samtidigt är hon oerhört kreativ och verbal; hennes pärlplattor är små konstverk,kanske också beroende att också pappa att inte bara mamma har hjälpt henne. Så för henne är pärlande också en manlig sysselsättning.
Egentligen tror jag inte det spelar så stor roll vilka skönhetsideal hon har när hon är liten. Jag tror däremot att det är viktigt att hon tas på allvar; att hon verkligen lyssnas på och respekteras. Det är klart att det är jobbigt för föräldrarna att inte bara gå in och bestämma, men i längden vinner det här demokratiska förhållningssättet. Ibland har jag tyckt att hennes föräldrar har utsätter henne för för många val, men jag har märkt att de gör rätt.
Jag har allt för många minnen av hur jag själv som flicka inte togs på allvar när jag hävdade något. I stället för att resonera med mig skrattade man. Om det jag valde gick emot sanhällets normer så kunde dessa inte ens diskuteras. Jag har hur många exempel på detta som helst. Ett som jag särskilt minns är när jag i tolvårsåldern hävdade att jag ville bli pilot.
Svedan av den kränkningen det gapskrattet gav upphov till känns fortfarande. Man gav aldrig nån orsak till att vissa saker var ogenomförbara. Man bara skrattade avfärdande
Kanske har flickor med kloka föräldrar i dag det lättare än pojkar? Som måste ta till knytnävarna om det inte blir som de vill? Och inte får gråta om de blir ledsna? Flickor får gråta, men de får också använda gråten till att få sin vilja fram. Inte nåt vidare det heller.
Jag hoppas att den här färska avhandlingen får effekt på arbetet i förskolan/skolan. För åtminstone de förskollärare jag kommit i kontakt med verkar väldigt ambitiösa och måna om att både deras flickor och pojkar ska ha det bra och utvecklas. Man borde till deras hjälp arbeta fram modeller för att ändra maktstrukturerna mellan könen. Hur kan man genomdriva sin vilja utan att slå nån på käften eller ta till utpressningsgråt? Vilka strategier kan man välja?
Det har ju faktiskt hänt en hel del sen jag var liten. Det är bara det att det går så f-b långsamt

2 kommentarer:

  1. Jag uppfattar som tydligt annorlunda både mot min egen barndom på 40-talet och mina barns på 60-talet att barnen idag får en helt annan tillgång till och relation till sina pappor. Det måste betyda något - något väsentligt tänker jag - som vi ännu inte kan få syn på. Dock verkar det inte betyda något för hur flickor och pojkar får tillgång till olika verkligheter. Jag tycker att könsuppdelningen vad det gäller kläder och leksaker är mycket större idag än t ex på 60-talet. Rosa för flickor, blått för pojkar. Prisessor för flickor, för pojkar har jag inte lika stor koll på eftersom mitt enda barnbarn är flicka. Men jag är övertygad om att det är traditionella pojklekar. Flickorna vänder också tidigt sitt intresse mot kläder och smink. Mitt 10-åriga barnbarn sminkar sig redan och får smink i födelsedagspresent av sina kompisar.

    Allt detta trots att hon har mycket kontakt med sin pappa. Pappa var den som var hemma med henne i ett år och som alltid varit närvarande och tagit stor del av skötsel. Idag är föräldrarna skilda. Hon blir mycket lyssnad på av pappa och får respons på vad hon säger. Jag är farmor så hur det idag är hos mamma vet jag inte lika noga men jag tror hon blir respekterad där också. Men hon får mycket stöd i allt det kvinnliga med kläder och smink av mamma.

    Det är väldigt svårt tror jag att bryta våra sedan generationer invanda mönster. Men nog är vi på väg?? Det gäller förstås att alltid fortsätta kampen. Annars halkar allt lätt tillbaka i gamla mönster. Därför är artiklar som den här i DN viktiga.

    SvaraRadera
  2. Det svåra för förskolelärare är att det redan finns ett inbyggt könsmönster, redan när småttingarna kommer dit. Föräldrar matas med könsinriktad reklam hit och dit där tjejer är prinsessor på de rosa sidorna i leksakkatalogen och killarna i spiderman-dräkt på de blåa sidorna. De allra flesta föräldrarna vill inte att deras barn ska vara udda och kanske senare bli mobbade för att de står upp mot de traditionella könsrollerna, därför vågar man inte riktigt bryta könsrollerna. När jag jobbar märker man ibland rätt tydligt att tjejer som står upp för sig, för väsen, är slöa och inte följer de traditionella könsmönstrena, klassas som outsiders. Lärare tycker att det är jobbigt med elever som avviker från det "normala". Dessa tjejer kan till och med få en "bokstavskombinations-stämpel" på sig, trots att det inte finns några som helst kunskapsbaserade problem med eleven.

    Vi påverkas omedvetet av könsrollskonstruerad reklam vare sig man vill eller inte. Ser man till framtiden känns det som om vi bara har kommit en bråkdel på vägen när det kommer till att bryta de traditionella könsmönstrena.
    Det krävs ett helt nytt tänk i samhället för att omkullkasta allt och för att skapa nya förutsättningar för en mer jämlikt samhäller och könsbrytande mönster.

    SvaraRadera