Efter mina mardrömslika tågresor härförleden tyckte jag verkligen jag ville ha reda på varför i jisse namn det ser ut som det gör och har gjort de två senaste åren då det varit mycket snö. Förr gick ju tågen fast det var snö? En artikel i Aftonbladet från februari 2010 då problemen var likartade citerar Miljöpartiets Peter Eriksson som reder ut järnvägens sammansättning på följande sätt:
I dag är systemet fraktionerat på många sätt. Banverket har ansvar för spåren, SJ för tågen. Från SJ har dessutom bolaget Jernhusen brutits ut för att ha ansvar för stationsområdena och dessa hyr ut lokaler till de privata bolag som har hand om tågservice och reparationer. Godstransporterna körs till stor del av Green Cargo som brutits ut ur SJ, Green Cargo äger i sin tur delar av godstransportföretaget Cargonet vars resterande del ägs av norska NSB. Banverket är dessutom uppdelat i beställande och utförande delar av vilka de senare är konkurrensutsatta och de förra ska kontrollera kvaliteten på de senare som dessutom förväntas leverera vinst. Det hela blir en kinesisk ask där beslutsprocessen blir förskjuten och förvrängd.
På spåren kör redan nu flera dussin olika aktörer, var och en med sin egen bolagskultur, och alla dessa behöver egna uppställningsområden för sina tåg och egna servicepunkter – biljettluckor och dylikt – för sina kunder.
Ingen av dessa många småaktörer har naturligtvis råd att tänka långsiktigt och beställa fram nya tåg, bygga nya spår och allt sånt som skulle behövas för att underhålla järnvägen så att den fungerar. Nöden har ingen lag och häromdan rapporterade Sv D att på sträckan Mjölby - Alvesta plogas rälsen av två gamla DA-lok från Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle. Loken byggdes på 1950-talet och är så bra så.
Hur är det i andra länder? I Schweiz t ex som ju också är ett land med mycket snö på vintern? Jo där går 97 % av tågen i tid. Tågen är dessutom rena, moderna och har god service. Och vadan detta? Jo den schweiziska regeringen satsar medvetet sen början av 90-talet på järnvägen och landets befolkning anser att detta är rätt. Man tom undervisar i skolorna om hur man bör uppträda på tåg för att det ska bli trivsamt. Allt detta enligt Sv D:s korrespondent
Om inte man vore så förbannad och frös så okristligt när man ska åka tåg i Sverige, skulle man tycka att alltihop är en verklig fars. Hur kan man komma på nåt så absurt som att sälja ut alltihop små små bitar? Ansvariga statsrådet, vad hon nu heter är dock nöjd. Hon intervjuades häromdan och sa att det var inga problem. Aktörerna samarbetar så bra, sa hon
Det är ett år till nästa jul. Tills dess kan man nog undvika tåg. Och då har man att välja på 1) att stanna hemma 2)ta bilen 3) flyga.
Bäst att börja spara pengar. Under tiden får man väl sopsortera lite bättre, släcka lampor mm. För att kompensera flygturerna. Världen är galen
onsdag 29 december 2010
To hell with SJ!
Snön vräker ner, tiddeipom! I stort sett gillar jag att leva i ett snöland - allting är vitt, vitt, vitt. Det har säkert nåt med barndomens vita vintrar i Härjedalen att göra.
Däremot gillar jag inte att frysa. Och nu har jag verkligen fått mitt lystmäte efter två resor med SJ.
I dagens DN stod en notis om att det tog tid att genomföra kristendomen i Sverige, eftersom man hade svårt att övetyga invånarna om att helvetet var hett. Helvetet var ju kallt!
I förra veckan åkte vi till Karlstad, jag, Hanna och småflickorna. Den minsta i barnvagn eftersom hon bara är nio månader. Som sig bör kom vi i god tid till Centralen. Tåget skulle gå från spår 11, vilket innebär två långa trappor upp (utan barnvagnsramp). Utanför hissen ringlade en lång kö förhoppningsfulla. Det fanns bara en hiss. Och den funkade inte. Vad folk gjorde som hade svårt att gå och svårt att bära vet jag inte. Hanna baxade upp barnvagnen till plattformen och sen stod vi där. Det blåste isiga vindar och efter ett tag var fötterna förvandlade till isklumpar. Nå, efter att displayen flyttat fram avgångstiden ett antal gånger (då hade vi stått där nån timme)kom ett besked att ett tåg till - Linköping skulle avgå från vår plattform.Det gick ett sus genom den tålmodiga och förfrusna massan. Nån upplysning via högtalare vart vårt tåg tagit vägen fick vi inte. Jag och sexåringen gick ner och fick reda på att avgångstiden flyttats fram ytterligare nån timme. Barnvagnen fick baxas ner igen. Och sen tillbaka upp igen. - Det här är abolut sista gången, morrade en ursinnig Hanna. Sen stod vi en halvtimme till på den isiga perrongen
eftersom avgångstiden ideligen ändrades. Fast vid det laget hade vi allvarligt börjat fundera på om det inte vore klokast att återvända hem.
Efter tre roliga dagar med god mat och mycket umgänge hos släkten i Karlstad, skulle vi då fara tillbaka till Stockholm
När vi kom till Karlstad Central visade det sig att tåget var inställt.
-Har du inte fått nåt sms eller telefonsamtal om det, frågade den luttrade tjänstemannen i biljettluckan. Nej, det hade jag då inte.
Ytterligare en och en halv timmes väntan vidtog tills vi kunde gå ombord på ett x2000. Men det var åtminstone varmt i väntsalen...
Eftersom det är som det är undrar jag verkligen hur alla små bitar på järnvägen hänger ihop. Det gör de ju inte. Ska alla de här små bitarna dessutom generera vinst? Och till vem?
Men vem som förlorar på alltihop - de vet jag åtminstone. Vi, passagerarna, för vars skull järnvägen är till.
Däremot gillar jag inte att frysa. Och nu har jag verkligen fått mitt lystmäte efter två resor med SJ.
I dagens DN stod en notis om att det tog tid att genomföra kristendomen i Sverige, eftersom man hade svårt att övetyga invånarna om att helvetet var hett. Helvetet var ju kallt!
I förra veckan åkte vi till Karlstad, jag, Hanna och småflickorna. Den minsta i barnvagn eftersom hon bara är nio månader. Som sig bör kom vi i god tid till Centralen. Tåget skulle gå från spår 11, vilket innebär två långa trappor upp (utan barnvagnsramp). Utanför hissen ringlade en lång kö förhoppningsfulla. Det fanns bara en hiss. Och den funkade inte. Vad folk gjorde som hade svårt att gå och svårt att bära vet jag inte. Hanna baxade upp barnvagnen till plattformen och sen stod vi där. Det blåste isiga vindar och efter ett tag var fötterna förvandlade till isklumpar. Nå, efter att displayen flyttat fram avgångstiden ett antal gånger (då hade vi stått där nån timme)kom ett besked att ett tåg till - Linköping skulle avgå från vår plattform.Det gick ett sus genom den tålmodiga och förfrusna massan. Nån upplysning via högtalare vart vårt tåg tagit vägen fick vi inte. Jag och sexåringen gick ner och fick reda på att avgångstiden flyttats fram ytterligare nån timme. Barnvagnen fick baxas ner igen. Och sen tillbaka upp igen. - Det här är abolut sista gången, morrade en ursinnig Hanna. Sen stod vi en halvtimme till på den isiga perrongen
eftersom avgångstiden ideligen ändrades. Fast vid det laget hade vi allvarligt börjat fundera på om det inte vore klokast att återvända hem.
Efter tre roliga dagar med god mat och mycket umgänge hos släkten i Karlstad, skulle vi då fara tillbaka till Stockholm
När vi kom till Karlstad Central visade det sig att tåget var inställt.
-Har du inte fått nåt sms eller telefonsamtal om det, frågade den luttrade tjänstemannen i biljettluckan. Nej, det hade jag då inte.
Ytterligare en och en halv timmes väntan vidtog tills vi kunde gå ombord på ett x2000. Men det var åtminstone varmt i väntsalen...
Eftersom det är som det är undrar jag verkligen hur alla små bitar på järnvägen hänger ihop. Det gör de ju inte. Ska alla de här små bitarna dessutom generera vinst? Och till vem?
Men vem som förlorar på alltihop - de vet jag åtminstone. Vi, passagerarna, för vars skull järnvägen är till.
måndag 20 december 2010
Att balansera en bok på huvet
Jag har gjort ÅRETS PLIKT: varit ute i julhandeln och försökt hitta nåt att sätta på mig. Eftersom jag gör detta en gång om året (cirka)blir jag lika förvånad varje gång jag möter den där människan i spegeln. Jo då jag hade en hemma ett tag, en spegel alltså, för jag tyckte jag borde ha en realistisk bild av mig själv såsom varande en rationell och ickefåfäng person. Jag hittade den i grovsopen, där man kan göra allehanda fynd. Nog blev bilden realistisk alltid. Men tyvärr också trasig, för det fanns ju en orsak till att nån hade ställt ner den i källarn. Det får ju finnas gränser, så jag bar ner den igen efter ett par veckor.
Nu ser jag alltså: det är dags för en remake. Frågan är bara hur. I min ungdom fick man rådet att balansera en bok på huvet för att få bra hållning. Gissa hur många gånger Martin Johanssons i övrigt utmärkta bok om surdegsbröd har dunsat ner nu på tangentbordet. Kanske har inte Martin tänkt sig att hans bok skulle användas för att räta ut gamnackar i stället för att lära folk att baka surdegsbröd
Vad brödätandet beträffar har det satt sina spår. Nog bäst att ha boken på huvet.
Snart dags för nyårslöften. Inte för att jag brukar avge några såna. Men det kanske vore kul. Jag kan ju rapportera hur det framskrider efterhand. Ni kan väl skriva några tröstens ord då och då. Det lär komma att behövas.
Nu ser jag alltså: det är dags för en remake. Frågan är bara hur. I min ungdom fick man rådet att balansera en bok på huvet för att få bra hållning. Gissa hur många gånger Martin Johanssons i övrigt utmärkta bok om surdegsbröd har dunsat ner nu på tangentbordet. Kanske har inte Martin tänkt sig att hans bok skulle användas för att räta ut gamnackar i stället för att lära folk att baka surdegsbröd
Vad brödätandet beträffar har det satt sina spår. Nog bäst att ha boken på huvet.
Snart dags för nyårslöften. Inte för att jag brukar avge några såna. Men det kanske vore kul. Jag kan ju rapportera hur det framskrider efterhand. Ni kan väl skriva några tröstens ord då och då. Det lär komma att behövas.
söndag 19 december 2010
Man kan bli mörkrädd för mindre
Senaste valresultatet: Socialdemokraterna nere på 28 procent, SD upp på över 7 procent. Rädsla urholkar själen, sa nån författare. Och det är väl det som händer. Läser Jonas Hassen Khemiris artikel i dagens DN: Jag ringer mina bröder, där han skildrar hur den här rädslan påverkar dom som drabbas av den. Att bli misstänkliggjord för något man inte alls är skyldig till.
När jag jobbade i Tensta gav vi ut ett antal elevtexter och i den första boken, som hette I hjärtat av Tensta stod följande dikt, skriven av Sukran Kilic:
OSKYLDIGT DÖMD
Hur tror ni det känns
att bli kallad mördare?
Varför anklagar ni mig
för något jag inte gjort?
Vad ska jag göra?
Nu kan jag bara gråta
För mig är alla människor lika mycket värda
Jag har inte kommit till världen av fri vilja
Varför ska vi unga lida
för det som härskarna gör?
Boken kom ut för trettio år sen och då var det kurder som anklagades (eller turkar) Nu är den aktuell igen
Jag hör av grannar som har barn i skolan att deras kamrater som har muslimska föräldrar utsätts för de här anklagelserna. Hur pass vanligt det är vet jag inte. Det är tillräckligt illa att ett enda barn utsätts för det här.
När jag jobbade i Tensta gav vi ut ett antal elevtexter och i den första boken, som hette I hjärtat av Tensta stod följande dikt, skriven av Sukran Kilic:
OSKYLDIGT DÖMD
Hur tror ni det känns
att bli kallad mördare?
Varför anklagar ni mig
för något jag inte gjort?
Vad ska jag göra?
Nu kan jag bara gråta
För mig är alla människor lika mycket värda
Jag har inte kommit till världen av fri vilja
Varför ska vi unga lida
för det som härskarna gör?
Boken kom ut för trettio år sen och då var det kurder som anklagades (eller turkar) Nu är den aktuell igen
Jag hör av grannar som har barn i skolan att deras kamrater som har muslimska föräldrar utsätts för de här anklagelserna. Hur pass vanligt det är vet jag inte. Det är tillräckligt illa att ett enda barn utsätts för det här.
fredag 17 december 2010
Drönare - vår tids symbol
Hur kommer det sig att moderaterna utan egentligt motstånd från vänstern kan ta över alla deras honnörsord och till råga på allt kalla sig "Det nya arbetarpartiet"? Och varför är socialdemokraterna så förvirrade och splittrade och tappar väljare? Varför har nyliberalismen segrat över hela linjen just nu?
Om man läser Göran Greiders bok "Det måste finnas en väg ut ur det här samhället" kan man ta del av en marxistisk förklaring som känns uppfriskande. Jag hoppas att den får många läsare. Det är den värd!
Greider menar att industriarbetarklassens minskning "med all sannolikhet är den helt avgörande förklaringen till att vänsterenergierna från och med någon tidpunkt på 70-talet kom att slockna." (s.89)Den organiserade arbetarklassen hade varit oerhört framgångsrik fram till slutet av sextiotalet och skillnaden mellan lön och kapital minskade. Sen vände det.
Kapitalismens kriser är överproduktionskriser ; hjulen snurrar fortare och fortare och till slut är behovet mättat och man måste hitta på något nytt för att få avsättning för det hopade kapitalet. Banker och finansmarknaden kan vara en räddning: till slut lånar man ut pengar till vilket pris som helst, som t ex till bostäder åt folk som inte kan betala tillbaka dessa lån. Och så är kraschen ett faktum.
Nu har jag förenklat skeendet, men det är som jag har uppfattat att det går till.
Greider citerar en tysk ekonom, Jörg Huffschmid, som menar att den främsta orsaken till krisen finns att söka i makten över samhällets rikedomar. Löntagarnas andel av BNP har sjunkit konstant de senaste trettio åren och samtidigt 14-dubblades det finansiella kapitalet. Varje försämring av de sociala rättigheterna; försämrad a-kassa, sänkning av sjukpenningen mm innebär att löntagarnas makt minskar.
Alltså måste man kämpa för dessa rättigheter.
Man måste ju fråga sig vilken typ av samhälle man vill ha. Ett ohämmat kapitalistiskt där kriserna avlöser varandra och kapitalet till slut bara har möjlighet att få avsättning för sina pengar genom krig. Eller ett där makten balanseras mellan löntagare och kapital och där man inte till varje pris måste producera allt mer hela tiden, vilket dessutom är förödande för våra naturtillgångar. Nej jag tror inte alls på nån planekonomi. Men Keynes kunde väl komma till heders igen? Och inte bara denna ohämmade nyliberalism?
Jag såg ett program på 3SAT häromkvällen som handlade om drönare. Nej jag visste inte heller vad det var innan jag började titta. Jo det är robotförsedda (alltså förarlösa) flygplan som kan sättas in i Afganistan (t ex) och som "bara" dödar afganer. Kan sånt kallas för framsteg? Det är rena rama barbariet. Och så blir folk förvånade över att det skapas självmordsbombare om man har en måttstock för vårt människovärde och en helt annan för andras
Om man läser Göran Greiders bok "Det måste finnas en väg ut ur det här samhället" kan man ta del av en marxistisk förklaring som känns uppfriskande. Jag hoppas att den får många läsare. Det är den värd!
Greider menar att industriarbetarklassens minskning "med all sannolikhet är den helt avgörande förklaringen till att vänsterenergierna från och med någon tidpunkt på 70-talet kom att slockna." (s.89)Den organiserade arbetarklassen hade varit oerhört framgångsrik fram till slutet av sextiotalet och skillnaden mellan lön och kapital minskade. Sen vände det.
Kapitalismens kriser är överproduktionskriser ; hjulen snurrar fortare och fortare och till slut är behovet mättat och man måste hitta på något nytt för att få avsättning för det hopade kapitalet. Banker och finansmarknaden kan vara en räddning: till slut lånar man ut pengar till vilket pris som helst, som t ex till bostäder åt folk som inte kan betala tillbaka dessa lån. Och så är kraschen ett faktum.
Nu har jag förenklat skeendet, men det är som jag har uppfattat att det går till.
Greider citerar en tysk ekonom, Jörg Huffschmid, som menar att den främsta orsaken till krisen finns att söka i makten över samhällets rikedomar. Löntagarnas andel av BNP har sjunkit konstant de senaste trettio åren och samtidigt 14-dubblades det finansiella kapitalet. Varje försämring av de sociala rättigheterna; försämrad a-kassa, sänkning av sjukpenningen mm innebär att löntagarnas makt minskar.
Alltså måste man kämpa för dessa rättigheter.
Man måste ju fråga sig vilken typ av samhälle man vill ha. Ett ohämmat kapitalistiskt där kriserna avlöser varandra och kapitalet till slut bara har möjlighet att få avsättning för sina pengar genom krig. Eller ett där makten balanseras mellan löntagare och kapital och där man inte till varje pris måste producera allt mer hela tiden, vilket dessutom är förödande för våra naturtillgångar. Nej jag tror inte alls på nån planekonomi. Men Keynes kunde väl komma till heders igen? Och inte bara denna ohämmade nyliberalism?
Jag såg ett program på 3SAT häromkvällen som handlade om drönare. Nej jag visste inte heller vad det var innan jag började titta. Jo det är robotförsedda (alltså förarlösa) flygplan som kan sättas in i Afganistan (t ex) och som "bara" dödar afganer. Kan sånt kallas för framsteg? Det är rena rama barbariet. Och så blir folk förvånade över att det skapas självmordsbombare om man har en måttstock för vårt människovärde och en helt annan för andras
fredag 10 december 2010
Wikileaks, Greider och 70-talet
Innehållsrik vecka. Wikileaks fortsätter att portionera ut diplomatiska dokument. Vissa står med byxorna nere och dom hotar med allt möjligt: avslöjande av dessa hemligheter är katastrofalt och leder till katastrof. Fast vad då? Det kan ju hända att det finns dom som trott på USAs förevändningar att kriga på olika ställen - fast finns det verkligen kvar några såna? JAg har svårt att se att wikileaks avslöjanden kan förvåna någon som följt med ett tag i vad som händer.
Vi som blev medvetna socialister under 60 och 70-talet lärde oss då att är det något som sätts ur spel under ett krig så är det sanningen. Jag minns fortfarande min förvåning och senare mitt ursinne när jag förstod att nästan allt som USA motiverade sin krigföring i Vietnam med var lögn. Man lärde sig att läsa med dubbla glasögon: nu står det att Nordvietnam har anfallit amerikanska båtar i Tonkinbukten. Vi (USA) måste försvara oss. I själva verket hade anfallet iscensatts av USA-trupper. Så var det hela tiden, genom hela kriget. 70-talet var ett enda långt decennium av amerikanska lögner och deras avslöjande genom olika medier.
Det var svårare då - inget internet fanns som snabbt kunde maila ut andra sanningar än de officiella. Men de läckte ju ut i alla fall.
Men man var tvungen att söka försöka ta reda på vad som var sant och det kunde man bara göra genom att läsa böcker och artiklar som skrevs och de var många. Och sen dra egna slutsatser. Mina egna vyer vidgades och jag började också reflektera över det samhälle jag levde i
Jag har börja läsa Göran Greiders bok Det måst finnas en väg ut ur det här samhället. I början av boken beskriver han hur han blev socialist. Greider kom till skillnad från mig, från arbetarklassen och han skriver om hur maktfrågorna ställdes på sin spets i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Arbetarklassens positioner hade oavbrutet flyttats fram, skriver Greider, och en allt större del av arbetets rikedomar utgjordes av löner.
"Sjuttiotalet har demoniserats i efterhand av alla tänkbara samhällsbevarande krafter. Men det beror på att arbetarklassen och dess politiska organisationer aldrig varit starkare än då, att allt från kvinnorörelsen över miljörörelsen tll handikapprörelsen ställde helt nya frågor, " skriver Greider.
För mig och många med mig var 70-talet decenniet då fjällen föll från våra ögon. Det var också en uppbrottets tid: en optimistisk tid då vi trodde på möjligheten att skapa en bättre värld: alla kunde vara med och bidra till detta; ja även om det nästan bara var män som förde ordet i alla sammanhang började även kvinnor våga upplåta sin näbb: Åååh tjejer, ååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras , sjöng vi.
Greider igen:" Socialismen utgör, tolkad psykologiskt, ett försök att göra sig hemmastadd i en värld, som är fientlig,osäker och främmande genom att i grunden förändra den. Trygghet är därför uppbrott"
Ska man förändra världen är det bra om så många sanningar som möjligt om makthavare kommer fram i ljuset. För ju mer folk får reda på vad som egentligen tilldrar sig i de stängda rummen, desto bättre är det. Det gör att jag tycker att wikileaks inger hopp. Nu tycks den dessutom ha fått en efterföljare. Ja ju fler dess bättre.
Det blev lite rörigt det här. Men jag återkommer till 70-talet i nån utav de nästa bloggarna
Vi som blev medvetna socialister under 60 och 70-talet lärde oss då att är det något som sätts ur spel under ett krig så är det sanningen. Jag minns fortfarande min förvåning och senare mitt ursinne när jag förstod att nästan allt som USA motiverade sin krigföring i Vietnam med var lögn. Man lärde sig att läsa med dubbla glasögon: nu står det att Nordvietnam har anfallit amerikanska båtar i Tonkinbukten. Vi (USA) måste försvara oss. I själva verket hade anfallet iscensatts av USA-trupper. Så var det hela tiden, genom hela kriget. 70-talet var ett enda långt decennium av amerikanska lögner och deras avslöjande genom olika medier.
Det var svårare då - inget internet fanns som snabbt kunde maila ut andra sanningar än de officiella. Men de läckte ju ut i alla fall.
Men man var tvungen att söka försöka ta reda på vad som var sant och det kunde man bara göra genom att läsa böcker och artiklar som skrevs och de var många. Och sen dra egna slutsatser. Mina egna vyer vidgades och jag började också reflektera över det samhälle jag levde i
Jag har börja läsa Göran Greiders bok Det måst finnas en väg ut ur det här samhället. I början av boken beskriver han hur han blev socialist. Greider kom till skillnad från mig, från arbetarklassen och han skriver om hur maktfrågorna ställdes på sin spets i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Arbetarklassens positioner hade oavbrutet flyttats fram, skriver Greider, och en allt större del av arbetets rikedomar utgjordes av löner.
"Sjuttiotalet har demoniserats i efterhand av alla tänkbara samhällsbevarande krafter. Men det beror på att arbetarklassen och dess politiska organisationer aldrig varit starkare än då, att allt från kvinnorörelsen över miljörörelsen tll handikapprörelsen ställde helt nya frågor, " skriver Greider.
För mig och många med mig var 70-talet decenniet då fjällen föll från våra ögon. Det var också en uppbrottets tid: en optimistisk tid då vi trodde på möjligheten att skapa en bättre värld: alla kunde vara med och bidra till detta; ja även om det nästan bara var män som förde ordet i alla sammanhang började även kvinnor våga upplåta sin näbb: Åååh tjejer, ååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras , sjöng vi.
Greider igen:" Socialismen utgör, tolkad psykologiskt, ett försök att göra sig hemmastadd i en värld, som är fientlig,osäker och främmande genom att i grunden förändra den. Trygghet är därför uppbrott"
Ska man förändra världen är det bra om så många sanningar som möjligt om makthavare kommer fram i ljuset. För ju mer folk får reda på vad som egentligen tilldrar sig i de stängda rummen, desto bättre är det. Det gör att jag tycker att wikileaks inger hopp. Nu tycks den dessutom ha fått en efterföljare. Ja ju fler dess bättre.
Det blev lite rörigt det här. Men jag återkommer till 70-talet i nån utav de nästa bloggarna
torsdag 9 december 2010
Djupfryst bloggare
Som ni kanske har märkt har jag inte skrivit något på en vecka. När jag startade den här bloggen hade jag föresatt mig att skriva åtminstone ett par inlägg i veckan. Det finns ju hur mycket som helst att kommentera. Men nu har vi haft 17 grader i över en vecka och det kan ju vara intressant att se hur man reagerar på kyla, fast vem vill läsa om sånt? Jag blir i alla fall grinig och irriterad och inget, absolut inget blir gjort. Båda mina övningsrum är som frysboxar, så att sitta och öva är inget kul.
Jag har tagit med datorn till biblioteket, men där har jag ingen internet och visserligen är min mobil förträfflig men att läsa artiklar på mobilen är den inte riktigt tänkt för.
Nu har de faktiskt skruvat upp värmen och jag har kommit upp till 18 grader. Kanske det stiger ytterligare??? I vilket fall har jag beslutat sluta gnälla och jag lovar att ni ska slippa flera inlägg om detta eländiga ämne. Trots att hjärnan känns djupfryst.
Förresten finns det betydligt allvarligare problem än att jag är för snål för att sätta på mitt extraelement. I radion i dag hör man moderater prisa sin eländiga utslagningspolitik. Det är bra (!) att arbetsgivarna får betalt (av våra skattepengar, kan tänka,) för att anställa långtidsarbetslösa. Som inte får något betalt alls. Som en utförsäkrad polis sa i morse: jag konkurrerar med mig sjäv. Det är klart att det blir billigare att låta mig arbeta gratis än att ge mig ett jobb med lön.
Jag har börjat läsa Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Det måste det!
Rekommenderas som julklapp om ni fortfarande ger såna!
Jag har tagit med datorn till biblioteket, men där har jag ingen internet och visserligen är min mobil förträfflig men att läsa artiklar på mobilen är den inte riktigt tänkt för.
Nu har de faktiskt skruvat upp värmen och jag har kommit upp till 18 grader. Kanske det stiger ytterligare??? I vilket fall har jag beslutat sluta gnälla och jag lovar att ni ska slippa flera inlägg om detta eländiga ämne. Trots att hjärnan känns djupfryst.
Förresten finns det betydligt allvarligare problem än att jag är för snål för att sätta på mitt extraelement. I radion i dag hör man moderater prisa sin eländiga utslagningspolitik. Det är bra (!) att arbetsgivarna får betalt (av våra skattepengar, kan tänka,) för att anställa långtidsarbetslösa. Som inte får något betalt alls. Som en utförsäkrad polis sa i morse: jag konkurrerar med mig sjäv. Det är klart att det blir billigare att låta mig arbeta gratis än att ge mig ett jobb med lön.
Jag har börjat läsa Göran Greider: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Det måste det!
Rekommenderas som julklapp om ni fortfarande ger såna!
onsdag 1 december 2010
Kollektivliv
Kollektivliv är verkligen kul och uppiggande. Fn är det så att A är sur på B som diskuterar med C som försöker blidka A. C går sen till D som sammankallar en grupp, varvid E känner sig kränkt, eftersom E inte är med i den gruppen. F har ont i ryggen och är allmänt ilsken just nu, men tinar upp under gruppens vilda diskussion och goda rödvin. Ideerna börjar spruta i vanlig ordning och en mängd beslut fattas, varav en del måste återkallas dagen därpå. E tittar in, begrundar smörgåsarna, osten och skinkan och undrar hur man kan komma med i den här gruppen men motas vänligt men bestämt ut av G.
C möter dagen därpå H, som röd om kinderna rullar sin rullator genom snömodden. - Skönt och friskt i dag, tycker H. (-13) Och hemma har temperaturen stigit ända till 19 grader. Det är skillnad det! Förut hade jag bara 18.
I är mindre nöjd med sakernas ordning. - Det snöar in! I barnkammarn hos mina barnbarn! Och i fläktrummet är det en vattenläcka. Jag måste ut och köpa ett par extra element. Vilka ska man välja tro? Har du nåt att rekommendera?
Det har J. Och säkert K och L och M också, om det nu skulle vara så att I gör någon slags marknadsundersökning i huset. För här fryser alla. Men elementgubbarna jobbar på. Så elementen är varma. De flesta i alla fall.
En skum gubbe går runt i huset och försöker sälja extra lås till våra dörrar. (Han skulle ha större framgång med små piffiga element) Han går bara till de allra äldsta, främst damer, eftersom han tror att de går på vad som helst. Men våra 80-90-åringar hör till det tuffare slaget. Så han kammar noll, men ritar för säkerhets skull en liten gubbe i dörrposten till den han just har besökt. I suddar frenetiskt. I har också satt upp varningslappar i hissana. Men dom har N rivit ner. Han(det är nog en han) gillar inte meddelanden i hissarna. N gillar inte kollektiv öht. Det är ömsesidigt. Kollektivet gillar inte heller N. Fast vem han är??? Tja...
Men i all fall... På anslagstavlan sitter en lapp: Tack till alla er som ordnade så gott och trevligt för oss. Det kändes högtidligt och fint att tillhöra kollektivet Mvh...
Kom upp efter den stora festen. Som var så lyckad. Man kan faktiskt bara hålla med. Det känns om inte högtidligt jämt, så åtminstone fint att tillhöra kollektivet
PS Jag funderar på om inte det skulle vara en bra idé att sticka nattmössor och gå runt i huset och sälja. Om nu inte alla redan har skaffat sig såna, förstås. (Jag skulle behöva nån som illustrerar min blogg: Blick in i en svit lägenheter här med sovande kollektivister, alla iförda mjuka ulliga nattmössor)
C möter dagen därpå H, som röd om kinderna rullar sin rullator genom snömodden. - Skönt och friskt i dag, tycker H. (-13) Och hemma har temperaturen stigit ända till 19 grader. Det är skillnad det! Förut hade jag bara 18.
I är mindre nöjd med sakernas ordning. - Det snöar in! I barnkammarn hos mina barnbarn! Och i fläktrummet är det en vattenläcka. Jag måste ut och köpa ett par extra element. Vilka ska man välja tro? Har du nåt att rekommendera?
Det har J. Och säkert K och L och M också, om det nu skulle vara så att I gör någon slags marknadsundersökning i huset. För här fryser alla. Men elementgubbarna jobbar på. Så elementen är varma. De flesta i alla fall.
En skum gubbe går runt i huset och försöker sälja extra lås till våra dörrar. (Han skulle ha större framgång med små piffiga element) Han går bara till de allra äldsta, främst damer, eftersom han tror att de går på vad som helst. Men våra 80-90-åringar hör till det tuffare slaget. Så han kammar noll, men ritar för säkerhets skull en liten gubbe i dörrposten till den han just har besökt. I suddar frenetiskt. I har också satt upp varningslappar i hissana. Men dom har N rivit ner. Han(det är nog en han) gillar inte meddelanden i hissarna. N gillar inte kollektiv öht. Det är ömsesidigt. Kollektivet gillar inte heller N. Fast vem han är??? Tja...
Men i all fall... På anslagstavlan sitter en lapp: Tack till alla er som ordnade så gott och trevligt för oss. Det kändes högtidligt och fint att tillhöra kollektivet Mvh...
Kom upp efter den stora festen. Som var så lyckad. Man kan faktiskt bara hålla med. Det känns om inte högtidligt jämt, så åtminstone fint att tillhöra kollektivet
PS Jag funderar på om inte det skulle vara en bra idé att sticka nattmössor och gå runt i huset och sälja. Om nu inte alla redan har skaffat sig såna, förstås. (Jag skulle behöva nån som illustrerar min blogg: Blick in i en svit lägenheter här med sovande kollektivister, alla iförda mjuka ulliga nattmössor)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)