För fjärde året i rad har jag förmånen att kunna vara med om bokmässan, tack vare min klasskamrat från gymnasiet som tar emot mig, och förser mig med de nödvändiga katalogerna som vi sen går igenom till den läckra välkomstmiddagen. Planering är nämligen nödvändig om man ska utnyttja tiden. Första året hade jag inte riktigt fått kläm på hur det hela fungerade, utan var alldeles slut efter första dagen. Och så åkte vi i stället ut i Göteborgs skärgård dagen efter.
Men nu är jag strukturerad till max, vilket inte hindrar att jag ger mig tid att slå mig ner om jag kommer förbi någon monter som jag tycker är intressant. I montrarna sitter nämligen författarna och talar om sina böcker. Det är en otrolig massa böcker som kommer varje år. Läses de verkligen allihop?
Tidningar och tidskrifter har också sina montrar. Jag började i DN:s monter, där Lena Andersson intervjuades av någon som var nyfiken på hur hennes hjärna såg ut (!) Jag vet inte om jag fick något svar på detta. Men hon sa i alla fall att hon var intresserad av våra resonemang och för att få svar på varför det ser ut som det gör borrade hon sig djupt ner. Man behöver inte skriva något som redan är sagt, menade hon.
Kallifatides kommenterade sin artikel i DN om Grekland som han skrev i maj. Han tog bl a upp Greklands skuldsättning. 40-50 % av budgeten gick till vapen. Man betalade fortfarande av på de lån som togs under kriget mot Etiopien under trettitalet.
Han såg ganska mörkt på utvecklingen. Folk med utbildning flyttar utomlands. T ex flyttade 2000 läkare ut förra året.
Efter andra världskriget, när Tyskland låg i ruiner, försåg amerikanerna tyskarna med marshallhjälp för att bygga upp landet. Kallifatides förordade något liknande för Greklands och de övriga svårt skuldsatta ländernas del. Även om jag inte tror alls på den lösningen var det intressant att höra hans synpunkter
Jag kom också förbi en monter där Ebba Witt Brattström och ytterligare nån, presenterade en nordisk kvinnolitteraturhistoria på nätet, som verkade väldigt spännande, informativ och användbar. Dessutom fanns där ett fantastiskt bildmaterial som gör sajten rolig att använda.
Risken när man rekapitulerar två dagar på bokmässan är att det bara blir en uppräkning av namn.
Ett av de intressantaste seminarierna handlade om Strindberg som litterär figur. Där deltog PO Enkvist, vars TV-serie Ett liv utkommit i bokform, liksom även en nyutgåva av Tribadernas natt; Nina Einhorn som skrivit om Siri och Ulf Peder Hallberg som i dagarna utkommer med Strindbergs skugga i Nordens Paris.
Vilket material hade de använt? Nina Einhorn påpekade att Strindberg var så oerhört tydlig och förutsägbar. Allt i hans liv kommer ut. De hade använt hans brev, Han och hon, En dåres försvarstal bl a. Intressant var att Enkvist ansåg att den kanske var den bästa roman som skrivits på svenska.
Hur som helst är det intressant att först läsa En dåres försvarstal och sen boken om Siri. Hur kunde ett förhållande som började med så goda förutsättningar mellan två jämlika människor förvandlas till ett sånt helvete? Både En dåres försvarstal och Siri är plågsamma att läsa. Kanske för att en av de vackraste kärleksskildringar jag läst står i En dåres försvarstal - det strindbergska språket förnekar sig inte - och det blir en sån fasansfull kontrast till allt som händer sen.
Ulf Peder Hallbergs bok har jag av förklarliga skäl inte läst. Men den verkar också intressant, så det ska jag göra.
Om jag köpte några böcker? Jo faktiskt, två stycken: Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar. Och Jan Guillou:Dandy. Båda författarna var spännande att lyssna på. Men jag hade nog köpt böckerna ändå. Nina Björk ifrågasätter invanda begrepp. Guillou skriver en bra story, som gör att man inte kan släppa boken, när man väl börjar. Åtminstone tyckte jag så om hans förra bok, Brobyggarna som den här är en fortsättning på.
fredag 5 oktober 2012
torsdag 30 augusti 2012
Sorgedag 2
Det sitter ingen katt i soffan längre. Inte på digitalboxen och inte i fåtöljen. Om jag sätter mig för att läsa eller för att se på TV kommer ingen katt och hoppar upp i knät på mig och börjar spinna. Om jag går och lägger mig kommer ingen liten kattkompis och trampar på mig och bökar omkring. Det är helt obeskrivligt tomt.
19 år är en lång tid att ha en katt. Hon hämtades som ersättning till en hamster och två marsvin som dog nästan samtidigt. Förmodligen smittade de varandra. Jag tyckte bara det var skönt att bli av med dem men för att trösta Hanna, som då var tolv, sa jag: - Vi kanske skulle skaffa en katt i stället? Hannas tårar upphörde omedelbart och hon sa: - När ska vi hämta den? - Vi får väl vänta till efter jul, så vi hinner tänka igenom det hela, sa jag, som hoppades på att till dess hade hon glömt alltihop.
När julen började närma sig, frågade Hanna: -När ska vi hämta henne? Och eftersom jag inte skulle drömma om att svika ett löfte till ett barn, så åkte vi på Annandag jul ut till Tensta och hämtade en kattunge hos en av eleverna där.
Vi döpte henne till Masja efter en av huvudpersonerna hos Tjechovs Tre systrar, eftersom hon tyckte om att sitta i fönstret och längta, nja väl inte till Moskva och knappast till Tensta heller. Men ut!
De första två åren vallade vi henne ute i halsband. Det var ett totalt omöjligt projekt. – Gå ordentligt, Masja, sa Hanna strängt, när katten la sig ner på alla 4 och spretade med benen rakt ut.
Så småningom blev Masja en utekatt. Vi hämtade in henne varje kväll och med åren lärde sig mina grannar var hon bodde och åkte upp med henne i hissen och ringde på. Var jag inte hemma satt hon utanför dörren på en stol och väntade. Till slut upphörde jag att oroa mig för att hon skulle kliva ut i gatan och bli överkörd.
Det hände några gånger att hon försvann. Inte länge, men ibland några dagar. Första gången var när jag höll på att dammsuga och hon blev så rädd att hon störtade sig över balkongräcket och ner i ett buskage. Vi letade länge,men ingen katt. Vid femtiden på morgonen hördes ett uppfordrande jam nedanför balkongen. Där satt hon och ville in.
Jag märker att jag försöker skriva bort saknaden efter henne. Det finns så många minnen efter alla dessa år.
Att fatta beslutet att avliva en älskad familjemedlem är något av det svåraste jag gjort. För medan förnuftet säger att jag inte kan låta henne lida längre och att hon bara blir sämre (hon fick fel på njurarna, vilket drabbar de flesta gamla katter) säger känslan något helt annat.
Jag blev överraskad över att rummet där hon skulle få sin sista spruta var så fint: dämpad belysning, brinnande värmeljus i röda hållare och en mjuk vit handduk med blommor över den annars så kliniskt rostfria bänken. Veterinären som var med var en varm, medkännade person som sa att jag handlat klokt och det behövde jag höra. Allt gick stilla till:jag satt med Masja i famnen tills hon somnat in. Sen lyftes hon upp på bänken med blommor runt om. Jag sa ett sista farväl, tog min tomma transportkorg och gick.
söndag 3 juni 2012
"Bara den som har en dröm kan åstadkomma det omöjliga"
I går kväll var det en höjdpunkt på 3SAT igen. Man gav en konsert med Simon Bolivar Youth orchestra under ledning av en av mina absoluta idoler (Jag har bara två)Gustavo Dudamel. Konserten gavs under Salzburgs festveckor 2008, så den var inte ny. Men vad spelade det för roll! Vilken musik! De här unga musikerna fyllde varenda ton med innehåll. Vilken intensitet! Jag ska bespara er fler lovord, men det var faktiskt makalöst. Programmet var klassiskt. Bl a spelade de Mussorgskijs Tavlor från en utställning så att jag trodde att jag var där, ja på utställningen alltså.
De avslutade konserten med en argentinsk dans av en kompositör vars namn jag aldrig hade hört förut: Alberto Ginastera. Jag hade riktigt svårt att hålla mig stilla i fåtöljen. Till slut dansade hela orkestern med instrumenten i hand. Så härligt!
Eftersom jag som sagt inte visste något om Alberto Ginastera, så gick jag in på wikipedia. Det visar sig att han är en av latinamerikas stora kompositörer med en lång verkförteckning som omfattar allt från opera till musik för barn. På spotify finns en hel del musik av honom. JAg har inte hunnit lyssna så mycket än. På skivan Piazzolla et al: Mi Buenos Aires querido finns ett ljuvligt stycke som heter La moza donosa, spelad av den andre av mina idoler: Daniel Barenboim. Övriga låtar på den plattan är också helt underbara: Gardel, Piazzolla, Salgan.
Både Barenboim och Dudamel är fantastiska musiker, men de drivs också av ett socialt patos. Dudamel kom tidigt i kontakt med El sistema, ett socialt utbildningsprogram som startade för mer än 30 år sen i Venezuela av en eldsjäl som hette Abreu. Det är hans replik jag har tagit som titel på den här bloggen. Det värsta för barnen i slummen är att de är utestängda, menade han. Alla måste få tillträde till den här underbara världen. De fattiga barnen i Caracas slum lyfts upp ur fattigdom och kriminalitet genom musik, som förändrar både människor och strukturer.
Det som började i liten skala för 30 år sen har nu växt så att hundratusentals barn i Venezuela har fått del av den här musikundervisningen. Flera av barnen utbildade genom El Sistema finns nu med bland de mest lovande unga talangerna i Europa. Hit hör Gustavo Dudamel, född 1981. Han har nu lämnat Simon Bolivar Young orchestra, som förresten har ombildats eftersom de musiker som spelar där inte längre är så unga, och är chefsdirigent i Los Angeles. Han var också Göteborgssymfonikernas dirigent en tid.( 15 - 16 juni dirigerar han i Göteborg igen )
Nu är inte syftet med El Sistema att utbilda världsberömda musiker. Ett av målen är i stället att vidga elevernas horisonter och uppmuntra dem att organisera sina liv på ett meningsfullt och ansvarsfullt sätt.
Jag läste någonstans att man nu har planer på att utvidga programmet till fängelserna. Ska bli intressant att följa det här.
I flera länder har man inspirerats av idéerna från El Sistema, även i Sverige Jag tror dock att man inte kan plocka bitar utan måste ta hela konceptet. Så det kanske blir svårt.
Det finns faktiskt en film om El Sistema som släpptes 2009. Filmmakarna följde tre barn från olika miljöer och livsbetingelser under ett år. Den skulle jag gärna vilja se!
De avslutade konserten med en argentinsk dans av en kompositör vars namn jag aldrig hade hört förut: Alberto Ginastera. Jag hade riktigt svårt att hålla mig stilla i fåtöljen. Till slut dansade hela orkestern med instrumenten i hand. Så härligt!
Eftersom jag som sagt inte visste något om Alberto Ginastera, så gick jag in på wikipedia. Det visar sig att han är en av latinamerikas stora kompositörer med en lång verkförteckning som omfattar allt från opera till musik för barn. På spotify finns en hel del musik av honom. JAg har inte hunnit lyssna så mycket än. På skivan Piazzolla et al: Mi Buenos Aires querido finns ett ljuvligt stycke som heter La moza donosa, spelad av den andre av mina idoler: Daniel Barenboim. Övriga låtar på den plattan är också helt underbara: Gardel, Piazzolla, Salgan.
Både Barenboim och Dudamel är fantastiska musiker, men de drivs också av ett socialt patos. Dudamel kom tidigt i kontakt med El sistema, ett socialt utbildningsprogram som startade för mer än 30 år sen i Venezuela av en eldsjäl som hette Abreu. Det är hans replik jag har tagit som titel på den här bloggen. Det värsta för barnen i slummen är att de är utestängda, menade han. Alla måste få tillträde till den här underbara världen. De fattiga barnen i Caracas slum lyfts upp ur fattigdom och kriminalitet genom musik, som förändrar både människor och strukturer.
Det som började i liten skala för 30 år sen har nu växt så att hundratusentals barn i Venezuela har fått del av den här musikundervisningen. Flera av barnen utbildade genom El Sistema finns nu med bland de mest lovande unga talangerna i Europa. Hit hör Gustavo Dudamel, född 1981. Han har nu lämnat Simon Bolivar Young orchestra, som förresten har ombildats eftersom de musiker som spelar där inte längre är så unga, och är chefsdirigent i Los Angeles. Han var också Göteborgssymfonikernas dirigent en tid.( 15 - 16 juni dirigerar han i Göteborg igen )
Nu är inte syftet med El Sistema att utbilda världsberömda musiker. Ett av målen är i stället att vidga elevernas horisonter och uppmuntra dem att organisera sina liv på ett meningsfullt och ansvarsfullt sätt.
Jag läste någonstans att man nu har planer på att utvidga programmet till fängelserna. Ska bli intressant att följa det här.
I flera länder har man inspirerats av idéerna från El Sistema, även i Sverige Jag tror dock att man inte kan plocka bitar utan måste ta hela konceptet. Så det kanske blir svårt.
Det finns faktiskt en film om El Sistema som släpptes 2009. Filmmakarna följde tre barn från olika miljöer och livsbetingelser under ett år. Den skulle jag gärna vilja se!
fredag 1 juni 2012
Var finns de nya berättelserna?
För ett par veckor sedan hade Babel ett intressant program om arbetarlitteratur. Varför, frågade man sig, publiceras det så få böcker med motiv från arbetarnas verklighet. Var finns alla berättelser från förorterna? Från invandrarna? De papperslösa? De maktlösa?
När jag jobbade på gymnasiet i Tensta var jag övertygad om att det var där, och i liknande sammanhang som de stora berättelserna fanns fördolda. Där fanns hur många människoöden som helst som bara väntade på att berättas.
Vi gav ut tre elevantologier under mina år där. Till den första och den tredje hade vi anställt författaren Gunilla Lundgren, som med varsam hand hjälpte eleverna att redigera sina texter och bearbeta dem så att de skulle bli läsbara för en större krets. Gissa om det var lärorikt för eleverna! Syftet var ju främst att få eleverna att växa, att få dem att tro på sin egen förmåga.
Än så länge tycks det vara författare med finsk bakgrund som har skildrat sina erfarenheter i bokform, Susanna Alakoski eller Eija Hetekivi Olsson t ex De kom ju från en invandrargrupp som hörde till de första som kom hit och kanske krävs det lång tid innan man kan omvandla sina erfarenheter skönlitterärt.
När jag bläddrar i antologierna så slås jag av styrkan i många av elevernas berättelser. Man skulle önska att några av dem skulle komma på idén att gå i en av de många skrivarkurser som anordnas, så att de kanske kunde samla sig till något större.
Vad hände t ex med Ali (nja, han hette något annat) som jag ganska snart på höstterminen upptäckte var en genuin författarbegåvning. Jag minns att hans filmlärare strax före jullovet kom in till mig med en bekymrad uppsyn:
- Jag måste tala med dig! Jag har en pojke i din klass som har fuskat!
- Jaha? Jag väntade på hans fortsättning.
- Titta här! Han visade mig ett filmmanus. - Det här kan han omöjligt ha skrivit själv!
- Få se! Jag ögnade igenom några rader.
- Jo då, sa jag. Han skriver så här bra. Faktiskt, la jag till när jag såg hans skeptiska min. Han är just nu min bästa skribent.
Vad hände med den här begåvade pojken? Jag vet inte. Han försvann ur mitt synhåll som så många andra.
Alla berättelser om de människoöden som strömmade igenom den skolan - vart har de tagit vägen? Var minnena så plågsamma att de inte orkade ta tag i dem och föra dem vidare? Jag minns t ex den irakiska flickan som dagen efter invasionen av Irak skulle skriva nationellt prov i svenska.
- Jag orkar inte, sa hon till mig innan provet skulle börja. Jag orkar inte. Vi har suttit hela natten och försökt få telefonkontakt med mormor i Bagdad. Det har inte gått att komma fram. Hon började gråta. Vi vet inte vad som har hänt henne. Om hon lever eller är död. Ingen av våra andra släktingar har vi heller kunnat nå.
Jag minns inte hur vi ordnade det med hennes prov. Men däremot minns jag att hon fick reda på några dagar senare att mormodern var oskadd.
Nu kanske en del av er invänder: Vad pratar hon för goja! Visst finns det invandrare som har skildrat sina erfarenheter och gjort det mycket bra: Kallifatidis t ex. Visst. Men Babels fråga gällde författare ur arbetarklassen. Och då måste man både ha bytt land, språk och åtminstone i viss mån klass. Ett jättekliv att ta.
I Tensta hade vi varje år en lyriktävling. Alla elever skrev dikter, ibland med hjälp av svenskläraren, ibland hade vi någon författare som kom och inspirerade eleverna. De bästa dikterna lästes sen upp i aulan av ett par skådespelare, bl a medverkade Torsten Wahllund ofta. Tack vare honom, och de andra medverkande skådespelarna fick dikterna en ny dimension, som ofta förvånade de medverkande eleverna. Har jag skrivit nåt så bra!?
Kanske kommer så småningom också en diktsamling som skildrar de här elevernas verklighet.
Riktigt bra arbetardikter är inte så vanliga i dag. Jenny Wrangborgs Kallskänken är det stora undantaget, starka intensiva interiörer från hennes arbete som kallskänka. Den har också tonsatts av Håkan Carlsson och framförts av körerna Extrasalt och Trots allt och Vänsterns blåsorkester. Ett nytt framförande kommer på SÖdra teatern i höst. Tills dess kan jag rekommendera diktsamlingen, utgiven på Kata förlag 2010
När jag jobbade på gymnasiet i Tensta var jag övertygad om att det var där, och i liknande sammanhang som de stora berättelserna fanns fördolda. Där fanns hur många människoöden som helst som bara väntade på att berättas.
Vi gav ut tre elevantologier under mina år där. Till den första och den tredje hade vi anställt författaren Gunilla Lundgren, som med varsam hand hjälpte eleverna att redigera sina texter och bearbeta dem så att de skulle bli läsbara för en större krets. Gissa om det var lärorikt för eleverna! Syftet var ju främst att få eleverna att växa, att få dem att tro på sin egen förmåga.
Än så länge tycks det vara författare med finsk bakgrund som har skildrat sina erfarenheter i bokform, Susanna Alakoski eller Eija Hetekivi Olsson t ex De kom ju från en invandrargrupp som hörde till de första som kom hit och kanske krävs det lång tid innan man kan omvandla sina erfarenheter skönlitterärt.
När jag bläddrar i antologierna så slås jag av styrkan i många av elevernas berättelser. Man skulle önska att några av dem skulle komma på idén att gå i en av de många skrivarkurser som anordnas, så att de kanske kunde samla sig till något större.
Vad hände t ex med Ali (nja, han hette något annat) som jag ganska snart på höstterminen upptäckte var en genuin författarbegåvning. Jag minns att hans filmlärare strax före jullovet kom in till mig med en bekymrad uppsyn:
- Jag måste tala med dig! Jag har en pojke i din klass som har fuskat!
- Jaha? Jag väntade på hans fortsättning.
- Titta här! Han visade mig ett filmmanus. - Det här kan han omöjligt ha skrivit själv!
- Få se! Jag ögnade igenom några rader.
- Jo då, sa jag. Han skriver så här bra. Faktiskt, la jag till när jag såg hans skeptiska min. Han är just nu min bästa skribent.
Vad hände med den här begåvade pojken? Jag vet inte. Han försvann ur mitt synhåll som så många andra.
Alla berättelser om de människoöden som strömmade igenom den skolan - vart har de tagit vägen? Var minnena så plågsamma att de inte orkade ta tag i dem och föra dem vidare? Jag minns t ex den irakiska flickan som dagen efter invasionen av Irak skulle skriva nationellt prov i svenska.
- Jag orkar inte, sa hon till mig innan provet skulle börja. Jag orkar inte. Vi har suttit hela natten och försökt få telefonkontakt med mormor i Bagdad. Det har inte gått att komma fram. Hon började gråta. Vi vet inte vad som har hänt henne. Om hon lever eller är död. Ingen av våra andra släktingar har vi heller kunnat nå.
Jag minns inte hur vi ordnade det med hennes prov. Men däremot minns jag att hon fick reda på några dagar senare att mormodern var oskadd.
Nu kanske en del av er invänder: Vad pratar hon för goja! Visst finns det invandrare som har skildrat sina erfarenheter och gjort det mycket bra: Kallifatidis t ex. Visst. Men Babels fråga gällde författare ur arbetarklassen. Och då måste man både ha bytt land, språk och åtminstone i viss mån klass. Ett jättekliv att ta.
I Tensta hade vi varje år en lyriktävling. Alla elever skrev dikter, ibland med hjälp av svenskläraren, ibland hade vi någon författare som kom och inspirerade eleverna. De bästa dikterna lästes sen upp i aulan av ett par skådespelare, bl a medverkade Torsten Wahllund ofta. Tack vare honom, och de andra medverkande skådespelarna fick dikterna en ny dimension, som ofta förvånade de medverkande eleverna. Har jag skrivit nåt så bra!?
Kanske kommer så småningom också en diktsamling som skildrar de här elevernas verklighet.
Riktigt bra arbetardikter är inte så vanliga i dag. Jenny Wrangborgs Kallskänken är det stora undantaget, starka intensiva interiörer från hennes arbete som kallskänka. Den har också tonsatts av Håkan Carlsson och framförts av körerna Extrasalt och Trots allt och Vänsterns blåsorkester. Ett nytt framförande kommer på SÖdra teatern i höst. Tills dess kan jag rekommendera diktsamlingen, utgiven på Kata förlag 2010
tisdag 15 maj 2012
Civilkurage efterlyses
Är inte likgiltighet vår tids sjuka. Att inte bry sig... I radion häromdan berättade en 14-årig finländsk flicka med somaliskt ursprung hur den ökande rasismen i Finland drabbar henne. Flera gånger i veckan utsätts hon för rasistiska invektiv. Det värsta är, säjer hon, att folk inte försvarar henne, att de antingen tiger eller i värsta fall håller med den som går på henne.
Jag har ägnat en del av de senaste dagarna åt att läsa Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är en upprörande läsning. Att jag har läst många skildringar av den här tiden och sett många filmer mildrar inte effekten av den här boken. Samtidigt pågår i Oslo och Malmö rättegångarna mor Anders Behring Breivik och Peter Mangs. När man kan sin historia och vet vad som hände i det fascistiskt styrda Europa på tretti- och fyrtiotalet känns de här rättegångarna väldigt obehagliga. Man kan ju å ena sidan se det så att våra länder inte är fascistiska, utan demokratiska och det är positivt att de skyldiga ställs inför rätta för sina brott. Å andra sidan är det obehagligt att veta att även om Breivik och Mangs är solitärer så är de inte ensamma om att ha de här åsikterna. I stället för judar är det muslimer i dag som anses som en fara. "Judeskämt" är, som väl är, ganska sällsynta i dag. Rosenberg berättar i sin bok om sin barndom i Södertälje, där det fortfarande på femtitalet skämtades om "kuljudar" och "judepyrror" när barnen spelade kula. I dag är det i vissa kretsar legitimt att "skämta" om muslimer på samma obehagliga sätt. Språket är utsatt för en försåtlig förändring och allt som avviker från normen om den blonde, ljushyade kan man driva med. Med tanke på hur både Breivik och Mangs ser ut, borde man kanske tänka sig för. Men ingen skulle komma på tanken att säga att Breivik är typiskt norsk eller Mangs är en typisk svensk. Såna generaliseringar faller tack och lov på sin egen orimlighet.
Då borde generaliseringar om "muslimer" också göra detsamma. Men det verkar som om kunskaper om historia inte hjälper. Eller är det fråga om en total okunnighet och oförmåga att se paralleller mellan i går och idag.
Vad man skulle önska är ett större civilkurage. Att man aldrig låter rasistiska "skämt" eller yttranden stå oemotsagda. Att man reagerar blixtsnabbt och säger emot. Lätt är det inte. Och ibland har man svårt att tro sina öron. Men då får man väl fråga: -Vad sa du?
Tystnaden runt den här typen av utsagor gör ju faktiskt att de omkringvarande tror att alla håller med. Och sen är steget inte långt till än värre saker än "bara" ord.
Fö kan jag verkligen rekommendera Rosenbergs bok. Den är ett oerhört välskrivet stycke svensk historia. Av de judar som överlevde Auschwitz och kom hit reste de flesta vidare. En del blev kvar här och trots ett materiellt välstånd tog många livet av sig, bland dem Rosenbergs far. En av orsakerna var svårigheten att få den tidiga egna historien och den nuvarande att gå ihop. De hade berövats sina rötter och kunde inte slå nya, och omgivningen förstod egentligen inte, vad de varit med om.
Man får hoppas att våra invandrare som kommer hit med svåra traumata får möjlighet att bearbeta dem. Rosenbergs bok tydliggör hur viktigt det är att man kan binda ihop sitt ursprung med sitt nya liv i Sverige.
Ettt lästips alltså: Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
Jag har ägnat en del av de senaste dagarna åt att läsa Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är en upprörande läsning. Att jag har läst många skildringar av den här tiden och sett många filmer mildrar inte effekten av den här boken. Samtidigt pågår i Oslo och Malmö rättegångarna mor Anders Behring Breivik och Peter Mangs. När man kan sin historia och vet vad som hände i det fascistiskt styrda Europa på tretti- och fyrtiotalet känns de här rättegångarna väldigt obehagliga. Man kan ju å ena sidan se det så att våra länder inte är fascistiska, utan demokratiska och det är positivt att de skyldiga ställs inför rätta för sina brott. Å andra sidan är det obehagligt att veta att även om Breivik och Mangs är solitärer så är de inte ensamma om att ha de här åsikterna. I stället för judar är det muslimer i dag som anses som en fara. "Judeskämt" är, som väl är, ganska sällsynta i dag. Rosenberg berättar i sin bok om sin barndom i Södertälje, där det fortfarande på femtitalet skämtades om "kuljudar" och "judepyrror" när barnen spelade kula. I dag är det i vissa kretsar legitimt att "skämta" om muslimer på samma obehagliga sätt. Språket är utsatt för en försåtlig förändring och allt som avviker från normen om den blonde, ljushyade kan man driva med. Med tanke på hur både Breivik och Mangs ser ut, borde man kanske tänka sig för. Men ingen skulle komma på tanken att säga att Breivik är typiskt norsk eller Mangs är en typisk svensk. Såna generaliseringar faller tack och lov på sin egen orimlighet.
Då borde generaliseringar om "muslimer" också göra detsamma. Men det verkar som om kunskaper om historia inte hjälper. Eller är det fråga om en total okunnighet och oförmåga att se paralleller mellan i går och idag.
Vad man skulle önska är ett större civilkurage. Att man aldrig låter rasistiska "skämt" eller yttranden stå oemotsagda. Att man reagerar blixtsnabbt och säger emot. Lätt är det inte. Och ibland har man svårt att tro sina öron. Men då får man väl fråga: -Vad sa du?
Tystnaden runt den här typen av utsagor gör ju faktiskt att de omkringvarande tror att alla håller med. Och sen är steget inte långt till än värre saker än "bara" ord.
Fö kan jag verkligen rekommendera Rosenbergs bok. Den är ett oerhört välskrivet stycke svensk historia. Av de judar som överlevde Auschwitz och kom hit reste de flesta vidare. En del blev kvar här och trots ett materiellt välstånd tog många livet av sig, bland dem Rosenbergs far. En av orsakerna var svårigheten att få den tidiga egna historien och den nuvarande att gå ihop. De hade berövats sina rötter och kunde inte slå nya, och omgivningen förstod egentligen inte, vad de varit med om.
Man får hoppas att våra invandrare som kommer hit med svåra traumata får möjlighet att bearbeta dem. Rosenbergs bok tydliggör hur viktigt det är att man kan binda ihop sitt ursprung med sitt nya liv i Sverige.
Ettt lästips alltså: Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
torsdag 26 april 2012
Lite mer reklam för att gå en skrivarkurs
Varför går man egentligen en skrivarkurs? Ja antagligen av samma orsak som att man tycker det är kul att blogga. Därför att det är kul att skriva.
Skrivande är egentligen en ganska ensam sysselsättning. Det finns ju författarpar som skriver tillsammans, men de flesta sitter ensamma framför sin dator och i värsta fall hamnar det de skriver inte längre än till datorn heller. Ja ibland är det kanske tur. Men vi som går skrivarkurs tycker det är roligt att skriva och dessutom att få våra texter diskuterade med andra som tampats med samma problem. Det har dessutom sitt värde att ha en läxa varannan vecka för det gör att man måste lösa problem om man kör fast, även om man ibland har lust att slänga alltihop i papperskorgen. Skriva om är nåt man lär sig på en skrivarkurs. Viktigt nog.
Jag var nog lite övermodig från början. Tänkte att det här har jag sysslat med i 40 år och gjort det bra. Men det är en skillnad på att undervisa och att själv skriva. Och jag är förvånad över hur mycket jag lärt mig och hur mycket min självkänsla har växt när jag märkt att jag utvecklats.
Förutom Hjalmar Söderberg har vi haft Pär Lagerkvist och Ernest Hemingway som modeller de senaste gångerna. Läxan till idag innebar att vi skulle backa historien i Berg som vita elefanter - en novell där Hemingway skildrar ett par som sitter på en järnvägsstation nånstans i Spanien och är på väg att göra en abort. Hemingway är ju mästerlig på att med små antydningar visa vad mannen och kvinnan i historien tänker och känner, utan att han direkt skriver ut detta.
Vår uppgift var att skildra den scen där kvinnan talar om för mannen att hon är gravid. Och att försöka använda den Hemingwayska isbergstekniken, dvs det som är verkligt väsentligt bör inte sägas rent ut. Som läsare ska man ändå förstå
Gissa om det blev intressanta diskussioner om våra olika texter. Skulle kvinnan gå med på att göra abort? Och hur var egentligen relationen mellan mannen och kvinnan? Och vilka var de, de här två? Hemingway skriver bara att han är "amerikan". Hon är "flickan",varvid man kan sluta sig till att hon är yngre än han. Kanske.
Om vi var så hemingwayska vet jag inte.Men ska man lära sig något ska man förstås använda sig av mästarna. Även om man inte når upp till deras nivå.
Nu har vi haft sista gången på ett tag. Så nu kan jag ta tag i min sorgligt försummade blogg. Mera sånt kommer alltså
Skrivande är egentligen en ganska ensam sysselsättning. Det finns ju författarpar som skriver tillsammans, men de flesta sitter ensamma framför sin dator och i värsta fall hamnar det de skriver inte längre än till datorn heller. Ja ibland är det kanske tur. Men vi som går skrivarkurs tycker det är roligt att skriva och dessutom att få våra texter diskuterade med andra som tampats med samma problem. Det har dessutom sitt värde att ha en läxa varannan vecka för det gör att man måste lösa problem om man kör fast, även om man ibland har lust att slänga alltihop i papperskorgen. Skriva om är nåt man lär sig på en skrivarkurs. Viktigt nog.
Jag var nog lite övermodig från början. Tänkte att det här har jag sysslat med i 40 år och gjort det bra. Men det är en skillnad på att undervisa och att själv skriva. Och jag är förvånad över hur mycket jag lärt mig och hur mycket min självkänsla har växt när jag märkt att jag utvecklats.
Förutom Hjalmar Söderberg har vi haft Pär Lagerkvist och Ernest Hemingway som modeller de senaste gångerna. Läxan till idag innebar att vi skulle backa historien i Berg som vita elefanter - en novell där Hemingway skildrar ett par som sitter på en järnvägsstation nånstans i Spanien och är på väg att göra en abort. Hemingway är ju mästerlig på att med små antydningar visa vad mannen och kvinnan i historien tänker och känner, utan att han direkt skriver ut detta.
Vår uppgift var att skildra den scen där kvinnan talar om för mannen att hon är gravid. Och att försöka använda den Hemingwayska isbergstekniken, dvs det som är verkligt väsentligt bör inte sägas rent ut. Som läsare ska man ändå förstå
Gissa om det blev intressanta diskussioner om våra olika texter. Skulle kvinnan gå med på att göra abort? Och hur var egentligen relationen mellan mannen och kvinnan? Och vilka var de, de här två? Hemingway skriver bara att han är "amerikan". Hon är "flickan",varvid man kan sluta sig till att hon är yngre än han. Kanske.
Om vi var så hemingwayska vet jag inte.Men ska man lära sig något ska man förstås använda sig av mästarna. Även om man inte når upp till deras nivå.
Nu har vi haft sista gången på ett tag. Så nu kan jag ta tag i min sorgligt försummade blogg. Mera sånt kommer alltså
söndag 1 april 2012
Intressant bok om Nordkorea
Ibland händer det att man får en bok i sin hand som man sen inte kan släppa förrän man har läst ut den. Jag har läst Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Den handlar om en gruppresa till Nordkorea och förutom en resebeskrivning får man sig till livs Koreas historia med bakgrund i koreakriget och en mängd märkliga livsöden skildras.
Som exempel kan jag nämna Madame Choi, som var en legend i Sydkorea när hon kidnappades av Nordkorea för att hon skulle bygga upp en filmindustri där. Hennes frånskilda man kidnappades också och fick först sitta i fångläger i fem år innan han frigavs för att samarbeta med sin fd fru. De gavs obegränsade resurser och hade väl inget annat val än att acceptera situationen. Efter ett antal år lyckades de fly.
Det som gör boken så intressant är att man får en bra inblick i hur man kan bygga upp en image kring en diktator och hur denna image kan förstärkas. En symbios med den förtryckta befolkningen är en förutsättning. Bärtås och Ekman hänvisar till sociologen Max Weber som myntade begreppet karismatisk identitet. "Weber såg förenande drag hos profeter, hjältar, frälsare och politiska ledare. Karisman i sig är inte så mycket en egenskap hos ledaren, som produkten av en relation mellan ledaren och följeslagarna, menar Weber"
Nordkorea är världens enda nekrokrati, dvs när Kim Il Sung dog 1994 utsågs han till Evig president och kunde fortsätta att verka genom sina symboler. Författarna ger mängder av exempel på hur detta går till. En av de mäktigaste är hotellet Ryogyong som började uppföras i slutet av 1980talet. Men pengarna tog slut och bygget avstannade. Nittiotalets hungerkriser gjorde att man fick satsa på mindre penningkrävande insatser när det gällde att förhöja ledarens karisma.
Men nu är det 100 år sen Kim Il Sung föddes och den 15 april ska bygget stå klart och invigas. Aftonbladet citerade nån amerikansk tidskrift som ansåg att det var den sämsta byggnaden i mänsklighetens historia. Under de här åren när bygget stod, "fanns" det inte på någon karta över Pyongyang. Den nordkoreanska verkligheten är fiktiv. Allt går ut på att förhärliga ledaren. Han ska fungera både som mor och far för sitt folk,framstå som förebild och gott föredöme. Därav följer att allt i hans liv som anses negativt, men som på andra håll skulle betraktas som mänskligt, inte får finnas. Ålderdom, skröplighet,svaghet - allt måste hemlighållas. Man använder sig av dubbelgångare som ska ge sken av att Ledaren kan uppträda på massor av platser samtidigt. Människor runt Ledaren som får inblick i sånt man inte vill ska komma ut, sätts i arbetsläger. Kim Jung Il (tror jag det var) hade en utomäktenskaplig son. Läkaren som förlöste barnet sattes i arbetsläger, liksom andra som kände till det verkliga förhållandet.
De här var bara några axplock ur den här läsvärda boken. Man känner ett intensivt främlingskap och det är svårt att sätta sig in i människornas situation i landet. Det verkar så otroligt. I den här gruppresan fanns det ingen som tilläts närma sig någon på eget bevåg. De gjorde vissa utbrytningsförsök, men blev vänligt med bestämt förda tillbaka till gruppen
Risken med den här typen av framställning (fast jag vet sannerligen inte hur de skulle gjort det annorlunda) är att det intensiva främlingskapet man känner inför allthop gör att man tycker att människorna är så totalt olika oss att ingen förståelse finns.
Häromveckan visade TV ett reportage från NewYorkfilharmonikernas konsertresa till PyongYang. Efter att ha spelat ihop i olika konstellationer uppstod en förståelse mellan musikerna från de båda länderna. Många i Nordkorea tror ju faktiskt att amerikaner är nån slags djävlar med horn i pannan. Och fördomarna bland amerikanerna är säkert inte mindre. Mer kulturutbyte kan vidga förståelsen folken emellan. Nordkorea är tvunget att öppna upp för handelsförbindelser med väst. Orsaken till att man inbjöd Newyorkfilharmonikerna är att försöka underlätta möjligheten att få köpa olja från västvärlden. Det går nästan inga bilar på gatorna i Pyongyang och handelshindren gör att man inte har någon möjlighet att förbättra kommunikationerna.
Nu meddelas också att Nordkorea ämnar modernisera sitt internet. Frågan är hur länge de kan hålla sina invånare i total okunnighet om hur världen ser ut utanför Nordkorea. Det ska bli intressant att följa detta. För den dagen när folk kommer åt fri information på nätet, den dagen är det slut för diktaturen Nordkorea.
Men tills dess: Läs boken Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Frerdik Ekman! Den har dessutom omfattande litteraturhänvisningar om man vill fördjupa sig mer i ämnet
Här kommer nu en bild av det monstruösa hotellet Ryogyong
Som exempel kan jag nämna Madame Choi, som var en legend i Sydkorea när hon kidnappades av Nordkorea för att hon skulle bygga upp en filmindustri där. Hennes frånskilda man kidnappades också och fick först sitta i fångläger i fem år innan han frigavs för att samarbeta med sin fd fru. De gavs obegränsade resurser och hade väl inget annat val än att acceptera situationen. Efter ett antal år lyckades de fly.
Det som gör boken så intressant är att man får en bra inblick i hur man kan bygga upp en image kring en diktator och hur denna image kan förstärkas. En symbios med den förtryckta befolkningen är en förutsättning. Bärtås och Ekman hänvisar till sociologen Max Weber som myntade begreppet karismatisk identitet. "Weber såg förenande drag hos profeter, hjältar, frälsare och politiska ledare. Karisman i sig är inte så mycket en egenskap hos ledaren, som produkten av en relation mellan ledaren och följeslagarna, menar Weber"
Nordkorea är världens enda nekrokrati, dvs när Kim Il Sung dog 1994 utsågs han till Evig president och kunde fortsätta att verka genom sina symboler. Författarna ger mängder av exempel på hur detta går till. En av de mäktigaste är hotellet Ryogyong som började uppföras i slutet av 1980talet. Men pengarna tog slut och bygget avstannade. Nittiotalets hungerkriser gjorde att man fick satsa på mindre penningkrävande insatser när det gällde att förhöja ledarens karisma.
Men nu är det 100 år sen Kim Il Sung föddes och den 15 april ska bygget stå klart och invigas. Aftonbladet citerade nån amerikansk tidskrift som ansåg att det var den sämsta byggnaden i mänsklighetens historia. Under de här åren när bygget stod, "fanns" det inte på någon karta över Pyongyang. Den nordkoreanska verkligheten är fiktiv. Allt går ut på att förhärliga ledaren. Han ska fungera både som mor och far för sitt folk,framstå som förebild och gott föredöme. Därav följer att allt i hans liv som anses negativt, men som på andra håll skulle betraktas som mänskligt, inte får finnas. Ålderdom, skröplighet,svaghet - allt måste hemlighållas. Man använder sig av dubbelgångare som ska ge sken av att Ledaren kan uppträda på massor av platser samtidigt. Människor runt Ledaren som får inblick i sånt man inte vill ska komma ut, sätts i arbetsläger. Kim Jung Il (tror jag det var) hade en utomäktenskaplig son. Läkaren som förlöste barnet sattes i arbetsläger, liksom andra som kände till det verkliga förhållandet.
De här var bara några axplock ur den här läsvärda boken. Man känner ett intensivt främlingskap och det är svårt att sätta sig in i människornas situation i landet. Det verkar så otroligt. I den här gruppresan fanns det ingen som tilläts närma sig någon på eget bevåg. De gjorde vissa utbrytningsförsök, men blev vänligt med bestämt förda tillbaka till gruppen
Risken med den här typen av framställning (fast jag vet sannerligen inte hur de skulle gjort det annorlunda) är att det intensiva främlingskapet man känner inför allthop gör att man tycker att människorna är så totalt olika oss att ingen förståelse finns.
Häromveckan visade TV ett reportage från NewYorkfilharmonikernas konsertresa till PyongYang. Efter att ha spelat ihop i olika konstellationer uppstod en förståelse mellan musikerna från de båda länderna. Många i Nordkorea tror ju faktiskt att amerikaner är nån slags djävlar med horn i pannan. Och fördomarna bland amerikanerna är säkert inte mindre. Mer kulturutbyte kan vidga förståelsen folken emellan. Nordkorea är tvunget att öppna upp för handelsförbindelser med väst. Orsaken till att man inbjöd Newyorkfilharmonikerna är att försöka underlätta möjligheten att få köpa olja från västvärlden. Det går nästan inga bilar på gatorna i Pyongyang och handelshindren gör att man inte har någon möjlighet att förbättra kommunikationerna.
Nu meddelas också att Nordkorea ämnar modernisera sitt internet. Frågan är hur länge de kan hålla sina invånare i total okunnighet om hur världen ser ut utanför Nordkorea. Det ska bli intressant att följa detta. För den dagen när folk kommer åt fri information på nätet, den dagen är det slut för diktaturen Nordkorea.
Men tills dess: Läs boken Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Frerdik Ekman! Den har dessutom omfattande litteraturhänvisningar om man vill fördjupa sig mer i ämnet
Här kommer nu en bild av det monstruösa hotellet Ryogyong
fredag 9 mars 2012
Skrivarkurs
Sen i höstas går jag på en skrivarkurs på senioruniversitet. Gruppen började redan förra året och har alltså lärt känna varann ordentligt. Det är egentligen först nu som jag känner mig som en del av gruppen eftersom jag hoppade in när de andra redan hunnit skriva en hel del om sitt liv. Jag trivs med dom; vi är 9 damer i ungefär samma ålder
Själva kursen går till så att man får en uppgift till varje gång. Sen tar man med sig sitt alster, vederbörligen uppkopierat, och så får författaren läsa upp sin text som sen kommenteras och diskuteras både till form och innehåll av "fröken" och oss andra. Varje text ägnas ungefär 20 till 30 minuter, vilket betyder att man får sin text ordentligt genomgången. Jag har lärt mig en hel del på det här, så gammal svensklärare jag är.
Uppgifterna är både krävande och roliga. JAg brukar gå och fundera på hur jag ska vinkla det hela ett par dar innan jag börjar skriva. Ibland tar jag med mig datorn till biblioteket och sätter mig där för att få vara helt ostörd.
Ofta får vi en litterär text som förlaga och ska göra något med inspiration av den. Den första uppgiften i höstas var att skriva en självbiografi med utgångspunkt från Sonja Åkessons. Det var roligt att härma Åkessons rytm och ändå försöka göra något eget.
Så här började min självbiografi:
Jag lever ett lugnt liv/på Sandhamnsgatan 10 på dagarna
Omgiven av grävskopor, borrmaskiner/skrap och dån/ettans buss
som stånkar uppför backen
och kattens jam/som klagar över kosten
- Va?/Inga räkor i dag heller/ Snåljåp!
Jag växte upp i en tid/när små flickor skulle vara tillags/
kringlor vid öronen, rosetter, dockor och pianoklink
flammande norrsken över gårdarna/ snöhöljda fjäll, barnförlamning och/
TBC
....
Till nästa gång ska vi skriva en alternativtext till Hjalmar Söderbergs novell Pälsen. Söderberg skildrar den ur mannens synvinkel; nu ska vi skriva ur hustruns, hon som troligen bedrar sin man.
Varför gör hon det? Vad har han för sjukdom? Det hela utspelas i slutet av 1800-talet. Är det syfilis eller TBC som han lider av? Det blir ju helt olika historier beroende på vilken sjukdom man väljer. Söderbergs slut är väldigt konstigt och inte trovärdigt.Så här skriver han:(hon)... lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt.
Hon märker alltså inte att det är sin man hon kysser utan tror att det är älskaren. Finns det verkligen nån som tror på det här? Föralldel, hon kanske var totalt plakat? Fast det borde väl i så fall Söderberg ha antytt.
Eller var hon också sjuk? Och hade tappat känsel och luktsinne? Ni märker att det minsann inte är alldeles lätt att skriva en alternativ historia till det här. Ska man göra det till en fars? Nej det får man nog inte, fast det är frestande. Eller en snyfthistoria? Vem är det i så fall synd om?
Det finns hur många möjligheter som helst.
Men i morgon ska jag bestämma mig för en. Och skriva färdigt Ellens historia
Själva kursen går till så att man får en uppgift till varje gång. Sen tar man med sig sitt alster, vederbörligen uppkopierat, och så får författaren läsa upp sin text som sen kommenteras och diskuteras både till form och innehåll av "fröken" och oss andra. Varje text ägnas ungefär 20 till 30 minuter, vilket betyder att man får sin text ordentligt genomgången. Jag har lärt mig en hel del på det här, så gammal svensklärare jag är.
Uppgifterna är både krävande och roliga. JAg brukar gå och fundera på hur jag ska vinkla det hela ett par dar innan jag börjar skriva. Ibland tar jag med mig datorn till biblioteket och sätter mig där för att få vara helt ostörd.
Ofta får vi en litterär text som förlaga och ska göra något med inspiration av den. Den första uppgiften i höstas var att skriva en självbiografi med utgångspunkt från Sonja Åkessons. Det var roligt att härma Åkessons rytm och ändå försöka göra något eget.
Så här började min självbiografi:
Jag lever ett lugnt liv/på Sandhamnsgatan 10 på dagarna
Omgiven av grävskopor, borrmaskiner/skrap och dån/ettans buss
som stånkar uppför backen
och kattens jam/som klagar över kosten
- Va?/Inga räkor i dag heller/ Snåljåp!
Jag växte upp i en tid/när små flickor skulle vara tillags/
kringlor vid öronen, rosetter, dockor och pianoklink
flammande norrsken över gårdarna/ snöhöljda fjäll, barnförlamning och/
TBC
....
Till nästa gång ska vi skriva en alternativtext till Hjalmar Söderbergs novell Pälsen. Söderberg skildrar den ur mannens synvinkel; nu ska vi skriva ur hustruns, hon som troligen bedrar sin man.
Varför gör hon det? Vad har han för sjukdom? Det hela utspelas i slutet av 1800-talet. Är det syfilis eller TBC som han lider av? Det blir ju helt olika historier beroende på vilken sjukdom man väljer. Söderbergs slut är väldigt konstigt och inte trovärdigt.Så här skriver han:(hon)... lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt.
Hon märker alltså inte att det är sin man hon kysser utan tror att det är älskaren. Finns det verkligen nån som tror på det här? Föralldel, hon kanske var totalt plakat? Fast det borde väl i så fall Söderberg ha antytt.
Eller var hon också sjuk? Och hade tappat känsel och luktsinne? Ni märker att det minsann inte är alldeles lätt att skriva en alternativ historia till det här. Ska man göra det till en fars? Nej det får man nog inte, fast det är frestande. Eller en snyfthistoria? Vem är det i så fall synd om?
Det finns hur många möjligheter som helst.
Men i morgon ska jag bestämma mig för en. Och skriva färdigt Ellens historia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)