Mer om girighet och vinstjakt

Artiklar och program om skolans misslyckande duggar tätt. I kväll var det dags för Uppdrag granskning och deras program om friskolorna. Det visade sig att ganska många friskolor väljer bort svaga elever till förmån för de redan "duktiga". Surprise, surprise.
Skolan är ju en marknad där varje elev innebär en inkomst för skolan eftersom varje elev har med sig en skolpeng. Ju fler elever, desto mer skolpengar. Är det elever som har problem, så kostar dom.  Tyvärr.
Jan Björklund intervjuas i slutet av programmet. Han är upprörd och besviken. Vad ska man göra åt det här? Jo Skolinspektionen ska få större befogenheter att kontrollera friskolorna. Eller alla skolor? Han föreslår alltså ytterligare byråkrati. Skulle inte skolinspektionen vara till för att se till att elevernas kunskaper inte sjönk?  Nu ska de i stället använda sina resurser på att kontrollera fuskande skolor.  Finns det nån som tror på att detta gagnar eleverna?

Jag börjar tröttna på att diskutera alliansens skolpolitik. Ja jag är inte så säker på att den socialdemokratiska är så värst mycket bättre. Som gammal lärare glömmer jag aldrig att det var Göran Persson som slog den första spiken i skolans likkista när han kommunaliserade skolan. Sen kom alltihop i en strid ström: Elevpeng, privatskolor, marknadsanpassning, skattepengar som flyter ut ur landet till skatteparadis i stället för att komma eleverna tillgodo. En stadigt sjunkande kunskapsnivå, lärare som går på knäna, en ökad segregation. Den svenska skolan på Chiles nivå. En valfrihet för de redan besuttna.
Privatskolorna, sa Sjöstedt, som också intervjuades i programmet, har färre lärare, sämre skollokaler mm än kommunala skolor. Därför att de är ett medel att tjäna pengar.
Även om alla rektorer för privata skolor inte är så vulgära som den rektor som intervjuades i programmet, så lyder de under samma marknadslagar:  vinsten är allenarådande.

Med risk för att bli tjatig: det här är absolut min sista blogg om den  miserabla svenska skolan. Ska jag skriva om skolan i fortsättningen och det kan nog hända att jag gör, tänker jag bara ta upp nya skolexperiment som kan komma eleverna till godo. Det här blir annars bara gnäll.

Vad borde man göra då? Avskaffa skolpengen och finansiera skolorna på ett annat sätt. Förbjud vinster inom skolans område. På så sätt skulle bara privatskolor med en pedagogisk vision bli kvar: det finns ju hur mycket som helst att göra och alla visioner kanske inte finns i den kommunala skolan.
Se till att lärarna får tid att undervisa. Anställ de bästa lärarna i sk svåra områden och ge dem en hög lön. Det ska vara ett hedersuppdrag att undervisa i ett område som Rosengård och ett jobb som man ska vara stolt över. Det kommer att spilla över på eleverna som med stolthet kan berätta att de går i en av stans bästa skolor. Låt lärare vallfärda på studiedagar till skolor som lyckas vända hopplösa skolresultat till hoppfulla. Det finns ju redan nu såna. I dag lägger man i stället ner pengar och tid på att marknadsföra skolor för att ta elever från varann.

Det finns ytterligare en aspekt på den misslyckade skolan. Och det är att när klyftorna växer, så växer frustrationen. Och den kan bli farlig. Redan i dag växer främlingsfientlighet och rasism. Det är lätt ta till någon att skylla misslyckanden på. Vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag. Med en skola som inte värderar kunskap främst utan vinst kommer den gryende fascismen att breda ut sig.
Själv är jag född 1939. Det var inte något bra år att komma till världen på. Man hade ju hoppats att världen lärt sig något av historien. Fast just nu ser det rätt mörkt ut.

Eleven som kund och vinstmaskin

Jag tror att jag inte är ensam  att fundera över  hur det kommer sig att den offentliga sektorn har förvandlats till privata företag , där vinsten är det som styr verksamheten och där dessa företag ska konkurrera med varandra som om människor kunde likställas med skönhetsmedel eller bilar.

I Jens Stilhoff Sörensens två radioessäer, som sändes i OBS nyligen,  tas problemet upp. Han kallar det för ”Den tysta revolutionen” eftersom det har genomförts utan egentlig debatt. Det är en politisk modetrend, menar han, och den har genomförts utan att den har debatterats offentligt och utan att man har fått ta ställning till den i allmänna val.

Det Sörensen syftar på är en nyliberal filosofi, skapad av Thacher och Reagan för hur den offentliga sektorn ska styras.
Tidigare var den offentliga förvaltningen utsatt för demokratisk kontroll eftersom den finansierades av skattemedel . Den skulle vara likvärdig för alla medborgare och de som anställdes skulle rekryteras professionellt. För att ta skolan som exempel: alla elever i hela landet hade rätt till en likvärdig skola. Vare sig man gick i en skola på landet eller om man gick i en i Stockholms innerstad hade man chans att lära sig lika mycket.
Men sen20 år tillbaka har  den här nyliberala filosofin, kallad New public management kommit att genomsyra den offentliga sektorn. Nu ska den brytas ner i en samling företag som ska vara lönsamma och konkurrera med varandra. Verksamheten ska vara självbärande. Det innebär att rektorernas huvudsakliga uppgift är att hålla budgeten, inte att vara pedagogiska ledare. Det får komma i andra hand. Visserligen har de en intendent till sin hjälp när det gäller pengarna, men det är ändå rektorn som är ansvarig för att budgeten inte överskrids. Eleverna är numera inte i första hand elever utan kunder, som måste konsumera. Men vad? Och som man slåss om, eftersom ju fler kunder man har, desto större vinst får man. Vissa blir förlorare, det ingår i spelets regler, fast det verkar som om skaparna av denna filosofi tror att alla skulle bli vinnare. De dåliga skolorna skulle försvinna, sa man. Men följden har blivit att klyftan mellan bra och dåliga skolor har vidgats och blir allt djupare.

Den här filosofin korrumperar alla värden utom de ekonomiska, menar Sörensen. Och eftersom dessa  värden måste utvärderas (är det verkligen lönsamt att införa en ny pedagogisk metod?) så måste en enorm administration byggas upp. Lärarna dignar under utvärderingar och får inte tid över för det som borde vara deras egentliga uppgift: att undervisa. Fler nationella prov, betyg allt längre ner i årskurserna garanterar att klyftan blir allt större.
Det är absurt: Man har också korrumperat ordet utvärdering. För det är klart att både elever och lärare måste kolla om undervisningen som bedrivs kommer eleverna till godo. Förr räckte det i många fall att man pratade med varann. Nu är den sk utvärderingen också ett medel att utvärdera lärarna. Som om inte de skulle klara av att utvärdera sin egen undervisning.   Lärarna fråntas sin professionalitet och sitt värde som lärare.

Jag vet inte om jag håller med Sörensen om att New public management har smugits på medborgarna, förlåt kunderna. Men jag kan hålla med om att det inte hållits någon egentlig debatt om värdet av den här filosofin.  Nånstans läste jag att den har kommit för att stanna och att det inte gå att förändra detta. Men har den en gång införts borde man också se till att den försvinner. Hur vet jag inte. Men vi är väl ganska många som fått upp ögonen för dess nackdelar och vill kämpa emot.

 

Skolmisären

Såg häromdan Uppdrag granskning som handlade om skolan. I slutet av programmet stod de två ansvariga för skolmisären (Jan Björklund och Ibrahim Baylan) och var ganska överens om att om man bara fortsätter som hittills, men lite mer så skulle skolan bli bra, Baylan ville lite mer än Björklund. Men ingen av dem hade något konkret förslag på något som skulle kunna förändra den här katastrofala situationen. Varför i himlens namn tar de inte del av den  skolforskning som finns? Det har skrivits ganska många artiklar om detta den senaste tiden

All forskning visar att skolans resultat är avhängigt av skickliga lärare och en pedagogisk, medveten skolledning. För att man ska vara en skicklig lärare behöver man tid. Tid att tänka ut och planera roliga och spännande lektioner. Och så behöver man också som lärare uppskattning för ett bra jobb. Dels genom en ordentlig lön. Men jag tror faktiskt att det inte enbart är den usla lönen som gör att det är få som väljer läraryrket i dag. Sen jag slutade som lärare har den administrativa delen av läraryrket svällt in absurdum. Om lärarna finge syssla med det de är tänkta att göra, nämligen undervisa, skulle skolan vara bättre. Läraryrket som tidigare var ett kreativt, skapande yrke har degraderats och går ut på att  se till att skolan överlever ekonomiskt.
För en gammal pedagog känns det verkligen bedrövligt att följa vad som händer. För läraryrket kan vara ett så roligt yrke, visserligen svårt (men vilka yrken är inte det). Men känslan man får när en elev som har misslyckats större delen av sin skoltid plötsligt vänder  och det börjar gå bra och hen tycker det är roligt och spännade med studier, den känslan är svår att beskriva. Men det är lärarens lyckokänsla.
För ett par dar sen visades också ett program om John Bauerskolornas konkurs och hur de som startade skolan blev miljonärer. Det är ju bara ett exempel på vansinnigheten att låta friskolor  gå med vist som inte återinvesteras utan hamnar i privata fickor. Ska verkligen våra skattepengar gå till detta? Varken Björklund eller Baylan tycks vilja ha något förbud mot vinster i skolan.  Att Björklund inte vill är en sak. Det är väl ingen som väntar sig annat av honom. Men en socialdemokrat? Hur kan en sån vara så impregnerad av New public management. Denna nyliberala filosofi om hur den offentliga sektorn ska styras behandlades förtjänstfullt av Jens Stilhoff Sörensen i två intressanta radioessäer.
Jag återkommer till dem i nästa blogg.