Det var några år sen man visade Eurovision young dancers, men i kväll var det dags igen. Man hade ändrat konceptet på så sätt att dansarna, som var tio stycken som valts ut i en mängd utslagningstävlingar, bara dansade en dans var och i stället dansade man 5 och 5 i varsin dans. Det var omväxlande och roligt och lika spännande. Tidigare hade man framfört en klassisk och en modern dans, men nu fick man välja själv. Danserna var moderna i allmänhet, men eftersom moderna dansare oftast har klassisk balett som grund, blir det en intressant blandning.
De var naturligtvis urskickliga allihopa. Och man såg på dem att de tyckte det var urkul att dansa. Det är roligt med den här sammansmältningen av stilar. Klassisk balett har åtminstone tidigare varit för överklassen, medan hiphopen har varit en gatudans. Nu blandas alla stilar och dans har blivit något som massor av ungdomar sysslar med, oavsett social bakgrund
När jag var liten och bodde i Trollhättan kom det ett år en danslärare till stan. Min mamma blev förtjust. Hon hade tjänstgjort i Stockholm och varit på operan och sett balett. Hennes dotter skulle förstås dansa balett!
Jag stretade emot i det längsta, men mamma avgick med segern. Förresten var det många av mina skolkamrater som hade mammor med samma ambitioner.
Av balettlektionerna minns jag just ingenting. Men vi hade en avslutning där alla mammor tillsades sy tyllkjolar som vi skulle ha på oss. Jodå, jag fick en jag också. Mamma sydde en. Jag var såå söt, sa hon. Lite tröstade tyckte jag. För nån dansare var jag inte. Jag avskydde alltihop. Jag misstänkte att det här var ett sätt att visa att vår familj tillhörde nån slags socitet - ja jag formulerade det väl inte så. Men det var inte det att det var roligt att dansa. Det var fint att dansa. Men jag kände mig som den fula ankungen. Som aldrig blev nån svan. Jag vet inte om danskurserna fortsatte nästa termin. Det sas i alla fall aldrig något mer om detta hemma.
När min vackra dotter var i fyra, femårsåldern kunde jag notera att hon var oerhört motoriskt begåvad. Hon trillade aldrig och slog sig som andra ungar utan rörde sig graciöst och vackert. Antagligen hade hon några indonesiska dansgener som slog igenom. Jag hittade en rytmikkurs på nåt bildningsförbund som hon gick nån termin, men den var så dålig så jag började se mig om efter något annat åt henne. Jag klagade min nöd för mammorna på dagis och en av dem sa: - Mina döttrar går och dansar balett på Jungfrugatan och de älskar det. - Balett, sa jag med en ton som om det var nåt som katter släpade in. - Klassisk balett! Mamman tittade på mig och sa: -Ja men det är ju inte du som ska gå där! Du kan väl låta henne pröva på det i alla fall.
När Hanna hade gått där några år, kom hennes danslärare en dag fram till mig och frågade om jag hade tänkt på att låta henne pröva in till Danshögskolan, som hade ett förberedande år för elever som sen skulle söka in till Svenska balettskolan. - Hon är så jäkla duktig, sa hon. Jag hade ingen aning om vare sig det ena eller andra. Men att hon var duktig hade jag också sett.
Hon gick året på danshögskolan och sen gick hon igenom Svenska balettskolan. Om det skulle man kunna skriva en helt annan blogg.
Men för min del blev resultatet att jag lärde mig älska dans i alla former. Skolans uppvisningar var riktiga högtidsstunder. Och att i dag gå med Hanna och se föreställingar på Dansens hus eller Operan hör till livets höjdpunkter.
Och i kväll var det alltså dags för stor dansfest i Tv. Och jag njöt...
lördag 25 juni 2011
onsdag 22 juni 2011
Det ideala Röret
Som klarinettist är man lätt nojig när det gäller rör. Röret, det är det smala rörbladet som man sätter fast på munstycket och som vibrerar när man blåser en ton. Jag spelar både "vanlig" klarinett och basklarinett: Spelar man "vanlig" så är det bamburör som gäller. Smala rör som ligger i ett allt tjusigare förpackning ofta i askar om tio och av dem kan man kanske använda tre, fyra stycken. En professionell klarinettist skär till sina rör själv, slipar till dom så de blir som han/hon vill ha dem. Men vi amatörer använder de rör som vi tycker är bra i en ask utan att göra något åt dem. Det är en hel vetenskap det här med rör. De ska blåsas in, sakta och försiktigt; inte mer än 10 minuter åt gången i början och sen stegrar man användningen för att så småningom kunna blåsa mycket länge på ett enda rör.
Eftersom det är så olika klang på rören så är det en verklig lycka när man hittar ett rör som har en vacker ton och är lättblåst
I dag åkte jag till Porst för att skaffa ett reservrör till min basklarinett. På basklarinetter kan man använda plaströr och de håller mycket länge, om man inte råkar göra söder dem. Mitt ena rör hade fått en spricka och lät konstigt så det var dags för ett nytt. Man blir väldigt konservativ när det gäller rör: åtminstone är jag det. Att byta rörmärke är alldeles för riskabelt och framför allt dyrt.
I vilket fall som helst beslöt jag mig för att göra ett försök. Jag åkte hem med ett nytt sorts rör i fickan och kände mig MODIG. I värsta fall, tänkte jag, får jag väl köpa ett av den gamla vanliga sorten i morgon.
När jag kom hem satte jag ihop min bas och testade mitt rör. Det är lite svårt att beskriva den lättnad och lycka jag kände när jag hörde hur det lät. Ett sånt ljuvligt ljud! Mycket vackrare är mitt tidigare rör.
Det är ett verkligt ansvar att förvalta att låta den här tonen ljuda fylligt och bärande. Ska i alla fall bli kul att åka till Kiruna med det här röret i bagaget. Spelar jag fult så kommer det i alla fall inte att vara rörets fel.
Eftersom det är så olika klang på rören så är det en verklig lycka när man hittar ett rör som har en vacker ton och är lättblåst
I dag åkte jag till Porst för att skaffa ett reservrör till min basklarinett. På basklarinetter kan man använda plaströr och de håller mycket länge, om man inte råkar göra söder dem. Mitt ena rör hade fått en spricka och lät konstigt så det var dags för ett nytt. Man blir väldigt konservativ när det gäller rör: åtminstone är jag det. Att byta rörmärke är alldeles för riskabelt och framför allt dyrt.
I vilket fall som helst beslöt jag mig för att göra ett försök. Jag åkte hem med ett nytt sorts rör i fickan och kände mig MODIG. I värsta fall, tänkte jag, får jag väl köpa ett av den gamla vanliga sorten i morgon.
När jag kom hem satte jag ihop min bas och testade mitt rör. Det är lite svårt att beskriva den lättnad och lycka jag kände när jag hörde hur det lät. Ett sånt ljuvligt ljud! Mycket vackrare är mitt tidigare rör.
Det är ett verkligt ansvar att förvalta att låta den här tonen ljuda fylligt och bärande. Ska i alla fall bli kul att åka till Kiruna med det här röret i bagaget. Spelar jag fult så kommer det i alla fall inte att vara rörets fel.
söndag 19 juni 2011
Oklahoma boogie t ex
Om man ska följa tidningarnas alla hälsoråd blir man lätt mer förvirrad än vad man redan är. Eftersom jag är en läsare, så läser jag gärna: jag sitter i min fåtölj och konsumerar det ena goda hälsorådet efter det andra. Man ska t ex röra på sig, det är klart. - Det här är verkligen bra, tycker jag där i min stol. - I morgon kan jag nog börja med det här...
Jag förmodar att jag tillhör en grupp som är jättestor. Vi som skjuter upp ...
Det gäller alltså att ha nån aktivitet som delas av andra och där ens frånvaro blir kännbar, så att man inte kan smita. Tyvärr har jag ett ganska vitt samvete när det gäller Friskis t ex. Även om jag har bestämt med vänner att vi ska ses på ett friskispass så tenderar jag i alla fall att få något förhinder.
Det enda som verkligen fungerar fn är linedans. På en blåsorkesterkurs för några år sen hade man lagt in ett pass linedans som kvällsaktivitet. Inte för att jag hängde med så värst. Men roligt var det och sen när jag kom hem och vi i kollektivhusstyrelsen skulle tänka ut aktiviteter för huset föreslog jag linedans. Vi anställde en lärare och hade turen att få tag i en riktigt skicklig och rolig och nu har vi träffats en gång i veckan i fyra år i husets gympasal och dansat tillsammans. Numera kommer Tina varannan vecka och lär oss nya danser och sen repeterar vi själva varannan vecka.
Det här är ju en gruppdans som inte är svår, men eftersom man dansar på linjer måste ju lära sig danserna annars dansar man på varann.
Det roligaste är de stora gruppdanserna som äger rum i Märsta eller på nåt annat ställe nånstans norr om stan. Det beror på att Crazy flutters, som klubben heter där Tina och hennes lika inspirerande man Urban finns är stationerad i Märsta.
De går till så att man kan välja mellan tre olika danser: en lätt, en mellan och en mer komplicerad. Sen dansar hela gruppen - det kan vara upp till en 80 personer samtidigt till samma låt. Första gången vi var med hade vi väl dansat ett år. Vi tog pendeltåget till Märsta, dansade i tre timmar och när vi sen skulle kliva av vid Centralen undrade vi, totalt ledbrutna, hur vi skulle ta oss upp och hem. Vi hade verkligen ansträngt oss för att hänga med.
Senaste utflykten var förra veckan när man hade linedans på en utedansbana i Knivsta. Vi var bara två från huset som kunde åka så vi åkte bil. Vacker, ljum kväll och världens ös. Varje gång jag är med på ett större dansställe irrierar jag mig på att det finns danser vi lärt oss som inte sitter. Ja hos mig alltså Det svåra är ofta att komma ihåg hur de börjar. Sen brukar det lösa sig. Man får öva hemma. Och det gör jag faktiskt. Så nu ska jag öva Oklahoma boogie ett tag.
Jag har försökt lägga in en länk till youtube här, men det funkar inte. Vill ni se hur Oklahoma boogie ser ut kan ni själva skriva in den i sökaren, kombinerat med linedance. För den som vill lära sig danserna är de här youtubeklippen värdefulla. Oftast finns det en demonstration av dansen med en grupp och sen en sk walk through: en långsam genomgång av stegen.Där kan man också se vad spritt över världen det här sättet att dansa är. Många walk through är på kinesiska. Mycket pedagogiska! Räcker inte det finns dessutom en textbeskrivning av stegen på nätet som man kan skriva ut. Så här ser de två första takterna på Oklahoma boogie ut:
32 Count intro
S1 RIGHT TOE STRUTT, ROCK BACK/RECOVER, LEFT TOE STRUTT, ROCK BACK
RECOVER
1-2 Touch right toe to right side, drop right heel down taking weight
3-4 Rock back on left, recover on right
5-6 Touch left toe to left side, drop left heel down taking weight
7-8 Rock back on right, recover on left
*** Restart here on wall 3 facing back***
S2 WEAVE TO RIGHT, SIDE HOLD, ROCK BACK/RECOVER
Jag förmodar att jag tillhör en grupp som är jättestor. Vi som skjuter upp ...
Det gäller alltså att ha nån aktivitet som delas av andra och där ens frånvaro blir kännbar, så att man inte kan smita. Tyvärr har jag ett ganska vitt samvete när det gäller Friskis t ex. Även om jag har bestämt med vänner att vi ska ses på ett friskispass så tenderar jag i alla fall att få något förhinder.
Det enda som verkligen fungerar fn är linedans. På en blåsorkesterkurs för några år sen hade man lagt in ett pass linedans som kvällsaktivitet. Inte för att jag hängde med så värst. Men roligt var det och sen när jag kom hem och vi i kollektivhusstyrelsen skulle tänka ut aktiviteter för huset föreslog jag linedans. Vi anställde en lärare och hade turen att få tag i en riktigt skicklig och rolig och nu har vi träffats en gång i veckan i fyra år i husets gympasal och dansat tillsammans. Numera kommer Tina varannan vecka och lär oss nya danser och sen repeterar vi själva varannan vecka.
Det här är ju en gruppdans som inte är svår, men eftersom man dansar på linjer måste ju lära sig danserna annars dansar man på varann.
Det roligaste är de stora gruppdanserna som äger rum i Märsta eller på nåt annat ställe nånstans norr om stan. Det beror på att Crazy flutters, som klubben heter där Tina och hennes lika inspirerande man Urban finns är stationerad i Märsta.
De går till så att man kan välja mellan tre olika danser: en lätt, en mellan och en mer komplicerad. Sen dansar hela gruppen - det kan vara upp till en 80 personer samtidigt till samma låt. Första gången vi var med hade vi väl dansat ett år. Vi tog pendeltåget till Märsta, dansade i tre timmar och när vi sen skulle kliva av vid Centralen undrade vi, totalt ledbrutna, hur vi skulle ta oss upp och hem. Vi hade verkligen ansträngt oss för att hänga med.
Senaste utflykten var förra veckan när man hade linedans på en utedansbana i Knivsta. Vi var bara två från huset som kunde åka så vi åkte bil. Vacker, ljum kväll och världens ös. Varje gång jag är med på ett större dansställe irrierar jag mig på att det finns danser vi lärt oss som inte sitter. Ja hos mig alltså Det svåra är ofta att komma ihåg hur de börjar. Sen brukar det lösa sig. Man får öva hemma. Och det gör jag faktiskt. Så nu ska jag öva Oklahoma boogie ett tag.
Jag har försökt lägga in en länk till youtube här, men det funkar inte. Vill ni se hur Oklahoma boogie ser ut kan ni själva skriva in den i sökaren, kombinerat med linedance. För den som vill lära sig danserna är de här youtubeklippen värdefulla. Oftast finns det en demonstration av dansen med en grupp och sen en sk walk through: en långsam genomgång av stegen.Där kan man också se vad spritt över världen det här sättet att dansa är. Många walk through är på kinesiska. Mycket pedagogiska! Räcker inte det finns dessutom en textbeskrivning av stegen på nätet som man kan skriva ut. Så här ser de två första takterna på Oklahoma boogie ut:
32 Count intro
S1 RIGHT TOE STRUTT, ROCK BACK/RECOVER, LEFT TOE STRUTT, ROCK BACK
RECOVER
1-2 Touch right toe to right side, drop right heel down taking weight
3-4 Rock back on left, recover on right
5-6 Touch left toe to left side, drop left heel down taking weight
7-8 Rock back on right, recover on left
*** Restart here on wall 3 facing back***
S2 WEAVE TO RIGHT, SIDE HOLD, ROCK BACK/RECOVER
söndag 12 juni 2011
Nya visor och gamla
Det här med att stå emot frestelser klarar jag tycker jag allt bättre med stigande ålder (och minskande ekonomi) Men häromveckan föll jag för ett bokklubbserbjudande - mycket beroende på att vi i en av mina läsecirklar beslöt att vi skulle läsa Ingrid Betancourts bok om sin fångenskap hos farcgerillan och eftersom den är tjock och dyr tyckte jag att det nog lönade sig att gå med. Problemet brukar alltid vara att komma ihåg att avbeställa de böcker man inte vill ha. Men det ska nog gå.
Man fick välja 5 böcker för ca 60 kronor. Bland de jag valde befann sig en visbok, ganska nyutkommen, den kom ut 2010. Och är tycker jag, ett riktigt fynd. Jag hämtade den i går och sen dess har jag nästan bara suttit och sjungit och till min förfäran konstaterat att sjunga, det kan jag knappt längre. För jag sjunger ju bara med Julia och inte ens det blir särskilt ofta numera. Svenska visor heter boken och det är en riktigt vacker lunta på nästan 400 sidor med noter, gitarr-och keyboardackord. Och en transponeringstabell.
En massa låtar har jag aldrig hört, men man kan ju ta skadan igen tack vare spotify om man vill lyssna till nåt nytt.
Jag har alltid älskat visor - i mitt föräldrahem sjöngs det mycket och fast jag bara under korta perioder har varit med i nån sångkör så har många fastnat ändå.
Bellman förstås, Dan Andersson och Taube. Alla de är representerade i boken, fast de tre giganterna bör man nog ha komplett om man ska bli nöjd.
När jag nu ser igenom vad jag tycker bäst om kan jag först konstatera att praktiskt taget alla jag gillar går i moll. Fast det gör väl de flesta visor. Jag märker också att jag kräver att texten ska vara bra och inte bara melodin. Många visor berättar ju en historia: Wiehe med Titanic, Afzelius med Juanita; Taubes Briggen Blue bird av Hull: Lindgrens och Riedels Fattig bonddräng. I ett radioprogram härförleden sa nån, (jag har glömt vem) att han hörde till den grupp som ofelbart börjar gråta när han hörde Fattig bonddräng . Jag hör också dit. Vi får väl träffas, vi i gråtgruppen och snyfta ihop. Riktigt vad det beror på vet jag inte. Jag gillar väl oväntat lyckliga slut. Fast jag kan då gråta när slutet är olyckligt också. Samma sak inträffar när jag hör Briggen Blue Bird av Hull. När jag hade lektion med mina gymnasister om Taube kunde jag aldrig spela den, eftersom det var helt klart att jag skulle börjat snyfta i katedern. Och det finns ju gränser för vad man kan bjuda på.
Nägra andra gråtlåtar har jag dock inte hittat i boken. Det finns en stor avdelning som heter Vår tids visor och där finns mycket att botanisera ur. Till bokens fördelar hör också att man till innehållsförteckningen också skrivit vilka inspelningar som finns till visorna.
En av favoriterna i den avdelningen är En Vintersaga med text och musik av Ted Ström. Bilder av ett snögloppigt och grått vintersverige och en refräng som konstaterar: Det är då som det stora vemodet rullar in; och från havet blåser en isande gråkall vind... Väldigt lyckad kombination av text och musik.
En av de bästa vistexterna jag hittar är , inte oväntat, skriven av Lars Forssell och heter Och kanske är det natt. Jag har svårt att bedöma den noterade melodin, som är skriven av Bernt Johansson. På spotify finns bara en inspelning och den är mer i operastil. Vacker men ingen visa.
Texten innehåller dock allt man kan önska sig av en visa: sorgen, mörkret och kärleken. För är det höst då är det höst
och hösten svider i mitt bröst..
Och sista strofen:
Då tänder vi ett ljus, min vän
då tänder vi ett ljus
och älskar lite grann igen
och älskar tills att sommaren
trots natt och höst, min triste vän
slår ut som ljung och ögontröst
i våra kroppars hus
Läs hela texten nånstans - det är en svår konst att använda folkvisans oerhört sparsmakade sätt att destillera fram känslor på.
Man fick välja 5 böcker för ca 60 kronor. Bland de jag valde befann sig en visbok, ganska nyutkommen, den kom ut 2010. Och är tycker jag, ett riktigt fynd. Jag hämtade den i går och sen dess har jag nästan bara suttit och sjungit och till min förfäran konstaterat att sjunga, det kan jag knappt längre. För jag sjunger ju bara med Julia och inte ens det blir särskilt ofta numera. Svenska visor heter boken och det är en riktigt vacker lunta på nästan 400 sidor med noter, gitarr-och keyboardackord. Och en transponeringstabell.
En massa låtar har jag aldrig hört, men man kan ju ta skadan igen tack vare spotify om man vill lyssna till nåt nytt.
Jag har alltid älskat visor - i mitt föräldrahem sjöngs det mycket och fast jag bara under korta perioder har varit med i nån sångkör så har många fastnat ändå.
Bellman förstås, Dan Andersson och Taube. Alla de är representerade i boken, fast de tre giganterna bör man nog ha komplett om man ska bli nöjd.
När jag nu ser igenom vad jag tycker bäst om kan jag först konstatera att praktiskt taget alla jag gillar går i moll. Fast det gör väl de flesta visor. Jag märker också att jag kräver att texten ska vara bra och inte bara melodin. Många visor berättar ju en historia: Wiehe med Titanic, Afzelius med Juanita; Taubes Briggen Blue bird av Hull: Lindgrens och Riedels Fattig bonddräng. I ett radioprogram härförleden sa nån, (jag har glömt vem) att han hörde till den grupp som ofelbart börjar gråta när han hörde Fattig bonddräng . Jag hör också dit. Vi får väl träffas, vi i gråtgruppen och snyfta ihop. Riktigt vad det beror på vet jag inte. Jag gillar väl oväntat lyckliga slut. Fast jag kan då gråta när slutet är olyckligt också. Samma sak inträffar när jag hör Briggen Blue Bird av Hull. När jag hade lektion med mina gymnasister om Taube kunde jag aldrig spela den, eftersom det var helt klart att jag skulle börjat snyfta i katedern. Och det finns ju gränser för vad man kan bjuda på.
Nägra andra gråtlåtar har jag dock inte hittat i boken. Det finns en stor avdelning som heter Vår tids visor och där finns mycket att botanisera ur. Till bokens fördelar hör också att man till innehållsförteckningen också skrivit vilka inspelningar som finns till visorna.
En av favoriterna i den avdelningen är En Vintersaga med text och musik av Ted Ström. Bilder av ett snögloppigt och grått vintersverige och en refräng som konstaterar: Det är då som det stora vemodet rullar in; och från havet blåser en isande gråkall vind... Väldigt lyckad kombination av text och musik.
En av de bästa vistexterna jag hittar är , inte oväntat, skriven av Lars Forssell och heter Och kanske är det natt. Jag har svårt att bedöma den noterade melodin, som är skriven av Bernt Johansson. På spotify finns bara en inspelning och den är mer i operastil. Vacker men ingen visa.
Texten innehåller dock allt man kan önska sig av en visa: sorgen, mörkret och kärleken. För är det höst då är det höst
och hösten svider i mitt bröst..
Och sista strofen:
Då tänder vi ett ljus, min vän
då tänder vi ett ljus
och älskar lite grann igen
och älskar tills att sommaren
trots natt och höst, min triste vän
slår ut som ljung och ögontröst
i våra kroppars hus
Läs hela texten nånstans - det är en svår konst att använda folkvisans oerhört sparsmakade sätt att destillera fram känslor på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)