”Livet är ett konstverk som kräver den största uppmärksamhet”

Bodil Jönsson tillhör mina favoriter. Uttrycket ovan har jag tagit från henne, som i sin tur har tagit det från Klaus Rifbjerg.  På nyårsafton var hon värd för Vinter i P1 och som alltid när man lyssnar på henne sätter det fart på ens egna, något tröga, hjärnvindlingar. (Programmet ligger kvar på SR, så passa på .)

Vad gör man med sin tid som pensionär? Häromdagen, när vi hade paus i triospelandet, sa Karin:  Hur mycket tid har man egentligen kvar?  Det rinner iväg...

- Jag försöker strukturera upp min tid, sa jag. Det är ett evigt planerande. Som aldrig håller. Det blir som i Tolvskillingsoperan: Ja mach nur einen Plan! Sei nur ein grosses Licht! Und mach dann noch einen zweiten Plan... Gehn tun sie beide nicht. (Ja planera du bara, var ett stort ljus. Gör du en plan till. Ingen av dem funkar)

Det här med att bli gammal är verkligen inte oproblematiskt. Och eftersom man antar att det bara kan bli sämre, känns det som ett olösligt dilemma. Bodil Jönsson använder en bild av en tratt som smalnar ju längre tiden går.

 Men hon vore inte Bodil Jönsson om hon inte vänder på tratten. Hennes tratt smalnar inte av utan går på andra hållet. Jo somligt blir sämre. Men annat blir faktiskt bättre!  "Jag vågar ta ut svängarna mer nu. Jag har ju redan gjort bort mig så många gånger, så vad spelar en gång till för roll."  Det där känner jag verkligen också. Tänk om man inte varit så feg och försiktig i sammanhang där man borde handlat helt annorlunda! Tur att man blivit gammal och klok har jag ofta tänkt de senaste åren. Det känns bra, det!

Hon inleder sitt program med att tala om årsringar, hur man har alla åldrar kvar inom sig. Det är väl därför det är så intressant att tala med gamla människor om de vill berätta om olika tider i deras liv. Och det ger mig också perspektiv på mitt eget liv.  När man har kommit upp i pensionsåldern har man hunnit uppleva mycket. Och man har hunnit träffa en förfärlig massa människor. En del har präglat mig, satt djupa spår. Till och med vissa repliker har stannat kvar. Jag lärde känna Trude 1958. Då var hon 65 och nyss pensionerad. Varje gång nån frågade mig vad jag höll på att utbilda mig till satte jag mig till ett inre motvärn. Lärare, hahaha, skrattade männen. Vad var det för mening med det?  Som ung kvinna togs man aldrig på allvar. När Trude ställde samma fråga trodde jag hon skulle reagera på samma sätt. Men hon såg allvarligt på mig och sa: - Det är ett mycket viktigt yrke.
Och det var det ju. Och är.
Vad är det mer som Bodil tycker har blivit bättre?  Man får hela tiden nya hjärnceller, vilket gör att man kan utvecklas ända tills man dör. Sånt gillar en gammal pedagog att höra! Man blir bra på att se sammanhang, att få överblick. Vi kommer att förbli sökande, nyfikna. Tankar tar tid. Vi har tid, vi pensionärer. Ja borde ha åtminstone. Tid att gå på djupet i vårt tänkande. Sen verkar det också som om våra båda hjärnhalvor, där den vänstra står för tänkandet och den högra för känslan - är mer koordinerade än de är hos yngre. Vilket borde borga för klokare ställningstaganden.  Jag gillar tanken på att bli en vis gammal dam!
Själv gillar jag också friheten som pensionär: att få ägna mig åt det jag vill, disponera min tid. Man ska ta hand om sig själv och leva för att bli gammal, säger Bodil. Sen borde man kunna dela med sig av denna förädlade kunskap. Vad händer, frågar hon sig, när dagens superstressade småbarnsföräldrar begriper vad 75 åringar kan göra? Kommer de inte att ställa krav på att få gå ner i arbetstid under de arbetssamma småbarnsåren och sen få ta igen den tiden senare?

Nya insikter är alltid roliga. Jag har bara tagit upp ett par saker av allt intressant som hon berättar om i sitt program! Gå in och lyssna, ni också!

Årets ord 2013 - mina och andras

Häromdan publicerade tidningarna en lista över årets nya ord. En del var ord som man hade varit glad att man sluppit läsa öht; en del kanske är här för att stanna. Själv har jag använt ord i år som visserligen inte är nya, men som fått en ny aktualitet.
I årets lista är det egentligen bara ett som jag gillar och borde använda lite oftare.  Hur ofta brukar ni twerka? Jag tycker det vore ett bra nyårslöfte: Se till att twerka lite warje dag! Då kan man dessutom carpa utav bara fan och säkert utsmarta omgivningen. Eftersom årets ord både i Sverige och England är selfie passar det ju bra.
Förresten är jag inne (klart uteord).  Jag kan göra en selfie.  Ja, inte när jag twerkar. Men när jag sitter still, vilket mer passar min vördnadsvärda ålder. Jag kan simma med mobilen också. Det ni! Ja skulle kunna, då.
Mobilsimning skulle antagligen hämmas av mina wehwehchen. De sista är ett väldigt användbart ord för att beskriva småkrämpor.
- Hur är det med dig i dag?
 - Jo tack, det är ju de vanliga småkrämporna, förstås. (Tala om att vara GNÄLLIG TANT)
Det här blir helt annorlunda:
- Hur är det med dig i dag?)
- Tja, det är ju mina wehwehchen....(Vilket betyder, äsch det är inte så farligt, nåt man kan dra på munnen åt.)
Nu är inte det här något nytt ord. Men jag har just inte använt det förut. Det brukar dock vara givande att titta på tyskarnas lista över nyord. I år var de rätt oöversättliga som det ofta blir med ordlekar. Men de hade ett Spruch des Jahres som löd så här: "Jag väljer NSA för dom intresserar sig åtminstone för mig!"

Tyskarna har inte bara Worte des Jahres utan också Unworte. Dvs ord som man helst hade sett att man slapp, eftersom företeelserna är så avskyvärda. I år hade de valt "Inländerfreundlich"   Det går inte riktigt att översätta på ett snyggt sätt, men det betyder att man bara är vänlig mot (eller gillar) dem som inte är utlänningar.

 På DN:s lista fanns också Unworte,även om de inte kallade det så (ordet är verkligen bra, men går heller inte att översätta) Hanne Kjöller hade valt "kringresande" , polisens eufemistiska och rasistiska beskrivning över romer i det register man rättsvidrigt hade upprättat. Det är inte bara i Tyskland vissa vill vara Inländerfreundlich, minsann.

Även om man kan tycka (jag har klara problem med att använda en i stället för man, så det får bli man) alltså även om man kan tycka att år 2013 var ett år som var genomdränkt med rasism och där en mängd ord som alla hade anknytning till fenomenet fascism hela tiden dök upp och beskrev ett skeende som man hade hoppats aldrig skulle återuppstå, så finns det i alla fall ljuspunkter. Man kan blixtsnabbt med hjälp av Internet sammmankalla folk till protest.

Ska jag välja ett ord för 2013 som ger mig mod och styrka   väljer jag KÄRRTORP.

Taskigt minne och fibracellrör

Vad var det nu jag skulle skriva om? Jo visst ja. Om minnet var det ja. Eftersom min absoluta fasa med stigande ålder rör risken att drabbas av demens eller nån sjukdom som drabbar hjärnan ser jag det mesta som handlar om minnet på TV.
I kväll var det så dags igen. Kunskapskanalen visade ett program som hette Minnets mysterium. Programledaren var en skådespelerska, vars far hade förlorat närminnet och hon var rädd att detta skulle drabba henne också. Vad är minnet, frågade hon sig och finns det något man kan göra för att träna upp det?
Något svar på varför vissa människor drabbas av olika sorters minnesförlust gick hon inte in på. Jag kan tänka mig att en del har med gener att göra och det är ju inget man kan påverka. Hon sammanträffade med en kvinna som var 101 år gammal och fortfarande var pigg och nyfiken på livet. Hon sa att för hennes del var det viktigt att ha en sak varje dag att göra som inte handlade om mat eller hushåll, utan att gå till en utställning, lära sig något nytt. Dessutom höll hon kroppen i trim. Stod på balansbräda (om det nu heter så) bl a. Det var det då länge sen jag klarade av.
Själv hade skådespelerskan svårt för namn, sa hon. Och vem har inte det. Ibland skrattar vi, jag och mina jämnåriga åt de enorma lakuner som uppstår när man ska berätta om en bok man har läst och eller en film man har sett. Eller om en person man just träffat. Det kommer om en kvart, säger man lite uppgivet.
Fast det är inte alltid det är så kul. Vissa ord vill bara inte fastna. Ska jag t ex gå till en musikaffär och köpa rör till min basklarinett så måste jag skriva upp namnet på märket på en lapp. Annars har det försvunnit ur hjärnan när jag kommit fram till affären. Fibracell heter det och är ett slags plaströr som håller länge, så man behöver inte köpa det så ofta.
I programmet konsulterade hon en minnespsykolog ? och bad om råd. Han sa att man skulle förbinda namnet med den personens olika egenskaper och gärna använda alla sinnen när man försökte pränta in namnet. Och så fick hon och ytterligare en person var sin karta med foton på 25 olika personer och ombads komma tillbaka ett par veckor senare då de skulle träffa personerna på fotona och känna igen dem Det var ganska roligt att höra hur hon hade associerat kring personerna och hur hon använt sig av de tekniker som psykologen hade föreslagit. Det funkade ju bra. Jaha. Bara att försöka tillämpa detta.
Celler nybildas ju hela tiden i hjärnan och nya kopplingar kan göras. Men det verkar faktiskt som om det viktigaste för en vital hjärna är att man  rör mycket på sig. Själv är jag väldigt bra på att läsa att man ska röra på sig. Det är enormt vad många träningsråd man kan få på nätet.  Sen tänker jag att i morgon...

Programmet tog också upp från när man kan ha sina tidigaste minnen. Det är väl kanske inget nytt att detta bör vara vid treårsåldern, när barnet börjar få ett språk. Själv minns jag att jag satte mig upp en morgon i sängen och förtjust sa till min pappa: Titta pappa, jag ser två rullgardiner! och den konstiga reaktion som kom från min pappa som inte alls tyckte det var kul. Så började min polio, men resten har jag glömt eller täcks över av det föräldrarna har berättat.
Nytt var kanske inte heller programmets konstaterande att de viktigaste åren för en människas personlighet är åren från puberteten och framåt. Då grundläggs ens personlighet som egentligen inte förändras i grunden. Det är nästan kusligt att gå på en klassträff 50 år efter studentexamen och se hur lika sina gymnasistjag de flesta är. Borde inte skolan ta det här mer på allvar och satsa på konst och musik och dans i högre grad. Idrott satsas det väl på redan.

Jag får väl testa de här minnesknepen på mina fibracellrör. Ska bli intressant att se om det funkar. För jag behöver knappast köpa några förrän om ett halvår.

Mer om girighet och vinstjakt

Artiklar och program om skolans misslyckande duggar tätt. I kväll var det dags för Uppdrag granskning och deras program om friskolorna. Det visade sig att ganska många friskolor väljer bort svaga elever till förmån för de redan "duktiga". Surprise, surprise.
Skolan är ju en marknad där varje elev innebär en inkomst för skolan eftersom varje elev har med sig en skolpeng. Ju fler elever, desto mer skolpengar. Är det elever som har problem, så kostar dom.  Tyvärr.
Jan Björklund intervjuas i slutet av programmet. Han är upprörd och besviken. Vad ska man göra åt det här? Jo Skolinspektionen ska få större befogenheter att kontrollera friskolorna. Eller alla skolor? Han föreslår alltså ytterligare byråkrati. Skulle inte skolinspektionen vara till för att se till att elevernas kunskaper inte sjönk?  Nu ska de i stället använda sina resurser på att kontrollera fuskande skolor.  Finns det nån som tror på att detta gagnar eleverna?

Jag börjar tröttna på att diskutera alliansens skolpolitik. Ja jag är inte så säker på att den socialdemokratiska är så värst mycket bättre. Som gammal lärare glömmer jag aldrig att det var Göran Persson som slog den första spiken i skolans likkista när han kommunaliserade skolan. Sen kom alltihop i en strid ström: Elevpeng, privatskolor, marknadsanpassning, skattepengar som flyter ut ur landet till skatteparadis i stället för att komma eleverna tillgodo. En stadigt sjunkande kunskapsnivå, lärare som går på knäna, en ökad segregation. Den svenska skolan på Chiles nivå. En valfrihet för de redan besuttna.
Privatskolorna, sa Sjöstedt, som också intervjuades i programmet, har färre lärare, sämre skollokaler mm än kommunala skolor. Därför att de är ett medel att tjäna pengar.
Även om alla rektorer för privata skolor inte är så vulgära som den rektor som intervjuades i programmet, så lyder de under samma marknadslagar:  vinsten är allenarådande.

Med risk för att bli tjatig: det här är absolut min sista blogg om den  miserabla svenska skolan. Ska jag skriva om skolan i fortsättningen och det kan nog hända att jag gör, tänker jag bara ta upp nya skolexperiment som kan komma eleverna till godo. Det här blir annars bara gnäll.

Vad borde man göra då? Avskaffa skolpengen och finansiera skolorna på ett annat sätt. Förbjud vinster inom skolans område. På så sätt skulle bara privatskolor med en pedagogisk vision bli kvar: det finns ju hur mycket som helst att göra och alla visioner kanske inte finns i den kommunala skolan.
Se till att lärarna får tid att undervisa. Anställ de bästa lärarna i sk svåra områden och ge dem en hög lön. Det ska vara ett hedersuppdrag att undervisa i ett område som Rosengård och ett jobb som man ska vara stolt över. Det kommer att spilla över på eleverna som med stolthet kan berätta att de går i en av stans bästa skolor. Låt lärare vallfärda på studiedagar till skolor som lyckas vända hopplösa skolresultat till hoppfulla. Det finns ju redan nu såna. I dag lägger man i stället ner pengar och tid på att marknadsföra skolor för att ta elever från varann.

Det finns ytterligare en aspekt på den misslyckade skolan. Och det är att när klyftorna växer, så växer frustrationen. Och den kan bli farlig. Redan i dag växer främlingsfientlighet och rasism. Det är lätt ta till någon att skylla misslyckanden på. Vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag. Med en skola som inte värderar kunskap främst utan vinst kommer den gryende fascismen att breda ut sig.
Själv är jag född 1939. Det var inte något bra år att komma till världen på. Man hade ju hoppats att världen lärt sig något av historien. Fast just nu ser det rätt mörkt ut.

Eleven som kund och vinstmaskin

Jag tror att jag inte är ensam  att fundera över  hur det kommer sig att den offentliga sektorn har förvandlats till privata företag , där vinsten är det som styr verksamheten och där dessa företag ska konkurrera med varandra som om människor kunde likställas med skönhetsmedel eller bilar.

I Jens Stilhoff Sörensens två radioessäer, som sändes i OBS nyligen,  tas problemet upp. Han kallar det för ”Den tysta revolutionen” eftersom det har genomförts utan egentlig debatt. Det är en politisk modetrend, menar han, och den har genomförts utan att den har debatterats offentligt och utan att man har fått ta ställning till den i allmänna val.

Det Sörensen syftar på är en nyliberal filosofi, skapad av Thacher och Reagan för hur den offentliga sektorn ska styras.
Tidigare var den offentliga förvaltningen utsatt för demokratisk kontroll eftersom den finansierades av skattemedel . Den skulle vara likvärdig för alla medborgare och de som anställdes skulle rekryteras professionellt. För att ta skolan som exempel: alla elever i hela landet hade rätt till en likvärdig skola. Vare sig man gick i en skola på landet eller om man gick i en i Stockholms innerstad hade man chans att lära sig lika mycket.
Men sen20 år tillbaka har  den här nyliberala filosofin, kallad New public management kommit att genomsyra den offentliga sektorn. Nu ska den brytas ner i en samling företag som ska vara lönsamma och konkurrera med varandra. Verksamheten ska vara självbärande. Det innebär att rektorernas huvudsakliga uppgift är att hålla budgeten, inte att vara pedagogiska ledare. Det får komma i andra hand. Visserligen har de en intendent till sin hjälp när det gäller pengarna, men det är ändå rektorn som är ansvarig för att budgeten inte överskrids. Eleverna är numera inte i första hand elever utan kunder, som måste konsumera. Men vad? Och som man slåss om, eftersom ju fler kunder man har, desto större vinst får man. Vissa blir förlorare, det ingår i spelets regler, fast det verkar som om skaparna av denna filosofi tror att alla skulle bli vinnare. De dåliga skolorna skulle försvinna, sa man. Men följden har blivit att klyftan mellan bra och dåliga skolor har vidgats och blir allt djupare.

Den här filosofin korrumperar alla värden utom de ekonomiska, menar Sörensen. Och eftersom dessa  värden måste utvärderas (är det verkligen lönsamt att införa en ny pedagogisk metod?) så måste en enorm administration byggas upp. Lärarna dignar under utvärderingar och får inte tid över för det som borde vara deras egentliga uppgift: att undervisa. Fler nationella prov, betyg allt längre ner i årskurserna garanterar att klyftan blir allt större.
Det är absurt: Man har också korrumperat ordet utvärdering. För det är klart att både elever och lärare måste kolla om undervisningen som bedrivs kommer eleverna till godo. Förr räckte det i många fall att man pratade med varann. Nu är den sk utvärderingen också ett medel att utvärdera lärarna. Som om inte de skulle klara av att utvärdera sin egen undervisning.   Lärarna fråntas sin professionalitet och sitt värde som lärare.

Jag vet inte om jag håller med Sörensen om att New public management har smugits på medborgarna, förlåt kunderna. Men jag kan hålla med om att det inte hållits någon egentlig debatt om värdet av den här filosofin.  Nånstans läste jag att den har kommit för att stanna och att det inte gå att förändra detta. Men har den en gång införts borde man också se till att den försvinner. Hur vet jag inte. Men vi är väl ganska många som fått upp ögonen för dess nackdelar och vill kämpa emot.

 

Skolmisären

Såg häromdan Uppdrag granskning som handlade om skolan. I slutet av programmet stod de två ansvariga för skolmisären (Jan Björklund och Ibrahim Baylan) och var ganska överens om att om man bara fortsätter som hittills, men lite mer så skulle skolan bli bra, Baylan ville lite mer än Björklund. Men ingen av dem hade något konkret förslag på något som skulle kunna förändra den här katastrofala situationen. Varför i himlens namn tar de inte del av den  skolforskning som finns? Det har skrivits ganska många artiklar om detta den senaste tiden

All forskning visar att skolans resultat är avhängigt av skickliga lärare och en pedagogisk, medveten skolledning. För att man ska vara en skicklig lärare behöver man tid. Tid att tänka ut och planera roliga och spännande lektioner. Och så behöver man också som lärare uppskattning för ett bra jobb. Dels genom en ordentlig lön. Men jag tror faktiskt att det inte enbart är den usla lönen som gör att det är få som väljer läraryrket i dag. Sen jag slutade som lärare har den administrativa delen av läraryrket svällt in absurdum. Om lärarna finge syssla med det de är tänkta att göra, nämligen undervisa, skulle skolan vara bättre. Läraryrket som tidigare var ett kreativt, skapande yrke har degraderats och går ut på att  se till att skolan överlever ekonomiskt.
För en gammal pedagog känns det verkligen bedrövligt att följa vad som händer. För läraryrket kan vara ett så roligt yrke, visserligen svårt (men vilka yrken är inte det). Men känslan man får när en elev som har misslyckats större delen av sin skoltid plötsligt vänder  och det börjar gå bra och hen tycker det är roligt och spännade med studier, den känslan är svår att beskriva. Men det är lärarens lyckokänsla.
För ett par dar sen visades också ett program om John Bauerskolornas konkurs och hur de som startade skolan blev miljonärer. Det är ju bara ett exempel på vansinnigheten att låta friskolor  gå med vist som inte återinvesteras utan hamnar i privata fickor. Ska verkligen våra skattepengar gå till detta? Varken Björklund eller Baylan tycks vilja ha något förbud mot vinster i skolan.  Att Björklund inte vill är en sak. Det är väl ingen som väntar sig annat av honom. Men en socialdemokrat? Hur kan en sån vara så impregnerad av New public management. Denna nyliberala filosofi om hur den offentliga sektorn ska styras behandlades förtjänstfullt av Jens Stilhoff Sörensen i två intressanta radioessäer.
Jag återkommer till dem i nästa blogg.

Shosholoza - framåt! En sångs historia.

 När Sånglusten startade i tisdags fick vi tre nya sånger. Förra terminens mycket blandade (och roliga) repertoar gjorde verkligen att man blev nyfiken på vad vi skulle jobba med. Och som vanligt började jag med att gå in på nätet för att lyssna på och kanske också lära mig något om låtarnas historia.

Shosholosa var den första sången vi sjöng. Jag hade aldrig hört talas om den förut, vilket möjligen tyder på en viss obildning. Jag kunde snabbt konstatera att det fanns massor av inspelningar av den på youtube och började förstå att det här var bestämt en sång som var jättekänd.

Om man går till wikipedia får man reda på att det är en traditionell gruvarbetarsång, som sjöngs när arbetare från Zimbabwe reste till guld-och diamantgruvorna i Sydafrika och som var avsedd att ge dem mod och hopp. Den kunde också sjungas när man svängde hackorna för att gräva eftersom den gick i en sån taktfast rytm. Lidandet och strapatserna i gruvorna underlättades när en man sjöng en rad och de övriga i gruppen svarade genom att upprepa det han sjöng.

Det språk man sjöng på var en blandning av zulu och ndebele, eftersom arbetsresorna till Sydafrika gjordes från Zimbabwe, där dessa folkslag finns. Det är också det språk som vi håller på att lära oss sjunga på. Det känns rätt häftigt!

Nelson Mandela har beskrivit hur han sjöng Shosholoza när han arbetade under sin tid som fånge på Robben Island. Han beskriver det som "en sång som jämför kampen mot apartheid med ett framrusande tåg" och  säger att "sjungandet gjorde arbetet lättare." Shosho är onomatopoetiskt och härmar ljudet av ett framrusande ånglok .

Numera används sången ofta i Sydafrika  vid olika sportevenemang och vid andra nationella evenemang för att erinra deltagarna om att de inte är ensamma utan del av ett lag.
Den har kommit att bli Sydafrikas andra nationalsång, vid sidan av Nkosi Sikelele.
Så fungerar ju en kör också: Man är en del av en enhet och var och en ska med sin röst och efter bästa förmåga bidra till att sångens budskap går fram: Framåt, framåt och underförstått mot en bättre värld.

Jag hittade en helt underbar framställning av låten på invigningen av Gothia Cup 2007. Om det nu möjligen finns nån av mina läsare som inte vet vad Gothia Cup är för något så kan jag berätta att det är världens största fotbollscup för ungdomar mellan 11 och 19 år. Det är ett jätteevenemang som äger rum i Göteborg varje sommar. 2007 var ett lag från Sydafrika där och på invigningen mixade man ihop Gärdebylåten och Shosholoza till en enhet. Om du vill se och lyssna så kan du skriva in  Gothia Opening Ceremony 2007 - Shosholoza i din sökare. Klippet börjar med en kort film som visar de sydafrikanska ungdomarna på hemmaplan( till tonerna av Pata-Pata,) går sen över till Gärdebylåten och sen kommer shosholoza och sen alltihop tillsammans. 

Det ska bli spännande att se hur vår version kommer att låta.