Eleven som kund och vinstmaskin

Jag tror att jag inte är ensam  att fundera över  hur det kommer sig att den offentliga sektorn har förvandlats till privata företag , där vinsten är det som styr verksamheten och där dessa företag ska konkurrera med varandra som om människor kunde likställas med skönhetsmedel eller bilar.

I Jens Stilhoff Sörensens två radioessäer, som sändes i OBS nyligen,  tas problemet upp. Han kallar det för ”Den tysta revolutionen” eftersom det har genomförts utan egentlig debatt. Det är en politisk modetrend, menar han, och den har genomförts utan att den har debatterats offentligt och utan att man har fått ta ställning till den i allmänna val.

Det Sörensen syftar på är en nyliberal filosofi, skapad av Thacher och Reagan för hur den offentliga sektorn ska styras.
Tidigare var den offentliga förvaltningen utsatt för demokratisk kontroll eftersom den finansierades av skattemedel . Den skulle vara likvärdig för alla medborgare och de som anställdes skulle rekryteras professionellt. För att ta skolan som exempel: alla elever i hela landet hade rätt till en likvärdig skola. Vare sig man gick i en skola på landet eller om man gick i en i Stockholms innerstad hade man chans att lära sig lika mycket.
Men sen20 år tillbaka har  den här nyliberala filosofin, kallad New public management kommit att genomsyra den offentliga sektorn. Nu ska den brytas ner i en samling företag som ska vara lönsamma och konkurrera med varandra. Verksamheten ska vara självbärande. Det innebär att rektorernas huvudsakliga uppgift är att hålla budgeten, inte att vara pedagogiska ledare. Det får komma i andra hand. Visserligen har de en intendent till sin hjälp när det gäller pengarna, men det är ändå rektorn som är ansvarig för att budgeten inte överskrids. Eleverna är numera inte i första hand elever utan kunder, som måste konsumera. Men vad? Och som man slåss om, eftersom ju fler kunder man har, desto större vinst får man. Vissa blir förlorare, det ingår i spelets regler, fast det verkar som om skaparna av denna filosofi tror att alla skulle bli vinnare. De dåliga skolorna skulle försvinna, sa man. Men följden har blivit att klyftan mellan bra och dåliga skolor har vidgats och blir allt djupare.

Den här filosofin korrumperar alla värden utom de ekonomiska, menar Sörensen. Och eftersom dessa  värden måste utvärderas (är det verkligen lönsamt att införa en ny pedagogisk metod?) så måste en enorm administration byggas upp. Lärarna dignar under utvärderingar och får inte tid över för det som borde vara deras egentliga uppgift: att undervisa. Fler nationella prov, betyg allt längre ner i årskurserna garanterar att klyftan blir allt större.
Det är absurt: Man har också korrumperat ordet utvärdering. För det är klart att både elever och lärare måste kolla om undervisningen som bedrivs kommer eleverna till godo. Förr räckte det i många fall att man pratade med varann. Nu är den sk utvärderingen också ett medel att utvärdera lärarna. Som om inte de skulle klara av att utvärdera sin egen undervisning.   Lärarna fråntas sin professionalitet och sitt värde som lärare.

Jag vet inte om jag håller med Sörensen om att New public management har smugits på medborgarna, förlåt kunderna. Men jag kan hålla med om att det inte hållits någon egentlig debatt om värdet av den här filosofin.  Nånstans läste jag att den har kommit för att stanna och att det inte gå att förändra detta. Men har den en gång införts borde man också se till att den försvinner. Hur vet jag inte. Men vi är väl ganska många som fått upp ögonen för dess nackdelar och vill kämpa emot.