"Ordet resa är släkt med det engelska ordet rise, att stiga. Det handlar om att bestiga utsiktspunkter, verkliga eller symboliska för att få perspektiv och se andra sidor.... Och egentligen handlar både konstens och vetenskapens upptäckter om en förändrad synvinkel. För att kunna berikas av något annorlunda får man gå över sin egen tröskel och då man gör det flyttas tröskeln lite längre bort (s 396-397)"
Jag har läst Nina Burtons Den nya kvinnostaden och det är ur den boken citatet ovan är hämtat. Hon beskriver kvinnor som alla gjort den här resan, som trotsat de trösklar som könstillhörigheten lagt i vägen för dem. Och inte bara trösklar. Kvinnovärlden har varit en instängd värld och att bryta sig ut kräver både mod och uppfinningsrikedom.
Var tid har sitt sätt att hantera trösklar. I radion i dag berättades från Tyskland att man numera talar om Rabenmütter (korpmammor) som ett sätt att racka ner på kvinnor som väljer att arbeta i stället för att stanna hemma med barnen. Eftersom det är svårt att förena barnafödande och yrkesliv blir det barnafödandet som får stå tillbaka. Skolorna i de flesta delstater håller bara på till klockan tolv, ett. Sen förväntas barnen gå hem och få en stadig lunch, lagad av mamma. Det är dåligt med dagis och fritids och det gör att det är svårt att förena moderskap och skola. Barnafödandet i Tyskland är ett av Europas lägsta.
Men det är stora skillnader i östra och västra Tyskland. I det gamla DDR arbetade kvinnorna och detta slår igenom i dagens östliga förbundsländer. Men en ökning av barnomsorgen är nu på gång i hela Tyskland. En av CDU:s kvinnliga ministrar föreslog att män skulle ta ledigt två månader för att vara hemma med sina barn, vilket orsakade stort tumult och arga protester. En (manlig) TV-presentatör frågade om hennes avsikt var att "piska männen tillbaka till hemmet". Katolska kyrkan har ochså stor makt i vissa delar av Tyskland när det gäller att konservera rådande förhållanden.
I Frankrike talar man inte om korpmödrar. Födelsetalet är högt och kvinnor yrkesarbetar i stor utsträckning. Men en forskare som heter Elisabeth Badinter, mycket välkänd debattör i Frankrike, har nyligen kommit ut med en bok, betitlad Le conflit: La Femme et la Mère (Konflikten kvinnan och modern) där hon varnar för en backlash för de framsteg som gjorts. I dag finns återigen en tendens att framhålla att kvinnans plats är i hemmet och den förstärks av en ohelig allians av betendeforskare och etologer. Dessa menar att den perfekta modern föder hemma på ett "naturligt sätt" dvs utan smärtlindring, ammar sitt barn så länge som möjligt, använder tvättbara blöjor och är hemma med barnet de tre första åren. Men om bara de kvinnor som enbart ägnar sig åt sina barn ska räknas som "goda mödrar" så betyder det slutet på den kvinnliga jämställdheten. Fortfarande är det så i de flesta europeiska länder att även om deltagandet i yrkeslivet varierar kraftigt, så är det i alla fall kvinnorna som har det huvudsakliga ansvaret för hushållsarbetet.
Man blir ganska beklämd när man läser tidningsartiklar från Tyskland och Frankrike som handlar om den bristande jämnställdheten. Något är i alla fall på gång. I Eu har man lanserat en ny tillväxtstrategi där 75% av alla kvinnor ska vara sysselsatta år 2020. Kvinnorna är en alldeles för stor och outnyttjad resurs på arbetsmarknaden för att man inte ska utnyttja den. För att nå detta mål behövs en fungerande barnomsorg och på ett seminarium på Fotografiska museet , alltså i Stockholm, i augusti menade man att detta kan ge svenska företag inom barnbranschen (vilket uttryck!) nya exportmöjligheter. Alla undersökningar visar att svenska föräldrar är mycket nöjda med förskolan och man skulle kunna sprida dess idéer över Europa.
Det här med att se saker och ting från nya synvinklar är svårt. Man måste kunna få män att inse att de har något att vinna på jämlikhet, inte bara förlora. Jag undrar hur det ser ut i Europa om tio år. Blir det så att kvinnornas dubbelarbete bara ökar eller kan männen förmås att ta sin del av hushållsarbetet? Tio år är ju inte en särskilt lång tid Man skulle önska en barnomsorg där barnen älskar att vara och därmed gör föräldrarna trygga. När mitt sexåriga barnbarn fick klart för sig att hon nu skulle ha en veckas skollov sa hon argt till föräldrarna att det ville hon inte alls ha. Hon vill gå till skolan!
lördag 30 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
Soppor och likkistor
Idégruppsmöte i kollektivhuset. Hittills har vi haft två soppkvällar som varit succé och nu skulle vi planera ett par till. Sen började vi spåna på fortsättningen och K tyckte vi skulle ha ett julbord i december. Ingen dum idé tyckte vi andra. Sen föreslog vi en grytkväll, en pajkväll och en salladskväll fram i vår. Får se vad vår kollektivhusstyrelse säger om detta. Huset är ju öht synnerligen aktivt just nu och förutom soppkvällarna har vi haft en pubkväll och en stor husfest är planerad till i november.
Det verkar som om den hätska stämning som fanns i husen härom året när en bostadsrättsförening hade bildats i huset för att försöka köpa lägenheterna har lagt sig. Det bildades två läger: ett som ville behålla hyresrätten och ett som ville köpa. Jag ska inte trötta er med alla fula tricks som användes, främst av bostadsrättsföreningen som såg sitt livs chans att göra ett miljonklipp och följaktligen blev rasande på motståndare, som faktiskt inte hade råd att ta ett miljonlån och/eller hellre ville bo kvar med hyresrätt. Under den här tiden satt jag i styrelsen och det var nästan omöjligt att sätta upp ett anslag av vad sort det vara månde utan att det antingen revs ner eller kommenterades - anonymt förstås. Invektiven flödade: "dom där jävla sossekäringarna i styrelsen" hörde till de mildare uttrycken. (Halva styrelsen bestod förresten av män och de ville alla utom en ha bostadsrätt. Men de fick heta sossekäringar de också.) Vi lyckades aldrig komma på vem som rev ner alla anslag, även om vi hade våra misstankar - antagligen flera stycken. Jag minns att vi diskuterade när vi var som argast, att vi skulle sitta vakt utanför anslagstavlorna för att ertappa någon på bar gärning. Men ingen orkade lägga ner så mycket tid på detta. I dag rivs det fortfarande ner anslag i hissarna i det ena huset. Det är rätt obegripligt hur någon fortfarande kan vara så arg att han inte tål ett anslag om en fest t ex. Demokrati i praktiken är verkligen inte lätt. Och att bo i ett kollektivhus utan att vilja bo i ett: varför gör man det?
Här bor verkligen en hel del rätt udda personer och det får de gärna vara bara de håller sig inom vissa gränser. För nåt år sen var det en som hade en gammal madrass stående i tvättstugan varpå en vän av ordning tog och bar ner madrassen i grovsopen. När madrassens ägare kom på det här, blev han så rasande att han smällde knytnäven i glasrutan till tvättstugan och den gick i tusen bitar. Någon i den dåvarande styrelsen bar upp den igen, men därmed var inte striden bilagd utan fortsatte ganska länge. Det hela var obehagligt, minst sagt. Fast trots allt är det omöjligt att inte skratta åt alltihop.
Häromdan, berättade K. hade hon stött ihop med A, som börjat propagera för att vi skulle köpa likkistor billigt. Likkistor är dyra saker, sa han. Men han hade möjlighet att få dom billigare. Vi funderade på om idégruppen skulle beställa varsin kista av honom. Kanske kunde styrelsen finansiera detta? Sen kunde vi stå på lit de parade i klubbrummet.
Som ni hör blir man om sig och kring sig av att bo i kollektivhus. Men tråkigt har vi inte. Till och med likkistor kan ge upphov till gapskratt.
Det verkar som om den hätska stämning som fanns i husen härom året när en bostadsrättsförening hade bildats i huset för att försöka köpa lägenheterna har lagt sig. Det bildades två läger: ett som ville behålla hyresrätten och ett som ville köpa. Jag ska inte trötta er med alla fula tricks som användes, främst av bostadsrättsföreningen som såg sitt livs chans att göra ett miljonklipp och följaktligen blev rasande på motståndare, som faktiskt inte hade råd att ta ett miljonlån och/eller hellre ville bo kvar med hyresrätt. Under den här tiden satt jag i styrelsen och det var nästan omöjligt att sätta upp ett anslag av vad sort det vara månde utan att det antingen revs ner eller kommenterades - anonymt förstås. Invektiven flödade: "dom där jävla sossekäringarna i styrelsen" hörde till de mildare uttrycken. (Halva styrelsen bestod förresten av män och de ville alla utom en ha bostadsrätt. Men de fick heta sossekäringar de också.) Vi lyckades aldrig komma på vem som rev ner alla anslag, även om vi hade våra misstankar - antagligen flera stycken. Jag minns att vi diskuterade när vi var som argast, att vi skulle sitta vakt utanför anslagstavlorna för att ertappa någon på bar gärning. Men ingen orkade lägga ner så mycket tid på detta. I dag rivs det fortfarande ner anslag i hissarna i det ena huset. Det är rätt obegripligt hur någon fortfarande kan vara så arg att han inte tål ett anslag om en fest t ex. Demokrati i praktiken är verkligen inte lätt. Och att bo i ett kollektivhus utan att vilja bo i ett: varför gör man det?
Här bor verkligen en hel del rätt udda personer och det får de gärna vara bara de håller sig inom vissa gränser. För nåt år sen var det en som hade en gammal madrass stående i tvättstugan varpå en vän av ordning tog och bar ner madrassen i grovsopen. När madrassens ägare kom på det här, blev han så rasande att han smällde knytnäven i glasrutan till tvättstugan och den gick i tusen bitar. Någon i den dåvarande styrelsen bar upp den igen, men därmed var inte striden bilagd utan fortsatte ganska länge. Det hela var obehagligt, minst sagt. Fast trots allt är det omöjligt att inte skratta åt alltihop.
Häromdan, berättade K. hade hon stött ihop med A, som börjat propagera för att vi skulle köpa likkistor billigt. Likkistor är dyra saker, sa han. Men han hade möjlighet att få dom billigare. Vi funderade på om idégruppen skulle beställa varsin kista av honom. Kanske kunde styrelsen finansiera detta? Sen kunde vi stå på lit de parade i klubbrummet.
Som ni hör blir man om sig och kring sig av att bo i kollektivhus. Men tråkigt har vi inte. Till och med likkistor kan ge upphov till gapskratt.
måndag 25 oktober 2010
Religionsfunderingar och demokratiproblem
Jag tillbringade större delen av lördagen tillsammans med Julia, 6 år. Det är alltid uppfriskande och ens invanda begrepp ställs ofta på ända: nog så nyttigt för en mormor. Vi började dagen i Berwaldhallen, som hade öppet hus för barn. Man kunde pröva på olika sorters instrument efter att musikerna demonstrerat vad man kunde göra med dem. Vi började i källaren, där en del av slagverksektionen ställt upp sina instrument: en härlig samling av pukor och plåtar, marimbor, regn och klockspel mm mm. Julia blev mest förtjust i en tam: en stor (och vacker)historia från Kina med ett enormt ljud.
Tyvärr hade ingen av oss ätit någon lunch så det var svårt att uppbåda något intresse för stråk och harpa som vi gick till sen. Jag ska försöka hålla utkik efter den här dagen nästa år, så ska vi gå dit med fulla magar.
Det finns ett sånt utbud aktiviteter för barn i den här stan att man ibland har svårt att välja. Jag tycker det är viktigt att ta henne med på sånt som hon inte har upplevt förut: för det mesta faller det väl ut. Men frågar jag henne vad hon vill göra blir svaret oftast: -Jag vill åka hem till dig mormor. Eller möjligen - Jag vill gå till kulturhuset och måla. Alltså frågar jag inte utan säger: I dag ska vi göra det eller det. Jag måste ju också ha lite omväxling!
Vi åkte hem och innan vi börjat äta såg hon lite tvekande på mig och frågade: - Mormor, är jag muslin? _ Nej, sa jag, du är inte muslim. Muslim, det är nån som tror på en gud som heter allah. Detta föll på hälleberget. - Varför skulle du vara muslim? - Jo Katja säger det. Och då kan man inte äta...
Vad man inte kunde äta visste hon tydligen inte, så jag sa: -Muslimer äter inte fläskkött. Varför säger Katja att du är muslim? - Jo för hon bestämmer över mig. Hon bestämmer jämt. Nu hade vi hamnat från religionsfunderingar till demokratifrågor. Det var lite lättare. - Du får väl säga ifrån, sa jag. - Hon ska väl inte bestämma över dig. Nej, det höll hon ju med om.
Jag tänkte på det här samtalet när jag hörde ekonyheterna i dag från Malmö, där man diskuterade hur man skulle förklara för barn att det går omkring någon och skjuter ner invandrare. Några - vuxna - hade skaffat sig blonda peruker för att slippa visa att de hade svart hår. Att förklara det oförklarliga utan att förenkla- fast det måste man i alla fall- och utan att ljuga och utan att skapa fördomar är verkligen inte lätt. Eftersom jag märkte att Julia inte förstod vad en muslim var hade jag på tungan att fråga om hon kom ihåg den där tanten som hon trodde var ett spöke? Som tur var sa jag inget. I stället bytte jag ämne och frågade vem i klassen hon tyckte bäst om. Jo det var Katja. Varför fick jag inte riktigt kläm på. Gillar mitt barnbarn diktatorer?
Sen ägnade vi oss åt lunchen och lugnet spred sig över köksbordet.
Tyvärr hade ingen av oss ätit någon lunch så det var svårt att uppbåda något intresse för stråk och harpa som vi gick till sen. Jag ska försöka hålla utkik efter den här dagen nästa år, så ska vi gå dit med fulla magar.
Det finns ett sånt utbud aktiviteter för barn i den här stan att man ibland har svårt att välja. Jag tycker det är viktigt att ta henne med på sånt som hon inte har upplevt förut: för det mesta faller det väl ut. Men frågar jag henne vad hon vill göra blir svaret oftast: -Jag vill åka hem till dig mormor. Eller möjligen - Jag vill gå till kulturhuset och måla. Alltså frågar jag inte utan säger: I dag ska vi göra det eller det. Jag måste ju också ha lite omväxling!
Vi åkte hem och innan vi börjat äta såg hon lite tvekande på mig och frågade: - Mormor, är jag muslin? _ Nej, sa jag, du är inte muslim. Muslim, det är nån som tror på en gud som heter allah. Detta föll på hälleberget. - Varför skulle du vara muslim? - Jo Katja säger det. Och då kan man inte äta...
Vad man inte kunde äta visste hon tydligen inte, så jag sa: -Muslimer äter inte fläskkött. Varför säger Katja att du är muslim? - Jo för hon bestämmer över mig. Hon bestämmer jämt. Nu hade vi hamnat från religionsfunderingar till demokratifrågor. Det var lite lättare. - Du får väl säga ifrån, sa jag. - Hon ska väl inte bestämma över dig. Nej, det höll hon ju med om.
Jag tänkte på det här samtalet när jag hörde ekonyheterna i dag från Malmö, där man diskuterade hur man skulle förklara för barn att det går omkring någon och skjuter ner invandrare. Några - vuxna - hade skaffat sig blonda peruker för att slippa visa att de hade svart hår. Att förklara det oförklarliga utan att förenkla- fast det måste man i alla fall- och utan att ljuga och utan att skapa fördomar är verkligen inte lätt. Eftersom jag märkte att Julia inte förstod vad en muslim var hade jag på tungan att fråga om hon kom ihåg den där tanten som hon trodde var ett spöke? Som tur var sa jag inget. I stället bytte jag ämne och frågade vem i klassen hon tyckte bäst om. Jo det var Katja. Varför fick jag inte riktigt kläm på. Gillar mitt barnbarn diktatorer?
Sen ägnade vi oss åt lunchen och lugnet spred sig över köksbordet.
fredag 22 oktober 2010
Funderingar efter bokcirkeln
Om finsk litteratur kan jag just ingenting. Jag har knappt läst något sen jag läste Väinö Linna för en massa år sen. Och om estnisk litteratur vet jag heller inget. Egentligen är det konstigt; detta ointresse för länder som ligger så nära. Maarja Talgres bok om sin pappa, motståndsmanen Leo läste jag dock med stort intresse och också fortsättningen som heter Leos dotter. I den beskriver hon sig själv som 10-årigt flyktingbarn från Estland. Hennes gravida mamma flydde 1944 och Maarja är född här. Hennes far Leo blev kvar och mördades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Namnet Stalin kom att förkroppsliga all den skräck hon kände inför sitt flyktingöde. "Stalin är med i alla mina mardrömmar. Stalin förföljer mig när jag är vaken också. Min mörkrädsla, all min svarta ensamhet heter Stalin. Stalin måste ha tagit min far och nu vill han ta oss också."
I går kväll träffade jag min bokcirkel. Vi är en grupp gamla arbetskamrater från Tensta; de flesta nu pensionerade, som diskuterar böcker. Vi hade läst Sofi Oksanens Utrensning som beskriver hur det vara att leva i det land Marja Taalgre och hennes mor flydde ifrån. Boken följer två kvinnoöden och vår diskussion kom att kretsa kring hur det var att leva i ett samhälle där allt var förljuget. Alla de normer vi själva omfattar; normer om hjälpsamhet, omtänksamhet, att hålla sina löften mm faller sönder i ett samhälle där människan är människans varg. I Utrensning kämpar människor för att överleva och det är ingen vacker bild. Händelserna i boken utspelar sig både under den sovjetiska ockupationen och efter murens fall. Mordet eller utrensningen om man så vill i slutet av boken är helt följdriktigt, även om det kommer totalt överraskande för läsaren. Och det fanns då ingen i vår grupp som tyckte att det var fel. Tvärtom.
Hur är det Brecht säger i Tolvskillingsoperan: Vi skulle ha varit goda i stället för att vara så råa
Men förhållandena är inte såna.
Ett ojämlikt samhälle får konsekvenser. Orättvisa odemokratiska maktförhållanden slår mot de svagare som ju inte heller är mer än människor och måste värja sig för att inte gå under. Bra litteratur, som den här boken, tydliggör den här problematiken
De flesta av våra flyktingar kommer från länder med odemokratiska maktförhållanden. Även om deras barn inte längre drömmer om Stalin har de väl andra monster med sig i sina drömmar. Nästa läspass för bokcirkeln kommer att handla om afrikansk litteratur. Så jag lär återkomma till det här ämnet igen
I går kväll träffade jag min bokcirkel. Vi är en grupp gamla arbetskamrater från Tensta; de flesta nu pensionerade, som diskuterar böcker. Vi hade läst Sofi Oksanens Utrensning som beskriver hur det vara att leva i det land Marja Taalgre och hennes mor flydde ifrån. Boken följer två kvinnoöden och vår diskussion kom att kretsa kring hur det var att leva i ett samhälle där allt var förljuget. Alla de normer vi själva omfattar; normer om hjälpsamhet, omtänksamhet, att hålla sina löften mm faller sönder i ett samhälle där människan är människans varg. I Utrensning kämpar människor för att överleva och det är ingen vacker bild. Händelserna i boken utspelar sig både under den sovjetiska ockupationen och efter murens fall. Mordet eller utrensningen om man så vill i slutet av boken är helt följdriktigt, även om det kommer totalt överraskande för läsaren. Och det fanns då ingen i vår grupp som tyckte att det var fel. Tvärtom.
Hur är det Brecht säger i Tolvskillingsoperan: Vi skulle ha varit goda i stället för att vara så råa
Men förhållandena är inte såna.
Ett ojämlikt samhälle får konsekvenser. Orättvisa odemokratiska maktförhållanden slår mot de svagare som ju inte heller är mer än människor och måste värja sig för att inte gå under. Bra litteratur, som den här boken, tydliggör den här problematiken
De flesta av våra flyktingar kommer från länder med odemokratiska maktförhållanden. Även om deras barn inte längre drömmer om Stalin har de väl andra monster med sig i sina drömmar. Nästa läspass för bokcirkeln kommer att handla om afrikansk litteratur. Så jag lär återkomma till det här ämnet igen
måndag 18 oktober 2010
En gammal idol dyker opp
Det är lite lustigt när ens gamla musikidoler för 50 år sen plötsligt dyker upp igen I Blåsorkestern har vi de senaste veckorna repeterat låtar av Jan Tavares och också arrangemang av honom. Vi spelar bland annat en låt som heter Jag kan dansa och som visade sig vara skriven av Georg Kreisler.
Jag var tvungen att gå ner i källarn och gräva fram mina gamla LP som jag inte lyssnat på sen 60-talet. Där låg dom: både Lieder zum Fürchten och Die seltsamen Liebeslieder des Georg Kreisler. Inte för att jag hade nån apparat att spela dom på. Och den skiva jag spelat mest, den med hans mest bekanta låt: Tauben vergiften fanns inte med. Jag gick in på spotify och där finns massor av Kreisler. Jag har suttit halva dan och bara lyssnat.
Georg Kreisler är en wiensk kabarettist, kompositör och författare som skriver med en ironisk svärta om liv och politik. Hans rim är halsbrytande och hans pianoackomanjemang svär ofta mot innehållet i sångerna; han är morbid och underhållande på samma gång.
När Hitler drog in i Österrike var Kreisler 16 år. Familjen lyckades fly till USA, där hans kusin, Walter Reisch hjälpte dem. Reisch var en framgångrik manusförfattare som var med om att skriva manus till Ninotschka och som fick en Oscar för manuset till Titanic 1953. Kreisler själv blev amerikansk medborgare, tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén och kom i krigets slutskede tillbaka till Europa där han fick förhöra några höga nazister, bland dem Göring och Julius Streicher, redaktör för den antisemitiska Der Stürmer.
Tillbaka i USA arbetade Kreiser bl a med Chaplins musik i hans film Mr Verdoux. Det gick så till att Chaplin visslade melodin, Kreisler skrev ner noterna och tog dom med till Hanns Eisler som arrangerade dom. Han flyttade tilll New York, försörjde sig som barpianist, men tyckte att han stagnerade och återvände till Wien 1955, samma år som fyrmakternas ockupation hävdes. Där samarbetade han flera år med de författare som gjorde den wienska kabarén berömd innan han flyttade till München och arbetade där.
Jag tror att jag började lyssna på hans skivor i början av 60talet. Han var omåttligt populär i Wien då. Jag tyckte han var kul, rolig och gillade hans morbida humor och galna rim
När jag hör delar av hans senare produktion märker jag att den svärta som alltid har funnits hos Kreisler dominerar allt mer ju senare låtarna är tillkomna. Jag kan dansa är inget undantag. Fortsättningen på texten lyder: Men jag dansar inte.. Och i slutet av sången heter det " Ich sitze, seit mein Herz zerriss in der Stille in der Finsternis und die Sonne scheint auf alles jeden Tag " (Alltsedan mitt hjärta gick sönder sitter jag stilla i mörkret och solen skiner på allt varje dag..)
Pessimist har han alltid varit. I sin självbiografi karaktäriserar han optimisten och pessimisten: Optimisten hamnade i Auschwitz, pessimisten kom till Beverly Hills...
En av de sånger som finns på spotify heter Mein kleines Mädele (min lilla flicka) och han sjunger den med en judisk accent. Den är på något sätt en pendang till Mahlers Kindertotenlieder, fast den här handlar om en pappa som försöker trösta sin dotter vars docka har tappat en arm. Gråt inte. För de kommer och de kommer att göra något helt annat med dig. Och jag kan inte vara där för att skydda dig...
Det är en obeskrivligt hemsk och lågmäld sång.
För de av er som kan lite tyska - han är verkligen värd att lyssna på. Han sjunger tydligt och artikulerar väl, så han är lätt att förstå. Och texterna är mycket bra.
Den sång som jag tyckte var så kul på sextiotalet :Tauben vergiften (Förgifta duvor) ångrade han att han skrivit, har han sagt. Han slog igenom med dunder och brak med den och sen förknippades han med den en stor del av sitt liv. Och det kan jag tänka mig var bittert - det också.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
Jag var tvungen att gå ner i källarn och gräva fram mina gamla LP som jag inte lyssnat på sen 60-talet. Där låg dom: både Lieder zum Fürchten och Die seltsamen Liebeslieder des Georg Kreisler. Inte för att jag hade nån apparat att spela dom på. Och den skiva jag spelat mest, den med hans mest bekanta låt: Tauben vergiften fanns inte med. Jag gick in på spotify och där finns massor av Kreisler. Jag har suttit halva dan och bara lyssnat.
Georg Kreisler är en wiensk kabarettist, kompositör och författare som skriver med en ironisk svärta om liv och politik. Hans rim är halsbrytande och hans pianoackomanjemang svär ofta mot innehållet i sångerna; han är morbid och underhållande på samma gång.
När Hitler drog in i Österrike var Kreisler 16 år. Familjen lyckades fly till USA, där hans kusin, Walter Reisch hjälpte dem. Reisch var en framgångrik manusförfattare som var med om att skriva manus till Ninotschka och som fick en Oscar för manuset till Titanic 1953. Kreisler själv blev amerikansk medborgare, tjänstgjorde som soldat i amerikanska armén och kom i krigets slutskede tillbaka till Europa där han fick förhöra några höga nazister, bland dem Göring och Julius Streicher, redaktör för den antisemitiska Der Stürmer.
Tillbaka i USA arbetade Kreiser bl a med Chaplins musik i hans film Mr Verdoux. Det gick så till att Chaplin visslade melodin, Kreisler skrev ner noterna och tog dom med till Hanns Eisler som arrangerade dom. Han flyttade tilll New York, försörjde sig som barpianist, men tyckte att han stagnerade och återvände till Wien 1955, samma år som fyrmakternas ockupation hävdes. Där samarbetade han flera år med de författare som gjorde den wienska kabarén berömd innan han flyttade till München och arbetade där.
Jag tror att jag började lyssna på hans skivor i början av 60talet. Han var omåttligt populär i Wien då. Jag tyckte han var kul, rolig och gillade hans morbida humor och galna rim
När jag hör delar av hans senare produktion märker jag att den svärta som alltid har funnits hos Kreisler dominerar allt mer ju senare låtarna är tillkomna. Jag kan dansa är inget undantag. Fortsättningen på texten lyder: Men jag dansar inte.. Och i slutet av sången heter det " Ich sitze, seit mein Herz zerriss in der Stille in der Finsternis und die Sonne scheint auf alles jeden Tag " (Alltsedan mitt hjärta gick sönder sitter jag stilla i mörkret och solen skiner på allt varje dag..)
Pessimist har han alltid varit. I sin självbiografi karaktäriserar han optimisten och pessimisten: Optimisten hamnade i Auschwitz, pessimisten kom till Beverly Hills...
En av de sånger som finns på spotify heter Mein kleines Mädele (min lilla flicka) och han sjunger den med en judisk accent. Den är på något sätt en pendang till Mahlers Kindertotenlieder, fast den här handlar om en pappa som försöker trösta sin dotter vars docka har tappat en arm. Gråt inte. För de kommer och de kommer att göra något helt annat med dig. Och jag kan inte vara där för att skydda dig...
Det är en obeskrivligt hemsk och lågmäld sång.
För de av er som kan lite tyska - han är verkligen värd att lyssna på. Han sjunger tydligt och artikulerar väl, så han är lätt att förstå. Och texterna är mycket bra.
Den sång som jag tyckte var så kul på sextiotalet :Tauben vergiften (Förgifta duvor) ångrade han att han skrivit, har han sagt. Han slog igenom med dunder och brak med den och sen förknippades han med den en stor del av sitt liv. Och det kan jag tänka mig var bittert - det också.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
söndag 17 oktober 2010
TV-kväll med kastrater och Cecilia Bartoli
Jag läser fn Nina Burtons högintressanta Den nya kvinnostaden. Ett av kapitlen heter Sånger genom murarna och berättar om hur kvinnor på olika sätt försökte ägna sig åt musik, trots att det egentligen var förbjudet för kvinnor. År 1686, berättar Burton , utfärdade påven ett edikt som förbjöd kvinnor både att spela instrument och att lära musik av män. Det sades skada den anspråkslöshet som anstod kvinnor och distrahera dem från deras sysslor.
Detta förbud var inte bara till men för kvinnorna. Även pojkar drabbades på det mest fasansfulla sätt .I går visades ett program på den tyska kulturkanalen 3-SAT som handlade om kastrater. När kyrkornas körmusik behövde allt fler sopraner, fanns det inga sådana att tillgå eftersom kvinnor inte fick delta. Det fanns många föräldralösa barn i Europa och i Neapel löste man en del av problemet genom att småpojkar togs om hand av katolska kyrkan, gavs utbildning, lärdes att läsa och skriva - och kunde delta i kyrkokörerna. Fattiga föräldrar övertalades också att lämna sina småpojkar till klostren När pojkarna sen började närma sig puberteten tog man helt enkelt och kastrerade dem med den mest lovande sångrösten. Bedövning användes inte och hygienen vid ingreppen var obefintlig. Många överlevde inte; enligt programmet avled ca en halv miljon pojkar i Neapel av sviterna under de drygt 150 år som metoden användes.
Upplysningen gjorde slut på vad som Cecilia Bartoli i programmet kallade för "den brutalaste eran i musikhistorien" och då fick kvinnorna tillträde till körerna och musiken. Behovet fanns inte längre. Men tydligen måste det ha fortsatt inom delar av den katolska kyrkan i hundra år till, för i programmet spelades den enda grammofoninspelning upp som finns med en kastrat. Och han dog i Vatikanen 1922.
Även operan behövde sopraner under 1600-talet och framåt vilket gjorde att seden att kastrera pojkar spreds över Europa. En del av kastraterna blev oerhört eftersökta; programmet jämförde dem med vår tids rockstjärnor som uppträdde vid furstehoven och operorna. Kastraterna uppfyllde allas drömmar, både kvinnors och mäns. Länge leve den lilla kniven, sa man...
En fantastisk vacker musik komponerades under den här tiden, barockens epok. I programmet gestaltade mezzosopranen Cecilia Bartoli den mest berömde kastraten, Farinelli och sjöng hans arior. Vilken röst!
Men för majoriteten av kastraterna var "den lilla kniven" fruktansvärd. De blev utstötta ur samhället, blir munkar eller driver runt på vägarna i Europa och försöker överleva som gatusångare och liknande. I ett samhälle där hela det sociala nätverket var upphängt på familjen var alla vägar in i ett samhälle stängda. Gifta sig fick de inte - inte ens den upphöjde Farinelli, som älskade en dansös. Min väninna är ensamheten, ska han ha sagt.
Orimlig, galen står det i ordboken om man slår på ordet barock. Sällan har väl ett TV-program så lyckats definiera de orden som i det här programmet. Himmel och helvete på en gång.
Detta förbud var inte bara till men för kvinnorna. Även pojkar drabbades på det mest fasansfulla sätt .I går visades ett program på den tyska kulturkanalen 3-SAT som handlade om kastrater. När kyrkornas körmusik behövde allt fler sopraner, fanns det inga sådana att tillgå eftersom kvinnor inte fick delta. Det fanns många föräldralösa barn i Europa och i Neapel löste man en del av problemet genom att småpojkar togs om hand av katolska kyrkan, gavs utbildning, lärdes att läsa och skriva - och kunde delta i kyrkokörerna. Fattiga föräldrar övertalades också att lämna sina småpojkar till klostren När pojkarna sen började närma sig puberteten tog man helt enkelt och kastrerade dem med den mest lovande sångrösten. Bedövning användes inte och hygienen vid ingreppen var obefintlig. Många överlevde inte; enligt programmet avled ca en halv miljon pojkar i Neapel av sviterna under de drygt 150 år som metoden användes.
Upplysningen gjorde slut på vad som Cecilia Bartoli i programmet kallade för "den brutalaste eran i musikhistorien" och då fick kvinnorna tillträde till körerna och musiken. Behovet fanns inte längre. Men tydligen måste det ha fortsatt inom delar av den katolska kyrkan i hundra år till, för i programmet spelades den enda grammofoninspelning upp som finns med en kastrat. Och han dog i Vatikanen 1922.
Även operan behövde sopraner under 1600-talet och framåt vilket gjorde att seden att kastrera pojkar spreds över Europa. En del av kastraterna blev oerhört eftersökta; programmet jämförde dem med vår tids rockstjärnor som uppträdde vid furstehoven och operorna. Kastraterna uppfyllde allas drömmar, både kvinnors och mäns. Länge leve den lilla kniven, sa man...
En fantastisk vacker musik komponerades under den här tiden, barockens epok. I programmet gestaltade mezzosopranen Cecilia Bartoli den mest berömde kastraten, Farinelli och sjöng hans arior. Vilken röst!
Men för majoriteten av kastraterna var "den lilla kniven" fruktansvärd. De blev utstötta ur samhället, blir munkar eller driver runt på vägarna i Europa och försöker överleva som gatusångare och liknande. I ett samhälle där hela det sociala nätverket var upphängt på familjen var alla vägar in i ett samhälle stängda. Gifta sig fick de inte - inte ens den upphöjde Farinelli, som älskade en dansös. Min väninna är ensamheten, ska han ha sagt.
Orimlig, galen står det i ordboken om man slår på ordet barock. Sällan har väl ett TV-program så lyckats definiera de orden som i det här programmet. Himmel och helvete på en gång.
lördag 16 oktober 2010
Japansk fredagmiddag - mmm!
I går åt vi som vanligt fredagmiddag i kollektivhuset. Fast lite ovanligt var det eftersom vi hade besök av en japansk forskare som stod för maten och lagade en japansk middag åt oss. Även om ingredienserna var välkända för oss: vi fick köttsoppa först och sen lax med ris, så var kryddorna nya och spännande.
Misako som studerar arkitektur i Tokyo har varit ett år i Sverige nu och på söndag åker hon hem igen. Hennes professor i Tokyo hade kontakter i Sverige och genom honom fick hon idén att studera kollektivhus här. I Tokyo finns tre kollektivhus och ett fjärde är på gång. Hon har besökt en mängd kollektivhus här och
hos oss har hon deltagit i flera av våra evenemang; hon har dansat linedans med oss, varit med på husmöte och flera fredagmiddagar, skickat ut enkäter till många av oss som bor här med en mängd frågor om husets historia och dessutom intervjuat ett antal av oss. Nu ska hon sammanställa sitt jättematerial och lägga fram resultatet i vår. Det ska bli spännande att ta del av; visserligen skriver hon på japanska, men ett sammandrag på engelska kommer också.
Det händer mycket i kollektivhusvärlden just nu. Det har ju gått upp och ner, men just nu är det tydligen inne igen. Vi som bor i ett kollektivhus kan bara rekommendera det som alternativ. Den stora internationella konferensen om kollektivt boende, som gick av stapeln i Stockholm i maj visar också på det växande intresset för den här boendeformen. I oktober är det en ny internationell konferens, denna gång i Berlin.
I Sverige finns föreningen Kollektivhus.nu som har en utmärkt hemsida för den som vill orientera sig i ämnet. Där ser man också vilken uppsjö det finns av olika kollektiv i landet. Inte bara japanska forskare intresserar sig för ämnet - i maj lade Malin Eriksson vid Umeå universitet fram sin avhandling: Trygghet och god grannsämja främjar hälsan.
Det gör det; det kan vi intyga som bor i ett kollektivhus. Jag kan bara citera Kajsa som efter varje fredagmiddag belåtet konstaterar: Det är inte klokt vad vi har det bra!
Misako som studerar arkitektur i Tokyo har varit ett år i Sverige nu och på söndag åker hon hem igen. Hennes professor i Tokyo hade kontakter i Sverige och genom honom fick hon idén att studera kollektivhus här. I Tokyo finns tre kollektivhus och ett fjärde är på gång. Hon har besökt en mängd kollektivhus här och
hos oss har hon deltagit i flera av våra evenemang; hon har dansat linedans med oss, varit med på husmöte och flera fredagmiddagar, skickat ut enkäter till många av oss som bor här med en mängd frågor om husets historia och dessutom intervjuat ett antal av oss. Nu ska hon sammanställa sitt jättematerial och lägga fram resultatet i vår. Det ska bli spännande att ta del av; visserligen skriver hon på japanska, men ett sammandrag på engelska kommer också.
Det händer mycket i kollektivhusvärlden just nu. Det har ju gått upp och ner, men just nu är det tydligen inne igen. Vi som bor i ett kollektivhus kan bara rekommendera det som alternativ. Den stora internationella konferensen om kollektivt boende, som gick av stapeln i Stockholm i maj visar också på det växande intresset för den här boendeformen. I oktober är det en ny internationell konferens, denna gång i Berlin.
I Sverige finns föreningen Kollektivhus.nu som har en utmärkt hemsida för den som vill orientera sig i ämnet. Där ser man också vilken uppsjö det finns av olika kollektiv i landet. Inte bara japanska forskare intresserar sig för ämnet - i maj lade Malin Eriksson vid Umeå universitet fram sin avhandling: Trygghet och god grannsämja främjar hälsan.
Det gör det; det kan vi intyga som bor i ett kollektivhus. Jag kan bara citera Kajsa som efter varje fredagmiddag belåtet konstaterar: Det är inte klokt vad vi har det bra!
onsdag 13 oktober 2010
Snart dags för elmadrassen
Jag skolkade från kvällens husmöte om ventilationen.Ibland står man inte ut med alla litanior som man får höra. Tänkte att jag kan säkert få ett referat om vad som tilldrog sig.Vilket visade sig vara alldeles riktigt. Nu har man tagit itu med den ojämt fördelade värmen i huset. Fast om det blir nån förändring verkar vara oklart. Tydligen är det så att vi som bor så högt opp är det svårt att göra något åt. Det gällde visst dom som bor längst ner också för de fryser. Nu skulle det i alla fall dras nya rör genom huset. Men eftersom rören är feldimensionerade blev det stopp på våning fyra. Dom nya rör som skulle sättas in var nästan dubbelt så stora som de de skulle ersätta. Så nu måste man borra. Om jag ha fattat det rätt
Här har med jämna mellanrum varit översvämningar i olika våningar, eftersom rören är för smala och går i konstiga krokar. Om de nu lyckas borra rakt vore det ju bra. (?) Fast hur ska det gå till. Det här huset är en obegriplig gåta, byggtekniskt sett. Och vi som bor här är luttrade. Nån har väl som vanligt sparat pengar...
Som tur är finns det elektriska madrasser och element att inhandla. Men vi får väl se om ventilkillarna kanske kan göra underverk. Trevliga var dom. Fast fan tro´t...
Här har med jämna mellanrum varit översvämningar i olika våningar, eftersom rören är för smala och går i konstiga krokar. Om de nu lyckas borra rakt vore det ju bra. (?) Fast hur ska det gå till. Det här huset är en obegriplig gåta, byggtekniskt sett. Och vi som bor här är luttrade. Nån har väl som vanligt sparat pengar...
Som tur är finns det elektriska madrasser och element att inhandla. Men vi får väl se om ventilkillarna kanske kan göra underverk. Trevliga var dom. Fast fan tro´t...
söndag 10 oktober 2010
Drömmannen Lasse
Förra helgen var Julia hos mig igen. Så alldeles lyckat var det inte, för hon hade en släng av maginfluensa, var trött och hade inte mycket ork. Är man sex år och inte mår bra vill man helst vara hemma hos mamma och pappa.
Men drömma kan man även om man har ont i magen.
Vi småpratade som vi brukar och hon berättade från sin skola; sjöng morgonsången och måltidssången och visade mig vad hon lärt sig att rita. Skolan är rolig och hon stortrivs.
_- Pappa har varit sjuk. Jag var också hemma och då kom Lasse och tog hand om oss.
- ??
- Jo Lasse var hos oss i flera dagar och tog hand om oss! Det var jätteroligt!
(Lasse är pappa Thomas yngsta bror)
- Jag har då inte hört att din pappa varit sjuk!
- Joho, vi var sjuka och Lasse tog jättebra hand om oss!
- Ja men Lasse bor ju i Jönköping. Varför skulle han komma och ta hand om er?
- Jo för det gjorde han!
Jag berättade den här önskedrömmen för mamma Hanna. I somras, sa hon, när vi var och hälsade på Julias farfar och farmor var Lasse också ofta där. Och han brukade ta med henne till det närbelägna Älvsjöbadet. De åkte rutschbana och lekte i vattnet och Julia älskade det.
Längtan efter nån man älskar kan ju ta sig olika uttryck. Önskedrömmar är något djupt mänskligt. Och visst är det en förmån att ha en snäll och lekfull Lasse att drömma om. Inte fanns det nån anledning för mig att gå in och säga: Vad du hittar på! Jag blev ju också glad över hennes dröm när jag väl förstod att det var en sån
Men drömma kan man även om man har ont i magen.
Vi småpratade som vi brukar och hon berättade från sin skola; sjöng morgonsången och måltidssången och visade mig vad hon lärt sig att rita. Skolan är rolig och hon stortrivs.
_- Pappa har varit sjuk. Jag var också hemma och då kom Lasse och tog hand om oss.
- ??
- Jo Lasse var hos oss i flera dagar och tog hand om oss! Det var jätteroligt!
(Lasse är pappa Thomas yngsta bror)
- Jag har då inte hört att din pappa varit sjuk!
- Joho, vi var sjuka och Lasse tog jättebra hand om oss!
- Ja men Lasse bor ju i Jönköping. Varför skulle han komma och ta hand om er?
- Jo för det gjorde han!
Jag berättade den här önskedrömmen för mamma Hanna. I somras, sa hon, när vi var och hälsade på Julias farfar och farmor var Lasse också ofta där. Och han brukade ta med henne till det närbelägna Älvsjöbadet. De åkte rutschbana och lekte i vattnet och Julia älskade det.
Längtan efter nån man älskar kan ju ta sig olika uttryck. Önskedrömmar är något djupt mänskligt. Och visst är det en förmån att ha en snäll och lekfull Lasse att drömma om. Inte fanns det nån anledning för mig att gå in och säga: Vad du hittar på! Jag blev ju också glad över hennes dröm när jag väl förstod att det var en sån
lördag 9 oktober 2010
Vår tids ättestupa
Jag har bott över tjugo år i mitt kollektivhus och har därför lärt känna åtskilliga av mina grannar. En av dem är Birgitta, som man för ett par år sedan kunde möta i korrdorerna eller i backen upp mot Konsum, när hon motionerade i sin rullstol. Oavsett väderlek. Om någonsin ordet sisu passat in på någon så är det på Birgitta. - Jag måste hålla mig i form, sa hon, när man tyckte att backen var mer än vanligt motig även för oss som kunde gå.
Birgitta har MS och när det tillstötte komplikationer efter en höftoperation pga sjukdomen måste man ta bort ena höften, vilket gör att hon numera bara kan sitta och ligga och är mycket beroende av hemtjänsten. Och det är inte alldeles lätt. De ständiga omorganisationerna försätter patienterna i en obehaglig känsla av oro och osäkerhet. Birgitta behöver hjälp fyra gånger om dygnet - till för någon månad sedan var det fem. - Trots allt är jag är priviligerad, säger hon. - Jag har en fin våning i ett kollektivhus där grannarna bryr sig, jag har jättesnälla barn och barnbarn som ofta kommer hit. Men ändå är mitt liv så svårt just nu . Ovissheten är fruktansvärt obehaglig och nervpåfrestande När man har så många olika personer som kommer och ska ta hand om en är det viktigt att man vet när de kommer och vem som kommer.
Jag har inga svårigheter att tänka mig in i hennes situation. Man ligger där i sin säng, väntar, en nyckel sticks i låset. Vem är det som kommer den här gången? Man, kvinna, ung, gammal, svensk, eritrean...Man har ingen aning. Och varför kommer han/hon så sent? Jag skulle ha varit hos doktorn kl 9. Nu är det för sent...
Man kan tycka att det inte skulle vara omöjligt att lösa de här problemen. De beror på en usel organisation Men det har inte alltid varit så. Någon har bestämt att alla ska jobba hos alla och det har fått till följd att tidsschemat inte kan hållas och att patienterna inte får veta vem som kommer. Det är ständigt nytt folk som måste instrueras varje gång. Inte undra på att tidsschemat spricker. Birgitta säger att hon trivs med sina vårdare; det är en brokig skara och man lär sig mycket, tycker hon. De är snälla och det är inte deras fel att hon är förtvivlad. -- Men all min kraft går åt till att vänta, säger hon. - Det är ingen som helst kontinuitet nu. Olika personer hela tiden. Osäkerheten är hemsk. . Ändå har jag det bra jämfört med många andra. Jag ringer och bråkar; jag kan tala för mig och har aldrig varit rädd för det.
- Nu är farmor på G igen, säger barnbarnen. Hon bråkar! Alla kan ju inte det, de sitter och gråter förtvivlat i tysthet. Det gör inte Birgitta. Ja, gråter förtvivlat när det inte fungerar gör hon, men ingalunda i tysthet. En av de tysta grannarna gav upp och tog livet av sig.
Vad skulle det behövas för förändringar för att du skulle slippa ha det så här, undrar jag.
Ja först och främst skulle man alltid veta, vem som kom. Helst skulle de bara vara några få, så att det blev nån kontinuitet Sen skulle tidsschemat hållas. Det blir en sån fruktansvärd ovisshet när det kan dröja både en och två timmar och ingen dyker upp. Det känns som den verkliga förnedringen. Trygghetslarmet får man bara använda om man råkat ut för en olycka. Fast man kan ju tycka att det är en olycka när man ligger där i sina blöjor och väntar och väntar...
Personalen skulle behöva mer utbildning. För även om de är snälla är de ibland ganska okunniga. Allt fler människor vårdas i hemmet vilket är en enorm sparåtgärd jämfört med om de skulle vistas på vårdhem. Alltså borde mer pengar överföras till hemtjänsten så att vården blev människovänlig. De skulle också göra att de som arbetar där skulle trivas och stanna kvar.
För en dag ligger vi där allihop. Vår tids ättestupa är inte nån vidare barmhärtig inrättning.
Birgitta har MS och när det tillstötte komplikationer efter en höftoperation pga sjukdomen måste man ta bort ena höften, vilket gör att hon numera bara kan sitta och ligga och är mycket beroende av hemtjänsten. Och det är inte alldeles lätt. De ständiga omorganisationerna försätter patienterna i en obehaglig känsla av oro och osäkerhet. Birgitta behöver hjälp fyra gånger om dygnet - till för någon månad sedan var det fem. - Trots allt är jag är priviligerad, säger hon. - Jag har en fin våning i ett kollektivhus där grannarna bryr sig, jag har jättesnälla barn och barnbarn som ofta kommer hit. Men ändå är mitt liv så svårt just nu . Ovissheten är fruktansvärt obehaglig och nervpåfrestande När man har så många olika personer som kommer och ska ta hand om en är det viktigt att man vet när de kommer och vem som kommer.
Jag har inga svårigheter att tänka mig in i hennes situation. Man ligger där i sin säng, väntar, en nyckel sticks i låset. Vem är det som kommer den här gången? Man, kvinna, ung, gammal, svensk, eritrean...Man har ingen aning. Och varför kommer han/hon så sent? Jag skulle ha varit hos doktorn kl 9. Nu är det för sent...
Man kan tycka att det inte skulle vara omöjligt att lösa de här problemen. De beror på en usel organisation Men det har inte alltid varit så. Någon har bestämt att alla ska jobba hos alla och det har fått till följd att tidsschemat inte kan hållas och att patienterna inte får veta vem som kommer. Det är ständigt nytt folk som måste instrueras varje gång. Inte undra på att tidsschemat spricker. Birgitta säger att hon trivs med sina vårdare; det är en brokig skara och man lär sig mycket, tycker hon. De är snälla och det är inte deras fel att hon är förtvivlad. -- Men all min kraft går åt till att vänta, säger hon. - Det är ingen som helst kontinuitet nu. Olika personer hela tiden. Osäkerheten är hemsk. . Ändå har jag det bra jämfört med många andra. Jag ringer och bråkar; jag kan tala för mig och har aldrig varit rädd för det.
- Nu är farmor på G igen, säger barnbarnen. Hon bråkar! Alla kan ju inte det, de sitter och gråter förtvivlat i tysthet. Det gör inte Birgitta. Ja, gråter förtvivlat när det inte fungerar gör hon, men ingalunda i tysthet. En av de tysta grannarna gav upp och tog livet av sig.
Vad skulle det behövas för förändringar för att du skulle slippa ha det så här, undrar jag.
Ja först och främst skulle man alltid veta, vem som kom. Helst skulle de bara vara några få, så att det blev nån kontinuitet Sen skulle tidsschemat hållas. Det blir en sån fruktansvärd ovisshet när det kan dröja både en och två timmar och ingen dyker upp. Det känns som den verkliga förnedringen. Trygghetslarmet får man bara använda om man råkat ut för en olycka. Fast man kan ju tycka att det är en olycka när man ligger där i sina blöjor och väntar och väntar...
Personalen skulle behöva mer utbildning. För även om de är snälla är de ibland ganska okunniga. Allt fler människor vårdas i hemmet vilket är en enorm sparåtgärd jämfört med om de skulle vistas på vårdhem. Alltså borde mer pengar överföras till hemtjänsten så att vården blev människovänlig. De skulle också göra att de som arbetar där skulle trivas och stanna kvar.
För en dag ligger vi där allihop. Vår tids ättestupa är inte nån vidare barmhärtig inrättning.
torsdag 7 oktober 2010
Det finns ingen som det är så synd om som mig
Oförstådda, förföljda - varför förstår de oss inte?? Alla är emot oss fast Svenska Folket (ja inte 95% förstås)har valt oss. Obegripligt. Här sätter man på sig nationaldräkt för att hedra Konungen och så måste man marschera ut ur kyrkan (av alla ställen) för att Den Lönnmördande Vänstern talar med ärkebiskopens tunga. Ska inte kyrkan vara opartisk? Om de nu är så att vi rasister har valts in i parlamentet, ska man inte ta hänsyn till det och hålla med oss också?
Den där demonstrationen som hon talar om ( i en predikan!) som samlade vänsterextremister och deras sympatisörer, som bara har till syfte att slå oss och anfalla oss var ju riktad MOT OSS.
Osv osv. Det är ett makalöst gnällande på småbarnsnivå. Den offerroll som man redan från början intagit spelas ut för fullt register. När man lyssnar på vad de säger är det som ett eko från fornstora (läs tyska) dar. Vänstern, extremvänstern... den hemska. Den är skuld till allt och överfaller folk på gatorna . -Jag vet inte om jag ens vågar ta hit min fru för att visa henne Stockholm, sa en av sverigedemokraterna (Jimmy Å?) i en intervju. Vi kan ju bli nerslagna.
I morse fick de stöd av Göran Skytte, som intervjuades i ekot. Ärkebiskopen borde inte ha uttalat sig så i kyrkan. Man kan inte stödja "det där sällskapet" där Lars Ohly troligen var längst till höger, sa han. Kyrkan som förut stödde Konungen och Fäderneslandet, (vilket han inte heller gillade) hade nu ställt sig på vänsterns sida. En kyrka ska ju vara opolitisk! Hålla med alla!
Jaha. Nu har man alltså hamnat i "Det där sällskapet" Och blivit utnämnd till vänsterextremist (alla som är mot SD) är såna. En kyrklig representant som hade inkallats för att kommentera Skyttes sluggerutsagor, sa stillsamt att kyrkans roll var att förkunna evangeliet och att det innebar att man värnade människovärdet mot rasismen.
Det stod på löpsedlarna i går att SD haft krismöte om utmarscherandet, Ska de nu ändra taktik och sluta med offerrollen? Ibland går den väl inte riktigt hem...
Ja vad de än gör får man hoppas att det inte dyker upp en massa fler Skyttar. De är säkert farligare än SD själva. Vem vet vad för greuelgeschichten de kan hitta på om vänsterns farlighet. Att SD serverar såna hör till deras politiska budskap och ingår så att säga i arsenalen från det hållet.
I alla fall är jag stolt över att tillhöra "Det där sällskapet", även om jag råkade missa demonstrationen. Det är nästan så jag skulle kunna återinträda i kyrkan efter att ha gått ur för en massa år sen.
Den där demonstrationen som hon talar om ( i en predikan!) som samlade vänsterextremister och deras sympatisörer, som bara har till syfte att slå oss och anfalla oss var ju riktad MOT OSS.
Osv osv. Det är ett makalöst gnällande på småbarnsnivå. Den offerroll som man redan från början intagit spelas ut för fullt register. När man lyssnar på vad de säger är det som ett eko från fornstora (läs tyska) dar. Vänstern, extremvänstern... den hemska. Den är skuld till allt och överfaller folk på gatorna . -Jag vet inte om jag ens vågar ta hit min fru för att visa henne Stockholm, sa en av sverigedemokraterna (Jimmy Å?) i en intervju. Vi kan ju bli nerslagna.
I morse fick de stöd av Göran Skytte, som intervjuades i ekot. Ärkebiskopen borde inte ha uttalat sig så i kyrkan. Man kan inte stödja "det där sällskapet" där Lars Ohly troligen var längst till höger, sa han. Kyrkan som förut stödde Konungen och Fäderneslandet, (vilket han inte heller gillade) hade nu ställt sig på vänsterns sida. En kyrka ska ju vara opolitisk! Hålla med alla!
Jaha. Nu har man alltså hamnat i "Det där sällskapet" Och blivit utnämnd till vänsterextremist (alla som är mot SD) är såna. En kyrklig representant som hade inkallats för att kommentera Skyttes sluggerutsagor, sa stillsamt att kyrkans roll var att förkunna evangeliet och att det innebar att man värnade människovärdet mot rasismen.
Det stod på löpsedlarna i går att SD haft krismöte om utmarscherandet, Ska de nu ändra taktik och sluta med offerrollen? Ibland går den väl inte riktigt hem...
Ja vad de än gör får man hoppas att det inte dyker upp en massa fler Skyttar. De är säkert farligare än SD själva. Vem vet vad för greuelgeschichten de kan hitta på om vänsterns farlighet. Att SD serverar såna hör till deras politiska budskap och ingår så att säga i arsenalen från det hållet.
I alla fall är jag stolt över att tillhöra "Det där sällskapet", även om jag råkade missa demonstrationen. Det är nästan så jag skulle kunna återinträda i kyrkan efter att ha gått ur för en massa år sen.
måndag 4 oktober 2010
En butler i garderoben önskas
Källarstädning, hur kul är det? Antagligen säjer det en del om ens person hur det ser ut i källarförrådet ?? Jag är faktiskt glad att jag tar mig in där öht, hämtar det jag ska (om jag hittar det)och knäpper igen hänglåset med det fasta beslutet att nästa gång ska här städas. Och röjas. Och slängas.
Nu finns det väsentligare saker att göra här i livet än detta, så nästa gång ligger långt fram i tiden. Nu börjar jag misstänka att jag saligen hinner gå hädan dessförinnan, vilket ju inte är så kul för ens efterlevande.
Det värsta med källarstädning är att man måste välja. För det hänger ihop med ens självbild och med stigande ålder frestas man bedra sig själv på alla möjliga punkter. Ungdomlig är man ju, så visst kommer jag väl att använda de där tjusiga kanariegula handgjorda pikarna från Pikmakarn som jag köpte för ett par år sen och som sen dess har lyst upp ett annars ganska sunkigt källarförråd. Man vet aldrig.
.
På söndag har vi loppis i kollektivhuset. Ett bra tillfälle att göra sig av med gammalt skräp. Om nu nån vill ha det. Men det gör inte så mycket om det inte går åt för då åker hela rasket ner i grovsopen.
Pikarna får väl stå nåt år till. Om inte annat får man väl använda dom till stavgång. Man syns i alla fall när man är ute med dom.
Men jag har faktiskt lyckats sortera ut ett och annat. T ex min våg. Fungerar alldeles utmärkt, fast jag ser inte längre vad jag väger, ens med glasögon, och det kan man kanske tycka är en fördel, men nu har jag faktiskt köpt en med STOR display.
Brödmaskinen. Nån som vill ha en? Jag har inte fantasi nog att variera degen, så nu åker den också.
Jag ska bespara er uppräkningar av prylar jag lessnat på. Det är lättare att göra sig av med sånt, för där är jag en RATIONELL typ.
Annat är det med kläder. På nåt sätt är mina kläder alltid fel, fast jag tycks tro att de blir rätt bara de hänger att antal år i garderoben. I källarn hänger kläder jag har sorterat ut. Gissa hur moderna dom är... Nåt jag verkligen borde skaffa är en ordentlig spegel. Möjligen skulle då hela rasket kläder förpassas till Emmausinsamlingen som vi har i källarn. Och jag själv ovanpå... Fast pessimism är inte min stil. Vem vet, kanske jag skulle börja använda den här blommiga blusen igen?( Undrar vad Freud skulle ha sagt) Gamla kläder hopar sig i garderob och källare, medan jag bara använder ett par tre plagg om och om igen. Vad ska man med en butler i tunnelbanan till? Jag skulle behöva en i garderoben
Nej nån klädförsäljning blir det inte. Men roligt blir det med loppis. Massor med gamla prylar dyker upp ur källarförråden, en del känner man igen från tidigare år. Så mycket bättre. Återanvändning gillar vi, vi kollektivhusboende.
Så blir det kaffe och goda bullar och nere i 12:an visar Dagmar Mårtas sina vackra tavlor. Här nedan ser nia in en av Dagmars tavlor - ett självporträtt
När det är? Jo på söndag mellan 11 och 15 i gången mellan Sandhamnsgatan 8 och 10 !
Välkomna!
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
Nu finns det väsentligare saker att göra här i livet än detta, så nästa gång ligger långt fram i tiden. Nu börjar jag misstänka att jag saligen hinner gå hädan dessförinnan, vilket ju inte är så kul för ens efterlevande.
Det värsta med källarstädning är att man måste välja. För det hänger ihop med ens självbild och med stigande ålder frestas man bedra sig själv på alla möjliga punkter. Ungdomlig är man ju, så visst kommer jag väl att använda de där tjusiga kanariegula handgjorda pikarna från Pikmakarn som jag köpte för ett par år sen och som sen dess har lyst upp ett annars ganska sunkigt källarförråd. Man vet aldrig.
.
På söndag har vi loppis i kollektivhuset. Ett bra tillfälle att göra sig av med gammalt skräp. Om nu nån vill ha det. Men det gör inte så mycket om det inte går åt för då åker hela rasket ner i grovsopen.
Pikarna får väl stå nåt år till. Om inte annat får man väl använda dom till stavgång. Man syns i alla fall när man är ute med dom.
Men jag har faktiskt lyckats sortera ut ett och annat. T ex min våg. Fungerar alldeles utmärkt, fast jag ser inte längre vad jag väger, ens med glasögon, och det kan man kanske tycka är en fördel, men nu har jag faktiskt köpt en med STOR display.
Brödmaskinen. Nån som vill ha en? Jag har inte fantasi nog att variera degen, så nu åker den också.
Jag ska bespara er uppräkningar av prylar jag lessnat på. Det är lättare att göra sig av med sånt, för där är jag en RATIONELL typ.
Annat är det med kläder. På nåt sätt är mina kläder alltid fel, fast jag tycks tro att de blir rätt bara de hänger att antal år i garderoben. I källarn hänger kläder jag har sorterat ut. Gissa hur moderna dom är... Nåt jag verkligen borde skaffa är en ordentlig spegel. Möjligen skulle då hela rasket kläder förpassas till Emmausinsamlingen som vi har i källarn. Och jag själv ovanpå... Fast pessimism är inte min stil. Vem vet, kanske jag skulle börja använda den här blommiga blusen igen?( Undrar vad Freud skulle ha sagt) Gamla kläder hopar sig i garderob och källare, medan jag bara använder ett par tre plagg om och om igen. Vad ska man med en butler i tunnelbanan till? Jag skulle behöva en i garderoben
Nej nån klädförsäljning blir det inte. Men roligt blir det med loppis. Massor med gamla prylar dyker upp ur källarförråden, en del känner man igen från tidigare år. Så mycket bättre. Återanvändning gillar vi, vi kollektivhusboende.
Så blir det kaffe och goda bullar och nere i 12:an visar Dagmar Mårtas sina vackra tavlor. Här nedan ser nia in en av Dagmars tavlor - ett självporträtt
 |
| Självporträtt av Dagmar Mårtas |
När det är? Jo på söndag mellan 11 och 15 i gången mellan Sandhamnsgatan 8 och 10 !
Välkomna!
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
lördag 2 oktober 2010
Den vackraste höstdikten
Periodvis läser jag jag lyrik. Det har jag efter min mamma som tyckte mycket om lyrik, skrev en hel del och tom gav ut en diktsamling. Pappa kunde stora delar av Frödings produktion utantill, och deklamerade gärna, till mammas irritation - Han har inte kommit längre än till Fröding, stönade hon.
Mycket av min fascination för lyrik tror jag bottnar i Frödings musikalitet. Det ska helst sjunga om en dikt som jag fastnar för. Gärna också ett nytt och halsbrytande sätt att använda uttryck. Men musiken är viktig.
Den vackraste höstdikten är rubriken i dag. Och då blir det en dikt på tyska: Rainer Maria Rilkes Herbsttag
Så här är första och sista strofen:
Mycket av min fascination för lyrik tror jag bottnar i Frödings musikalitet. Det ska helst sjunga om en dikt som jag fastnar för. Gärna också ett nytt och halsbrytande sätt att använda uttryck. Men musiken är viktig.
Den vackraste höstdikten är rubriken i dag. Och då blir det en dikt på tyska: Rainer Maria Rilkes Herbsttag
Så här är första och sista strofen:
" Herr: es ist Zeit. Der Sommer war sehr gross
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren lass die Winde los
.....
Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben"
Min svaghet för Rilke beror på hans nästan oöverträffade förmåga att skapa känslostämningar. Många av hans dikter förstårjag inte alls, men andra går på något sätt rakt in . Som den här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)