Riokör??

I går hade vi vår sångdag i Rio. På Öland, på kör och orkesterlägret där, i somras hade jag träffat på Anko Ericson (som egentligen heter Annica, vilket hon vill bli kallad för) som bl a ledde oss som egentligen var där för att spela något instrument, men som ändå ville sjunga när tillfälle gavs.
I går var vi 15 damer i övre medelåldern de flesta av oss. Två sjöng i kör i vanliga fall. Men vi övriga var otränade och lät väl därefter. Det är dock förvånandsvärt vad man kan få upp rösten bara på en uppsjungning. På eftermiddagen klarade vi utan större svårighet att sjunga trestämt. Då hade också Steve tillstött efter sitt spinningpass, vilket var ett lyft.

En av de saker jag tänkte jag skulle göra när jag gick i pension och då skulle få mer tid (trodde jag) var att hitta en kör och börja sjunga där. Men så började jag spela i Sundbybergs stadsmusikanter och då krävdes det så mycket övande så jag la körplanerna på hyllan. Nu tycker jag dessutom att rösten blir alltmer urvattnad och färglös och jag är inte så säker på att jag har någon lust att öva upp den.

En gång i tiden hade vi en kör i huset som existerade ett par år. Jag var med i början, men hoppade av rätt snart i brist på tid. Och så gillade jag inte körledarn.

Vi får se om vi får igång en kör i huset igen. Då borde vi försöka få tag i några sångglada män som kan förstärka den. (Var nu dom finns)Den första förutsättningen, nämligen att Annica ville fortsätta med oss är ju uppfylld. Vi skulle kunna organisera det ungefär som vi gör med vårt linedansande; de gånger vi inte har tillgång till Annica kan vi ha stämrep på olika håll. Det skulle kunna fungera.

Jag trodde jag skulle kunna lägga in en länk från videon på min mobil så hade ni kunnat få ett smakprov. Bilderna är jättebra. Fast kören är alldeles tyst. Upptäckte när jag kommit hem att jag glömt sätta på ljudet vid inspelningen. Suck. Alltid lär man sig nåt nytt...
Blir det en fortsättning lovar jag att återkomma.

Bröllopsplaner

Nja, inte mina egna. Det gäller fortfarande lektionerna i engelska med min förtjusande elev. Vi är nu inne på sista månaden. Syftet med lektionerna var ju att hon skulle kunna prata med sitt barnbarns nya släktingar på barnbarnets bröllop som äger rum i slutet av februari. Det flyter på riktigt bra; det här är en ambitiös elev som jobbar flitigt under veckan med engelska noveller som hon då berättar för mig när jag kommer. Det har faktiskt överraskat mig att man kan lära sig så mycket nytt när man är över 90.
Själv lär jag mig också en hel del. Förra gången kom vi in på avdelningen konst. Brudgummens far är nämligen konstnär och som sådan har han haft stor framgång och åker världen runt och har utställningar. Det finns rätt mycket om honom på nätet och massor med bilder på hans tavlor. Jag gillar dom. Det är jag tydligen inte ensam om, för han säljer mycket och är oerhört produktiv. Dyr är han också, förstås.
Han heter Paul Ygartua och utbildades på Liverpool art college tillsammans med John Lennon. Jag sa till min elev att jag också gärna skulle gå på det där bröllopet. Det verkar spännande. Men jag får nog nöja mig med en resumé om hur det har varit. Här kommer ett exempel på hans konst

Att vara lärare är alltid ett slags äventyr. Så även i detta fall. Eller är det kanske bara det att människor ofta är spännande och oväntade?

Pedagogisk hjältesaga

Jag gillar Kören, som har sänts två tisdagar och nu är det väl tyvärr bara ett eller två program kvar. En ung högkvalificerad dirigent/körledare får i uppdrag (eller ger sig själv i uppdrag) att leta upp 50 ungdomar som ska utgöra en kör i en nyskriven opera som ska uppföras på den legendariska Glyndebourneoperan i England
Själv älskar han opera och den kärleken vill han överföra på andra som aldrig har sett en opera.
För min del älskar jag pedagogiska hjältesagor och det här är en sån. Gareth, som han heter, har egentligen alla odds emot sig: de ungdomar han vill ha med är ungdomar som knappast har hört talas om opera och har de hört något så är det idel fördomar:feta tanter som skriker, mm. Han går runt på skolor, fritidsgårdar och talar med mängder av ungdomar och försöker motivera dem att komma med i kören. De måste provsjunga och även om de går med på det, så har de ibland synpunkter på musiken de ska provsjunga med. - Jag hatar Michael Jackson! sa en kille som bara vägrade sjunga sånt skit. Så här går det ju till i skolan också när man försöker introducera ett helt nytt avsnitt för tonåringar, som är totalt ointresserade.
Vad är det som gör att han lyckas, trots att få av ungdomarna nånsin har sjungit, än mindre skådespelat? På något mirakulöst sätt lyckas han överföra sin egen tro på att de kan klara av uppgiften på dom. Ganska snart vill de nog vara med, men tror inte på sin egen förmåga. En av flickorna slutar efter ett tag att sjunga med. Han fångar upp henne, tränar henne enskilt och peppar henne, så att hennes resurser frigörs och hon blir en tillgång i kören.
Det är roligt att se hur de här ungdomarna växer med uppgiften, hur de tar allt större ansvar i och med att deras självförtroende stärks. Alla lyckades Gareth dock inte med: en pojke som var klart begåvad för uppgiften kom från en ungdomsvårdsskola, och kontrasten blev för stor.
-Alla är snälla här, sa han. Det finns inga likheter mellan deras uppväxt och min. Och om jag kommer i fängelse och är så mjuk, slår de ihäl mig. Han började utebli från repetitionerna och trots att Gareth försökte övertala honom att vara med gick det inte.

Det är klart att Gareth hade kunnat gå till musikskolor och hitta deltagare till sin kör. Han hade sluppit övervinna en massa hinder: eleverna hade redan från början genom sina föräldrar vetat vad en opera var, förmodligen också sett flera stycken, de hade spelat olika instrument och sjungit i kör. De hade också säkert från början haft det sjävförtroende som behövs för uppgiften.
Det här är det sortens scenario som många lärare önskar sig. Men i dagens grundskola är det få klasser som ser ut så här. Idén med friskolor bygger på den här utopin: att mina barn inte ska behöva konfronteras med barn som inte är lika som mina.

Kunskap är att skapa nya världar. För alla. Det är det som gör att jag tycker så mycket om den här serien. De här ungdomarna råkade träffa på en genial pedagog och deras liv förändrades.
Nu är väl inte alla lärare geniala pedagoger. Men även en lärares värld kan vidgas. Med en bra skolledning kan mycket hända. Men det är en annan historia.

Jag väntar redan på nästa avsnitt av serien.

Ditt och datt

Ibland händer det så mycket så man har svårt att samla sig till ett ämne utan vimsar runt på alla möjliga.
I torsdags var det bokcirkeln där vi diskuterade Keith Richards självbiografi; i fredags hade vi ett matlag med (som vanligt höll jag på att säga) suverän mat, dvs fiskgryta; i lördags hade några i huset tagit initiativ till att bjuda in grannar från vårt ursprungliga matlag som flyttat från huset. Så det har varit mycket gott ätande och drickande och trevliga samtal på olika nivåer.

Vindrickande påverkar numera min sömn negativt och det gör väl inget om man sover lite taskigt en natt. Men blir det flera är det inget vidare. Så nu är det vita veckan som gäller. På lördag har vi sångdagen i huset och det ska bli riktigt spännande att se hur den funkar. Omkring 20 förväntansfulla kollektivister har anmält sig - de flesta damer i övre medelåldern. En enda kille och han kan bara vara med på eftermiddagen. Jag tycker faktiskt synd om män. Sjunga som är så kul. Men det verkar som om de har så stora krav på sig själva - man ska nästan vara halvproffs för att våga vara med. Det är dock några dagar kvar innan anmälningstiden går ut. Kanske det dyker upp nån mer.
Valberedningen i huset har samma problem. Bara kvinnor verkar det bli i kollektivhusstyrelsen. Fast föralldel, det har faktiskt varit med män i de senaste styrelserna. Kanske dyker det upp nån där också.

Jag skulle väl ha skrivit nåt om Keith Richards Livet. Från börjar var jag urentusiastisk. Boken är välskriven och det är intressant att läsa om hur man kan ta tillvara en passion (musiken) och utveckla den. Men sen, när passionen delades med droger; främst heroin, började mitt intresse dala och till slut blev det lite för mycket knark,namedropping och släktingar, katter och hundar. Jag tror man skulle ha strukit ner 200 sidor eller så.
Men jag vill i all fall inte ha boken oläst. Till dess positiva sidor hör att att språket bitvis är uppfriskande med många roliga inslag. Helst bör man nog läsa den på engelska. Översättaren verkar ha haft väldigt bråttom kunde vi konstatera när vi jämförde en del uttryck som lät lite konstiga på svenska.
Jag borde förstås kommit med lite exempel, men jag är alldeles utmattad när jag tänker på Keith Richards. Så ni får läsa själva.

Slarv

En stor del av mitt liv har jag kämpat med mitt slarv. Kämpat är förresten fel ord. Men det har varit besvärligt att vara slarvig. Jag har funderat på vad det kan bero på. När jag började skolan bodde jag i en liten by i Härjedalen och skolhuset låg precis bredvid vårt hus. Så om jag glömde något var det bara att springa ner och hämta det.
Fast jag vet inte... De här förklaringarna att allt bottnar i barndomen är troligen riktiga, men vid mina år borde man ju lärt sig en del sen dess i synnerhet som jag varit lärare och varit tvungen att passa tider och hålla reda på papper.
Men ibland hänger det med, slarvet. För två år sen fick jag ett vackert halsband i julklapp av min dotter. Vi var väl en tjugo personer vid julklappsutdelningen - det var främst barnen som fick julklappar - vi vuxna hade lottat och var och en fick två julklappar.
Jag la undan det vackra halsbandet. Nånstans. Dagen därpå kunde jag inte hitta det. Alla hjälpte till att leta: vi vände på allt som fanns, kröp under bord, skakade kuddar... Inget halsband. Till slut fick vi ge upp. Jag drog slutsatsen att det på något obegripligt sätt måste ha hamnat bland julklappspapperen och slängts. Jag skämdes ordentligt - det kändes inget vidare att slarva bort nåt man fått.

Häromdan skulle jag förnya mitt Friskiskort, så jag tog hissen ner för att gå över gatan och betala terminsavgiften för vårterminen. Precis när jag kom ner till bottenvåningen slog det mig att jag ju måste ha med mig kortet för att registrera köpet. Så jag tog hissen upp igen, stack ner handen i min handväska för att ta upp dörrnyckeln. I stället för nyckeln fick jag upp en silverkedja som jag stirrade på en lång stund utan att fatta något.
Två år efter att jag "tappat bort" halsbandet drar jag upp det ur min handväska som jag använt praktiskt taget varje dag i flera års tid.
Tydligen hade jag då på julafton för säkerhets skull lagt ner det i väskan för att det inte skulle komma bort. Det finns ett par små minifack som jag aldrig använder och tydligen hade halsbandet glidit in där. Fast egentligen tycker jag det är obegripligt att jag inte upptäckt det för länge sen. Jag har ju tömt facken och städat massor med gånger. Det kanske inte är slarvig jag är? Utan föga observant? Antagligen bådadera.

Falsk varudeklaration

Jag har en känsla av att min bloggrubrik är falsk varudeklaration just nu. Resor - ja det skulle i så fall vara resa med ettans buss ner till Karlaplan eftersom det har varit förenat med livsfara att gå till fots. Stans akutmottagningar är tillräckligt fulla som de är med folk som drattat på ändan och sen brutit både det ena och det andra. Jag vill i alla fall inte dit. Bussresan tar ca fem minuter och inte händer det värst mycket då inte Ibland kommer det på lite spännande människor från färjorna i Värtahamnen, men tiden är för kort för att man ska hinna bilda sig en uppfattning om huruvida det är knark eller vapen de för med sig i sina resväskor. Antagligen varken det ena eller det andra.
Häromdan steg det på en tjusig dam med en fantastisk päls. Jag kan inte mycket om pälsverk, men jag gissade på sobel. Dyr såg den i alla fall ut att vara. Rysk överklass, förstod jag. Dom har nog inga djurrättsaktivister i Ryssland. Plötsligt ringde hennes mobil. En ström av ursinniga invektiv flödade in i mobilen, på ren och skär stockholmska. Sen la hon på luren, men fortsatte att vräka ur sig en blandning av svordomar och könsord. Bussen stannade vid Karlaplan och där steg vi av, den förmenta ryskan och jag och tiotalet andra. Mer var det inte. Men som sagt, inte händer det just nåt på ettans buss
Livet - tja, det är väl just nu som på ettans buss. Fast kallare. I dag kom det ytterligare ett par gubbar för att kolla den fortfarande obefintliga värmen. Dom skruvade och mätte och la pannan i djupa veck.
- Blir det varmare nu, frågade jag som är ganska luttrad vid det här laget. -Det vet vi inte, sa de. Men värmen ska kunna fördelas rättvist mellan lägenheterna. Det finns dom som har 23 grader. Själv har jag haft 18 de sista veckorna Grannen Kajsa påstår att hon är ockuperad av Svenska Bostäder som ideligen ska ha tillträde till våra lägenheter. I morgon kommer de igen för att skruva till nån liten mutter.
Just nu sitter jag i alla fall på biblioteket. Här är varmt och skönt. Men inte särskilt tyst.
Lesefrüchte - jo där kunde jag skriva en del: För jag håller på att läsa Keith Richards självbiografi: Livet. Jag är helsåld! Den är intensivt underhållande och rolig att läsa. Sen kan man göra pauser och gå till spotify och lyssna.
Men Livet är värt en egen blogg. På torsdag ska vi diskutera den i cirkeln. Jag lär återkomma!

Acedia

Enligt wikipedia är acedia en av de 7 dödssynderna och den är jag då ofta hemfallen åt.
Jag gillar ordet: acedia betyder lättja och det låter inte alls lika fint. Ska man synda kan man åtminstone göra det på ett obegripligt språk.
Jag gick på latinlinjen i gymnasiet och hatade latinet från första stund. Eftersom jag visste att jag ville läsa språk på universitetet och misstänkte att jag aldrig skulle ha karaktär nog att läsa in latinet efter studenten valde jag bort den allmänna linjen med spanska och gick i stället de tre åren på latinlinjen. Jag hankade mig fram från år till år och lyckades obegripligt nog (med privatlektioner som mina föräldrar snällt betalade) få ett godkänt i slutbetyget. Jag drog en lättnadens suck och glömde snabbt det mesta om Cesars kohorter och Livius historieskrivning.
Nu tror ni nog att jag ska säga att jag ångrar att jag inte la ner nåt jobb på latinet när jag ändå hade valt det. Men det gör jag inte alls. Vad det däremot lärde mig var värdet av att ha vänner i klassen som kunde hjälpa en och vilkas översättningar man kunde skriva av när man satt illa till. Och det var för det mesta det. Förresten fanns det annat i livet att ägna sig åt när man gick i gymnasiet. Att lära sig prioritera är ingen dålig kunskap.

Jag tittar ut genom fönstret och konstaterar att det är samma gamla gråväder som i går och i förrgår och.. Två grader kallt. Är man 71 måste man röra på sig för att inte förvandlas till stel pinne, vilket ofelbart även innefattar hjärnan. Som inte blir pinne men gröt. (Är man anfrätt av acedia blir också metaforerna därefter.)
Klockan slår i vardagsrummet. Katten kommer och jamar argt: - Va, inga räkor i dag heller. Finner sig i sitt öde, och börjar smaska i sin pussiskål.

Ny titt ut genom fönstret. Samma gamla gråväder… Vänder jag blicken inåt, mot lägenheten finner jag att den också börjar bli grå…

När jag var liten läste jag en bok som hette Pollyanna. Den var en bok som verkligen syftade till uppbyggelse. Den arma Pollyanna råkar ut för det ena hemska efter det andra. Då uppfinner hon nåt som hon kallar för vara gladleken. I slutet av boken råkar hon ut för en olyckshändelse, jag tror det var en bilolycka och mister eller bryter båda benen. Jag minns inte riktigt hur det var, men hon lyckades förvandla även denna fasa till nåt uppbyggligt.
Nu i efterhand tror jag att bokens egentliga syfte var att få små flickor att foga sig i allt, vad det än var. Arg skulle man ju inte bli. Men glad!

Naturligtvis är det löjligt att låta sig påverkas av nåt som man öht inte kan göra något åt. Vädret i januari är som det är. Här skulle möjligen vara gladleken vara på sin plats. Där är jag väl mer påverkad av min pappa som hade en osviklig förmåga att se det positiva i allt. (Antagligen var han rädd för vad som kunde hända om han inte gjorde det) Mamma var tvärtom. (I längden är väl kvinnor mer realister)
Jag minns mycket väl en gång när vi var i sommarstugan och det hällregnade och hade så gjort i många dagar. Mamma stod vid fönstret och suckade tungt: - Det bara vräker ner och aldrig blir det annorlunda! Därpå pappa: - Jo men ser du inte, där längst uppe till vänster! Ser du inte den smala blå strimman där. Det spricker snart upp, ska du se!

Inte för att jag kan se nån blå strimma i dag. Men ljusare blir det. Katten behöver mat, så jag måste masa mig upp och ut.

Förresten: dagens blå strimma: I kväll börjar repen med Blåsorkestern!

Fredagmiddag

I vårt kollektivhus har vi gemensam middag på fredag för dom som vill. Det skiljer oss från många andra kollektivhus som har middag flera gånger i veckan och matlagningsplikt. Plikt har vi också såtillvida att vill man vara med och äta, måste man också ställa upp och laga mat. En person gör i början av varje termin upp en lista på matlagare som mailas ut. Två gånger per termin brukar man i allmänhet laga. Man lottas ihop, två och två och då har man ansvar för val av meny, inköp, matlagning och efterföljande städning. Man sätter upp en lista på anslagstavlan om vilken mat man har valt. De som då kan komma skriver upp sig. Det kan variera ganska mycket.
Sen räknar man ihop vad man har lagt ut och slår ut det på antalet deltagare.
I går hade det blivit nån miss med schemat så att ingen hade ansvar för matlagningen. Då föreslog någon som tyckte det var tråkigt att sitta ensam vid sin fredagmiddag att vi skulle ha knytis i stället. Så det kom upp en lapp om detta. Men sen tyckte vår yngste matlagsdeltagare (Gösta, 6 år) att hans mamma väl lika gärna kunde göra köttfärssås för hela matlaget och inte bara för familjen. Ny lapp och nytt mail till matlaget.
Så igår var vi 14 stycken som åt köttfärssås och spagetti, och risgrynspudding med saftsås, som Göstas pappa lagade. Jag hade aldrig trott att risgrynspudding kunde bli nån höjdare, men det var den

Det är ett stillsamt och trevligt sätt att tillbringa en fredagkväll på. Ibland kan diskussionens vågor gå höga; ibland är det bara småprat om händelser i huset, om oss själva, vad vi har läst och sett. Oftast är det samma personer man träffar varje fredag, fast i olika konstellationer.
Yngste deltagaren är som sagt sex, den äldsta är 92. Bra blandning!
Och priviligierat känns det att ta sin vinflaska och gå ner och äta nåt riktigt gott på fredag i goda vänners lag. Bordet är vackert dukat, ljusen är tända och man hör ett välkomnande sorl när man stiger in i lokalen.
Folk som inte bor i kollektivhus vet inte vad de missar!

Tjejer och killar - the same old story

Då och då kommer rapporter från skolans värld om vad som har hänt med könsrollerna. Dagens tidningar rapporterar om att inget händer. Det står still. Flickorna är flitiga, tysta och får höga betyg, men mår sämre och får sen sämre lön när de väl kommer ut i yrkeslivet; pojkarna får ta plats men läser betydligt sämre. Och får högre löner när de väl kommer ut.

Att könsrollerna cementeras tidigt trots att säkert många av dagens föräldrar försöker ändra dom kan man verkligen konstatera om man har kontakt med barn.
Pojkar får slåss, men inte lägga pärlplattor. Flickor får lättare sin vilja igenom om de gråter än om de hävdar sig verbalt. Så ser det ut i förskolan, trots att de flesta förskollärare är medvetna om jämställdhetsproblematiken. Det visar en färsk avhandling.
. Citatet från gårdagens DN
Mitt barnbarn är sex och en typisk representant för sitt kön. Prinsessor, pärlplattor och rosa är det som gäller. Jag tycker det verkar som om rollerna snarare har förstärks. Hon har väldigt klara uppfattningar av vad en pojke och en flicka gör. Samtidigt är hon oerhört kreativ och verbal; hennes pärlplattor är små konstverk,kanske också beroende att också pappa att inte bara mamma har hjälpt henne. Så för henne är pärlande också en manlig sysselsättning.
Egentligen tror jag inte det spelar så stor roll vilka skönhetsideal hon har när hon är liten. Jag tror däremot att det är viktigt att hon tas på allvar; att hon verkligen lyssnas på och respekteras. Det är klart att det är jobbigt för föräldrarna att inte bara gå in och bestämma, men i längden vinner det här demokratiska förhållningssättet. Ibland har jag tyckt att hennes föräldrar har utsätter henne för för många val, men jag har märkt att de gör rätt.
Jag har allt för många minnen av hur jag själv som flicka inte togs på allvar när jag hävdade något. I stället för att resonera med mig skrattade man. Om det jag valde gick emot sanhällets normer så kunde dessa inte ens diskuteras. Jag har hur många exempel på detta som helst. Ett som jag särskilt minns är när jag i tolvårsåldern hävdade att jag ville bli pilot.
Svedan av den kränkningen det gapskrattet gav upphov till känns fortfarande. Man gav aldrig nån orsak till att vissa saker var ogenomförbara. Man bara skrattade avfärdande
Kanske har flickor med kloka föräldrar i dag det lättare än pojkar? Som måste ta till knytnävarna om det inte blir som de vill? Och inte får gråta om de blir ledsna? Flickor får gråta, men de får också använda gråten till att få sin vilja fram. Inte nåt vidare det heller.
Jag hoppas att den här färska avhandlingen får effekt på arbetet i förskolan/skolan. För åtminstone de förskollärare jag kommit i kontakt med verkar väldigt ambitiösa och måna om att både deras flickor och pojkar ska ha det bra och utvecklas. Man borde till deras hjälp arbeta fram modeller för att ändra maktstrukturerna mellan könen. Hur kan man genomdriva sin vilja utan att slå nån på käften eller ta till utpressningsgråt? Vilka strategier kan man välja?
Det har ju faktiskt hänt en hel del sen jag var liten. Det är bara det att det går så f-b långsamt

Läsecirkelfunderingar

Jag är med i två läsecirklar. Den ena startades av ett gäng kollegor i Tensta, består enbart av kvinnor: alla utom två är numera pensionärer. Vi väljer böcker genom att försöka komma fram till konsensus - det är inte så svårt. Just nu har vi valt att läsa afrikansk litteratur. Jo vi är medvetna om att området är gigantiskt, men tyckte att det kunde vara värt att pröva att läsa olika böcker.
Den andra cirkeln är nystartad och består av några av mina närmaste vänner. Där finns också två män med vilket är en tillgång. Vi har hittills läst noveller av Alice Munro och ska nu läsa Keith Rickards Life. Själv har jag aldrig lyssnat på Rolling Stones; det är inte precis min sorts musik. Fast nu sätter jag ibland på spotify och försöker lyssna lite. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag kan lära mig tycka om det. Det är väl heller inte nödvändigt. Men diskussionen om boken kan bli intressant.
Eftersom jag håller på med Afrika just nu kan jag verkligen rekommendera Pettina Gappah från Zimbabwe. Boken jag läser heter Sorgesång för Easterly och är en samling noveller som skildrar olika livsöden i Mugabes Zimbabwe: korruptionen, fattigdomen, utsattheten. Vad händer med människor som lever i en diktatur - hur värjer de sig - hur kan de bevara sin mänsklighet (det kan de oftast inte)
Titelnovellen handlar om ett område i Harare, Easterly, som regeringen anser vara en skamfläck när engelska drottningen ska komma på ett tredagars besök till landet. Som många av personerna i Gappas noveller har huvudpersonen utsatts för något i det förflutna och detta påverkar hennes omgivning på olika sätt. Slutet är tragiskt, både för kvinnan och för hela Easterly, som jämnas med marken, plundras och utplånas. Och det par som lyckats fly - vilken framtid har det?
Gappas öden tar tag i läsaren och det är inte svårt att leva sig in i de främmande miljöerna. Sen hör det till hennes styrka att hon också kan vara rolig mitt i misären. Förhållandena hon skildrar är så groteska att man måste skratta. Som i berättelsen Dansmästaren i Mupandawana, där huvudpersonen i början av novellen går i pension, men inte får annat än tre par skor, eftersom företaget där han jobbat i trettio år som snickare går i konkurs och inte kan betala ut något annat än de skopar de har kvar i ett annat företag. Han försörjer sig genom att jobba i en likkistfabrik. Vid en danstävling, (som är en helt underbar skildring av dans,) visar det sig att pensionären M´dhara Vitalis är en suverän dansör och han vinner överlägset. Detta gillas inte av myndigheterna som förbjuder vidare danstävlingar. Men Vitalis dansar vidare på olika syltor ända till den dag han dansar ihjäl sig. Så här skildrar Gappah eftermälet: Berättelsen om hans död var tryckt direkt under det dagliga porträttet av presidenten. Om man vek undan tre fjärdedelar av tidningen och på så sätt dolde artikeln som innehöll den optimistiska prognosen att inflationen skulle gå ner till två miljoner sjuhundrafemtiosju procent före årsskiftet, syntes bara artikeln om M´dhara Vita. De hade skrivit hans namn som Fidelis i stället för Vidalis och kallade honom för pensionär fast han inte hade fått någon pension, såvida man inte räknade de tre paren skor, förstås. Men rubriken stämde: Man dansar sig till döds.
Det var faktiskt det han hade gjort

Nästa torsdag har vi cirkelmötet. Jag återkommer om diskussionen om vad vi fått ut av vår afrikanska läsning