Rut Hillarp - några reflexioner med anledning av Birgitta Holms biografi

I tisdags var det så dags för releasepartyt för Birgitta Holms Hillarpbiografi och hennes urval ur Rut Hillarps dagbok som kommit ut samtidigt. Mängder av människor hade samlats på Rumänska kulturinstitutet för att lyssna till presentationen av böckerna och läsning av Ruts dikter. Dessutom visade man ett par av de experimentfilmer hon gjorde på 40-talet tillsammans med Livada, en av hennes älskare
Jag har tidigare skrivit om SOL och vår gamla Marxgrupp här (juli 2011)där Rut Hillarp ingick och där jag lärde känna henne, så den som är intresserad av detta kan ju gå till den bloggen

Jag har precis börjat läsa böckerna: biografin och dagboken täcker varann. Det här är en passionshistoria eller rättare sagt flera: Birgitta Holm följer Rut Hillarps passioner och framväxten av hennes lyrik och prosa. Rut skrev dagbok större delen av sitt liv, säkert med den upppenbara avsikten att den skulle publiceras. Som en berättelse om kvinnlig sexualitet är den unik.Jag minns att vi en gång diskuterade en klassisk porrbok - minns inte nu vad den hette och jag sa att jag inte stått ut med att läsa hela, för den ingav mig sån avsmak, eftersom den kvinnliga huvudpersonen plågades och torterades av de män som låg med henne och att Rut sa att den gjorde henne vansinnigt upphetsad. Jag såg väl förvånad ut för hon tillade sen som nån slags förklaring att som barn hade hon varit oerhört fascinerad av bilderna i Dorés bibel som fanns i hennes frikyrkliga hem.
Masochismen går som en röd tråd genom Dagboken medan dikterna däremot är sprängfyllda med en existentiell längtan efter utplåning, kanske kallad kärlek. Hör här dikt VI ur Klingsors trädgård:
Längtan rinner/som sprickor genom min själ/Ett tunt skal/håller mig samman/Var döljer han/sina ögon./sina läppar?/Avlägset minns jag/händernas ådror/Vecket under hans vänstra öra/En röst av/mylla/och sol

Jag är inte ensam om att älska Ruts kärlekslyrik. Det går ett stråk av sorg genom allt hon skriver :" O Penelope/ varför drömmer du än?/ Aldrig ska han röra vid ditt hjärta" och den accentueras av de suggestiva fotocollage som illustrerar hennes sista diktsamlingar. Fotocollagen kom till sent, jag tror inte hon började med dem förrän på 80-talet. Det var spännade att följa deras framväxt: hon hade gillrat upp förstoringsapparaten i badkaret hemma på Siljansvägen och när vi kom dit för våra marxdiskussioner hade hon ofta några nya foton att visa. Jag vet inte om man ens kan få tag på de diktsamlingarna längre: de är unikt vackra och borde ges ut på nytt.
Det är märkligt när man nu läser om hennes kärleksliv att jämföra sin egen bild av henne. Hon var varm, generös, rolig, oerhört beläst och galen i Wagner. Aase Berg, som var en av dem som höll i presentationen av henne på releasepartyt avslutade sin del med att säga att hon saknade henne oerhört.
Jag kan säga detsamma. Rut var ett självklart centrum i vår lilla grupp utan att alls dominera. Hon hade dessutom en stark integritet - en gräns som man inte överträdde.
Att läsa Birgitta Holms biografi över henne är att ta del av ett tidsdokument - så här kan/kunde/ det vara att vara kvinna. Det är sårigt, svårt och öppet och ibland intensivt främmande. Och ändå inte...

Evigheten - alldeles för blå och tusenmila

Dessa fantastiska höstmorgnar! Hög, klar luft, solen lyser över de stora träden som skiftar i rött och gult, marken doftar av mylla. Nästan folktomt, en och annan hund skuttar lyckligt omkring med nosen i marken...kort sagt - en riktig idyll

Jag sätter på mig hörlurarna och lyssnar på ett program med Spanarna som jag missat. Hamnar med en duns rakt in i evigheten. Helena von Zweigberg kåserar kring nätet, där allt sparas och ingenting förgås. Allt vi skriver, vad det än är som vi sänder ut i etern kommer att finnas kvar.

Jag minns när vi började med datorer i skolan där jag undervisade, vad optimistiska vi var. Det här är en demokratisk revolution: har man tillgång till en dator och har något att säga kan man göra det utan att ha behov av beskyddare eller förläggare eller pengar. Så tycker jag nog fortfarande. Tanken svindlar nästan när man tänker på vad fort det har gått. Sociala nätverk, det arabiska uppvaknandet: you name it.

Egentligen är det förfärligt ansvarsfullt det här skrivandet. Ska de här raderna läsas om 1000 år? Av vem då? Man kan få skrivhäfta för mindre. Helena von Zweigberg berättar om skvallersajter där man vräker ur sig vad som helst i den säkra förvissningen att man kan vara anonym. Det finns antagligen inget annat sätt än att uppfostra barnen från det de är små att visa hänsyn på nätet. Att lära folk att stå vid sitt ord. Men det är en trist avigsida av den här demokratiska revolutionen att upptäcka att alla verkligen inte är demokrater. Om man nu hade trott det.

Det här är inget nytt egentligen. Anonymitet har väl alltid varit de fegas sätt att hugga en kniv i ryggen på någon. Hos oss i huset hade vi under en period ett problem med anonyma lappar med de mest gemena tillmälen. Nu var det ett bra tag sen, för vi i styrelsen tar ner dem omedelbart och uppmanar folk att underteckna det de skriver. Det är märkligt vad mycket försiktigare man blir om man måste skriva under med sitt namn. På nätet är det inte lika lätt

Inte nog med att ens taffliga skrivförsök sparas i det oändliga. Nu finns det också nätkyrkogårdar där man kan få ett evigt eftermäle. Man kan sätta dit ljus eller blommor... Tidigare frös en del amerikaner ner sina lik för att kunna uppväcka dem senare. På yttersta dagen? Nu behöver man inte ta till så drastiska metoder Nu kan man leva för evigt i cyberspace kyrkogård. Det här borde kunna ge upphov till en ny genre. We´ll meet again, don´t know where, don´t know when...

Det säger jag bara - den som sätter upp en gravsten över mig i cyberspace, den kommer jag och spökar för. I all evighet...