Sorgedag 2

Det sitter ingen katt i soffan längre. Inte på digitalboxen och inte i fåtöljen. Om jag sätter mig för att läsa eller för att se på TV kommer ingen katt och hoppar upp i knät på mig och börjar spinna. Om jag går och lägger mig kommer ingen liten kattkompis och trampar på mig och bökar omkring. Det är helt obeskrivligt tomt.

19 år är en lång tid att ha en katt. Hon hämtades som ersättning till en hamster och två marsvin som dog nästan samtidigt. Förmodligen smittade de varandra. Jag tyckte bara det var skönt att bli av med dem men för att trösta Hanna, som då var tolv, sa jag: - Vi kanske skulle skaffa en katt i stället? Hannas tårar upphörde omedelbart och hon sa: - När ska vi hämta den? - Vi får väl vänta till efter jul, så vi hinner tänka igenom det hela, sa jag, som hoppades på att till dess hade hon glömt alltihop.
När julen började närma sig, frågade Hanna: -När ska vi hämta henne? Och eftersom jag inte skulle drömma om att svika ett löfte till ett barn, så åkte vi på Annandag jul ut till Tensta och hämtade en kattunge hos en av eleverna där.
Vi döpte henne till Masja efter en av huvudpersonerna hos Tjechovs Tre systrar, eftersom hon tyckte om att sitta i fönstret och längta, nja väl inte till Moskva och knappast till Tensta heller. Men ut!
De första två åren vallade vi henne ute i halsband. Det var ett totalt omöjligt projekt. – Gå ordentligt, Masja, sa Hanna strängt, när katten la sig ner på alla 4 och spretade med benen rakt ut.
Så småningom blev Masja en utekatt. Vi hämtade in henne varje kväll och med åren lärde sig mina grannar var hon bodde och åkte upp med henne i hissen och ringde på. Var jag inte hemma satt hon utanför dörren på en stol och väntade. Till slut upphörde jag att oroa mig för att hon skulle kliva ut i gatan och bli överkörd.
Det hände några gånger att hon försvann. Inte länge, men ibland några dagar. Första gången var när jag höll på att dammsuga och hon blev så rädd att hon störtade sig över balkongräcket och ner i ett buskage. Vi letade länge,men ingen katt. Vid femtiden på morgonen hördes ett uppfordrande jam nedanför balkongen. Där satt hon och ville in.
Jag märker att jag försöker skriva bort saknaden efter henne. Det finns så många minnen efter alla dessa år.
Att fatta beslutet att avliva en älskad familjemedlem är något av det svåraste jag gjort. För medan förnuftet säger att jag inte kan låta henne lida längre och att hon bara blir sämre (hon fick fel på njurarna, vilket drabbar de flesta gamla katter) säger känslan något helt annat.
Jag blev överraskad över att rummet där hon skulle få sin sista spruta var så fint: dämpad belysning, brinnande värmeljus i röda hållare och en mjuk vit handduk med blommor över den annars så kliniskt rostfria bänken. Veterinären som var med var en varm, medkännade person som sa att jag handlat klokt och det behövde jag höra. Allt gick stilla till:jag satt med Masja i famnen tills hon somnat in. Sen lyftes hon upp på bänken med blommor runt om. Jag sa ett sista farväl, tog min tomma transportkorg och gick.