Som exempel kan jag nämna Madame Choi, som var en legend i Sydkorea när hon kidnappades av Nordkorea för att hon skulle bygga upp en filmindustri där. Hennes frånskilda man kidnappades också och fick först sitta i fångläger i fem år innan han frigavs för att samarbeta med sin fd fru. De gavs obegränsade resurser och hade väl inget annat val än att acceptera situationen. Efter ett antal år lyckades de fly.
Det som gör boken så intressant är att man får en bra inblick i hur man kan bygga upp en image kring en diktator och hur denna image kan förstärkas. En symbios med den förtryckta befolkningen är en förutsättning. Bärtås och Ekman hänvisar till sociologen Max Weber som myntade begreppet karismatisk identitet. "Weber såg förenande drag hos profeter, hjältar, frälsare och politiska ledare. Karisman i sig är inte så mycket en egenskap hos ledaren, som produkten av en relation mellan ledaren och följeslagarna, menar Weber"
Nordkorea är världens enda nekrokrati, dvs när Kim Il Sung dog 1994 utsågs han till Evig president och kunde fortsätta att verka genom sina symboler. Författarna ger mängder av exempel på hur detta går till. En av de mäktigaste är hotellet Ryogyong som började uppföras i slutet av 1980talet. Men pengarna tog slut och bygget avstannade. Nittiotalets hungerkriser gjorde att man fick satsa på mindre penningkrävande insatser när det gällde att förhöja ledarens karisma.
Men nu är det 100 år sen Kim Il Sung föddes och den 15 april ska bygget stå klart och invigas. Aftonbladet citerade nån amerikansk tidskrift som ansåg att det var den sämsta byggnaden i mänsklighetens historia. Under de här åren när bygget stod, "fanns" det inte på någon karta över Pyongyang. Den nordkoreanska verkligheten är fiktiv. Allt går ut på att förhärliga ledaren. Han ska fungera både som mor och far för sitt folk,framstå som förebild och gott föredöme. Därav följer att allt i hans liv som anses negativt, men som på andra håll skulle betraktas som mänskligt, inte får finnas. Ålderdom, skröplighet,svaghet - allt måste hemlighållas. Man använder sig av dubbelgångare som ska ge sken av att Ledaren kan uppträda på massor av platser samtidigt. Människor runt Ledaren som får inblick i sånt man inte vill ska komma ut, sätts i arbetsläger. Kim Jung Il (tror jag det var) hade en utomäktenskaplig son. Läkaren som förlöste barnet sattes i arbetsläger, liksom andra som kände till det verkliga förhållandet.
De här var bara några axplock ur den här läsvärda boken. Man känner ett intensivt främlingskap och det är svårt att sätta sig in i människornas situation i landet. Det verkar så otroligt. I den här gruppresan fanns det ingen som tilläts närma sig någon på eget bevåg. De gjorde vissa utbrytningsförsök, men blev vänligt med bestämt förda tillbaka till gruppen
Risken med den här typen av framställning (fast jag vet sannerligen inte hur de skulle gjort det annorlunda) är att det intensiva främlingskapet man känner inför allthop gör att man tycker att människorna är så totalt olika oss att ingen förståelse finns.
Häromveckan visade TV ett reportage från NewYorkfilharmonikernas konsertresa till PyongYang. Efter att ha spelat ihop i olika konstellationer uppstod en förståelse mellan musikerna från de båda länderna. Många i Nordkorea tror ju faktiskt att amerikaner är nån slags djävlar med horn i pannan. Och fördomarna bland amerikanerna är säkert inte mindre. Mer kulturutbyte kan vidga förståelsen folken emellan. Nordkorea är tvunget att öppna upp för handelsförbindelser med väst. Orsaken till att man inbjöd Newyorkfilharmonikerna är att försöka underlätta möjligheten att få köpa olja från västvärlden. Det går nästan inga bilar på gatorna i Pyongyang och handelshindren gör att man inte har någon möjlighet att förbättra kommunikationerna.
Nu meddelas också att Nordkorea ämnar modernisera sitt internet. Frågan är hur länge de kan hålla sina invånare i total okunnighet om hur världen ser ut utanför Nordkorea. Det ska bli intressant att följa detta. För den dagen när folk kommer åt fri information på nätet, den dagen är det slut för diktaturen Nordkorea.
Men tills dess: Läs boken Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Frerdik Ekman! Den har dessutom omfattande litteraturhänvisningar om man vill fördjupa sig mer i ämnet
Här kommer nu en bild av det monstruösa hotellet Ryogyong
Jag kan även rekommendera boken "Inget att avundas - vardagsliv i Nordkorea" av Barbara Demick. Jag tror inte att den finns med i referenslistan i Bertås och Ekmans bok, åtminstone inte den svenska översättningen som kom ut i början av 2011.
SvaraRaderaStaffan Tamm
Tack för tipset!
Radera