I går hörde jag i Vetandets värld att antalet sjuka i tuberkulos stiger. Även om de flesta fallen finns utomlands, bl a i Etiopien, ökar sjukdomen också hos oss. Ett ökat resande och invandring från drabbade länder bidrar till detta. Barn på dagis och i skolor har varit smittade även om de än så länge är få. En svårighet är att många har multiresistenta bakterier, i Estland t ex. Och i Iran har många totalresistenta bakterier, vilket betyder att inga mediciner finns som kan hjälpa dem. Man får då tillgripa operation av lungorna, vilket inte är lika effektivt.
TBC var min barndoms fasa. Jag vet inte hur många gånger jag och min sex år yngre bror skickades på skärmbildsundersökning. Det var lika obehagligt varje gång: man steg in mellan två iskalla skärmar med naken överkropp och "fotograferades." Min mamma hörde nämligen till de drabbade. Hon hade insjuknat i sin ungdom, blivit friskförklarad, men insjuknade igen något år efter att min bror hade fötts. Sen följde år av sanatorievistelser. Eftersom hon inte blev bättre efter ett antal gasningar opererade man bort en del av hennes ena lungas lober. Hon skrev en halv roman om sina upplevelser men fullföljde den aldrig. Operationen föregicks av bronkoskopi. Så här skriver hon: "Jag var på bronkoskopi i går. Det känns som sår i halsen och det gör ont i näsan efter slangen. ...Man sprutar in en vätska och jag får inte hosta. Nej inte hosta. Inte hosta. Då får man göra om allt. Jag måste hosta. Jag dör om jag inte får hosta. Nej, hosta inte. Jag kan inte gå igenom detta en gång till, därför får jag inte hosta. Nej jag ska inte hosta om jag också dör. Jag spänner mina krafter till det yttersta. Men hostretningarna är förfärliga. Så iväg till röntgen. Jag står upp och vrids hit och dit, hit och dit. Nej inte hosta. Inte hosta.
Äntligen är det över och jag får hosta...."
Två lober var friska, en var sjuk och den opererades bort.
Till den skräck man som sjuk genomlevde av rädslan för att dö hörde sen att man var socialt stigmatiserad när man vistats på ett sanatorium. Alla var skräckslagna för smitta och den som varit sjuk undveks i möjligaste mån. Mamma var småskollärare och när hon blivit frisk flyttade familjen från Härjedalen till Trollhättan för att börja om.
I sitt manus skildrar hon också hur det var när ryktena på sanatorierna spreds att det fanns en undermedicin, som kunde ta kål på tuberkelbakterierna. Mamma igen: "Gör väl inte så mycket, säger man på salarna, vad man dör av. Ingen är entusiastisk. Ingen tror. Och den är så ofantligt dyr. Om den skulle vara tillförlitlig, kan den bli så billig en gång att alla kan få den? Behövs inte gas och operation längre? Skulle miraklet inträffa? "
I början av femtitalet var miraklet här. Sanatorierna tömdes och patienterna kunde åka hem.
Nu måste man alltså återgå till gasning och operation i vissa delar av världen.Att det gick så snabbt att utrota sjukdomen hos oss berodde inte enbart på en effektiv medicin utan också på att levnadsförhållandena förbättrades. Fattigdom var/är en bidragande orsak till att man blir sjuk. Många i u-länderna lever med en latent TBC och blir man riktigt sjuk i en annan sjukdom, t ex HIV är det risk för att TBC:n bryter ut.
Eftersom det här är en sjukdom som främst drabbar fattiga, satsar heller inte läkemedelsbolagen på att snabbt få fram nya mediciner. I vissa länder t ex Etiopien har 95% latent tuberkulos. Vi hade lika mycket TBC för 100 år sedan som Etiopien har i dag. Vetandets värld berättade om ett par projekt som går ut på att stärka immunförsvaret som lät ganska hoppfulla.
Hos oss har sjukdomen i stort sett glömts bort. En generation har varit utan den, mer är det inte.
En av forskarna som intervjuades i programmet, framhöll att vi har ett globalt ansvar. Det känns förfärligt om den här gamla skräcken ska fortsätta att dominera stora delar av befolkningarna i vissa delar av världen. HIV är på tillbakagång och då borde man väl också få bukt med TBC - igen.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
lördag 27 november 2010
torsdag 25 november 2010
Gnäll, gnäll...
Här är kallt! Jag har bott fem år i den här lägenheten. De två första åren var ljuvliga. Jag hade, från att ha bott i en svinkall våning, hamnat i en rktigt varm. Jag njöt. Men tredje vintern ändrades plötsligt alltihop. Och sen har jag fört en ojämn kamp mot kylan. Jo då jag har protesterat. För två år sen kom det en hit som mätte. Han svängde nån slags apparat runt mitt i vardagsrummet och konstaterade att det var 20 grader. - Det är ju riktigt bra, sa han. Jaha. Fast sen frös jag ju i alla fall.
Jag har mina erfarenheter med kalla våningar. Fast då har det varit privatvärdar som snålat. Den värste jag har träffat på i den vägen var en som ägde en fastighet på Ringvägen som jag bodde i ett antal år. När det var som kallast var det 14 grader och jag ringde förstås och protesterade. Inget hände. Då gick jag runt med en lista i huset. Nästan alla skrev på. Det bodde nästan bara ensamstående äldre damer i det där huset och de var lättskrämda. - Men han vräker oss nog om jag skriver på, sa de räddhågat när de kunde titta fram ur sina filtar.
Jag skickade brevet med alla underskrifterna till värden och väntade nån vecka. Inget hände och det var tydligt att han inte tänkte göra något. Att det mest var äldre ensamstående damer i huset berodde på att han valde sina hyresgäster med omsorg. Män skräpade ner i hans lägenheter och barn ska vi bara inte tala om. Så han räknade med att kvinnor protesterar inte heller.
Jag kontaktade hyresgästföreningen som sa till mig att ringa hälsovårdsförvaltningen. Och det tog skruv. Sen steg värmen snabbt.
Efter den persen svor jag på att aldrig nånsin hyra av en privatvärd. Nu bor jag i Svenska bostäder och just nu pågår översyn av våra knasiga rör.
Jag är ju inte den enda som fryser och vi brukar kunna få ändringar till stånd här så jag är rätt optimistisk.
Jag återkommer med rapport om "värmekampen"
Jag har mina erfarenheter med kalla våningar. Fast då har det varit privatvärdar som snålat. Den värste jag har träffat på i den vägen var en som ägde en fastighet på Ringvägen som jag bodde i ett antal år. När det var som kallast var det 14 grader och jag ringde förstås och protesterade. Inget hände. Då gick jag runt med en lista i huset. Nästan alla skrev på. Det bodde nästan bara ensamstående äldre damer i det där huset och de var lättskrämda. - Men han vräker oss nog om jag skriver på, sa de räddhågat när de kunde titta fram ur sina filtar.
Jag skickade brevet med alla underskrifterna till värden och väntade nån vecka. Inget hände och det var tydligt att han inte tänkte göra något. Att det mest var äldre ensamstående damer i huset berodde på att han valde sina hyresgäster med omsorg. Män skräpade ner i hans lägenheter och barn ska vi bara inte tala om. Så han räknade med att kvinnor protesterar inte heller.
Jag kontaktade hyresgästföreningen som sa till mig att ringa hälsovårdsförvaltningen. Och det tog skruv. Sen steg värmen snabbt.
Efter den persen svor jag på att aldrig nånsin hyra av en privatvärd. Nu bor jag i Svenska bostäder och just nu pågår översyn av våra knasiga rör.
Jag är ju inte den enda som fryser och vi brukar kunna få ändringar till stånd här så jag är rätt optimistisk.
Jag återkommer med rapport om "värmekampen"
tisdag 23 november 2010
Pedagogik på måndag morgon
Sen några veckor tillbaka undervisar jag (nej det är då fel ord) har jag lektion med mamman till en av mina väninnor - i engelska. Hon ringde mig en dag och frågade om jag hade lust att ge henne några lektioner eftersom hennes barnbarn skulle gifta sig med en kanadensare (engelskspråkig sådan) och hon var bjuden på bröllopet och ville kunna tala med sina nya släktingar. Jag tänkte ett par dar och sen sa jag: - Vet du min engelska är ganska rostig. Men vi kan väl göra ett försök. Jag tänkte att det här är ju ett trevligt sätt att fräscha upp min egen engelska också.
Så varje måndagmorgon tar jag en halvtimmes promenad till min "elev" och sen vidtar ca en timmes konversation. Vi sammanfattar den vecka som gått, vi har diskuterat böcker och musik; fn kämpar hon med första novellen i Alice Munros Too much happiness. Vi har gemensamt gått igenom inledningen; hon har boken inspelad på cd och dessutom texten. Men den är kanske något för svår.
Men har man en elev i den åldern finns det en oändlig mängd samtalsämnen. I går, precis när jag skulle gå, fick jag syn på en vacker ask och vi började samtala om den. Sen visade det sig att hon förvarade ett antal gamla fotografier i den. Så nästa gång får hon berätta om dem. Det blir ett stycke stockholmshistoria in english.
"Nya" ord skriver jag ner i hennes anteckningsbok och sen repeterar hon dem. Två lexikon ligger framme på bordet, för det är verkligen inte alltid jag kommer på det ord vi letar efter. Vissa ordområden är jag själv riktigt dålig på, mat tex. Fast vi lär oss båda. Att gräslök heter chive har jag då aldrig vetat och att hörselapparat heter hear aid kunde man också slå upp. Men biståndshandläggare? Kanske help administrator? Jag har inte alls den här känslan för vad som kan vara rätt på engelska som jag har på tyska.
Vår målsättning är att hon ska få upp ett sånt flyt att hon tämligen obehindrat kan samtala om vardagliga saker utan att låta sig hindras allt för mycket av ord hon inte kan eller inte minns. Det går framåt och vi börjar båda bli bra på konsten att skriva om och gå runt svårigheter. Samtidigt har jag själv fått en riktig kick för min engelska språkutveckling: att lära någon något är det absolut bästa sättet att själv lära sig något.
Jag har nämligen alltid inbillat mig att jag är "bra" på engelska. Det har jag från skoltiden då engelska var nästan det enda ämne som jag var bra på. Men när vår japanska forskare kom till kollektivhuset (för ett par månader sedan) upptäckte jag till min förfäran att engelskan var fullständigt katastrofal. De enklaste ord var totalt borta; jag hade väl inte talat språket på åratal. Dessutom, när jag hade varit tvungen att tala språket försökte jag nog smita undan och bli en lyssnare i stället.
Men det är ganska intressant det här. Hur mycket hinner man som 93-åring lära sig på några månader? Nu tror jag ju att man inte ska stirra sig blind på åren. Min elev är pigg och alert och inte ett dugg virrig. Att hon går framåt märker jag. Men språkutveckling hänger också ihop med psykologi - att våga göra bort sig, att inte vara rädd för att bestiga nya berg, att våga riskera att förlora ansiktet. Där kan tanken: men jag är faktiskt 93 år vara ett hinder i stället för det som det egentligen är - en styrka.
Pedagogens uppgift blir då att uppmuntra och samtidigt vara ärlig. Fast det är jag bra på! Jag kommer att ge er några nedslag i pedagogikens värld så ni se hur det hela förlöper.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
Så varje måndagmorgon tar jag en halvtimmes promenad till min "elev" och sen vidtar ca en timmes konversation. Vi sammanfattar den vecka som gått, vi har diskuterat böcker och musik; fn kämpar hon med första novellen i Alice Munros Too much happiness. Vi har gemensamt gått igenom inledningen; hon har boken inspelad på cd och dessutom texten. Men den är kanske något för svår.
Men har man en elev i den åldern finns det en oändlig mängd samtalsämnen. I går, precis när jag skulle gå, fick jag syn på en vacker ask och vi började samtala om den. Sen visade det sig att hon förvarade ett antal gamla fotografier i den. Så nästa gång får hon berätta om dem. Det blir ett stycke stockholmshistoria in english.
"Nya" ord skriver jag ner i hennes anteckningsbok och sen repeterar hon dem. Två lexikon ligger framme på bordet, för det är verkligen inte alltid jag kommer på det ord vi letar efter. Vissa ordområden är jag själv riktigt dålig på, mat tex. Fast vi lär oss båda. Att gräslök heter chive har jag då aldrig vetat och att hörselapparat heter hear aid kunde man också slå upp. Men biståndshandläggare? Kanske help administrator? Jag har inte alls den här känslan för vad som kan vara rätt på engelska som jag har på tyska.
Vår målsättning är att hon ska få upp ett sånt flyt att hon tämligen obehindrat kan samtala om vardagliga saker utan att låta sig hindras allt för mycket av ord hon inte kan eller inte minns. Det går framåt och vi börjar båda bli bra på konsten att skriva om och gå runt svårigheter. Samtidigt har jag själv fått en riktig kick för min engelska språkutveckling: att lära någon något är det absolut bästa sättet att själv lära sig något.
Jag har nämligen alltid inbillat mig att jag är "bra" på engelska. Det har jag från skoltiden då engelska var nästan det enda ämne som jag var bra på. Men när vår japanska forskare kom till kollektivhuset (för ett par månader sedan) upptäckte jag till min förfäran att engelskan var fullständigt katastrofal. De enklaste ord var totalt borta; jag hade väl inte talat språket på åratal. Dessutom, när jag hade varit tvungen att tala språket försökte jag nog smita undan och bli en lyssnare i stället.
Men det är ganska intressant det här. Hur mycket hinner man som 93-åring lära sig på några månader? Nu tror jag ju att man inte ska stirra sig blind på åren. Min elev är pigg och alert och inte ett dugg virrig. Att hon går framåt märker jag. Men språkutveckling hänger också ihop med psykologi - att våga göra bort sig, att inte vara rädd för att bestiga nya berg, att våga riskera att förlora ansiktet. Där kan tanken: men jag är faktiskt 93 år vara ett hinder i stället för det som det egentligen är - en styrka.
Pedagogens uppgift blir då att uppmuntra och samtidigt vara ärlig. Fast det är jag bra på! Jag kommer att ge er några nedslag i pedagogikens värld så ni se hur det hela förlöper.
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
fredag 19 november 2010
Mozart och kärringar
I dag var jag som ni som följer facebook redan har sett på en konsert på radiohuset. Man började med Mozarts oboekvartett: Bengt Rosengren oboe, Malin Broman, violin, Göran Fröst viola och Erik Williams cello. Makalöst samspel mellan oerhört proffsiga musiker.
Salen var i stort sett full och själv tog jag plats på andra bänk; det är alltid roligt att se musikerna i närbild även om man säkert hörde bra överallt.
Som andra nummer spelades Mozarts klarinettkvintett. Bengt Rosengren avlöstes av Niklas Andersson som spelade solostämma på klarinett och ytterligare en violinist, Ulf Forsberg kom in på scenen. Det var en paus mellan numren och då kom en liten familj in och satte sig på bänken framför mig. Pappa, mamma och en liten flicka i fyra, femårsåldern. Vad roligt, tänkte jag, att man tar med sig barn till en konsert. Så borde det väl alltid vara. Den förra konserten jag var på, körkonserten från Manado var det också barn på och dirigenten hälsade dem välkomna och sa att det var roligt att se dem där. I Indonesien,sa han, är det alltid barn med på alla såna evenemang. Man går helt enkelt ut med hela familjen.
Jo det var ju Indonesien det. Det verkar som om vi har en del att lära av gamla kulturländer.
Den lilla flickan satt tyst och stilla genom de tre första satserna. Sen började hon, mycket tyst, viska med sin pappa, som reste sig, tog flickan i handen och gick ut, tyst och lugnt. Musikerna spelade vidare, kvintetten är ju verkligen något av det vackraste jag vet. Applåderna efteråt dånade, musikerna applåderades in gång på gång och vi fick höra ett spännade extranummer.
Man drog en suck av lycka inför så mycket skönhet och vi reste oss upp ur stolarna för att gå ut i den iskalla blåsten, med hjärtat fyllt av en lyckokänsla - visst är november hemsk och nästan outhärdlig, men man kan fylla själen med Mozart och då står man ut med november också.
Då vände sig en av damerna bredvid mig mot mamman till den lilla flickan och sa ursinnigt: - Hur kan ni bara ta med ett barn till en sån konsert. Som dessutom stör på det här sättet?? Den unga mamman, hon såg ut att vara i 25årsåldern, såg förskräckt ut och sa: - Jag är ledsen, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. - Ja, vad hjälper det, fortsatte damen. - Hon har förstört hela min upplevelse! Sade och seglade iväg.
Mamman och jag tittade på varann. Hon såg ut som om hon skulle börja gråta. Jag var så arg, så jag hade svårt att få fram några ord. - Herregud, sa jag, vilka hemska kärringar det finns!
Hela min stämning av eufori och lycka efter denna fantastiska konsert upplöstes och jag tyckte jag fräste mig ut. Ska verkligen sura gamla kärringar (av båda könen) få gå på konsert? Kan inte dom sitta hemma och ostörda lyssna på musik? Så att dom inte riskerar att livet tangerar dem på något sätt?
Salen var i stort sett full och själv tog jag plats på andra bänk; det är alltid roligt att se musikerna i närbild även om man säkert hörde bra överallt.
Som andra nummer spelades Mozarts klarinettkvintett. Bengt Rosengren avlöstes av Niklas Andersson som spelade solostämma på klarinett och ytterligare en violinist, Ulf Forsberg kom in på scenen. Det var en paus mellan numren och då kom en liten familj in och satte sig på bänken framför mig. Pappa, mamma och en liten flicka i fyra, femårsåldern. Vad roligt, tänkte jag, att man tar med sig barn till en konsert. Så borde det väl alltid vara. Den förra konserten jag var på, körkonserten från Manado var det också barn på och dirigenten hälsade dem välkomna och sa att det var roligt att se dem där. I Indonesien,sa han, är det alltid barn med på alla såna evenemang. Man går helt enkelt ut med hela familjen.
Jo det var ju Indonesien det. Det verkar som om vi har en del att lära av gamla kulturländer.
Den lilla flickan satt tyst och stilla genom de tre första satserna. Sen började hon, mycket tyst, viska med sin pappa, som reste sig, tog flickan i handen och gick ut, tyst och lugnt. Musikerna spelade vidare, kvintetten är ju verkligen något av det vackraste jag vet. Applåderna efteråt dånade, musikerna applåderades in gång på gång och vi fick höra ett spännade extranummer.
Man drog en suck av lycka inför så mycket skönhet och vi reste oss upp ur stolarna för att gå ut i den iskalla blåsten, med hjärtat fyllt av en lyckokänsla - visst är november hemsk och nästan outhärdlig, men man kan fylla själen med Mozart och då står man ut med november också.
Då vände sig en av damerna bredvid mig mot mamman till den lilla flickan och sa ursinnigt: - Hur kan ni bara ta med ett barn till en sån konsert. Som dessutom stör på det här sättet?? Den unga mamman, hon såg ut att vara i 25årsåldern, såg förskräckt ut och sa: - Jag är ledsen, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. - Ja, vad hjälper det, fortsatte damen. - Hon har förstört hela min upplevelse! Sade och seglade iväg.
Mamman och jag tittade på varann. Hon såg ut som om hon skulle börja gråta. Jag var så arg, så jag hade svårt att få fram några ord. - Herregud, sa jag, vilka hemska kärringar det finns!
Hela min stämning av eufori och lycka efter denna fantastiska konsert upplöstes och jag tyckte jag fräste mig ut. Ska verkligen sura gamla kärringar (av båda könen) få gå på konsert? Kan inte dom sitta hemma och ostörda lyssna på musik? Så att dom inte riskerar att livet tangerar dem på något sätt?
torsdag 18 november 2010
Brev till TV:s tittarservice
Jag är utless på det usla programutbud som bjuds av SVT. För all del, på sätt och vis kanske det är tur för jag har inte tid att sitta framför TV:n jämnt. Men sitter jag där är det ofta den tyska TV-kanalen 3SAT jag tittar på. Så nu skickar jag följande brev till TV. Så vitt jag kan se har de ingen mailadress utan man får skicka det här med snail-mail. Konstigt.
Får jag ett svar ska jag återkomma och dela med mig av det
Till Tittarservice
Sveriges television
10510 Stockholm
Hej!
Det verkar som om ni skulle behöva idéer att döma av er programtablå. Varför inte i så fall ta er en titt på tyska kulturkanalen 3SAT:s program. De har en otrolig massa bra program; och många skulle säkert intressera en svensk publik. Den här veckan äger en TV-filmfestival rum i Baden-Baden. Den återkommer varje år i november. Man väljer ut 12 av de filmer som producerats för TV varje år Ett pris delas ut för bästa film och ett (i år) för bästa filmmusik, Samtidigt visas dessa filmer på 3 SAT och tv-tittarna där kan delta i en tävling där man utser TV-tittarnas pris.
I år, skriver man på Fernsehfilm-Festival Baden-Badens hemsida, visar man många filmer med temat familjen, men också många deckare och komedier. Det blir väldigt koncentrerat med två filmer om dagen, och även om jag är genuint intresserad av bra film blir det ändå bara möjligt att se några stycken. Jag har följt den här festivalen ett par år och filmerna håller hög klass. Från förra året minns jag främst en dokumentär om flickor med anorexi, gjord med stor ömhet och insikt i den här svåra problematiken. Jag vet inte hur många filmer som produceras i de tre tyskspråkiga länderna, men tydligen tillräckligt många för att få fram ett antal filmer med hög kvalietet. Gårdagens film var från Schweiz och handlade om en kvinnlig bagare och en latinamerikan – en oerhört charmig och oförutsägbar historia.
Har ni ingen som kan tyska på SVT? Nån som kan följa de tyska kanalerna och ge förslag till inköp? I så fall får ni väl anställa mig. Jag är pensionerad tysklärare.
Skämt åsido. Bredda ert urval. Ni har praktiskt taget bara amerikansk-och engelskproducerade program i ert utbud. Och många av de svenska produktioner som görs är också influerade av det språkområdet. En och annan gång dyker det upp något franskproducerat. Det stora tyska språkområdet finns knappt. Gör nåt åt det! Börja med att titta på och hämta idéer och program från 3SAT!
Med vänlig hälsning
Brittmarie Wikström
Sandhamnsgatan 10
11540 Stockholm
måndag 15 november 2010
Fantasi, originalitet, humor. Blåsorkestern spelar Kagel
Vi repeterar fn några låtar i Blåsorkestern som vi ska framföra på Socialistiskt forum på ABF-huset den 27 november. En av dem är speciellt knepig att få rätt - jag kan inte uttrycka mig på annat sätt - och det är en marsch av Mauricio Kagel. Den är nummer 4 i en komposition som heter "10 marscher för att missa segern" (Zehn Märsche um den Sieg zu verfehlen) och den är verkligen rolig för det här är ingen militärmarsch i vanlig ordning, som blåsorkestrar annars brukar excellera i att spela utan en marsch som just går ut på att missa segern. Det går nämligen inte att marschera till den. Det gör den svårspelad eftersom den byter rytm stup i kvarten.
Jag vet inte mycket om kompositören, men det är ju lätt avhjälpt numera bara man har en dator. Var han en sån spexare som den här kompositionen ger sken av?
Ju mer jag läser om honom, desto mer förtjust blir jag. Kagel tycks ha varit en enormt produktiv person som inte bara komponerade musik utan också skrev för teater och radio, gjorde film och skrev böcker. När hans kompositioner framfördes var det inte ovanligt att han gjorde teater av dem: musikerna tillsades att göra entreer på nåt speciellt sätt; ha vissa miner när de spelade - han kallades också för en musikens Ionesco.
Det verkar i alla fall som om han haft kul när han skrev. Han skrev t ex Tvåmansorkester för två enmansorkestrar ; en balett för ickedansare, som ingick i ett stycke som hette Stadttheater,
"Rrrrr " 11 stycken för blåsare, kontrabasar och slagverk: raccontando, Rauschpfeifen, Rejdovak, Register...(allt börjar på r ) Många av hans verk gör en verkligen nyfiken och det skulle vara roligt att uppleva åtminstone något av dem. 1984 kom t ex "...efter att ha läst Orwell. Radiopjäs i germanskt metaspråk" Hur låter sånt? Eller "Guten Morgen!" Också den en radiopjäs, men den består av reklam. Eller ännu mer spännande kanske: "Quasi niente för stängda munnar" "Vår " marsch, som vi för enkelhetens skull kallar för Kagel nr 4 ingår i en radiopjäs som heter "Der Tribun. Radiopjäs för en politisk talare, marschljud och högtalare." Vad säger han, den där talaren? Antagligen kan man ta reda på det. I så fall återkommer jag
Tills vidare kan man ju nöja sig med att lyssna på något av hans musik som finns på spotify. Det finns så det räcker för många timmar. Och själv har jag då bara hört ett par av marscherna i 10 Märsche. Så det är bara att sätta på högtalarna
Men först måste jag gå ner i övningsrummet. Och öva Kagels marsch nr 4
Jag vet inte mycket om kompositören, men det är ju lätt avhjälpt numera bara man har en dator. Var han en sån spexare som den här kompositionen ger sken av?
Ju mer jag läser om honom, desto mer förtjust blir jag. Kagel tycks ha varit en enormt produktiv person som inte bara komponerade musik utan också skrev för teater och radio, gjorde film och skrev böcker. När hans kompositioner framfördes var det inte ovanligt att han gjorde teater av dem: musikerna tillsades att göra entreer på nåt speciellt sätt; ha vissa miner när de spelade - han kallades också för en musikens Ionesco.
Det verkar i alla fall som om han haft kul när han skrev. Han skrev t ex Tvåmansorkester för två enmansorkestrar ; en balett för ickedansare, som ingick i ett stycke som hette Stadttheater,
"Rrrrr " 11 stycken för blåsare, kontrabasar och slagverk: raccontando, Rauschpfeifen, Rejdovak, Register...(allt börjar på r ) Många av hans verk gör en verkligen nyfiken och det skulle vara roligt att uppleva åtminstone något av dem. 1984 kom t ex "...efter att ha läst Orwell. Radiopjäs i germanskt metaspråk" Hur låter sånt? Eller "Guten Morgen!" Också den en radiopjäs, men den består av reklam. Eller ännu mer spännande kanske: "Quasi niente för stängda munnar" "Vår " marsch, som vi för enkelhetens skull kallar för Kagel nr 4 ingår i en radiopjäs som heter "Der Tribun. Radiopjäs för en politisk talare, marschljud och högtalare." Vad säger han, den där talaren? Antagligen kan man ta reda på det. I så fall återkommer jag
Tills vidare kan man ju nöja sig med att lyssna på något av hans musik som finns på spotify. Det finns så det räcker för många timmar. Och själv har jag då bara hört ett par av marscherna i 10 Märsche. Så det är bara att sätta på högtalarna
Men först måste jag gå ner i övningsrummet. Och öva Kagels marsch nr 4
fredag 12 november 2010
Nya världar, men mest gamla
Jag har flytt från kylan hemma till värmen på biblioteket. Sen flera veckor håller man på och reparerar vårt hus och alla klagar över kylan utom några få lyckostar som har lyxen att ha över 20 grader hemma, medan vi andra huttrar i 18 – 19 grader.
Jag trivs här – inte bara för att det är behagligt varmt. Jag är som en Joakim von Anka – han dök i pengar, men vad är väl det mot att simma omkring omgiven av böcker! Här finns hur många världar som helst att dyka ner i. Att kunna läsa, att begripa att de här små krumelurerna kan ta dig vart du vill, utan att det kostar dig något annat än ansträngningen att förstå – det måste väl vara det största undret av alla. För har man väl begripit och börjat få ett flyt, så är man fast i en förtrollning som aldrig lämnar en.
Jag har ju undervisat i svenska och det är klart att av alla skolämnen är det basen. Är eleverna svaga i svenska är de i allmänhet svaga i allt annat också. Därför borde det vara självklart att lärarna på låg-och mellanstadiet borde vara de bäst utbildade och därmed också högst betalda av alla. Allt för många av mina gymnasieelever befann sig på mellanstadienivå när de började hos mig Några har kunnat lyfta sig i håret och läsa i kapp. Men många många blev efter trots att de slet. Har man aldrig upplevt att det är kul att läsa läser man långsamt. Och förstår lite. Konstigt nog är det så att ju snabbare man läser, ju mer förstår man av textens innehåll. Hjärnan är fantastisk på att sovra väsentligheter.
Många av mina elever var invandrare och hade problem med svenskan. Men var de vana att läsa från sitt hemland var det i allmänhet inga svårigheter att snabbt börja läsa på det främmande språket. De visste ju redan att de kunde läsa och hade kanske läst komplicerade texter på sina hemspråk. Det gjorde också att de på de tre åren som gymnasieskolan innebar kunde klättra från ett G i svenska 2 (svenska som främmande språk) till ett VG eller ett MVG i slutbetyg. Det kändes som ett under det också, men det var det ju inte. Jag har en hel rad exempel på såna. I en av de sista klasserna jag hade gick en flicka från Iran. När hon gått ut ettan så sa jag till henne att om hon inte satte igång att läsa och läsa mycket (och då menade jag skönlitteratur, inte plugga) så skulle det här snälla G:et jag satte på henne halka ner till ett IG. – Jag vet att du är begåvad, sa jag, så gör något av din begåvning. Jag är rädd att jag sa det till ganska många elever och alldeles lögn var det ju inte. Alla är väl begåvade på nåt?
Hon lydde mitt råd, betygen bara steg och sen gick hon ut gymnasiet som den bästa forskareleven det året. Jag vill visst inte påskina att det enbart var min förtjänst, men det är klart att jag som svensklärare gav henne en puff framåt i hennes studier.
En annan elev som jag minns var en pojke som gick i en specialklass. Där gick elever med många olika problem, sociala, kunskapsmässiga. Vi hade inget skolbibliotek i det annex där vi var inrymda. Så en gång i veckan tog jag klassen med mig och åkte till huvudskolans bibliotek, där eleverna fick låna nya böcker. De flesta försökte hitta böcker med så få sidor som möjligt. Det var det viktigaste. För de måste ju läsa boken också. Men en av pojkarna lånade fem, sex tjocka böcker varje gång. Första gången var jag häpen. –Hur kommer det sig att du tycker så mycket om att läsa? sa jag. _ Jo, sa han, jag var så bråkig förut och läste ingenting så min förra lärare sa att jag behövde inte göra något annat på ett helt år än att läsa böcker. Och det gjorde jag. Och nu tycker jag det är jättekul.
Jag tyckte det var ett ovanligt pedagogiskt grepp. Men på honom fungerade det. Sen flyttades han också över till normalklass. Hans lärare fanns inte kvar på skolan, annars hade det varit roligt att höra hur han gått tillväga. För så enkelt är det inte att man bara säger: läs! Han måste ha haft många och roliga diskussioner med pojken innan denne blev fast och läraren såg att pojken förstod vad han läste och att metoden fungerade. Det här är ganska många år sen nu och jag har alltid undrat vad som blev av pojken.
Nu får jag lämna det här varma härliga stället och åka hem. Men sen är det fredagsmatlag - trerättersmiddag är utlovad!
torsdag 11 november 2010
Musik från Manado
Jag sitter fast med min mobil och lär så göra i ett par veckor till. Den funkar bra, men det är så mycket finesser och jag klarar inte riktigt av att lämna problem som inte är lösta. Så det blir bara hackmat av det mesta just nu.
I alla fall - i går var jag och lyssnade på en kör från Manado. Manado ligger på nordspetsen av Sulawesi, som i sin tur ligger i Indonesien. Det är en fantastisk ö, väldigt olik Java, som trots eldsprutande vulkaner, typ Merapi åtminstone på mig ger ett harmoniskt intryck med sina oändliga risfält, långsamma hovdanser och gamelanorkestrar. Sulawesi är som sagt helt annorlunda, vilt, bergigt och med många olika folkslag och många olika religioner, även om islam även här, liksom på Java är dominerande.
Jag gick och lyssnade på kören bara för att den kom från Manado. Jag hade ingen aning om att den var så bra. Jag var där för tjugo år sen och har ett tydligt minne av tidiga morgnar då man väcktes av både kyrkklockor och böneutropare. Norr om Manado, i Bunaken, finns de mest fantastiska korallrev man kan tänka sig.
Antagligen fanns det redan då ett universitet, fast det var inget jag noterade då Jag vet inte hur länge kören har existerat, kanske tio år? Det måste väl ta några år att få fram en kör i världsklass. Dirigenten var professor i musik vid universitetet i Boston, utbildad i Bombay, hade arbetat i en mängd länder som dirigent och violinist. Jag tyckte han på sätt och vis påminde om Daniel Barenboim , eftersom hans syfte med kören var att bygga broar och överbrygga motsättningar. På Sulawesi har det varit svåra konflikter mellan muslimer och kristna på senare år. Kören avslutade sin konsert med en arabisk-muslimsk hymn ur den sufiska traditionen, som sen sammanbands med en kristen hymn. Makalöst vackert.
Man sjöng på indonesiska, engelska, tyska, litauiska (!), svenska mfl språk som jag inte ens hann uppfatta namnet på. Sånger från Papua, Filippinerna, Sydafrika. Jag tror (fast här är det svårt att välja) att jag tyckte mest om en bröllopssång på zuluspråket.
Det är frestande att gå till Södra latin i kväll och lyssna på dom en gång till. Men vi har soppkväll i huset, så jag får se om jag hinner...
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
I alla fall - i går var jag och lyssnade på en kör från Manado. Manado ligger på nordspetsen av Sulawesi, som i sin tur ligger i Indonesien. Det är en fantastisk ö, väldigt olik Java, som trots eldsprutande vulkaner, typ Merapi åtminstone på mig ger ett harmoniskt intryck med sina oändliga risfält, långsamma hovdanser och gamelanorkestrar. Sulawesi är som sagt helt annorlunda, vilt, bergigt och med många olika folkslag och många olika religioner, även om islam även här, liksom på Java är dominerande.
Jag gick och lyssnade på kören bara för att den kom från Manado. Jag hade ingen aning om att den var så bra. Jag var där för tjugo år sen och har ett tydligt minne av tidiga morgnar då man väcktes av både kyrkklockor och böneutropare. Norr om Manado, i Bunaken, finns de mest fantastiska korallrev man kan tänka sig.
Antagligen fanns det redan då ett universitet, fast det var inget jag noterade då Jag vet inte hur länge kören har existerat, kanske tio år? Det måste väl ta några år att få fram en kör i världsklass. Dirigenten var professor i musik vid universitetet i Boston, utbildad i Bombay, hade arbetat i en mängd länder som dirigent och violinist. Jag tyckte han på sätt och vis påminde om Daniel Barenboim , eftersom hans syfte med kören var att bygga broar och överbrygga motsättningar. På Sulawesi har det varit svåra konflikter mellan muslimer och kristna på senare år. Kören avslutade sin konsert med en arabisk-muslimsk hymn ur den sufiska traditionen, som sen sammanbands med en kristen hymn. Makalöst vackert.
Man sjöng på indonesiska, engelska, tyska, litauiska (!), svenska mfl språk som jag inte ens hann uppfatta namnet på. Sånger från Papua, Filippinerna, Sydafrika. Jag tror (fast här är det svårt att välja) att jag tyckte mest om en bröllopssång på zuluspråket.
Det är frestande att gå till Södra latin i kväll och lyssna på dom en gång till. Men vi har soppkväll i huset, så jag får se om jag hinner...
Om ni vill lägga till en kommentar, så klickar ni på kommentera, sen på profiler. skriv sen in namn, men ingen webbadress. Sen på förhandsgranska och sen på Publicera
torsdag 4 november 2010
Plötsligt spelar alla samma a...
För länge sen, i början av min yrkesverksamhet som lärare i svenska hände det att man gav eleverna ett uppsatsämne som hette En människa som jag beundrar. Ämnesrubriceringarna ändrades med tiden och glansen kring de egna idolerna falnade likaså. Fast det finns dock en del människor vars verksamhet är sådan att man gärna vill förmedla sin aktning för både verksamheten och personen bakom den En sån person är pianisten och dirigenten Daniel Barenboim. För något år sedan visades i Tv en film om hans skapelse, orkestern Westöstlicher Diwan Det är en orkester som består av unga israeler och palestinier och syftet har varit att genom musik bidra till förståelsen mellan israeler och palestinier. Barenboim har själv uttryckt det så här: "Den (orkestern) har mycket smickrande kallats för ett fredsprojekt. Det är den inte. Den kommer inte att leda till fred, vare sig man spelar bra eller mindre bra. Den skapades som ett projekt mot okunnighet ...Jag försöker inte omvända de arabiska medlemmarna i orkestern till att omfatta en israelisk ståndpunkt och jag försöker inte övertyga israelerna om den arabiska synpunkten. men jag vill ...skapa en plattform där båda sidor kan ha olika åsikter utan att ta till kniven"
På Barenboims utmärkta hemsida kan man läsa om hur idén om orkestern kom till. Av en slump stötte Barenboim ihop med den palestinske författaren och professorn vid Columbiauniversitet Edward Said i en hotellobby i London och de visade sig ha en likartad syn på ett framtida samarbete mellan Israel och Palestina. Det tog två år att organisera orkestern Talangfulla ungdomar mellan 14 och 25 från Egypten, Syrien,Libanon, Tunisien och Israel samlades i Weimar för en första workshop, som sedan kom att utgöra grunden till orkesten I början var samarbetet ingalunda friktionsfritt, men efter att ha coachats av medlemmar i berlinfilharmonikerna, Chicagos symfoniorkester och Staatskapelle Berlin, samt efter ett antal nattliga debatter med Said och Barenboim spelade man tillsammans utan problem. Numera är orkestern stationerad i Sevilla, varifrån man gör turneer.
För en vecka sen fick Daniel Barenboim Västfalens fredspris som delades ut i rådhuset i Münster. När Barenboim tackade för priset nämnde han också de svårighter som fanns i början när orkestern grundades. Oenigheterna var stora mellan kontrahenterna. Men sen sa han, så stämmer man orkestern och plötsligt spelar alla samma a...
På Barenboims utmärkta hemsida kan man läsa om hur idén om orkestern kom till. Av en slump stötte Barenboim ihop med den palestinske författaren och professorn vid Columbiauniversitet Edward Said i en hotellobby i London och de visade sig ha en likartad syn på ett framtida samarbete mellan Israel och Palestina. Det tog två år att organisera orkestern Talangfulla ungdomar mellan 14 och 25 från Egypten, Syrien,Libanon, Tunisien och Israel samlades i Weimar för en första workshop, som sedan kom att utgöra grunden till orkesten I början var samarbetet ingalunda friktionsfritt, men efter att ha coachats av medlemmar i berlinfilharmonikerna, Chicagos symfoniorkester och Staatskapelle Berlin, samt efter ett antal nattliga debatter med Said och Barenboim spelade man tillsammans utan problem. Numera är orkestern stationerad i Sevilla, varifrån man gör turneer.
För en vecka sen fick Daniel Barenboim Västfalens fredspris som delades ut i rådhuset i Münster. När Barenboim tackade för priset nämnde han också de svårighter som fanns i början när orkestern grundades. Oenigheterna var stora mellan kontrahenterna. Men sen sa han, så stämmer man orkestern och plötsligt spelar alla samma a...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)