Innehållsrik vecka. Wikileaks fortsätter att portionera ut diplomatiska dokument. Vissa står med byxorna nere och dom hotar med allt möjligt: avslöjande av dessa hemligheter är katastrofalt och leder till katastrof. Fast vad då? Det kan ju hända att det finns dom som trott på USAs förevändningar att kriga på olika ställen - fast finns det verkligen kvar några såna? JAg har svårt att se att wikileaks avslöjanden kan förvåna någon som följt med ett tag i vad som händer.
Vi som blev medvetna socialister under 60 och 70-talet lärde oss då att är det något som sätts ur spel under ett krig så är det sanningen. Jag minns fortfarande min förvåning och senare mitt ursinne när jag förstod att nästan allt som USA motiverade sin krigföring i Vietnam med var lögn. Man lärde sig att läsa med dubbla glasögon: nu står det att Nordvietnam har anfallit amerikanska båtar i Tonkinbukten. Vi (USA) måste försvara oss. I själva verket hade anfallet iscensatts av USA-trupper. Så var det hela tiden, genom hela kriget. 70-talet var ett enda långt decennium av amerikanska lögner och deras avslöjande genom olika medier.
Det var svårare då - inget internet fanns som snabbt kunde maila ut andra sanningar än de officiella. Men de läckte ju ut i alla fall.
Men man var tvungen att söka försöka ta reda på vad som var sant och det kunde man bara göra genom att läsa böcker och artiklar som skrevs och de var många. Och sen dra egna slutsatser. Mina egna vyer vidgades och jag började också reflektera över det samhälle jag levde i
Jag har börja läsa Göran Greiders bok Det måst finnas en väg ut ur det här samhället. I början av boken beskriver han hur han blev socialist. Greider kom till skillnad från mig, från arbetarklassen och han skriver om hur maktfrågorna ställdes på sin spets i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Arbetarklassens positioner hade oavbrutet flyttats fram, skriver Greider, och en allt större del av arbetets rikedomar utgjordes av löner.
"Sjuttiotalet har demoniserats i efterhand av alla tänkbara samhällsbevarande krafter. Men det beror på att arbetarklassen och dess politiska organisationer aldrig varit starkare än då, att allt från kvinnorörelsen över miljörörelsen tll handikapprörelsen ställde helt nya frågor, " skriver Greider.
För mig och många med mig var 70-talet decenniet då fjällen föll från våra ögon. Det var också en uppbrottets tid: en optimistisk tid då vi trodde på möjligheten att skapa en bättre värld: alla kunde vara med och bidra till detta; ja även om det nästan bara var män som förde ordet i alla sammanhang började även kvinnor våga upplåta sin näbb: Åååh tjejer, ååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras , sjöng vi.
Greider igen:" Socialismen utgör, tolkad psykologiskt, ett försök att göra sig hemmastadd i en värld, som är fientlig,osäker och främmande genom att i grunden förändra den. Trygghet är därför uppbrott"
Ska man förändra världen är det bra om så många sanningar som möjligt om makthavare kommer fram i ljuset. För ju mer folk får reda på vad som egentligen tilldrar sig i de stängda rummen, desto bättre är det. Det gör att jag tycker att wikileaks inger hopp. Nu tycks den dessutom ha fått en efterföljare. Ja ju fler dess bättre.
Det blev lite rörigt det här. Men jag återkommer till 70-talet i nån utav de nästa bloggarna
mm mm Jag håller med dig och känner igen mig i allt du skriver om 70-talet. Men till Wikileaks och Julian Assanges känner jag mig något tveksam. Vilka är Assanges drivkrafter? Vad står han för politiskt? Vet vi det? Jag kan inte formulera mig bättre just nu men får väl återkomma när jag tänkt mera. Mycket av det som kommit fram reser intressanta frågor - ja visst. Men jag funderar.
SvaraRadera