"Bara den som har en dröm kan åstadkomma det omöjliga"

I går kväll var det en höjdpunkt på 3SAT igen. Man gav en konsert med Simon Bolivar Youth orchestra under ledning av en av mina absoluta idoler (Jag har bara två)Gustavo Dudamel. Konserten gavs under Salzburgs festveckor 2008, så den var inte ny. Men vad spelade det för roll! Vilken musik! De här unga musikerna fyllde varenda ton med innehåll. Vilken intensitet! Jag ska bespara er fler lovord, men det var faktiskt makalöst. Programmet var klassiskt. Bl a spelade de Mussorgskijs Tavlor från en utställning så att jag trodde att jag var där, ja på utställningen alltså.
De avslutade konserten med en argentinsk dans av en kompositör vars namn jag aldrig hade hört förut: Alberto Ginastera. Jag hade riktigt svårt att hålla mig stilla i fåtöljen. Till slut dansade hela orkestern med instrumenten i hand. Så härligt!

Eftersom jag som sagt inte visste något om Alberto Ginastera, så gick jag in på wikipedia. Det visar sig att han är en av latinamerikas stora kompositörer med en lång verkförteckning som omfattar allt från opera till musik för barn. På spotify finns en hel del musik av honom. JAg har inte hunnit lyssna så mycket än. På skivan Piazzolla et al: Mi Buenos Aires querido finns ett ljuvligt stycke som heter La moza donosa, spelad av den andre av mina idoler: Daniel Barenboim. Övriga låtar på den plattan är också helt underbara: Gardel, Piazzolla, Salgan.

Både Barenboim och Dudamel är fantastiska musiker, men de drivs också av ett socialt patos. Dudamel kom tidigt i kontakt med El sistema, ett socialt utbildningsprogram som startade för mer än 30 år sen i Venezuela av en eldsjäl som hette Abreu. Det är hans replik jag har tagit som titel på den här bloggen. Det värsta för barnen i slummen är att de är utestängda, menade han. Alla måste få tillträde till den här underbara världen. De fattiga barnen i Caracas slum lyfts upp ur fattigdom och kriminalitet genom musik, som förändrar både människor och strukturer.
Det som började i liten skala för 30 år sen har nu växt så att hundratusentals barn i Venezuela har fått del av den här musikundervisningen. Flera av barnen utbildade genom El Sistema finns nu med bland de mest lovande unga talangerna i Europa. Hit hör Gustavo Dudamel, född 1981. Han har nu lämnat Simon Bolivar Young orchestra, som förresten har ombildats eftersom de musiker som spelar där inte längre är så unga, och är chefsdirigent i Los Angeles. Han var också Göteborgssymfonikernas dirigent en tid.( 15 - 16 juni dirigerar han i Göteborg igen )
Nu är inte syftet med El Sistema att utbilda världsberömda musiker. Ett av målen är i stället att vidga elevernas horisonter och uppmuntra dem att organisera sina liv på ett meningsfullt och ansvarsfullt sätt.
Jag läste någonstans att man nu har planer på att utvidga programmet till fängelserna. Ska bli intressant att följa det här.

I flera länder har man inspirerats av idéerna från El Sistema, även i Sverige Jag tror dock att man inte kan plocka bitar utan måste ta hela konceptet. Så det kanske blir svårt.

Det finns faktiskt en film om El Sistema som släpptes 2009. Filmmakarna följde tre barn från olika miljöer och livsbetingelser under ett år. Den skulle jag gärna vilja se!