Min syster från havet

Häromdan var jag med Julia på Stadsteatern och såg en dockteaterföreställning som hette Systern från havet. Den handlade om de finska krigsbarnen som skickades till Sverige under kriget. Samtidigt som det var en helt realistisk föreställning, dvs den berättade om en flicka som kom till en svensk familj, där den jämnåriga flickan inte alls ville ha en syster utan en hund så fick den genom poetiska och associationsrika bilder fram känslor av saknad, förtvivlan, längtan och kärlek. De finska föräldrarna dansar till tonerna av Satumaa: en röd ballong svävar över ett blått hav; varningssirenerna ljuder och flygplanen svävar över scenen...

Innan vi gick tyckte jag att det var en del begrepp som man behövde känna till för att förstå historien. - Vet du vad krig är, frågade jag Julia. - Nää, blev svaret. Jag vet inte om min hemsnickrade förklaring gick hem.
- Flygplanen slängde ner bomber så att människor och byggnader gick sönder, så därför skickade man bort barnen...
På sätt och vis är det skönt att begreppet är obegripligt. Det finns allt för många barn i dag som kan fylla det med innehåll.

Själv satt jag med en klump i halsen under större delen av föreställningen.
Härjedalen 1943. Jag är 4 år och sitter i vårt vardagsrum tillsammans med mamma, pappa och familjen som bodde ovanpå i vårt hus. Och en ca 8-årig flicka. Familjen ovanpå skulle ta emot ett finskt krgsbarn. Men det blev fel barn: de ville ha en pojke som lekkamrat till sin egen son.
På så sätt kom Ritva till oss. Ritva kunde ingen svenska när hon kom och ingen finska när hon åkte hem. Hon blev min storasyster som jag tog för självklar.
När hon var 14 kom hon och hälsade på en sommar. Sen försvann hon tillbaka till Finland. Mina föräldrar var och hälsade på i Helsingfors en annan sommar; förhållandet mellan den svenska och finska familjen var hjärtligt; jag tror att båda ansåg att de gjort så gott de kunnat.
Sen hände något: och jag vet inte vad det var. Ritva bröt helt med mina föräldrar och jag tror att detta också gällde den finska familjen. Vid det laget hade hon gift sig och om jag minns rätt så slutade äktenskapet i skilsmässa. Min mamma skrev flera brev, med de returnerades: adressaten okänd.
Vad hade hänt? Än i dag vet jag inte. Om hon lever i dag skulle hon vara 76 år, min syster från havet.

Jag rotade i min låda med gamla kort och hittade ett på oss två. Jag skulle tro att jag är fem och Ritva 9.
Så här såg vi ut. Jag kan notera att mamma sytt eller låtit sy likadana kläder åt oss.