Får man höjd hyra om man säger att man trivs?

I torsdags hade vi möte i huset med representanter från hyresgästföreningen som inbjudits dels för att tala om hur hyrorna sätts numera, sen den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1:a januari, dels om ökade möjligheter till boinflytande. Vi har ju varit rätt oroliga för att våra hyror skulle skjuta i höjden, nu när hyrorna ska sättas efter "affärsmässiga " priciper


Hyresgästföreningens Erik Elmgren talade om Stockholmsmodellen som numera styr hyressättningen här. Resultatet för Svenska Bostäders del blev att årets hyreshöjning blev ungefär som förra årets, vilket väl får anses som ett bra resultat. Han menade också att politikerna inte är intresserade av hur höga hyror som helst eftersom dessa är starkt inflationsdrivande
Hur sätts hyrorna då, numera? Jo man har ett antal parametrar som man utgår ifrån: de viktigaste är 1)lägenhetens storlek och standard 2)området 3)modernitetsgraden 4)fastighetsservice 5)utemiljö 6)våningens läge i huset
Byggåret har inte längre någon betydelse. Däremot som sagts modernitetsgraden.

Mötet kom att handla mycket om hur vi skulle komma tillrätta med kylan i vissa lägenheter. Man har ju rätt att ha 20 grader varmt i sin lägenhet. Har man under 18 har man rätt att få nedsättning i hyran Jag har ju berättat förut hur vi fryser här, många av oss. Och en arg och desperat granne ringde mig häromdan och undrade hur man hade mage att höja hyrorna i ett hus med sån kyla. Och det kunde man ju undra.

I en av lägenheterna som är en handikapplägenhet och alltså ska vara varmare än en vanlig hyreslägenhet har man haft så låg temperatur som 11 grader. Där har man tillfälligt löst problemet så att man fått in extraelement, som bekostas av Svenska bostäder. Tills problemen är lösta kanske man kan göra så i flera lägenheter, vilket är en svindyr lösning, som företaget inte går med på fn

Eftersom det har varit omöjligt att komma tillrätta med de här problemen föreslog man på mötet att en grupp tillsätts som kan vara pådrivande och med hjälp av Hyresgästföreningens jurister kan komma fram till en lösning med Svenska Bostäder.

En del hyresgäster plågas av bullret från trafiken nere på Tegeluddsvägen, vilket beror på husen är dåligt isolerade. Värre kommer det att bli, eftersom man ska börja bygga Nya Djurgårdsstaden nere i Värtan, vilket gör att vi kommer tt bo mitt i en byggarbetsplats ca 15 år framåt. Det här måste man också ta hänsyn till när hyrorna sätts.

Företaget har fn gott om pengar efter alla utförsäljningar. Men hela Järva ska rustas upp och det lär sluka mycket. Men vi lär kunna få en del av kakan i alla fall. Våra hyror ligger högt här och det spelar också in vid en framtida hyressättning. Att majoriteten av oss trivs trots alla brister bör ju inte vara argument för en hyreshöjning. Men Ritvas fråga på mötet var relevant - Får man höjd hyra om man säger att man trivs?

Jag tycker det var ett bra möte. Vi frysande fick ösa ur oss vår frustration över hur kylan har hanterats och det kommer att bli en bra grupp som säkert kan påverka. Tillsammans med husets samrådsgrupp borde en hel del kunna åstadkommas. Det är bra om det trycks på från olika håll.

Vi på gräsrotsnivån

I måndags hade vi då förhandlingen med Svenska bostäder. Jag hade förberett mig till max, eftersom jag vet att jag lätt kan bli rörig och det ville jag inte. Vi hade en och en halv timma på oss och det var viktigt att vi hann igenom alla punkter.
Kollektivhusföreningen har en samarbetskommitte som har ganska stora möjligheter att få igenom förändringar i huset som är viktiga för oss hyresgäster. För ett par år sen hade vi en bostadsrättsförening som försökte genomdriva ett köp av huset och i flera år låg alla reparationer och förbättringar nere medan Svenska bostäder väntade på om det skulle bli ett köp eller inte. Som tur är blev det inget av och vi är kvar som hyresgäster i Sv Bostäder. Och nu finns det möjlighet att återuppta de förhandlingar som var på gång innan stoppet kom.
Bl a hade (och har fortfarande) Svebo anställt en av Sveriges bästa trädgårdsarkitekter - han har bl a varit verksam i Enköping och deras grönområden är verkligen värda ett besök. Han hade ritat upp en plan för hur han tyckte man kunde göra om grönområdet mellan våra hus och den är riktigt fin. Att man inte kunnat förverkliga den beror inte bara på bostadsrättföreningen utan också på att ett av husen såldes till ett annat bolag, Micasa och en gräns drogs helt okänsligt tvärs emellan husen, ungefär som man gjorde i Afrika på 1800-talet. Sen dess har man inte kunnat komma överens. Det har varit ganska skrattretande när man gått över tomten på sommaren och på Svebos sida är gräset klippt och det är välskött, medan på Micasasidan är allt vanvårdat.
I måndags, plötsligt, var allt möjligt. Jo Svebo tar över tomten: Stefan Mattsons plan ska sättas i verket och vi får plötsligt allt vad vi begärde.
Utom gången mellan husen. Den tycks vara svår att rucka på. Innan den här försäljningen gick det en gång mellan kollektivhuset och det närbelägna servicehuset. Eftersom vi har en handikapplägenhet på varje våningsplan var den en viktig passage om man med rullstol ville ta sig från kollektivhuset till matsal eller bibliotek eller terapilokaler i servicehuset.
Vid försäljningen blev det plötsligt stopp att ta sig genom husen och satt man i rullstol fick man åka runt en omväg, vilket för de flesta var en omöjlighet. Till vårdcentralen som är belägen i servicehuset fick man åka taxi. Tidigare kollektivhusstyrelser fick bråka i flera år för att öppna en sidodörr, så att man åtminstone fick en kortare väg mellan husen.
I vinter har den inte varit särskilt framkomlig eftersom Micasa inte haft intresse av att skotta undan snön; då det ju är kollektivhusets hyresgäster som använder vägen, fast den ligger på Micasas mark.
Förhoppningsvis ska vi nu slippa de här problemen i fortsättningen

Sen var det en massa småfrågor som vi kunde avverka rätt snabbt. Kommande reparationer - huset är ganska risigt och det finns verkligen en hel del att ta itu med. Men i stort sett var det en bra förhandling. Jag hade min utmärkta kassör med som har lång erfarenhet av tidigare förhandlingar och dessutom en veteran, som jag bett vara med som adjungerad och som kan huset utan och innan. Riktigt lyckat alltihop faktiskt.

Vi har två säna här sittningar om året och nästa blir i september. Tills dess ska Svebo ha kommit igång med fönsterreparationer, takmålning mm.

Jag återkommer om nån lite roligare beskrivning av mina vedermödor som ordförande. Fast jag trivs faktiskt riktigt bra i min nya roll. Folk här är snälla och uppskattande och vi är verkligen en samling oerhört olika mänskor som hamnat i samma hus. Det är väl det som är demokratins kärna - att man kan samarbeta, trots alla olikheter.

Kultur och sånt

är kul, men tiden räcker inte riktigt till. Det här med att vara ordförande i Kollektivhusföreningen kräver ordentlig organisation om man inte ska bli helt uppslukad. Och i början är det inte alldeles lätt. Jag gillar ju att sitta vid datorn, men det kommer en hel del brev som bör besvaras och en hel del som bör skrivas. Helt OK, men jag måste ha så mycket disciplin att jag gympar eller promenerar eller öht rör på mig annars får jag ont i ryggen
Veckan har varit full av kulturinslag. Vi var tre tjejer som höll ihop i gymnasiet och sen skingrades vi och har först nu på gamla dar börjat tröffas igen. Det är intressant att konstatera att även om våra liv blivit mycket olika och vi har inte haft någon kontakt under alla dessa år, så finns gemenskapen kvar fortfarande. Det kanske inte händer så väldigt mycket med en efter 20? Jo det är klart det gör. Men den grundinställning man har då kanske inte ändrar sig så värst mycket. Det här skulle onekligen tarva en längre analys.
Gunhild från Göteborg kom på besök och efter att ha ätit en gemensam middag och lunch tillsammans med Elisabeth, nerrest från Hofors hann vi med en del av Stockholms rika kulturliv.
GAN på Valdemarsudde - alldeles underbar. Sen jag var i 20-årsåldern har en av mina husgudar varit Kandinsky och GAN hade mycket av honom, fast förstås ett alldeles eget formspråk. Mycket tysk expressionism fanns också i hans tavlor och sånt gillar jag. GAN gör en glad och upprymd, färgerna är härliga. Här kommer en bild:

Sen var vi på Boulevardteatern och såg Freuds cigarr. En musikal om Freud som var både rolig och tankeväckande. Bl a det här: "De flesta människor vill egentligen inte vara fria. Frihet involverar ansvar och de flesta människor blir skrämda av ansvar" Dessuom kan man ju fortfarande fundera på vad man har proppat ner i sitt undermedvetna och som hindrar en att tänka och handla fritt.
Dan därpå hann vi med att gå på mitt favoritmuseum, Magasin 3. Jag gillar utställningar som förbryllar och som vänder upp och ner på invanda begrepp och det gör oftast Magasin 3. Den här utställningen är nog en av de bästa de har haft: massor med roliga och allvarliga utställningsföremål.
Nu har datorprogrammet hakat upp sig så därför får ni inte se mitt fina foto av en mullvad. För dom som gillar andra djur kan jag rekommendera grisarna, varav en lycklig och en med änglar på ryggen. Skalbaggar fanns också, utställningen hade en novell av Kafka som motto.

Gårdagskvällens TV-program: Potosi i 3 SAT

I går kväll sändes en halvtimmes program om Potosi i 3SAT. Det var ganska nygjort, och jag kunde konstatera att förhållandena som visades där i stort sett var desamma som när vi var där med Blåsorkestern för 15 år sen.
På 16oo-talet var Potosi, Bolivia en av världens rikaste städer. 100 år tidigare hade spanjorerna upptäckt ett berg av silver. Indianerna dog som flugor i de livsfarliga gångarna, man importerade slavar från Afrika som under lika fasansfulla förhållanden fick arbeta ihjäl sig. Silvret strömmade till Europa i mängder, med påföljd att det blev en enorm inflation där. Kyrkan välsignade företaget och går jag in i kyrkor söderut fulla av silver kan jag se spåren av den här rovdriften
Potosi är en av de mest spännade städer jag nånsin besökt. Silvrets historia kan man beskåda i stadens museum, Moneda och filmen visade interiörer från det här intressanata museet, bl a de jättestora trämaskiner som slavarna drog runt för att pressa silvret till plåtar.

I dag är berget som ett såll, men fortfarande drar tusentals mineros upp på berget för att försöka knacka ut det silver som fortfarande finns. Precis som vi gjorde då, för 15 år sedan, passerar de ett torg, där man kan köpa dynamit, cocablad, snaps och annat utan vilken tilllvaron inne i berget vore outhärdlig. När vi var där berättade man för oss att man stoppade in en tugga cocablad i munnen och när den inte verkade längre, var det dags att ta en paus och lägga in mera. På så sätt känner man inte hungern, kylan och rädslan. I programmet sa man att gruvarbetarna där knappast blev äldre än 40 år.

Miljövården är obefintlig. Man tillsätter fortfarande kvicksilver i själva processen och alla vattendrag förorenas ända fram till Rio de la Plata.

Det finns en annan sida av stan också. Den är vacker. Man ser spåren av en tidigare rikedom och förnämitet i många av de gamla byggnaderna i staden.
Vår reseledare, Javier, numera boende i Sverige, hade gjort sin doktorsavhandling på Potosis gamla byggnader och hade mycket att berätta.

Programmet var lite schablonmässigt gjort, inga intervjuer utan bara översiktsberättelse, som en resebroschyr. Men jag njöt ändå av de välgjorda bilderna och av återseendet med Potosi.
Det finns en hel del bilder från stan på nätet och jag kopierar in en bild som visar hur berget dominerar stan. Den andra bilden, med arbetarna, som drar en vagn är inte från trettitalet, som man skulle kunna tro, utan från dagens Potosi.

Julia och jag

Då och då måste jag varva mina stön över kyla och annat elände med lite roligare inslag, Det verkar annars som om mitt liv bara består av suck och stön och varför gör inte folk som dom har lovat. T ex kommer hit och befriar mig från mina ventiler och dess sus och dus. Det var roligare förr med sus och dus. Nu får man bara ont i huvet av detta.
Som tur är finns det annat, betydligt roligare. Åtminstone en gång varannan vecka, ibland oftare, ligger Julia, 6 år över hos mig. Så också denna gång.
När hon kommer har hon ofta med sig presenter. Vem vill inte ha såna! I går förärades jag ett hjärta som hon sytt och fyllt med pärlor. Och en liten figur i pärlplattsteknik.
Eftersom jag hade ett linedanspass i huset i går kväll var hon med i gympasalen och gjorde kullerbyttor på madrasserna,skuttade omkring på en hoppboll och klättrade i ribbstolarna. Vår gympasal är oerhört väl utrustad för barn med bollar, rutschkana , en massa byggelement i tyg mm mm, som nyligen införskaffats och som husets barn kan använda sig av och leka med.
Dessförinnan hade vi ätit middag. Hon brukar äta det mesta, men säger ifrån om det är nåt hon inte gillar. I går hade jag gjort en grekisk gryta med auberginer och feta. Hon rynkade näsan: - Vet du mormor, det där är mat för muslimer , förkunnade hon. Jag kontrade: - De flesta greker är inte muslimer, sa jag. - Och förresten äter de flesta muslimer väldigt nyttig mat. Det här föll på hälleberget. - Jag petar undan det här (det var auberginerna)och äter resten, sa hon. - Det är helt OK, sa jag.
I dag började vi dan med att spela fia. Det är ett bra spel, enligt min mening, för det bygger enbart på tur och jag har en viss chans att vinna.
Värre är det med rimmemory. Där ligger jag illa till. - Använd hjärnan, mormor, sa hon uppmuntrande. Men inte hjälpte det.
Sen gjorde vi en tur till Myrorna på Norrtullsgatan för att nån i matlaget hade sagt att de hade specialiserat sig på barnskidor där. Men några skidor fanns det då inte och vi gjorde oss beredda att åka hem igen. Då fick hon syn på Gustav Adolfskyrkan som ligger vid Odenplan. Vad är det där för nåt?
Ingen i familjen är religiös och hon har väl knappast varit in i en kyrka.
- Vet du vad, sa jag vi åker ner till Gamla Stan och går in i Storkyrkan.
Förslaget mottogs inte med nån större entusiasm. Hon fann sig dock och när vi väl var där frågade hon en massa. Jag berättade historien om St Göran och draken i en rätt hemmagjord version. Julia är realist, hon ville veta hur man hade gjort draken; av vad. Likadant med en träskuptur som stod intill. - Är det en riktig människa, sa hon sen lite dröjande. Vilket väl får sägas var ett gott betyg åt den medeltida träsnidaren.
Väl hemma igen ägnade hon sig åt pianot. Jag köpte ett keyboard för nåt år sen, för jag tänkte jag skulle lära mig lite. Lite var nog ordet, men nu har jag i alla fall börjat en keyboardkurs. Egentligen mest för att jag ska kunna hjälpa Julia om hon vill lära sig. Hon tycker det är kul. Och den här gången lärde hon sig Bä bä vita lamm ganska snabbt.
På fredag blir det mer lek i gympasalen. Då kommer en farmor med sitt barnbarn så Julia får en kompis. Sen får jag väl se om jag får tag på några skidor. Vore roligt att kunna åka tillsammans med henne