”Livet är ett konstverk som kräver den största uppmärksamhet”

Bodil Jönsson tillhör mina favoriter. Uttrycket ovan har jag tagit från henne, som i sin tur har tagit det från Klaus Rifbjerg.  På nyårsafton var hon värd för Vinter i P1 och som alltid när man lyssnar på henne sätter det fart på ens egna, något tröga, hjärnvindlingar. (Programmet ligger kvar på SR, så passa på .)

Vad gör man med sin tid som pensionär? Häromdagen, när vi hade paus i triospelandet, sa Karin:  Hur mycket tid har man egentligen kvar?  Det rinner iväg...

- Jag försöker strukturera upp min tid, sa jag. Det är ett evigt planerande. Som aldrig håller. Det blir som i Tolvskillingsoperan: Ja mach nur einen Plan! Sei nur ein grosses Licht! Und mach dann noch einen zweiten Plan... Gehn tun sie beide nicht. (Ja planera du bara, var ett stort ljus. Gör du en plan till. Ingen av dem funkar)

Det här med att bli gammal är verkligen inte oproblematiskt. Och eftersom man antar att det bara kan bli sämre, känns det som ett olösligt dilemma. Bodil Jönsson använder en bild av en tratt som smalnar ju längre tiden går.

 Men hon vore inte Bodil Jönsson om hon inte vänder på tratten. Hennes tratt smalnar inte av utan går på andra hållet. Jo somligt blir sämre. Men annat blir faktiskt bättre!  "Jag vågar ta ut svängarna mer nu. Jag har ju redan gjort bort mig så många gånger, så vad spelar en gång till för roll."  Det där känner jag verkligen också. Tänk om man inte varit så feg och försiktig i sammanhang där man borde handlat helt annorlunda! Tur att man blivit gammal och klok har jag ofta tänkt de senaste åren. Det känns bra, det!

Hon inleder sitt program med att tala om årsringar, hur man har alla åldrar kvar inom sig. Det är väl därför det är så intressant att tala med gamla människor om de vill berätta om olika tider i deras liv. Och det ger mig också perspektiv på mitt eget liv.  När man har kommit upp i pensionsåldern har man hunnit uppleva mycket. Och man har hunnit träffa en förfärlig massa människor. En del har präglat mig, satt djupa spår. Till och med vissa repliker har stannat kvar. Jag lärde känna Trude 1958. Då var hon 65 och nyss pensionerad. Varje gång nån frågade mig vad jag höll på att utbilda mig till satte jag mig till ett inre motvärn. Lärare, hahaha, skrattade männen. Vad var det för mening med det?  Som ung kvinna togs man aldrig på allvar. När Trude ställde samma fråga trodde jag hon skulle reagera på samma sätt. Men hon såg allvarligt på mig och sa: - Det är ett mycket viktigt yrke.
Och det var det ju. Och är.
Vad är det mer som Bodil tycker har blivit bättre?  Man får hela tiden nya hjärnceller, vilket gör att man kan utvecklas ända tills man dör. Sånt gillar en gammal pedagog att höra! Man blir bra på att se sammanhang, att få överblick. Vi kommer att förbli sökande, nyfikna. Tankar tar tid. Vi har tid, vi pensionärer. Ja borde ha åtminstone. Tid att gå på djupet i vårt tänkande. Sen verkar det också som om våra båda hjärnhalvor, där den vänstra står för tänkandet och den högra för känslan - är mer koordinerade än de är hos yngre. Vilket borde borga för klokare ställningstaganden.  Jag gillar tanken på att bli en vis gammal dam!
Själv gillar jag också friheten som pensionär: att få ägna mig åt det jag vill, disponera min tid. Man ska ta hand om sig själv och leva för att bli gammal, säger Bodil. Sen borde man kunna dela med sig av denna förädlade kunskap. Vad händer, frågar hon sig, när dagens superstressade småbarnsföräldrar begriper vad 75 åringar kan göra? Kommer de inte att ställa krav på att få gå ner i arbetstid under de arbetssamma småbarnsåren och sen få ta igen den tiden senare?

Nya insikter är alltid roliga. Jag har bara tagit upp ett par saker av allt intressant som hon berättar om i sitt program! Gå in och lyssna, ni också!